Poesi för en måndag i karantän: Linda Gregg

We Manage Most When We Manage Small

What things are steadfast? Not the birds.

Not the bride and groom who hurry

in their brevity to reach one another.

The stars do not blow away as we do.

The heavenly things ignite and freeze.

But not as my hair falls before you.

Fragile and momentary, we continue.

Fearing madness in all things huge

and their requiring. Managing as thin light

on water. Managing only greetings

and farewells. We love a little, as the mice

huddle, as the goat leans against my hand.

As the lovers quickening, riding time.

Making safety in the moment. This touching

home goes far. This fishing in the air.

(Linda Gregg - 1942-2019)

Nostalgi - skotska öar

Idag blir det bara drömmerier här. Musik och gamla minnen från resor i Skottland.
Den här bilden är från Isle of May i Kungadömet Fife (låter som Tolkien varit där) -
och här har lunnefåglarna nyss landat för sin trevliga parningssäsong, hörde jag idag från
naturvårdaren på ön. Just på denna ö har jag inte varit, den är för övrigt bara nån dryg kilometer lång, men på många andra skotska öar har jag vandrat i timmar utan tid.
Detta blå hav, denna himmel. Let´s arise and go now, to the Island of the Free.

Eller som W.B Yeats skrev: The Lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.

(W. B. Yeats - 1865-1939)

Covid-19. Tänk lite nu på varandra alltså, även om det tar emot!

Klicka på länken här så få ni upp kortversionen som handlar om varför ni inte ska gå omkring och smitta folk, inte ni, generation Odödlig 30-åring, Odödlig 17-åring, Omnipotent 45-åring, och inte heller ni Generation Boomer 70: "Jag blir aldrig sjuk jag har ju PENGAR"

Tack på förhand!!
Nu får ni en Vanitasmålning från 1600-talet. Roepel målade. Hamlet drar monologen! To be or not to be. Eller också dividerar han lite med sin käre Yorrick. Glömmer dödligheten genom att skoja om den.
Och kom ihåg: Shakespeare skrev Kung Lear när han var isolerad på grund av pesten och The Globe var stängd. Här kan ni läsa mer om Shakespeare och pesterna han genomlevde. Uppmuntrande ju!

Apropå en litteraturdebatt

Sådärja, nu var vi där igen. I den oerhörda dispyten om vad som är bra litteratur och vad som ska utses till tidsandans hackkycklingar. Autofiktion, oh lala, vad trist. Tjejer som skriver om kärleksnöd, svartsjuka, och vem–ska-jag-knulla-med? Könskampen, mäns allmänna hopplöshet, och hela den jazzen.

Killar på Söder som skriver om ungefär samma medelklassångest, privat, petigt och självupptaget. Nej, tack. Nu vill vi ha den stora romanen om det verkligt stora eländet. Ge oss apokalypser i långa banor, ge oss tidens flyktingläger (även om författaren bara besökt ett sådant under några veckors tid). Ge oss kollektivromaner. Var är dagens Dostojevskij, vem fyller tomheten efter Sara Lidman?

Något svar finns inte. Det härliga med författarskap är att de skiftar färg och läge, kan växla från hyper-privat till storartad samtidsskildring. Ta Terézia Moras Monstret, där romanen - tydligt typograferad på varje sida med en linje mellan de båda rösterna – skiftar mellan den depressiva inåtvända Flora som tog livet av sig, och den handlingskraftige men osynkade Darius Kopp, hennes man, som reser omkring i Östeuropa med Floras aska i en urna, förtvivlat sökande efter en begravningsplats. Det är en roadmovie över en geografi, som samtidigt är ett öde och en humoristisk europeisk gemenskap. Strålande bok! Är den autofiktiv? Nej. Kvinnor kan. Handlar den om tidens stora frågor? Nej. Bara samma gamla eviga frågor.

Annars är det ju som att se en 70-talsdebatt komma tillbaka: Alla dessa kvinnor – Susanne Brøgger, Erica Jong, Märta Tikkanen, Agneta Klingspor – som skrev bekännelselitteratur. Det blev då ett litet skällsord, ibland med viss rätt. Men det drabbade bara kvinnor. Konstigt. För Ulf Lundell, Jack Kerouac, Sven Lindqvist, Robert Pirsig, skrev ju också självupplevt och självcentrerat. En del av det blev bra; kanske särskilt Lindqvist. Men mer originell ändå är Pirsig med sin Zen, och konsten att sköta en motorcykel, som skildrar hans brottningsmatch med det akademiska livet, filosofiska frågor applicerade på underhållet av en motorcykel, och en själskris som övergår i halvpsykotiska visioner. Det var stort. Och ingen skulle ha kommit drällande med ordet autofiktion. Men nu får Knausgaard höra.

