Eller avbrott i pausen?
Jag har varit härifrån, på grund av trehundra orsaker. På grund av en översvämning i mitt kök, som fick mig att jobba halvt ihjäl mig med att flytta grejer i två veckor och sortera och slänga, samt upptäcka vilka underbara målningar som dolde sig bakom ett skåp och en jättelik målarskiva. Över detta blev jag glad. Allt det andra praktiska pulet var pest.
Men så kom min, Covidfria, syster till min räddning och vi for ut till gamla lanthuset där jag nu sitter och ugglar som en gammal hök tillsammans med ormvråken som snyggt seglar förbi och korpen som ideligen kraxar om att dessa ägor är hans. Det är inte Never-more-korpen, ingen mystik, bara en helt vanlig korpjävel. Räven och rådjuren har också gått förbi, och en liten envis fågel som håller till i buskarna, och som jag hängt ut lite fågelmat till.
I övrigt tyst. Utom de kvällar då min syster och jag fick igång några härliga samtal om ditt och datt.
Vinden har blåst kolossalt. Men nu är den sydlig och mild sen två dagar, och jag njuter mitt brittsommar-otium utan brådska. Samtidigt sällskapar jag varje kväll med Klas Östergrens nya roman, Renegater. Kanske inte hans bästa, men ett himla bra sällskap hur som helst. En briljant Mensch, det är vad han är. Möjligen återkommer jag till detta i någon form av recension. Men just nu gäller kravlöshet.
Där hemma är köksgolvet uppbrutet, torkmaskinerna står på, och min bästa grannvän rapporterar om läget. På ett lugnt sätt. Det ska jag också göra då och då, även om jag - precis som Gunnar Pettersson på https://www.pressyltaredux.com/ - börjar ana att bloggens tid kan vara "en smula" förbi. Men än så länge håller vi ut. Återkommer alltså.
Det vidunderliga fotot av en ormvråk är taget av Niclas Ahlberg, naturfotograf.
