...just saying.
måndag 25 februari 2019
söndag 24 februari 2019
Om Clarice Lispector
En utforskare av psyket
Clarice
Lispector föddes i Ukraina 1920, men flyttade med sin judiska familj
till Brasilien som liten. I debutromanen Nära det vilda hjärtat skildrar
hon denna uppväxt, helt från flickans perspektiv: En flicka med
egensinnighet, fantasi och stort mod. Man blir omedelbart tagen av den
flickungen; rastlös, egensinnig och svår för omgivningen att fånga in.
Boken skrev hon vid 22 års ålder, och det är en enastående debutroman
som snabbt vann erkännande i Brasilien.Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon.
Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet.
En stor och glupsk sensualism löper parallellt med en kall och iakttagande sida, och en oerhörd leda vid all anpassning till ett så kallat normalt liv. Få kan som Lispector gestalta uttråkning som en metafysiskt ond nivå. Där blir impulserna till elakhet en självbevarelsedrift, ett sätt att aldrig låta sig kuvas. Föraktet är hennes fula sida. Den stolta människans förakt för svaghet och förljugna mänskliga beteenden. Ett exempel: Den stackars läraren som tonåringen, Lispectors alter ego, lyckas förolämpa så att han blir löjlig och ynklig. ”…jag åstadkom alltid samma resultat: han blev störd, undvek min blick och började stamma. Vilket fyllde mig med en makt som fördömde mig. Och med medlidande. Vilket i sin tur gjorde mig irriterad. Det irriterade mig att han tvingade en liten skitunge att förstå en vuxen man. ” (Hemlig Lycka). Här och på andra ställen märker man intryck från Nietzsche och surrealisterna, tillåtelsen att ta fram det obehagliga, göra det till en styrka, skapa något av förbjudna energier.
Över huvud taget har jag efter Virginia Woolf sällan läst en författare som så grundligt utforskar en hemlig och ”opraktisk” del av livet, den del som berör stämningar och tecken, det vi kallar psyket. Lispector prövar gränsen för tänkandet, gränsen för kännandet, gränsen för hur mycket man kan gå helt upp i tillvaron, i morgonljuset, eller i det ökenljus som hon ofta närmar sig, som i en blandning av askes och extas. Gud är inte av en tillfällighet en ofta återkommande part i hennes texter. Gud är som en nära vän till henne, en svår typ, som hon ändå fattar mod och tar i handen och säger ifrån till. Kanske är det en Gud inom henne själv, det vet man inte. Hos Lispector är gränserna mellan jag och du, ditt och mitt, Gud och världen, gott och ont alltid flytande. Hon är gränsövergångarnas författare. Det är det som gör henne så äventyrlig att läsa. Ibland till och med lite farlig.
I den stora experimentella romanen Passionen enligt G H tilldrar sig nästan hela berättelsen i ett rum där en kvinna konfronteras med en kackerlacka. Kompositionen stegras som i en konsert: Jaget och detet, rummet och kroppen, människan och djuret vävs in och ut i varandra, obehagligt och på gränsen till psykotiskt. Men den mynnar ut i en sorts mystisk förening med världen, med ett avstående från jaget till förmån för, ja vad? Hon skriver: ”… det första steget i förhållande till den andre är att i sig själv finna alla människors människa”.
Det fanns en tid när psykologiska författarskap var lite omoderna. Men när det nu kommer tillbaka till oss via Clarice Lispector är det i en annan form: Det finns saker jag känner igen först när jag läst en novell av henne. Så skickligt kan hon beskriva underströmmar mellan människor, det omedvetnas alla skuggor i en scen. Det är välviljan som gömmer en hämnd, och kärleken som ruvar på sin egen förträfflighet. Det är ett barn som äter sig in i en vuxen människa, och det är en vuxen kvinna som skiftar mellan sin ömhet för världen och sin fasa inför en råtta, det andra, det fula. Det är också trots allt kärleken mellan man och kvinna: ”det finns oförstörbara saker som följer med kroppen ända till döden som om de hade fötts tillsammans. Och en av de sakerna är det som skapades mellan en man och en kvinna som upplevt vissa ögonblick tillsammans”. (Nära det vilda hjärtat).
