Ljuset, fotografen och jag

Igår var det en storartat vacker dag här. Jag ville nästan inte gå in när jag väl kom ut, och när jag väl kom in gick jag ut igen. Från solig eftermiddag till blånande kvällsljus över fjällen. Sen passerade jag hotellet, värmde mig en stund, och gick vidare till kontoret för ortens fotograf som också gör inramningar. Vi  hade ett bra samtal, och sen hämtade jag den bild jag snarast vill ha inramad. "Häftig", sa fotografen. Och sen dividerade vi en stund om ram och passepartout och mycket annat. 

Jag har många tavlor att rama in, och när vi passerade den stora sporthallen, i vars ände han hade ett annat kontor, sa jag: Här kan vi ställa ut nån gång, båda två, vid högsäsong. Det är ett underbart rum, rektangulärt, högt i tak, vackert ljusinsläpp. Där får mycket plats. Värt en plan.

Februari är en härlig månad här uppe, och även Mars. Ljuset har kommit tillbaka och det ändrar sig hela tiden, från gnistret på snön, till molnskuggan över fjället, till månens uppgång och stjärnorna, och inatt lite norrsken. Det är blidväder och sparkväder och naturligtvis skidväder. 

Här nedan en bild av fotografen Magnus Ström. Hans kamera har god blick. Fotot är från en annan dag, ett annat ljus över Marsfjället.

 

Det goda brödet

Det godaste brödet är ofta det man fått. Som nu, det här lite grova gråbruna som handlarn gav mig innan stängningsdags och som passade lika perfekt som grekiskt lantbröd till bönsoppan. Eller det vita brödet som min vän Gerd gav mig för några veckor sen. Också himla gott. Eller kakorna min syster bakade, när vi var på landet under pandemin.

Kanske beror feelingen på att jag inte bakar längre. Det borde jag börja med igen, för då tyckte jag ofta att mitt eget - kalljästa - bröd var godast i världen. Det lärde jag mig baka av min danska käresta, han kalljäste under natten. Och att det godaste brödet kom just därifrån är så typiskt för min relation till Danmark.

Att dela bröd är också en fin gammal symbolhandling. Man kan minnas när Jesus bespisar en stor folkskara med tre kornbröd och två fiskar. Eller den ursprungliga nattvarden, där man delade bröd och doppade det i vin. Poängen med den kristna symboliken är att allting räcker om man delar. Det behöver inte vara bröd, det kan vara andra former för vänskap och gemenskap. Folk som öppnar sina hem för flyktingar, här eller i Polen, gör samma goda. Eller som här i Lappland förr, där samerna på väg söderut för renarnas vinterviste, fick sova över hos några av de bofasta här i byn. 

Det är hög tid för Sveriges och världens miljardärer att fatta denna djupt mänskliga grundregel, att dela. Om så sker är det ingen match att rädda människor, barn, djur och natur. Om inte är de rikaste mest skyldiga. Både för naturförstörelse och människors fattigdom.

 

Hurtiga nymfomaner och lugna fjäll

Sådärja. Nu utbröt på kultursidorna en idog debatt om vem som har rätt: Är det de hurtiga nymfomanerna - inget namn nämnt - eller de trogna gammeläktenskapliga. Som sig bör på kultursidor blir detta givetvis en tävlan. Kasta-sig-i-armarna-på-nån-så-fort-man-får-kåtslag eller vara trogen även när ett äktenskap börjar falna. Eftersom jag inte ser någon enkel lösning på dessa dilemman så säger jag bara: Låt folk vara som dom vill och sluta tävla om varenda idiosynkrati ni lever med.

Själv gifte jag mig med en man som skilde sig för min skull, och detta hade naturligtvis inte hänt om han inte först varit så kallat otrogen. Sen var vi trogna i alla år vi höll ihop, och hade ingen känning av en avtagande attraktion. Men se där - nu tävlar även jag.

Alla är olika är nästan allt man kan komma fram till. 

Idag var här ljuvligt tyst igen, snöscootergängen har åkt hem, blåsten har klingat av, men vägarna är fortfarande halkiga. Jag tog sparken för säkerhets skull. Satt en lång stund och bara glodde på bergen. De var isblå. Bakom dem en åskblå molnfront. Ovanför det gulrosa molntussar. Och just när jag rest mig från sparken mötte jag Olof, en av de verkligt goa männen här uppe. Lagom långt samtal uppstod. När jag kom hem började det mörkna. Bokade tvättstugan. Ikväll ska jag skriva.

 

Pablo Llambías, dansk författare

Den här var både rolig och vacker. Och första gången jag hittar denna författare.

https://forfatterweb.dk/oversigt/zllambias00

...och sen hela den rikedom som finns på den här websidan:

forfatterweb

Bibliotek og undervisning

 

Landskap norr

 

Träden stretar mot himlen 

en kvinna stretar på isig väg

med klumpiga vinterskor

träden rör sig i vinden och

grenarna gnisslar mot varandra

kvinnans skor hittar sandad väg

hon rör sig ut mot den stora sjön

där fjällen slutligen blir till

lysande vita, mot åskblå moln

himlen faller ned över henne

kroppens börda hämtar andan

fjällplatån är allt hon ämnat

 

Glad

Tänka sig: Ännu en vacker dag. Och jag vet inte hur bra jag har det här uppe. Särskilt nu utan annat prat än de korta med trevliga grannar och förbipasserande. Älskar lagomprat. Har oerhört svårt för litanior. Det är min grundmurade livsinställning. 

Nu träffade jag min supertrevlige grannes supertrevliga föräldrar från västra Sverige. De har åkt hit upp i 50 år på helger och lov. Eddie är alltså lika fäst vid detta landskap som jag. Och nu har vi landat här. Ain´t life great. Träffade också - som vanligt - Ebba på vägen. Och Evelina. Och alla hann vi ut innan solen gick ner. Men timmen efter är minst lika vacker: Nu ett rosa ljus bakom ljust blå fjäll. 

Om ett tag ser det ut så här igen.

Foto: Marsfjäll Mountain Lodge.

Den milslånga grankanten

Nu ska ni inte tro att landskapet här alltid är så sensationellt. Det som ofta fångar blicken är den milslånga grankanten, som man tänker sig tonsatt med Arvo Pärts Spiegel im Spiegel. Först bakom de repetitiva granarna reser sig fjällen blå, som ett ackord av en mer ljuslynt minimalist: Philip Glass. Nej, det är inte långsökt, ty landskapet är precis så rogivande som nämnda musik. 

Och i förgrunden lite skräpig busk och en och annan rallarros som sjunger sin sista suck under tyngden av månget snöfall.

Tiden är cirka 16.00. Bild gjord i skruttverktyget Paint som jag får ont i ögonen av. Måste återvända till mer fysiskt påtagliga material, och häftigare måleri. Jag är inte i grunden minimalist.