regn, regn, regn, snö

Det duggar från en trasig dusch. Alltså Himlen, skärp dig, skaffa en rörmokare!
Jag går upp och ner i trappen som varit våt en månad. Försöker se om det finns nån glädje på gatan. Men nej, barnen är i skolan, inga hundar ute, inga jag känner. Svartblank asfalt och de vanliga svartklädda gängen från kontor i trakten. Lunchdags. Foodtrucks.

Hemma läser jag igenom 30 reseannonser, från La Gomera till Dubai, och vill inte vara där
heller. Hotellen är mycket egendomliga, å ena sidan. Å andra sidan sheiker och en "överdådig marina". Finns även "barnvänliga" hotell med enorm vattenrutschbana och tjo och tjim. Hilfe.
"There must be some way out of here, said the Joker to the Thief". Dylan.

Till sist tror jag att min bakgård är mer äkta än turismen, som jag egentligen inte eftertraktar. På gården - ingen Persisk vik. Men less is more - ibland. Denna långsamma höst har klematisen fortfarande gröna löv som fäster vid det svarta uthuset. Klängrosens blad är lysande, som målade med äggula. Jag nyper av lavendelblom och gnider mellan fingrarna. Ser att pionens bladverk också uthärdar med sin blankvåta ljusgröna efterfest.

Den kinesiska bergsbambun som min granne planterat är alltid grön, susar, rasslar. Medan rosorna i rabatten hänger med sina rosa huvuden, allt tyngre.
Undrar hur rosorna ser ut på La Gomera?

PS: Och så idag, den 29:e, kom äntligen den första snön. Träden helt täckta av snö, gator och planteringar och bambun helt täckt av snö. Snörosor överallt. Mitt inre barn glädjer sig. Nu ska jag ut och pulsa i snö som en strävsam nordbo på väg genom ärenden, på väg till vänner.

Kajorna

    
      Svarta fåglars vida
      cirklar skränande, högt
      över stenlejonet

      skita äta i stad av sten
      bland hjärtan av sten,
      högt flygande flock

      landar ljudligt i dungen
      av träd, forsande ström,
      kajornas vilda brus.


   
       Poesimånad, November
       Bild: Camilla Pyk

Ett ofärdigt inlägg

Tydligen hamnade här en totalt okorrigerad text av mig, en slarvigt nedhackad text som inte alls skulle varit här, och i alla fall inte just nu, och inte i det skicket ; ) Det rörde sig tydligen till stora delar om en nattlig dröm jag haft.

Stort tack till Lennart som gjorde mig uppmärksam på saken.
Ni andra: Vänta nu lugnt på den korrlästa texten, utifall att den någonsin ska publiceras.

Anna Fock - hela recensionen

Nästan en rysk roman

En lite kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka, i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Mile Island, USA, och Shellafield, England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.

Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar. Där finns också en lätt susning av något pastischartat, som så-här-skriver-man-en-rysk-roman-idag, vilket går väl ihop med den värme Fock håller vid liv gentemot människorna i historien. Det märks att hon både läst rysk litteratur och rört sig i den postsovjetiska delen av Europa.

Berättelsen utgår ifrån katastrofen i Majak, en explosion i en kärnindustrianläggning vars skadeverkningar drabbade tusentals och vars följder är mätbara än idag i milsvida naturområden. Men framförallt koncentrerar sig historien kring en familj och deras vänkrets. Fyra generationer, alla på olika sätt drabbade av den nedtystade olyckan. Där finns farfadern, som jobbade på anläggningen, och vars strålskador var så fruktansvärda att huden föll från hans ansikte. Där finns mormor och mamma, båda drabbade av cancer, och där finns den älskade barndomsvännen Darja, och hennes dotter, miljöaktivisten Ksenia. Men huvudpersonen är Igor, en pojke som samlar vänner omkring sig, är trofast och uppfinningsrik, och aldrig ger sig när det gäller att ta reda på sanningen. När väninnan, Olga, har dött i skogen under mystiska omständigheter vill han veta om hennes död på 80-talet är kopplad till olyckan 1957.

Det finns en stor närvaro i bilderna av familjen, deras sammanhållning och konflikter i en tid som är fattig, med tomma butiker och en övervakande statsmakt. När Igor börjar forska i vad som egentligen hände med Olga får han besök av en rapportör som varnar honom, och – allra konstigast ur Igors perspektiv – även beskyddar honom, något som senare får sin förklaring.

