onsdag 30 december 2020

För ett nytt år

 

Önskar så att jag stod just här och fullt upprymd såg ut över ett månbelyst landskap, så som det har varit ibland i vintertid. Ingen annan än Munch kan fånga det. Önskar också att nästa år befriar oss från allt tråkigt i livet som tvingat sig på oss detta år. Önskar mer frihet, fler resor, fler möten med alla dem man tycker om. Mer lust att arbeta och skapa, för även den lusten förtvinar lite i all nödvändig isolering. Men snart, ganska snart, börjar livet om, på alla nivåer. Önskar er alla ett glädjerikt nytt år !

tisdag 22 december 2020

Domens dag

Det er lysår mellem mig og Regine Olsen, sa Kierkegaard. Jag tror honom. Jag genomgår nämligen en ljusårsfeeling; känslan av avstånd och inte sällan förakt för de varelser som inte kan ta en universellt livshotade pandemi på allvar. De vars ljusår är endast bling-bling. 

I februari, eller om det var mars, när alla ännu var som dunungar i förhållande till pandemin, skrev jag på twitter: 2 miljoner kommer att dö. Vi närmar oss det, och jag tror min intuitiva bedömning var i underkant. Sedan dess har vi gått igenom en underligt overklig Via Dolorosa, där de flesta som dött varit någon annan, någon annanstans, och där alltför många av oss har trott att vi är skyddade, odödliga, såna som pesten inte biter på. Jag behöver inte gå in på de förfärliga konsekvenserna av både myndigheters brist på förberedelse och vissa gruppers nonchalans inför död och liv. Ni vet ju redan. Men det är inte ointressant att nämna just festprissarna vid Stureplan, politiker på party, Donald Trumps upprepade folksamlingar och fester i Vita Huset med påföljande smittor och anställda som måste kapa både tår, fötter och halva ben. Den oerhört självupptagna maktlystnad eller njutningslystnad som dessa beteenden uppvisar är helt enkelt skamliga, ur varje etisk synpunkt. Att kasta sig ut i julhandeln medan mängder av människor smittas och dör, och sjukvårdsarbetarna sliter ut sig i dubbla pass, är också fullständigt oetiskt, lågt och möjligen infantilt. 

Om vi kan hjälpa de sjuka, de smittade och de som arbetar i vården genom att avstå från några av våra barnsliga små njutningar, inköp, fester, bling-bling, så ska vi göra det. Det är djupaste allvar nu. En skiljelinje kan man säga, mellan att ta ansvar för sitt eget och andras liv och död, eller att inte göra det. Det är möjligt att vi lever i Kali Yuga, den sämsta tiden, enligt hinduerna, mycket tyder på det, även om jag bara tar de stora religionernas termer symboliskt. Kali Yuga innebär en gradvis försämring av den moraliska ordningen hos människorna. Och - utan att vara det minsta muslimsk - ser jag hur även deras lära kan tolkas symboliskt, för den tid vi befinner oss i: 

"När den mest onda medlemmen av en stam blir dess härskare, och den mest värdelösa medlemmen i en gemenskap blir dess ledare, och en man respekteras endast av rädsla för det onda som han kan göra, och när ledarskapet ges till människor som är ovärdiga det, väntar domedag".

Har det funnits någon ovärdigare president någonsin än Donald Trump? Har det någonsin funnits en ledare som gett så fullständigt fasen i vad folk lider av under en pandemi? Har det funnits någon mer ansvarslös gris i Vita Huset någonsin? 

Och då har jag inte ens kommit in på den andra sortens ondska i världen, den religiösa moralismen hos ayatollor och Saudiarabiska härskare, som hugger händerna av en tjuv och ger otrogna kvinnor en dödsdom. Det är farligt med sträng och bestraffande moral och det är farligt med likgiltig omoral.

Så då är jag tillbaks hos Kristendomen och den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, ska ni också göra mot dem. Barmhärtigheten är störst.

