Lindarna och Skönheten

Och så kom det en till kväll, vacker som en tavla. Jag hade just avslutat ett långt samtal med min äldsta, bästa vän, och drog ut i parken. Någonting händer när man sysslat med sina egna bilder några dar, eller konst överhuvudtaget; man kommer ut i naturen och ser allt som måleri. Färgerna som djupnat faller ner från träden i stora elementära sjok av mörkgrönt, himlen är illande blåviolett, vattnet blänker i kornblått, violblått, mörk materia. Det var svindlande vackert ikväll. 

En båt låg ute på vattnets spegel i silhuett mot den svagt rosa himlen. Kullarna svängde i ljuset. Himlen i zenit var mystiskt obeskrivligt blå. Jag var fullständigt lycklig. Mindes med ens hur det var ibland när jag kom ut från konstvetenskapen där vi sysslat med bild i flera timmar: Hur jag plötsligt såg världen som konst. Till och med en rondell där bilarna låg med röda baklyktor kunde vara vacker. Men, som alltid, framförallt träden, vattnet, himlen, våra eviga vänner. Och aldrig har jag som ikväll lagt märke till hur just lindar har enormt knotiga, bulliga stammar nere vid roten. Måste ut och rita av dem innan det blir för kallt. Likaså den trolska jättestenen som isen flyttade för 400.000 år sen.

 

Slutet på sommaren

Det är slut på den här sommaren nu. Två, tre dagar till, sen är det över. Men jag ser fram emot brittsommardagar, som jag vet kommer, längre fram.

Under regniga dagar satt jag mest inne, ritade och skrev, men igår kväll var det äntligen en ljus himmel igen. Jag gick som jag alltid gör, under de stora träden i parken och såg upp i deras nu mörka kronor. På de frivilligas plantering stod solrosorna höga.

Ängarna i parken var gröna igen, efter allt regnande, och det förfärliga ljudet från konsertmaskinen var över. Jag har undvikit parken i fjorton dagar, på grund av den högljudda dunka-musik som spelats där. Och jag fattar inte hur Stockholms stad kan tillåta att en restaurang får hålla utekonserter på en plats där alla andra människor söker frid och ro. Men det är väl moderaterna i Stockholms stad, som vanligt. De där som alltid tycker pengar går före alla andra allmänmänskliga behov. Nåväl, nu var den skitmusiken över. Jag och de andra i parken hade en vacker stund i skymningen. Kvällshimlen övergick i ljust violett, diset la sig över ängarna, och en räv gick förbi. Det är andra gången jag ser den. 

Satt en stund vid sjön och bara glodde på det vackra. Noterade att det började skymma redan strax efter åtta. Och att inga vilda ungdomar badar längre i sjön - men kanske idag, när en strimma sommar föll ner över Stockholm igen.

 

 

Marguerite Duras

Eftersom det inte händer så mycket på den här bloggen just nu, så återutsänder jag min kortessä om Marguerite Duras. Den ligger bland annat här: på en länk från en av de 22 tidningar som publicerade den.

 

 

Film om samer och Rabindranath Tagore

Ja, inte samma film förstås. Tagore var aldrig och hälsade på hos samerna. Jag bara råkade se dessa två dokumentärer samma kväll. Först den om samerna, som var gjord redan på 40-talet, en tid då samerna kallades lappar. Men bortsett från det saknades inte respekt för det samiska livet. Denna dokumentär skildrar samernas liv med otrolig noggrannhet, deras fabulösa organisationsförmåga som grupp, vid tider när det är livsnödvändigt att alla är snabba; med att få upp en kåta för natten, med att driva hjorden till sommarvistet, med märkningen i rengärdet, med slakt och torkning av renkött. 

Sen är det rent filmiskt oerhört bra gjort; man förnimmer energin i gruppen, fåordig och saklig. Kameran dröjer länge vid kalvning, slakt och en vild slädfärd efter snabba härkar på väg mot ett bröllop. Landskapet är norr om Kvikkjokk, i Padjelanta nationalpark, sydväst om Sarek. Strålande tagningar, från konten med små barn, till brödbak och den sista seglatsen hem över den stora sjön, efter sommaren. Ett hårt liv, men ekologiskt hållbart, än idag. Och jag, gamla lapplandsfarare, fick mig en törn i same-romantiken. 

Här är filmen: Från vinterviste till sommarfjäll. 