Från att vara en motsträvig son och envis skolkamrat, går han till att bilda ett band (det senare ger en uppfriskande bild av sovjetisk punk), till att gifta sig med sin punkbrud, läsa på teknis och bli kunnig på området radioaktiva metaller. Utbildningen leder honom till en anställning i olyckans centrum, Rosatoms anläggning för upparbetning av kärnbränsleavfall, dit han söker sig för att komma närmare sanningen om vad som hände där, 1957.

Eftersom ”utvecklingen” går framåt, har den f.d. fabriken för kärnstridsspetsar förvandlats till en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle.(Inom parentes sagt: en anläggning som förorsakade kraftigt förhöjd radioaktivitet i Europa så sent som 2017).

Fock styr sin intrig som en krimiförfattare.  Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget är hon en hantverksskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i 60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.

Först i sista tredjedelen av romanen tycker jag att den spretar. Fock mjölkar sin berättelse lite för länge. Det är vådan av att göra för mycket av en redan välsignad roman, att putta in ett par överflödiga trådar, och aningens för mycket prat. Många förvecklingar, många väsentliga sådana, men också några man hade kunnat vara utan. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Anna Fock är nominerad till Augustpriset 2019.
(Tidigare publicerad i Dt, ST, Öp, Gefle Dagblad, Nlt, med flera tidningar i mitt-Sverige.)

En riktigt härlig Engelsk Brexit

Credentials to Cold War Steve. Och lite småcred till Gunnar Pettersson som tipsat.

@Coldwar_Steve

Svenonius och sjörövar-Karolinska

Det finns nästan ingen politiker i Stockholms stad som befolkningen tycker mer illa om än Irene Svenonius. Och med all rätt hånar även Twitter henne regelbundet och ofta med stor humor.
Man kan se henne som en beskäftig och uppjagad skolflicka som valpar runt i konsultbranschen viftande på svansen åt alla dessa underbara uppköpare av svenska skattebetalares vårdpengar. Man anar en person som aldrig blivit vuxen - o, ja, det finns många såna - uppfylld av sin egen lilla betydelse och sina skenheliga men fullständigt orealistiska och korrupta planer för svensk sjukvård. En ärketönt. Hon tar in den lika okunnige maken i processen, trevligt - lite som i Ceaușescus Rumänien! Låta upphandlingarna gå på måfå och bli 47 miljarder dyrare än planerat. (Tänk vårdbehov, skolor, äldrevård för den summan, den är svindlande).Visa upp sitt troskyldiga skolflicksansikte i TV och försöka se ut som om man bara är en duktig hantverkare i sjukvårdsförstörelse-skogen. Hugga ner fint, det kan vi moderater, och vi gör det med tjusiga slogans om New Public Management, Vårdval och "Värdebaserad vård" Ha! Hyckleriet är så obscent att det svider. Minst en människa har uppenbarligen dött av den här proceduren och många, många fler står i kö för en specialistvård som aldrig kom. För att travestera Peter Wolodarski: Irene Svenonius borde äntligen ta ansvar för sitt sjunkande skepp och hänga sig i masten, eller vad det heter på sjörövarspråk. Och många fler än hon bär ansvar för en sjukvård som hamnat i klorna på de vanliga sjörövarna; de som alltid skor sig på andras resurser: I detta fall skattemedel som kunde ha gått till EN ANSTÄNDIG SJUKVÅRD.

Läs Peter Wolodarski i söndagens ledare: Äntligen ryter han till lite mer än han brukar.
Och här den gamla Arena-artikeln om jäv.
Ja, det finns hur mycket som helst att ta fasta på för den som vill leta. Men viktigast och grundligast är förstås Anna Gustafsson och Lisa Röstlund i sina gräv, som ju handlar om något större, om samhällsskickets "nydaning".
Alla de viktiga artiklarna om Nya Karolinska av Gustafsson/Röstlund kan ni söka i DN. Och deras bok finns här. 

Här finns även en utomordentligt arg och kunnig artikel av Fanny Nilsson, underläkare och skribent.

"Allt det vi hade tillsammans har sålts. Det var aldrig politikernas att rea ut. Apoteken, vårdcentralerna, sjukhusen, äldreboendena, hemtjänsten: allt detta viktiga som räddar liv eller ger ett smärtfritt liv, ett längre liv, ett värdigt liv. Hur kunde makthavarna sälja våra liv?" så skriver Jona Elings Knutsson i ännu en svinbra artikel i Dagens Samhälle.

Sveriges bästa offentliga upphandling står det på ljustavlan bakom Svenonius. Get yourself a fucking consultant lawyer!

Helene Billgren

Utställning på Liljevalchs nu och till 8/12. Se! Skriver mer om detta senare.