Om det finns en dom - och då menar jag återigen att domens dag är symbolisk - så gäller den detta: Har du brytt dig om dina bröder och systrar, på en buss, i en affär, på ett tåg, och alla de som arbetar i vården och är slitna. Kan du avstå för deras skull? Och om inte - vem är du då?

 


 P.S. Den 27:e börjar vaccinationerna.

Julpresenten: Rachmaninoff

John Gardner dirigerar orkestern i Consertgebouw i Amsterdam. Ljuvligt lekfullt och dramatiskt. God Jul. 

 


söndag 20 december 2020

Sista advent

 


 

Målning: George de la Tour, Magdalena med ljuset, 1640. Finns i Louvren, Paris.

söndag 13 december 2020

3:e advent

 

         
Målning: Maurice Utrillo

fredag 4 december 2020

Tiden, overkligheten

I ett samtal med S häromdagen hörde jag mig själv säga: Tid är allt jag har.

Vilket i sig är overkligt, för ingen vet ju hur mycket tid den har. 

Men nu, alltså nio månader efter pandemins utbrott i Sverige, ser tid helt annorlunda ut än den gjorde innan.

Jag får en översvämning i lägenheten, nödvändiga reparationer inleds, jag reser till landet med min syster som jag inte träffat på flera år. Jag stannar kvar på landet två och en halv månad. Allt annat står på vänt.

Saknar nu skogen, havet, och promenaderna med min syster. Men samtidigt är jag totalt cool, i förhållande till nästan allt, utom den jävla smittan. (Har definitivt munskydd på mig om jag åker buss eller går på apotek eller Coop). Det finns en distans till det mesta.

Coolheten har ett oklart samband med att det inte är så mycket jag kan göra åt att denna tid ser ut som den gör, att mitt sociala liv stannat av, att vi alla måste vänta på vaccin. Den kommer sig också av att det märks - för min del - hur lite man behöver. Det räcker med att nån är lite snäll, räcker med vacker musik, en bra film, en kul kontakt på twitter, samtal med vännerna, en promenad när de flesta andra gått hem.

På landet hann jag uppleva både brittsommar med bara fötter och mycket solsken, dimmiga oktoberdagar och den första snön i november, kraset under fötterna. Stilla dagar och blåsiga, månen som vandrade från ny till full och från nedan till ny, om igen. Stjärnorna på himlen.

Ibland känner jag mig som en växt, som bara stillsamt växer vidare utan åthävor. Ibland tittar jag på min samling tavlor - alltså de jag själv målat - och blir upprymd. Här ska målas mer. Men jag skulle behöva en ateljé. Ändå känns ingenting bråttom, det är liksom que sera sera, det blir som det blir, som råder.

Vill ogärna avsluta det här stycket med nån sorts sens moral, men ändå: Kanske är det med en katastrof av pandemins art som man märker vad som är viktigt och inte. Något sorts begär efter ditt och datt som människor har måste helt enkelt sansa sig. Konsumismen pågår visserligen på Drottninggatan, men jag är gudskelov inte där. Och det man behöver till vardags finns att få levererat på nätet.

Klockorna har stannat. Jag tittar på den höga almen på min gård och tänker: Om fem månader står den i knopp, i maj blommar den. Undret.

 


onsdag 2 december 2020

söndag 22 november 2020

Sista dagen vid kusten

Klangen, den alltid likadana klangen i de där orden: Sista dagen. Man minns det från sin barndoms sommarlov. Sucken när chauffören Sjöblom kom och vi packade in sommarens kläder, syltburkar och krukväxter i hans taxi. Sucken när man närmade sig Roslagstull, Johannes skola, gatorna, mamman som satte upp en sorts min av fin dam, nästan omedelbart vi närmade oss stan. På landet var hon ju mer avspänd.