I Blåsa liv och Levande vatten vill Lispector göra något som är på en gång dagbok och undersökning, på en gång litteratur och antilitteratur. Intrycken blandas med filosofiska idéer, som en sida längre fram motsäger sig själva. Det är som att hon alltid måste rädda sin andliga frihet från att fastna, till och med från att fastna i hennes egna tankeformer.
Men om det finns något som irriterar mig hos henne så är det upprepningarna. De sena böckerna Levande vatten och Blåsa liv är mycket likartade, med olika gestalter. Blåsa liv är den manliga berättarens dialog med en sensualistisk kvinna, som är en motsats, en antites. I Levande vatten pågår författarens diskussion med sig själv och en f.d. man; iakttagelser som övergår i existentiella perspektiv. Det är aldrig ointressant, men det inger mig känslan av att Lispector fastnat i något. En ekokammare där hon spekulerar över livet. Det jag saknar är då den enkla generositeten i att faktiskt berätta en historia. Jag tycker mest om Lispector när hon gör just det. Som i Hemlig Lycka, där novellen om den förnumstiga flickan, som besöker en kvinna och undervisar henne om livet, når komiska höjder. Eller Familjeband, där varje novell är suveränt gestaltad, med små oförväntade händelser där tillvaron spricker upp i absurditet och skönhet. Detsamma gäller för debutboken Nära det vilda hjärtat.
I en av sina sista böcker, Stjärnans ögonblick, gör hon experimentet att skriva om en kvinna mycket olik henne själv; en fattig obetydlig flicka i utkanten av samhället. Hon gör det med finess och stor distans, som om det är enda sättet för henne att inte sentimentalisera den andra. Läsaren får själv fylla i det som anas under den stiliserade berättelsen om Macabea; flickan som inte vet om att hon lider. Det är ett strålande och ovanligt försök att omfatta den andra människan.
Clarice Lispector som barn |
torsdag 21 februari 2019
Fest, passion och kaos - Brøggers 70-tal
Det börjar
med ett himla pladder. Några förströdda och turistiska anteckningar från
Jerusalem. Men – tänker jag – hur kan en författare som skrivit tjugotalet böcker
tillåta sig att vara så pladdrig? Efter femtio sidor svänger det, nu blir hon
riktigt intressant, och det blir hon i och med de starka erfarenheterna, de som
är Suzanne Brøggers essens: kärlek, förälskelse, sex och konst.
Koral (Norstedts) är biografiskt sett en
omtagning av tidigare romaner; den utspelar sig under ungefär samma tid som den
mellan Fräls oss från kärleken (-73)
och Transparence (-93). En avgörande
skillnad är att hon i den här återberättelsen har släppt masken av frigjord frontfigur
och stigit djupare ned i vad som hände med den unga Suzanne under de år då hon
både påbörjade sitt författarskap och drabbades av en omvälvande kärlek.
Men i Koral är det fortfarande 70-tal. Den
unga Suzanne odlar sitt skrivande och kommer ut med den bok, Fräls oss från kärleken, som blir en
skandalsuccé. Parallellt med det möter hon på en fest den man som under några
år blir hennes passionerade älskare: En svensk läkare som söker arbete i
Danmark, och som pendlar mellan Stockholm och Köpenhamn på det sätt som ger
upphov till kärlekens dragspelsdramaturgi. Han kommer, han far, de längtar, hon
väntar, han ger sig av för tidigt, hon förtvivlar, han ångrar sig och kommer
tillbaka, etc. Men det är så levande återgivet att det funkar. Man väntar. Vad
ska han nu hitta på den oberäknelige typen?