Men visst: Under åren som recensent, har jag gnetat mig igenom romaner vars största fix är att få en dildo nertryckt i halsen, eller få en brinnande cigarett på armen, som - ehh – förspel. Men sen innehöll dessa böcker inte så hemskt mycket mer av sensationella situationer, idéer, eller angelägenhet. En som däremot hade ett jäkla driv i sin berättarlåda är Johanna Frid, hennes roman Nora – eller brinn Oslo brinn hör till det mer originella jag läst bland nyare romandebutanter. Ja, en Biskops-Arnö-odlad begåvning. Men så stor, så generös med sig själv, sån humor! Att klassa ner henne i någon sorts ”felklubb”, kan bara ske om man är en självhögtidlig svensk med ringa humor, och noll koll på brittisk absurd elegans i litteraturen.

Andra som inte alls hör till den generationen, och som också utgått från sitt eget liv är Kjell Westö, Susanne Brøgger, Carolina Zetterwall, Beate Grimsrud, med skiftande grad av litterär dagshöjd, medan t.ex Maja Lunde och Erik Hågård ger sig in i de större ödesfrågorna: Maja Lundes bok Blå var en av de finaste romanerna i den genren, vilt närvarade i stor natur och kampen om miljön. Hågårds prisade debutroman Lilo gick tyvärr mitt sinne förbi; trots många vackra och innerliga passager blev den en överambitiös konstruktion av det som vi alla ska ta på allvar. Jag tror att jag gav upp lite på McCarthys Vägen, också. Vägen har liksom bara ett slut, och man ser det hela tiden. Låsningen förtar känslan av stora frågor. Läsningen sjunker under tyngden av svart dystopisk moral. Och det är inte vad som sker i till exempel Birgitta Trotzigs djupt allvarsamma romaner, eller i Don DeLillos aparta kamp med tidsandan.  

Okej. Så för de stora ödesfrågorna läser jag hellre Ursula K. Le Guin. Och min kära jäkla autofiktiva Doris Lessing, som har skrivit den största och mest fragmentariska romanen om just den här förfärande tiden, med alla dess komplexa skärningar mellan kulturer, naturkatastrofer, migrantskaror och överlevare, samlade på små öar av medvetenhet: Shikasta. Lessing har både det ”privata” djupet i kärleken och den stora överblicken. Läs henne, och läs Johanna Frid också, och var icke förskräckta! Snart får vi metafiktion.

 

Recension: Josefine Adolfssons Rippad

Rippad, rispad och såld

Jag påbörjar läsningen av Josefine Adolfssons roman Rippad (Natur&Kultur) i en stämning av glad förväntan: Här finns uppenbarligen någon som kan skriva och som gör det originellt, i en egenartad rytm och respektlöshet för romanformen. Men jag, läsaren, är till för att göras besviken, det vill säga störd, ska det visa sig. 

Julia är huvudpersonen i en historia som börjar och slutar där den börjar: med en halvgalen mamma som tillbringat långa tider i vården, och en dotter som aldrig fick det hon behövde. En ung tjej som förnumstiga psykologer skulle kalla trasig. Men hon klarar sig på sitt mycket bisarra sätt. Hon är maskrosbarnet som tar ströjobb, som städar i medelklasshem och underhåller en del manliga sexuella önskningar så att säga på köpet. Interiörerna från hennes städsväng i Köpenhamn hör till de mer träffsäkra tragikomiska passagerna i boken. Själv bor Julia i Malmö, i kvarter präglade av halvkriminella grannar och kamratlig sammanhållning. Närmaste vännen är Omid, en transsexuell pojke som både horar och knarkar och som drar in Julia i en av sina relationer där hon får spela dominatrix utan att själv ha minsta lust till det. Så passerar den numera obligatoriska porrscenen förbi som ett litet ornament i Julias liv, en episod inte starkare än en brustablett. Men värre ska det bli.