Jag är inte ett barn. Men vi är alla ett litet barn, inom oss. Idag fasar jag för bussresan i morgon, i denna pandemi-tid som slår obarmhärtigt hårt mot det lilla landet Sverige. Jag ska inte älta FHMs strategier här, men om alla hade munskydd på den buss jag ska resa med så skulle jag vara lugnare. Så jag hör på råden från WHO och världens alla smittskyddsläkare och tar mitt munskydd på mig, samt virar in mig i en sjal, som en beduin. De tål öknen, jag ska tåla Corona-slummen.

Idag var här strålande väder. Klar sol och glittrande blå fjärd. Jag gick i solgatan mellan granarna och kom ner till öppet vatten, satt länge i skönhetens famn, där jag gärna hade suttit länge än. Jag är inte mycket för världens strid och kiv, numera, om någonsin. Skulle gladeligen stannat kvar här ute, om det inte var så att det kom andra gäster till det lilla hus jag hyr. Jag har trivts. Talar om för mig själv att jag har en strålande förmåga att improvisera och känna mig hemma nästan i vilket hus som helst. Detta var en bra stuga. Detta var en bra tid. 




tisdag 17 november 2020

Sandstranden

Min syster och jag gjorde dagens utflykt till vår barndoms och ungdoms sandstrand, i naturreservatet.












torsdag 12 november 2020

En märklig stämning

Min syster var här med vin och mat. Vi pratade med Roine om den nya vägen som ska dras till bryggan. Roine är en trevlig karl, och min syster är rolig. Och alla tre har vi funnits till och från i den här änden av Roslagen sen långt tillbaka. Roine är född här ute, och har bott och arbetat här hela sitt liv. Hans gård bakom huset är en maskinpark, stallar för grävmaskiner, traktor, vägskrapa, räddningsbil med mera. Går man in där mellan de delvis öppna ladorna är det som att gå förbi en scen ur Unge Kommissarie Morse eller True Detective; som när de letar efter spår i någon bortglömd landsända och spanar in i en mörk lada, eller ett garage där något skumt har hänt. Men här är stilla liv.

Jag gick en långpromenad i det grådisiga novemberljuset. Förbi åkern, in i skogen, uppför backe, nedför backe. Jag gick åt det håll där alla byggde små sommarstugor på 60-talet. Ja, kanske inte alla, men tillräckligt många hade det så bra ställt att de kunde få råd med en liten sommarstuga här ute. Tomter styckades upp av bönder som var nöjda med att få in stora pengar. Säkert finns här minst 300 tomter i olika riktningar, och bara där vårt hus ligger, en bit bortom detta kvarter, ser allt ut som förr. 

Passerar alltså stugtomterna, där det lyser här och var. Många sitter som jag här ute nu och häckar för att undgå smittostaden Stockholm. Andra sommarhus är nedsläckta, stora motorbåtar ligger surrade under presenningar, småbåtar lyser vita med skalsidan upp. Verandorna är stora och vetter ofta ut mot ängarna. På andra sidan vägen ligger kohagarna, de som alltid sett ut som de nu gör. De lyser grönrosa, avbetat. Vattenbadkaret som kritterna dricker ur på sommaren är också vänt upp och ner. Det mesta sover.  

Vägen slingrar sig vackert mellan höga granar, slutna enar stora som cypresser, björkar utan ett enda löv. Och hagen har gamla rösen av stenar, hopsamlade för minst hundra år sen. Jag går mellan två tider, eller fler. En märklig stämning infinner sig, en helt avskalad skönhet. Jag går rytmiskt, vandringen blir en meditation. Nu händer förhoppningsvis inget mer dag.