Äventyr/adventure. Foto: Galleri Magnus Karlsson

Döden i Venedig - del två

I somras, i det juniljusa Lappland, läste jag om Thomas Manns Döden i Venedig. Det var Linda Östergaards fenomenala nyöversättning av novellerna som fick mig att ta med Mann upp till fjällen. Ett bra val. Tonio Kröger, en av få berättelser som kunnat röra mig till tårar, om jag var sån, blev ett djupt konstnärligt återseende. Och så Tristan, med den roliga, tokiga Herr Klöterjahn och hans väninna i flummig, sjuklig romans på sanatoriet. Hon förestår hushållet men kan också spela piano. Chopins nocturner är det som lyfter dem båda i en salighet bortom tid och rum. Få kan som Thomas Mann förena humor, medkänsla och stor distans i sin syn på människorna.

Och så kom jag till Venedig. Tillsammans med den gamle Aschenbach, som vilar blicken på havet och därefter på Tadzio, och så på Tadzio igen: "Var han sjuklig?". Novellen är förstås mästerlig, men jag kommer alltid ihåg Viscontis filmatisering, med den undersköna gossemannen, skådespelaren, som jag många år senare återsåg i mina kvarter så förändrad att han hade blivit den gamle. En sliten Tadzio med rysk vinthund.

Döden i Venedig är fylld med sinnesintryck; doften av hav, av unket vatten, den klibbiga luften, den skämda lukten från lagunen. Den vackre pojken i strandkanten, den äldre mannen som alltmer orolig vandrar runt i ett Venedig där kolerasmittan hotar.

"Några dagar därefter lämnade Aschenbach badhotellet senare på morgonen än han brukade, eftersom han inte mådde bra. Han kämpade mot en sorts bara till hälften fysiska yrselanfall som åtföljdes av en häftigt tilltagande fruktan, en fruktan för att det inte längre skulle finnas någon utväg och inget hopp, och det förblev oklart om det rörde sig om yttervärlden eller om hans egen existens".

Igår läste vi om Venedig, om siroccon och väderkatastrofen, havet som stigit 187 meter över det vanliga vattenståndet. Översvämmade gator och hus, Markusplatsen och kyrkan fyllda med vatten. Oron för att kyrkans kolonner som rotar sig i den slamrika underjorden inte ska stå pall för översvämningarna. Det är nu inte Aschenbach som vittrar död och förintelse, det är Venedig. Och turisterna vänder sig om för att få en sista blick på skönheten: Ack, Tadzio, Ah, Tadzio. Vi vill så gärna återse dig. Alltmedan invånarna själva förbannar den alltför hungriga turism som urholkat deras bostäder med Airbnb, uthyreslägenheter åt de rika, medan de fattiga får bo i Mestre. 

Artikeln i DN här.

En enkel Enckell

Genom livets höga port du glider,
där himmelen spänner sin oändlighets bågvalv
och alla stjärnor lysa i ornament av evig skönhet,
du glider på din farkosts lätta blomblad,
så vist och så säkert som om du själv styrde
in på den väg
du aldrig valde.


Rabbe Enckell (1903-1974)
Poesimånad November

Gaza - vilken skam för den rika världen

En liten landremsa, med havet som enda tröst och glädje. Jämte musiken, medmänskligheten, de älskade barnen. Men med en så liten rest av fiskebart vatten - bevakat av Israel - att inte ens de gamla vana fiskarna kan föda sina barn. Havet, som inger den unga kvinnan en känsla av frihet, är samtidigt en gräns. "Det är som en psykisk terror" säger hon.

Att inte Förenta Nationerna, de ultrarika filantroperna, de stora hjälporganisationerna, kunnat få slut på fattigdomen och lidandet i Gaza/Palestina är en synd. Ändå lever människorna där, med sin glädje - som är stor - och sin sorg - som är lika stor. "Räcker inte 50 år av ockupation?"

Se den prisbelönta filmen om Gaza på Svt Play eller i repriserna.
Här är länken till dokumentären.

Och här finns en länk till ett tal av en av av Ship-to-Gazas representanter, Olle Katz, en solidarisk svensk-judisk man. 
Jag har blivit medlem i Ship to Gaza, som så många andra engagerade journalister, läkare, forskare, politiker och andra. Det kan du också bli, eller donera en engångssumma. Läs om verksamheten här.

                 Och här kan man läsa i kalla siffror vad blockaden av Gaza innebär för folket.