”Medan jag helst ville förhålla mig
horisontalt och ligga med oändligheten, satt han och tog ögonmått på hur många
meter det var till botten, och hur många grader syd vi låg i förhållande till
Grebbestad, och när jag tog honom om midjan reste han sig för att hämta kikaren.”
Men det blir roligare än så.
Men det blir roligare än så.
Recensionen tidigare publicerad i MittSveriges många tidningar. Tyvärr låsta sidor, så jag länkar inte.
måndag 18 februari 2019
Emma Reyes originella barndomsskildring - oavkortad recension
Brev från
min barndom (Norstedts).
Majsgröt,
makaroner, potatis, en banan, en bit bröd. Bara beskrivningen av den mat hon
fick under hela sin mer eller mindre undernärda, fattiga barndom, gör det än
mer fantastiskt att Emma Reyes tog sig ut i världen, blev konstnär och en
uppskattad person i Paris artistiska kretsar.
Hon föddes i
Bogotá, Colombia, och levde sin första tid i livet med en kvinna, Maria, som
tog hand om henne och hennes äldre syster. Någon mamma och pappa fanns inte. Omhändertagerskan
var heller inte omhändertagande, mer än minimalt; Emma och hennes syster hade
tak över huvudet, bodde i ett hål i väggen, samlade grejer på en soptipp, och lekte
där, ganska uppfinningsrika lekar, med de andra fattiga barnen. Regimen hemma i
hålan var sträng, men i och med en förflyttning till en by på landsbygden, blev
livet aningen lättare. Den lilla familjen fick en indiansk tjänsteflicka, som
var snäll, och Maria fick, under manligt beskydd, jobb i en chokladbutik.
Så går
historien vidare till den då sexåriga – och övergivna - Emmas liv i ett
kloster, med samma trista föda, och med katolska nunnor, ömsom vänliga, ömsom
stenhårda. Det är här hon lär sig brodera, det hantverk som hon senare använde
i sin konst. Mycket mer än så ska jag inte avslöja om historiens förvecklingar.
Men det är inte förvånande att Emma Reyes´ vänner i Frankrike, som kände till
hennes stora berättartalang, uppmuntrade henne att skriva ner historien om sin
barndom. Emma tvivlade på sin förmåga att hålla samman ett så stort projekt,
men vännen och kritikern Germán Arciniegas sa: Skriv den i form av brev!
Så gjorde
hon. Och under mer än tjugo års tid, med början 1969, droppade breven ner hos Germán,
och efter ytterligare femton år, först efter Emma Reyes´ död, publicerades de
av ett litet förlag i Bogotá. Till allas förvåning blev det med tiden en
storsäljare, och den fattiga flickan kunde le från den Gudomliga Himmel hon
eventuellt inte trodde på.
Jag har
sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment.
Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både
saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den
älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder
dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var ”det
vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag
att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören”.
Men det är
framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på
en gång realistisk och surrealistiskt, ljus. För det första är det ofattbart
att någon kan ha så tydliga, bildrika minnen från tidig barndom. Själv minns
jag ungefär att jag grävde efter metmask med morfar. Men Emma Reyes minns
varenda grej; hur hon gömmer sig i utrymmet där hönorna bor, hur hon väntar på
att de ska lägga ägg och hur hon tar det ännu varma ägget i sin hand och
stryker det mot kinden. Hur hon blir intvålad och sedan avsköljd med en
kalebass tills vattnet rinner över hela golvet, och småflickorna beordras att
torka upp det. Hur fysiskt komplicerat och invecklat broderiarbetet är. Hur
mycket av ett klassamhälle som ryms i klostret, och hur bara små flockar av
kamrater kan hålla stånd mot trycket.
Dessutom är
det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv
för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en
drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna
vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras
ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna
och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne
på sina axlar, när hon rymmer från klostret.
