Det där med Jul

Cred to: Teresa Burns Parkhurst / The New Yorker Cartoons

Dostojevskij, je t´aime

Läser om Dostojevskijs Idioten för första gången på jag vet inte hur många år. Och så märker jag - tyvärr - vilken otroligt mycket större romanförfattare han är än Stendahl. Om kärleken slår han inte, för han har aldrig skrivit en sån essäbok. Men romanerna! Och jag blir förvånad att se hur pass mycket senare han är född, än Stendahl, eftersom S är den som verkar mer "modern", libertinistisk och så.

Men den som är mest vild, på djupet, är ändå Dostojevskij. Och på djupet av hans kristna livssyn finns också änglar och demoner, djupt fallna och djupt förlåtna. Ingenting hos Stendahl kan gripa en så som Dostojevskijs människoporträtt (och med det sagt så vet jag att jämförelser är förhatliga).
Men se: Furst Mysjkin - denna människa om vilken det skrivits så mycket att jag knappt vill ge mig på det. Men vilket stort öde, så ryskt, så tragiskt. Samtidigt så - vad ska jag säga - gulligt. Och alla älskar honom, ingen kommer undan, och så vidare, ja, ni vet.

Men den som överraskar mig mest nu, för att jag glömt henne, är Nastasia Fillippovna: Hur Dostojevskij tecknar henne; storartad, nyckfull, stolt, med en tung och bitter människokännedom och noll förtröstan på det manliga släktet. Hon är en rebell. Men Fursten litar hon på. Han är ofarlig i sin oerhörda godhet.

Scenen där alla är samlade i Fillippovnas salong, och inväntar Rogosjin, som ska kasta 100.000 rubel för hennes fötter för att få äga henne, är ett vimmel av ryska personager, men i centrum finns de tre: Nastasia, Fursten och Rogosjin, den drulige och passionerade friaren. Han kommer med ett stort gäng mindre tjusiga vänner, salongen fylls, det blir många o och ack och viskningar. Rogosjin slänger fram sin sedelbunt, ytterligare dramatik uppstår. Kanske kommer ni ihåg?

Nastasia Fillippovna kastar det inslagna paketet med 100.000 på elden i kakelugnen. Runt henne en ring av mänsklig förvirring. Alla de småaktiga, och de är många, hänger över varandra för att se elden, kommentarerna är fyllda av både girighet och förfäran. Och så - vips - rakar Nastasia den stora, väl inslagna, rubelpacken ur elden och sticker, ännu doftande av rök, med Rogosjin.

Jag kan omöjligt återge hela scenen, men den är en av de starkaste i världslitteraturen. Och så filmisk. Dostojevskij (liksom Dickens) målar upp detaljer; miner, rörelser, allt, som med en kamera. Det jag då inte fattar är att det aldrig gjorts en riktigt stor filmatisering av Idioten. Men så hittar jag en av Kurosawa, som gått mig förbi. Men - ännu bättre - en rysk filmatisering för TV i 10 delar, i regi av Vladimir Bortko. Den borde Svt köpa in, nu när det kommer mer skattepengar i påsen. Ryck dem ur elden, visa Idioten, innan moderaterna stjäl tillbaka hela summan och ger till sina ytterst opålitliga politrucker i den samhälleliga utförsäljningsbranschen. (Alla dessa låga skitar, som Nastasia skulle säga, idag).

Vive l´art, vive Dostojevskij!

Svensk politik, idag

Ulf Kristersson & Lööf och deras skatteprivilegierade bidragstagare går in i väggen med sin RUT-slav före.

(Utlys extraval att hållas samtidigt som EU-valet. Heller Kleins recept. Mitt med.)

Recension av Agneta Pleijel

Jag lade in min recension av Agneta Pleijels självbiografiska roman, del 2, "Doften av en man" på björnstrand backwater. Där kan ni som följer henne, eller inte, läsa vidare.

Senare ska jag lägga in en lång, bra intervju jag gjorde med 
henne, för många år sen. Vår avdelning av The Paris Review, non?

Och, viktigare: Här finns Agneta Pleijels artikel om migration och flyktingpolitik, från häromdagen.

Roligt med Stendahl

Om kärleken är såklart och utan all filimetrig tvekan Stendahls finaste bok: Här är mannen som vet allt det där om kärleken som man behöver veta (hallå alla kulturmän, läs och begrunda: "Överdriven tillvänjning till njutning förhindrar kärlek från att uppstå") - och jag minns det som att jag kunde stryka under varje ord han skrev. Det om hur kärleken växer i de återkommande avstånden är förstås berömt; kristalliseringen, som han kallar det - när två människor går ifrån att vara obeslutsamt förälskade till att veta: Det är du.