 



söndag 8 november 2020

Havet, fjärden, solnedgången

 

Gjorde en tur till fjärden alldeles innan solnedgången. Glädjer mig åt den gamla skogsvägen som ännu har en grön remsa i mitten. Som i min barndom, tänker man, ofrånkomligen. Här var den stora skogen, där man inte sällan såg älg, nu är den bitvis skövlad av skogsmaskiner. Jag går inte in där längre, jag tar vägen. Kommer ner till Bergängens gård, som är lika vackert belägen som den alltid varit, på en kulle ovanför fjärden. Går vidare ner mot vattnet, förbi den spensliga alskogen, och sätter mig på en urgammal sten. Fjärden är spegelblank, det är fullständigt tyst, och solen går långsamt ner på andra sidan. Jag kisar i ljuset; ser att till och med vassen förlorat sin färg, och alla träd och buskar har fällt sina löv. Idag är det riktig november, lite kyligt, min andedräkt ångar.

På förmiddagen såg jag tre rådjur utanför verandan. Tog fram kikaren för att riktigt se dem. Den mörkbruna bocken är vackrast. Mannen som jag hyr hos nänns inte skjuta dem längre, trots att han är en gammal jägare.

En annan dag gjorde min syster och jag en tur vid havet. Gick mellan höga tallar och granar på en mjuk stig som prasslande av fallna löv. Gick förbi den lilla sandstranden och vidare ut på klipporna vid Simpnäs. Hit gjorde familjen utflykter "förr i världen", och här uppe i en bergsskreva har jag sovit över, en sommarnatt. Nu gick syster och jag och lullade i stämningen vid klipporna, pratade lite, tog in ljuset, som blev alltmer rosa i solnedgången. Det var en återkomst, på många sätt. Utanför oss låg Källskären, och Simpnäs klubbs fyr. På Källskären finns ett enda hus. Där bortom endast Ålands hav. Vi stannade tills fyren började blinka i skymningen. Som man gör.  

 


lördag 7 november 2020

Konstnären Laris Strunke är död

Laris dog tidigt på Torsdagens morgon mitt under den pågående resultaträkningen i USA. Han hade varit sjuk en tid. Laris jobbade alltid, han hade sin ateljé i ett av de före detta orangerierna i Hagaparken, där de stora målningarna fyllde väggarna. Där intervjuade jag honom en gång, och häromdagen länkade Kulturnytt till det programmet så att jag fick höra det igen. En mycket yngre version av mig talar om konst. Intervjun med Laris är levande. Lyssna.

fredag 6 november 2020

Novemberljus

Gustave Loiseau: Landskap med träd.

söndag 1 november 2020

Fjärden

Bara det att bo så att jag kan öppna dörren och se rätt in i skogen gör mig glad. De stadiga stammarna av tall och gran, de murriga färgerna som här och var lyser till i guldockra, eller ljus rost från de sista lövträden. Månen som om kvällarna seglar över en äng och sen går ner bakom muren av granar.

Nu gick jag den gamla vägen ner mot fjärden. En vacker skogsväg, blandat löv och fur. Det sista gula har blåst av hasslar och björkar, bara en och annan ek framhärdar med rostbrun envishet. Men tallarna är gamla och höga och fulla av karaktär. Brunt och grått. November.

Kom ner till fjärden, som lite längre söderut mynnar mot havsbandet och öarna Idö och Arholma, och Villösan, ett av vår ungdoms utflyktsmål. På denna fjärd har jag snirklat mig ut till havet, över grynniga områden, där min Oslojolle helt snällt drog upp sitt centerbord* under mig. Jag har också seglat ner till våra vänner söderut, en gång i en vind så stark att jag knappt kunde lägga till vid deras brygga.

Idag var det sån vind: Jag stod vid stranden, intill de höga ranka alarna, och lät blåsten vina runt öronen. Ute på fjärden rullade vågorna in från syd/sydväst och bildade gäss, kastade sig över de små kobbarna i bubblande vitt. Annars de blågrå nyanserna, gröngråblå vid sandstrandens vatten, mörkgrå ute på fjärden, försvinnande i dis på andra sidan. Svarta holmar tecknade sig mot dimgråa toner, bara vassen lyser nu i Burnt Orange. 