Man är helt
på barnets sida, den där lilla flickan, som är så tacksam för varenda
godhjärtad gest, eller för ett besök hos den snygge, vänlige prästen, som bara
skrattar när hon ”bekänner sin synd” – att hon kissat på sig. Och: Vilken märklig
liten kärlekshistoria hon berättar om den enögde mjölkbäraren vars öga möter
hennes genom en liten glugg i ett fönster: ”Jag tittade genom hålet och mötte
hans öga. Ja, vi befann oss öga mot öga, jag tyckte mycket om hans, det var
fint, mörkbrunt, runt och glänsande och det vita var vitare än något jag sett i
klostret. En annan sak jag tyckte om var att hans öga kunde skratta, ja det
skrattade hela tiden.”
För alla
våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara
bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers
översättning av Brev från min barndom
är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques
prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket!
Emma Reyes, målare, senare i livet |
fredag 15 februari 2019
Hela recensionen av Anita Goldmans nya roman
Den glömda historien om Mallorcas
förföljda judar.
Hur är det
att leva varje dag av sitt liv utan yttrandefrihet, utan religionsfrihet, utan
rätten att församlas kring sina traditioner? Att ständigt smyga med sin tro?
Miljoner människor har haft det så och har det så, än idag. Anita Goldmans bok Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Natur&Kultur) kan
stå för dem alla, trots att den handlar om ett stort – och säkert för många
okänt – kapitel i det judiska förtryckets historia.
Platsen är
Palma de Mallorca, denna vackra stad, på denna vackra ö. Där pågick under mer
än 1000 år olika grader av repression mot den ganska stora judiska befolkningen,
förföljelser som gick från förbudet att församlas, till rivningen av synagogor
och tvångsanslutning till Katolska kyrkan under tyranniska former. Något senare
drog Inkvisitionen fram med biskopar, provinsföreståndare och katolsk justis. Fanatismen
och omvändelseprocedurerna blev alltmer sadistiska och vedervärdiga. Så blev
judarna, precis som i Östeuropa och på många andra ställen, offer för demonisering
och rasism inte bara från kyrkan, utan också från den folkpöbel som 1391 vällde
in i de judiska kvarteren, mördade trehundra judar och plundrade deras hem. Och
precis som nu sker, i stora delar av Europa, blev också de andra, främlingarna, i detta fall judarna, projektionsytor för
allmänt missnöje när tiderna var svåra.
Samtidigt
levde dessa judar i Palma i tät sammanhållning med varandra, de firade Pesach och
höll sin egen sabbat, sina egna rituella föreskrifter kring mat och tvagningar,
och var ständigt rädda för att bli upptäckta. Anita Goldman gör många
omtagningar av detaljerna i det judiska livet, av rädslan och skyggheten för de
andra, de kristna, för eventuella spioner och angivare. Ibland blir det, konstnärligt
sett, för mycket av samma; samma oroliga situationer, samma obehag vid
bevistandet av katolska mässan, samma understrukna smygande. Men det finns
också en generositet i Goldmans berättelse: Hur hon skapar en kollektivroman där
många karaktärer tar plats; handelsmannen, lumpsamlaren, de unga mödrarna, vid
sidan av pigor, skomakare och kristna ur angivarskaran. Hon är bra på att
beskriva det sensuella och varma, små tecken av omsorg och gemenskap i vardagen
och i den trädgård där judarna i staden firar sina högtider, i avsaknad av
synagoga. En del av dem, som Moxina, lumphandlaren, och Valls, den skriftlärde,
är som tagna ur den gamla chassidiska miljön av naiv gudsfruktan och berusande
andlig upprymdhet.
Romanen rör
sig över ett stort tidsspann, från tidiga förföljelser, massakrer och
omvändelsekrav i det sena 1300-talets Spanien, då synagogorna revs (och över
50.000 judar avrättades), till sextonhundratalets ”praktfulla” och djävulska
iscensättningar av katolsk justis och judisk förnedring, de så kallade
autodaféerna.
På spanska
fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar
måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan
dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida,
paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i
Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno,
den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska
judar drömde om att fly.
Anita
Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska:
Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig
viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig
till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk
man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste
kohandla.