Den andra var från Indien och handlade om Tagores inflytande där. Folke Isaksson, poeten, ledsagar oss in i allt det som var Tagores värld, helt vid sidan av Nobelpriset. Den här filmen är från 70-talet, och något av 70-talets Indien-romantik vidlåder även Folke Isaksson. Men han berättar fint, på sitt milda vis, om allt möjligt som jag inte kände till om Tagore. Och vad beträffar fotot och miljöerna: Indien är ju ändå alltid Indien.

Här är filmen om Rabindranath Tagore.

 

När årstiden stillnar

Det kom ett regn och ett regn igen. Ett väldigt regn och ett litet regn. Buskar och blommor på gården ser fuktiga ut. Kastanjen mörknar i augustinatten. Duvornas ljud är dämpat. Husen mitt emot har stillnat, som i en målning av Utrillo, det ljust grågröna huset och det sandgula. Växtlighetens olika nyanser antar en blå ton och skuggorna är disiga av fukt. Det är färdigt nu. Väntan på månadernas gång, datumens oroande växt, tidens mossa. Jag bestämde mig för att inte bry mig om det, dagarnas passage, sommarens eviga krav. Jag fick de friska gräsen, blommens juniljus och julihettan. Jag hade gärna fått en höstresa till Grekland. Men delta-mutationen hindrar mig.

Kanske gör jag någon liten resa igen, ut till kusten. Kanske är det viktiga att jag skriver. Om natten, när allt är tyst händer andra saker än almanackan har beräknat. I natt stillnade årstiden. Den blev fotografisk, nästan redan ett minne. Mitt i Augusti, min födelsemånad, en sommar som var ännu varmare än det år jag föddes. Och jag tänker på Mars i Lappland, jag tänker på snön. Gud, vad jag älskar det enkla livet. Och särskilt när ljuden tystnar och natten ljusnar och den högsta Kastanjen sprider sin aura. Kastanjen hedrar jag genom att ge den en del av min uppmärksamhet varje dag. Ett barn skriker i natten. Grannen som röker på balkongen intill mitt öppna fönster frågar om jag vill ha en cigg. Nej, tack, skrattar jag, det var länge sen. Någonstans faller Perseiderna, men vi ser dem inte.

                              

Kvarterets syrian

Efter en lång promenad med tung påse landade jag vid gatukorsingen där kvarterets syrian har sin kiosk. Satte mig och åt en banan helt sonika. Klockan var väl ungefär nio och solen lyste ännu i kronorna på höga lindar, popplar och kastanjer. Ett par barn singlade förbi på cyklar och bromsade in vid kiosken. Jag hörde hur de dividerade med syrianen om vad som var godast, korven eller hamburgaren, och var det den med ost eller gurka eller kanske bådadera. Det lät som om de hade väldigt stort förtroende för kioskägaren. Jag kan förstå det. Han är en tålmodig och vänlig människa, en sån som hejar på alla i kvarteret och de hejar tillbaka. 

När barnen var klara blev det tomt ett tag i kjorren och då kom syrianen ut och satte sig bredvid mig på bänken. Vi pratade en del om allt som hänt eller snarare inte hänt sen sist och eftersom jag övergått till att smaska på en Anton Bergs chokladlimpa med cognacsmak så gav jag en till honom också. Vi pratade om hans fru och att en av hennes släktingar dött i Coviden i vintras. Hon var ledsen för det, sa han, men hans eget ansikte vilade i den evigt lugna mask han bär. Eller är han sån? 

Jag sa att jag var trött på allt som har med coviden att göra, och att själva min hjärna är trött. Jag har börjat glömma ord mycket mer än förr. Jag hör detsamma från mina vänner. Syrianen förstod. Sen sa han att jag nog behövde ge mig ut i naturen mer. Han sa exakt detsamma till mig som jag sa till mig själv igår kväll. Alltså är han en människa som förstår sig på människor. Det är mer än vad de utlänningshatande sverigedemokraterna gör, tänker jag nu. Men det tänkte jag inte där på bänken. Vi åt upp våra chokladbitar i godan ro och jag hälsade till hans fru. När jag reste mig för att gå sa han: Om det är nåt du behöver hjälp med kan du säga till. Detta var ju osannolikt snällt. Men som alla syrianer är han kristen. 

Jag vet ingen annan människa i kvarteret som skulle säga så. Men jag är säker på att han säger det till fler än mig. Jag handlar inte ens hamburgare eller korv hos honom. Men han hade sett att påsen var ovanligt tung. När jag hade ett kvarter kvar till min port var jag på vippen att be en ung man som stod och pillade med mobilen om att ge mig ett handtag fram till porten. Men så gör jag ju inte. Än.