Här uppstår i stundens vandring en viss urgammal glädje: Allt som bara finns. Även i November. Motvikten till en civilisation som är fullständigt på fallrepet.

 

Harald Lindberg, den gamle Roslagsmålaren har målat denna bild av en mycket tuffare tid vid kusten. Timmerbogserare. Även när jag var barn kom dessa timmerlass över havet. Ibland - i hårt väder - kom  stockarna loss och drev iland vid stränderna. Min pojk-kompis och jag drog hem dem över vattnet och byggde en flotte. Some Huckleberry Finn.
 

*Centerbord fakta

Till de döda och älskade

 

                        

Per Kirkeby: "Komposition, Læsø", 1988.
 

"Konstnärens verklighet tar plats som ett alternativ till alla de andra ”murarna” i världen; de mytologiskt eller ideologiskt betecknade, de funktionella, de förvittrade, de bombarderade, fängelserna, de graffititatuerade.
Konstverket liknar en protest: Det får världen att stanna upp, det mekaniska urverket att krackelera. Bortom förförelsen är allt på väg mot ett bråddjup".

Se min tidigare text om Per Kirkeby, ur Konstperspektiv, här.

 

fredag 23 oktober 2020

Gå vilse

Jag gick hemifrån vid 4-snåret. Tog den gamla vägen, sneddade förbi 60-tals-kåkarna och kom ut på den gamla stigen genom storskogen. Stigen såg ut som en stig ska, nedgången mark med lysande nedfallna löv och blanka rötter, lite stenar. Tills jag kom ut till hygget. Enorma hjulspår på en halv meters djup, en seg och gungig remsa gräsmark mellan hjulspåren. Rotvältor. Kvarlämnat skräpvirke. Lerigt, vått och oframkomligt. Stigen fanns inte. Jag framhärdade med gungande steg på lösan mark. Trodde jag kunde runda hygget och nu var på väg hemåt. Istället hamnade jag på andra sidan skogen, vid vägen som går utmed fjärden. Väl där känner jag åter igen mig. Följer vägen med de gamla husen, visste att det finns en skogsstig, som vi gått i alla år för att nå sandstranden. Den brukade vara en genväg hem. Jag genade alltså in bland gran och tall, steg upp och ner på små bergknallar och ner igen. Stod igen framför hjulspår. Obegripligt ful mark. Ingen stig. Fanns det något jag kände igen? Ja, den tätt planterade granskogen som nu vuxit upp tyckte jag mig veta något om. In bland träden. Lång promenad över död mark, ingenting växer under planterad skog. I gengäld fastnade jag - när jag väl kom ut ur grankistan - i småbusk, hoptrasslat gräs, sunkig mark med många hålrum, väta.

Nu såg jag var jag befann mig. Aha, jag hade gått ungefär till fotbollsplanen, en omväg på en kilometer. Fail again, fail better! Tillbaka utmed granskogen, försöka komma över diket ut på ängen, men dikena var så djupa, våta och mörka att jag inte pallade. Trevade mig långsamt tillbaka till platsen där den gamla stigen förr tog sin början. Den fanns inte. Vad som fanns: En bit ängsmark sönderkörd av samma brutala hjulspår. Vått, snärjigt och djävligt. Tänkte: Om jag följer hjulspåren kanske...Tappade helt lusten. Vände åter mot den stora ängen som fortfarande spred lite ljus över Ödet. 

Jag hade redan varit ute i två timmar och mörkret föll allt tätare. Marken var onaturligt gropig. Jag tänkte på att jag borde ha en mobil med mig även i en skog, inte bara - som jag brukar - när jag går upp på fjället. Om jag föll härute i pissfukten i mörkret skulle nog ingen höra mig. Det gällde att inte gå snett, inte bryta något ben eller stuka en häl. Diket vid ängen var så brett att jag fick klara det på alla fyra. 