Förutom Omid så finns den hygglige grannen och ligaledaren Milan, och – viktigare – en arkitekt som Julia haft en förbindelse med sen Köpenhamn. Alla dessa tre män är skissade utifrån sina samtal med Julia. Det är tunna figurer, och dialogerna är tunna. Särskilt ofattbart är det att en begåvad författare kan utnyttja en kliché som ”Seriöst?” på var och varannan sida i dialogerna. Det är inte ens realism.

Realism är annars det som Adolfsson vill vara bra på, och ofta är. Miljöskildringen är säker, bland annat den från träningslokalen där hon arbetar på att bli just ”rippad”, idel muskler, inget fett. Men förbindelserna med andra människor tecknas så lätt och ofta så platt att de förblir pappfigurer. Konstruktioner – som Arkitekten - som alltid pratar som en parodi på medelklassen, eller Alicia, en väninna och nybliven mamma som låter som hon förläst sig på månadsmagasinet Mama. Det är en sorts figurer man kan göra narr av i en krönika, av en roman begär man mer. Den enda människan förutom Julia själv som har en karaktär är den mentalsjuka mamman; här finns en ton av vemod och rentav sorg, som förlöser något av den annars känslostumma romanen. 

Julia gör så mycket, hon är så äventyrlig, hon tycker om folk i sin omgivning, hennes karaktär är generös men fullständigt självutplånad. En klasspräglad tjej som inte kan säga ja eller nej men ofta okej da, kanske, vi gör väl så. Jag förstår att författaren velat teckna just detta, det överkörda barnet, som planlöst kastar sig in i allt möjligt som utlopp för inre tvivel; en energi utan mål. Man kan sympatisera med denna syster och hennes aktiva ångest. Men romanen hade vunnit på att ta en djupare dipp in i det som knakar under ytan. Som läsare blir man sittande kvar med enbart den överförda olusten, men okej - det var kanske meningen: Att vi skulle känna tomheten sprattla medan vi vänder blad som i en trashig vakendröm, där folk sover på golvet i hallen och någon kliver in och trampar på dem, varpå nästa scen utlöser vapen och våld. Ett mer genuint värde är dock de passager där Josefine Adolfsson odlar sin prosalyriska förmåga. Mer av den vill jag se, en annan gång.

Texten tidigare publicerad i Sundsvalls tidning, DT, Gefle Dagblad, ÖP, med flera mittsvenska tidningar.

Viktigaste artikeln idag: Umair Haque

Den här artikeln kom till under trycket av Coronaviruset, men uppfordrar oss att se The Big Picture: Människors ojämlikhet i tillgång till föda, sjukvård, och allt annat av vikt. Läs, eller var lite fega! Och varsågod att ta att Umair Haque också är en dramtaisk talang.

"What moonshot does an age of rising authoritarian-fascism tell us that we need to get serious about? Building a world where every life has dignity, stability, security. Nobody — and I mean nobody — should live the way that Americans live: terrified that they might lose their job, and with it goes their healthcare, their savings are nonexistent, and soon enough, they might find themselves on the street. Americans rarely question any of that — but they should. What good is a modern society if people go on living in despair and fear? That way, they become easy meat for demagogues. Democracy cannot sustain itself. So if we are serious about democracy, then, too, we must create a world where every life — every one — has the basics, and never lives in want and fear again."

Hela artikeln finns här:The Lesson the 21st Century is Trying to Teach Us.

En handelsresandes liv

Jag antar att ni alla någon gång sett en uppsättning av En handelsresandes död, åtminstone den version som gjordes med John Malkovich och Dustin Hoffman i de stora rollerna som far och son, och som visats i svensk tv. Nyss spelades den på Malmö Stadsteater med den rolige Dag Malmberg och med Li Brådhe som hustrun. Den fick fin kritik, men den hann jag alltså inte se, fast jag gärna velat. Kanske var det Coronan som kom emellan. Eller något annat.

Dock. Jag lever mitt liv vid en bakgård där rätt många lägenheter förefaller vara rbnb, eller något liknande. De står mestadels tomma och mörka, ända till en fredagskväll när en levande handelsresande checkar in och tänder lampan i köket, bakom de alltid lika hängiga gardinerna. Alltså - jag gissar. Men här finns en regelbundenhet som antyder man på resa i veckorna, "hemma" i lägenheten på helgerna. Vilar upp sig efter långa turer i landsorten med sina dammsugare, elvispar, högtryckstvätt-maskiner, eller något liknande nyttigt. Väl där (här) gör han inget annat än vilar i sin pied-à-terre under takåsen. På så sätt kan det hända att han lever lite längre än den stackars Willy Loman gjorde.