De finaste
styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara
ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och
ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka
brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt
och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud. Ett passionerat samlag
mellan en av romanens huvudpersoner, Cathalina, och hennes man Morrofés. Det är
filmiska bilder, och sådana finns det många i Goldmans roman. Likaså masscener,
när judarna drivs i flockar till fängelset, eller inkvisitionsdomstolen,
ständigt pådrivna av maktens herrar och deras fångvaktare.
Mot slutet
stegras tragiken till en sorgesång över de judar som dömdes för kätteri,
halshöggs eller brändes på bål, medan 30.000 mallorciner var församlade för att
se på. De återgivna källskrifterna från katolska kommentatorer vittnar om inkvisitionens
falska fromhet, hyckleri, sadism, rasism och förkalkad självgodhet. Vi hör den
sortens inkrökta tongångar idag igen, från Vit Makt, från rasister här och i
USA, och från religiösa fanatiker. Det är en inre och yttre konflikt i
människan som aldrig tycks upphöra. Vi måste om och om igen betrakta den. Och
det patos Anita Goldman lägger in i sina avslutande kapitel - vrede, medkänsla,
förtvivlan - kan gälla alla som lider och är förföljda än idag.
onsdag 6 februari 2019
Emma Reyes - Brev från min barndom
Så kom denna bok lite slumpartat i min hand. Och som det ibland är, när man inte har några förutfattade idéer om en författare så överraskade den mig totalt. Jag skrev om den i Mellansveriges tidningar. Och som vanligt citerar jag bara en del av texten här, och skriver in den senare, när den är mindre ny i tidningarna.
Emma Reyes föddes i Colombia 1919 och dog i Bordeaux, 2003.
Några länkar: DT, St.nu. Vlt Gefle Dagblad
"Jag har
sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment.
Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både
saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den
älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder
dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var det
vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag
att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören.
Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla
detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt,
ljus."
"Dessutom är
det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv
för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en
drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna
vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras
ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna
och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne
på sina axlar, när hon rymmer från klostret."
"För alla
våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara
bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers
översättning av Brev från min barndom
är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques
prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket!
Emma Reyes föddes i Colombia 1919 och dog i Bordeaux, 2003.
Några länkar: DT, St.nu. Vlt Gefle Dagblad
måndag 4 februari 2019
Coltrane
Så blir det natt, medan jag skriver, i pauserna lyssnande på Coltrane och annan musik. Jag hörde en relativt nyskriven jazzkomposition på radio idag där den märkliga rytmen Coltrane gör här var direkt kopierad. Men det är väl så det går till i de konstnärliga generationsförloppen. Just den här versionen av Equinox är nog lite horsig, men det blir ju bra. Ändå.
Och så tycker jag om den här nyfunna ambient post-rock-musiken, som Péter Tóth har gjort. Funkar att skriva till också. Det går inte med Beethoven.
Och så tycker jag om den här nyfunna ambient post-rock-musiken, som Péter Tóth har gjort. Funkar att skriva till också. Det går inte med Beethoven.
fredag 1 februari 2019
Anita Goldman om judarna och inkvisitionen på Mallorca
Författaren Anita Goldman har gjort ett gediget historiskt grävarbete, om tusen år av judisk historia på Mallorca. Om det skrev jag i ett stort antal tidningar, på minnesdagen av Förintelsen.
"På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly.
Hela recensionen av Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Norstedts) finns att läsa bl.a, här och här. Eller här, för de av er som har tillgång till de tidningarna. Skriver in hela texten gör jag senare.
"På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly.
Anita
Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska:
Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig
viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig
till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk
man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste
kohandla.
De finaste styckena i den här romanen är ändå de där
Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i
sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och
fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som
tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen
över hans huvud."Hela recensionen av Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Norstedts) finns att läsa bl.a, här och här. Eller här, för de av er som har tillgång till de tidningarna. Skriver in hela texten gör jag senare.