Återstod en hel massa trassel i oigenkännlig skog där små busk petade mig i ansiktet så jag måste värna mig med både fötter och händer. Sen kom de upplysta tomterna som inte hjälpte så värst eftersom man inte ser vare sig väg eller mark när tjusiga laternor lyser upp mörkret (När man går i "äkta" mörker  ser man faktiskt bättre). Homsade förbi tomter jag inte kände igen. Vilade på okänd veranda och stirrade på en parkerad ful motorbåt. Gick fel igen. Kom sen äntligen ut på "vår" väg. Klockan var kvart över 7.

Märkligt äventyr det här, tänkte jag. Intressant att se hur man funkar på känd mark som blivit okänd. Jag tror det är stoikerna jag tar i hågen i såna lägen. Man blir nyfiken på hur man ska komma igenom det. Mörkrädd ute i skog och mark är jag inte heller. Men jag hörde några skott någonstans - det är ju älgjaktstid - och visslade en stund så ingen skulle tro att jag var en älg. Dagen efter var jag muskulärt mörbultad. Så som jag inte varit sen jag gick upp och ner till fjället sist. Med Gerd, hösten 2014. Men då visste vi ju precis hela tiden var vi var.



Målning: Gerhard Nordström

söndag 18 oktober 2020

fredag 16 oktober 2020

Stenhällen

Alldeles utanför familjens hus, där verandatrappen slutar, ligger en stor stenhäll i granit. Om sommaren är den uppvärmd och man går på den med glada fötter, eller ligger utsträckt i middagssolen. Nu är den mest vacker att se på. Hela huset vilar på en grund av flata stenhällar. Här byggdes inte på lösan sand. Men just stenhällen framför huset är halva anledningen till att det byggdes just här. När jag var barn och ung stod det en liten lada på den stenhällen. Där hade bönderna, före oss, tröskat sitt korn, råg, vete och havre mot graniten. Vi gick in dit ibland i doften av gammalt boss, och såg solljuset strila mellan de glesa springorna i väggen.

Just det faktum att det stått en lada på hällen blev servitut för att få bygga där. Innan dess bodde vi i det härliga gamla bondhuset, med lada, vedbod och snickarbod intill. Pappa köpte det av en bonde, samma år jag föddes, och där levde vi alla våra somrar. Ibland var vi systrar ute på vintern med mormor och åkte skidor. Det jag mest minns är mormors skratt, och hur hela magen guppade.

Senare, när vi var tonåringar, sålde pappa av det gamla huset och byggde nytt här nere, närmare vattnet. Kanske också med tanke på lite bättre bekvämligheter på gamla dar. Men de gladaste sommardagarna och den lyckligaste tiden i familjen är förknippade med det röda bondhuset. Det nya huset är ståtligare, arkitektritat, med en storstuga som är vacker. Men för mig är det alltid något lite dystert förknippat med det nya huset. Jag ska inte gå närmare in på tusen orsaker till det.

Bondhuset räckte gott för oss alla, tre systrar i sovrum på övervåningen, ett sovrum för Ma och Pa, och kök och vardagsrum där nere. Samt en lillstuga där jag allt oftare bodde som vild fjortonåring. Nu har vi sedan många år en bra granne i det gamla huset. Och ingenting är som förr. Aldrig i världen är någonting som förr. Det är den salta sanningen, nostalgiker! Men stenhällen är som den alltid varit, någon miljard år gammal.


onsdag 14 oktober 2020

Höst - oåterkalleligt

 

 

Utan titel, 1994. Per Kirkeby. Litografi.

fredag 9 oktober 2020

Tacksamheten

Sitter på min barndoms trapp och glor ut över ängarna. Det skymmer. Bara himlen är ännu ljus. Äppelträden har gula löv och äpplena är redan plockade. Jag ser mot klungan av träd intill ladan, där det brukade hänga en gunga. Ser mig själv som liten gå iväg på stadiga ben till den där gungan. Satt där länge och smågungade, medan jag såg ut över blomsterängen, tittade på kalvarna på andra sidan staketet. Väntade på att mamma skulle ropa in mig till middagen.