Andra lägenheter har en vag utstrålning av stil. Man anar besökare från jordens alla länder. På balkongen sitter om somrarna helt olika sorters par. Gamla bakåtlutade pensionärer, eller unga som lutar sig tvärs över balkongbordet och kysser varandra. De har ofta shorts. Ibland någon italiensk klänning och mannen har då panamahatt. Lika snart som man fått korn på dem är de försvunna från huset mitt emot. Man förstår att det rör sig om en av dessa kapitalstarka uthyrningslägenheter som ingen i stadsdelen har någon glädje av, men däremot ägaren och de kapitalstarka gästerna.

Vår handelsresande däremot; honom ser man aldrig röken av, mer än den där tända kökslampan. Jag har en känsla av att den hänger från en sladd i taket, rätt ner bara, och att allt annat i den där lägenheten är vad man på engelska kallar för "bare essentials". Inte som hos mig, mängder av non-essentials. Han är nämligen trött på praktiska saker när han kommer hem från sitt resande. Han tar en grogg och kryper till kojs. Jag ser aldrig ens en tv som flimrar bakom de hängiga gardinerna.

Oil consumption just fell off a cliff

Dagens absolut vackraste rubrik. Och den kommer från CNN. Detta är historiens ironi.
CNN här.
Och samtidigt kan de som är friska i Kina njuta av seklets bästa luft. Stängda fabriker, nästan ingen trafik, och ett moln av utsläpp har skingrats. Himlen är klar över de överlevande. Källa: The Verge.

Citat: The cleaner air will hopefully provide some relief as China copes with a novel coronavirus that affects the lungs. On its own, nitrogen dioxide can inflame airways and make it harder for people to breathe.

Religion och COVID-19 går inte ihop

Rubriken som  jag vågar sätta utan att ha hört mig för med WHO är helt enkelt nykter logik. Iran fick en plötslig, dödlig och vitt utbredd smittspridning av det nya viruset. Italien likaså. Vad beträffar SydKorea vet vi att den största smittspridningen började i en sekt som hade stora möten och blandade sina bakterier in the name of God.
Min egna lilla misstanke är att om Coronaviruset sprider sig snabbt i ett litet italienskt samhälle, så kan det ha något att göra med att alla där går i mässan på söndagen och delar nattvard, inte sällan med sipp av vin från händerna på samma präster som servar alla de andra.

I Iran var det uppenbart att man till en början gav fan i att varna sin befolkning för att gå på stora religiösa möten och till religiösa helgedomar där alla ska kladda på minnesplaketterna. Det finns ingen anledning att lägga detta på hur dumma folk är i vissa länder, men det finns anledning att varna för religiösa ceremonier där mängder av människor samlas. Detta gjordes inte.
Så, hallå alla religiösa, och hallå alla sportentusiaster, och hallå alla som älskar att gå på bilmässor: Er tid är inte nu. Och åk för fan inte på nån jävla kryssning - det är infantilt. Undvik. Keep cool. Läs en bok. Själv tänker jag varken gå i kyrkan, på konsert eller allsvenskan på länge.

En annan sak när jag ändå är på g: Ni ska inte heller köpa upp all möjlig skyddsutrustning som sjukvårdare behöver bättre än ni, masker etc. Det vore snyggare om ni skänkte pengar till läkare utan gränser eller Röda Korset. Och ni ska inte lagra mat för mer än ett par dar. Allt annat är hysteri. Tack för idag från Gabis kloka hörna.

Målning: Magritte

Och nu kom en viktig varning från WHO. Som alla vet lever vi i nätkriminella tider och även en svår epidemi kan utnyttjas av psykopater. Läs här om hur ni inte ska svara på mail, lämna ut känsliga uppgifter etc, till folk som utnyttjar andras rädsla. Länk till WHO här. 
I Sverige är den vettigaste personen att lyssna på infektionsläkaren Björn Olsén. Här finns han.
Och här finns en länk till WHO:s dagliga uppdateringar.

Och - ett litet PS om någonting helt annat - amerikansk valupptakt, och Karin Pettersson som återigen visar vilken bra ersättare för Åsa Linderborg hon är: "Bernie Sanders är inte till salu". Läs!

Och, "som sagt", först 14/3 läser jag detta.: Att kyrkorna äntligen tar sig för att stänga för mässor.

Herakleitos ftw

Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.

Målning: Sigrid Schaumann