Idag: Sergej Rachmaninov

Sergej Rachmaninov som ung, med sin hund och en bok

Jag har en plan, rätt lös, men jag vill lära mig "allt" om Rachmaninov. I och med Symfoniska danser, op 45, har han fångat mig med sin musik; sin rika eleganta orkestrering, klangvärlden, de folkviseenkla sångliga momenten. Han kan måla både det ljust melodiösa, oskuldsfulla i människolivet, dess melankoliska längtan och dess bullrande stampande kamp. Han skriver romantiska och rytmiska sånger på horisontalen som laddas upp med expressiva tvärslag från brass och puka. Det viktiga är att det dramatiska och sorgliga får vara med. Bara så kan det fånga in både hans tid, och min, eller rättare sagt vår.

Det är stora problem i luften, man behärskar dem inte med ett reklammässigt: Ha en bra dag! (för att nu inte tala om politiska utspel med tummen upp). Inte heller får det riktigt plats hos vissa lättare (trots det älskvärda) tonsättare. Men hos Rachmaninov finns människolivets hela spektrum och motsättningar integrerade. Man hör både mörkret och ljuset, det tunga och det alla vackraste. I Opus 45 blir den lågmälda dansen sakta vildare och vildare, i andra satsen fräckt arrangerad med blåsarna, trumpeter, saxofon, fagotter. Därtill klockspel och pukor. Man anar ett det är ett formidabelt svårdirigerat stycke.

Sista satsen är återigen mer svepande känslosam - rysk, tänker man - innan man uppfattar det stoiska draget, toner som följer en stramt upprätthållen struktur kring verkets obändighet, som både kämpar och överraskar och så plötsligt  - kabang! - har hörbart kul i sin uppfinningsrikedom: Så vill jag se Rachmaninov, och särskilt detta stycke. 

Här en respekterad inspelning med dirigenten Kirill Kondrashin och Moskvas symfoniorkester från 1963. För er som kan dela min begeistring så finns, så här nära alla själars dag, även en inspelning av De dödas ö, med Stockholmsfilharmonikerna, under Andrew Davis ledning. Men börja med den första, som är hans sista stora.

Emily Dickinson: Låg himmel

 
The sky is low, the clouds are mean, 
A travelling flake of snow 
Across a barn or through a rut 
Debates if it will go. 

A narrow wind complains all day 
How some one treated him; 
Nature, like us, is sometimes caught 
Without her diadem.


- - - - - - - - - - - - - 
 
Poesi i November 
Väggmålning från Knossos, Kreta.

Ikväll: Robert Frost

 
Nature’s first green is gold,
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay.





- - - - - - - - - - 

Poesimånad
November 

Målning: Per Kirkeby

Och idag blir det Szymborska

POSSIBILITIES

I prefer movies.

I prefer cats.

I prefer the oaks along the Warta.

I prefer Dickens to Dostoyevsky.

I prefer myself liking people
to myself loving mankind.

I prefer keeping a needle and thread on hand, just in case.

I prefer the color green.

I prefer not to maintain
that reason is to blame for everything.

I prefer exceptions.

I prefer to leave early.

I prefer talking to doctors about something else.

I prefer the old fine-lined illustrations.

I prefer the absurdity of writing poems
to the absurdity of not writing poems.

I prefer, where love’s concerned, nonspecific anniversaries
that can be celebrated every day.

I prefer moralists
who promise me nothing.

I prefer cunning kindness to the over-trustful kind.

I prefer the earth in civvies.

I prefer conquered to conquering countries.

I prefer having some reservations.

I prefer the hell of chaos to the hell of order.

I prefer Grimms’ fairy tales to the newspapers’ front pages.

I prefer leaves without flowers to flowers without leaves.

I prefer dogs with uncropped tails.

I prefer light eyes, since mine are dark.

I prefer desk drawers.

I prefer many things that I haven’t mentioned here
to many things I’ve also left unsaid.

I prefer zeroes on the loose
to those lined up behind a cipher.

I prefer the time of insects to the time of stars.

I prefer to knock on wood.

I prefer not to ask how much longer and when.

I prefer keeping in mind even the possibility

that existence has its own reason for being.

Wisława Szymborska (1923– 2012)

Dickinson, när mörkret sjunker...

We grow accustomed to the Dark —
When Light is put away —
As when the Neighbor holds the Lamp
To witness her Good bye —

A Moment — We Uncertain step
For newness of the night —
Then — fit our Vision to the Dark —
And meet the Road — erect —

And so of larger — Darknesses —
Those Evenings of the Brain —
When not a Moon disclose a sign —
Or Star — come out — within —

The Bravest — grope a little —
And sometimes hit a Tree
Directly in the Forehead —
But as they learn to see —

Either the Darkness alters —
Or something in the sight
Adjusts itself to Midnight —
And Life steps almost straight.

Emily Dickinson (1830–1886)