Himlen över mig fotar en massa minnen. De saknar sentiment. Så många gånger har jag kommit ihåg dem att de liknar något i en bok man läst tjugo trettio gånger. Min pappa och jag intill flaggstången, när vimpeln skulle upp. Min pappa som alltid hade något tryggt och stadigt över sig, något varmt. Mamma är mer någon som donar. Kokar sylt, lagar pannkakor, rensar svamp, eller läser en bok. Vi hade kul i vår familj, ofta, det är jag tacksam för. Men min mamma var lite oåtkomlig på ett underligt vis. Helt okej att samtala med, men oförmögen till vanlig moderlig sensualism. Minns inte knät, minns inte famnen, men jag minns min pappas varma klapp om kvällen.

Men allt är inte familj. Här i deltat mellan nu och då dyker också andra människor upp. Bönderna här ute, som alltid tyckte om mig. "Nämen se är det Gabban som kommer" sa de. Närmast fanns bonden Erik som jag gärna vandrade över till själv. Var med honom när han samlade hö, eller matade hönsen. På min födelsedag kom han med en skål nykärnat salt smör. Sen fanns familjen Bernhard, fyra barn och Gullan och Gustaf som var härliga människor. Där var jag alltid välkommen. Ibland blev min mamma avundsjuk för att jag tyckte så mycket om dem. Då ringde hon och sa att jag skulle komma hem för jag måste handla ditt och datt hos handlarn och cykla hem med.

På andra sidan viken fanns Arne och Sven och kärast var nog Lasse, som jag skrev om här. Alla dessa somrar, med vänner i segelbåtar och kajaker, ja vännen Peter och jag byggde till och med en flotte tillsammans. Det vilda havet och den lugna naturen. Stämningen i ett litet landskap vid Roslagskusten. Friheten vi fick av föräldrar som sällan var oroliga. Nattcyklandet till och från fester. Korvgrillandet ute på skären, och en rask motorbåt hem med nån grabb som körde så det dunkade mot vågorna.

Kossorna, som vi matade med gräs, genom staketet. Kalvarna, som vi fick ge en spann mjölk, hos storbonden Pettersson. Fåglarna, rådjuren, strömmingsfisket. Tre månader varje år i det eviga gamla Sverige. Tacksamheten för det är närmast överpersonlig, även om det var min pappa som gav oss allt detta. Den vilar som en stilla summerton i själva luften, i ljuset, i de gamla träden. Asken, kromgul, intill den svartgröna granen. Aspar och björkar vars stammar lyser i skymningen. Marken som sviktar lätt under ens fötter, de gamla stigarna. Det är inte ett uns nostalgiskt. Det är bara en stor del av den erfarenhet som är jag. Sen finns det ju en hel del man inte precis tackar för. Och himlen blickar ner och säger ingenting. Den vet.

 

 

Och på söndag är det Tacksägelsedagen. Vår bleka motsvarighet till amerikanska Thanksgiving.

torsdag 8 oktober 2020

Nobelpriset i litteratur 2020

 All Hallows, av Louise Glück

  

 

Och här ur intervjun i New York Times:

"You’re writing to be an adventurer. I want to be taken somewhere I know nothing about. I want to be a stranger to a territory. One of the few good things to say about old age is that you have a new experience. Diminishment is not everybody’s most anticipated joy, but there is news in this situation. And that, for a poet or writer, is invaluable. I think you have always to be surprised and to be, in a way, a beginner again, otherwise I would bore myself to tears. And there have been times when I have, when I’ve thought, you know, you wrote that poem. It’s a very nice poem, but you already wrote it."

Hela intervjun kan ni läsa här.