Jag får tacka Litteraturvetenskapen att jag också läste Rött och Svart, som jag tyckte mycket om, även om den är en rätt så enkel historia om en uppkomling i 1800-talets salonger. Det jag minns mest är hur han måste klättra på en stege i natten för att nå sin älskling under taket. Sådana saker blir kvar i ens filmiska minne.

Nu läser jag, med nöje, den av andra littvetare så prisade Kartusianerklostret i Parma. Jag kom aldrig igenom den då, och tyckte absolut de överdrev romanens värde. Men nu så: Det är så roligt att vara med Stendahl: Efter en lite sömnig inledning sätter han med full fart igång sin roman. Från det lilla slottet vid Comosjön, rusar den ivrige ynglingen Fabricio ut i världen och deltar i ett krig han knappt vet var det utspelar sig. Det är slaget vid Waterloo.

Han blir helt hemmastadd med hästar, vapen, krutrök, hunger och elände och slår sig igenom allt med ferm, och man vet att Stendahl har varit med om det där. Det sitter.
Väl tillbaka i de världsliga salongerna får läsaren veta allt om palatsintriger, karriärmöjligheter för vackra unga män, mänsklig psykologi, politiskt angenäma giftermål, samt hur många kaleschhästar man bör ha för att vara riktigt i smöret. Stendahl berättar helt osentimentalt och extremt tolerant om allt vad fuskigt och fint folk har för sig, och det går med en himla rotation. Jag har roligt. Jag tror han väcker mina Gascogner-gener till liv. Samtidigt måste det sägas att denne man, född i slutet av 1700-talet, i all sin frihetlighet ändå har en stor finess när det gäller beskrivningen av det motsatta könet, och i sin känsla och respekt för kvinnan som egen person.

Något att begrunda i fängelset för somliga herrar. Och då menar jag inte bara sådana som Marquis de Sade. Han var nämligen död när Kartusianklostret kom ut. Liksom när Om kärleken kom 1822. Det var ju synd. Men även om han hade levat - så vill de inte veta - de där bestarna. De vill bara fylla sin tomhet, med kvinnor. Å andra sidan: Denna kulturman, Stendahl, tar vi till vårt hjärta, vad än flickorna säger om det.

Flickan hoppar över berg

Hon, den där unga flickan som sprang
över gråbergen, över renlaven, som
ett rådjur och lätt utan tankar, det var
somrarnas torra knaster, det var höst
det var vått och slemmigt under laven
det hoppade hon över, hon ensam

Det var kattmjuka kattblommor
små viol och tysta runor under
det var ingenting och ingenting
motståndet fanns inte under
himlarna, molnen, de hundra
drömmarnas outsläckliga dag

Det var ingen konst, det var allt
som var konst. Det var hennes
liv som rann utmed stammarna
tallarna, björkarna, eken, alen,
det var kärret och ynglen i en
kupad hand som var Guds glipa

Hur lätt, hur stark, hur vild hon
tar sig i ländernas riktning söder
och norr och i öster havet det
vida, det djupa, det sällan varma
och modern samma, stel där borta
men flickan, flickan växlade, visste

Det är nu jag ska säga att hon ännu
är en del av mig, att hon är kvar
obruten och lätt innanför skalet
av äldre kvinna med värk i knät,
i rygg, att hon är kvar med sin iver
upp över bergen, långt in i skogen

Det är nu jag ska säga att momenten
är odödliga och ja, momenten är
på grund av nåden så lätta så
strömmande rätt igenom att de
aldrig går förlorade. Det är det alltför
stela, ägda, färdiga som går förlorat

Flickan hoppar som en get i bergen
fågeln från den höga grenen svingar
som en pil rätt in i hennes öga och
igenom, ut på andra sidan med vingarna
utbredda bärande två ögon vidare
vidare, synsk, över bergmossans fält


6.12.14
work in progress

Advent med Duccio

Den här målningen tänkte jag lägga in redan till allhelgona, men nu är det advent och det passar lika bra. Den är från altartavlan i Domen i Sienna. Målaren är Duccio di Buoninsegna, och den är målad mellan 1308-1311. Somligt får ta tid. Naturligtvis hade han också en massa hjälpande händer från lärlingar i verkstaden som fick jobba med mantelfall, guldglorior och skägg, men inte så mycket mer.
Duccio utvecklades ur den bysantinska konsten till ett mer personligt uttryckssätt i ansikten och uttryck, och är en föregångare till ungrenässansen. Det är någonstans här som den religiösa konsten är som bäst. Om man tänker på "Det Eviga" som Tegnér sa. Men den gamle - numera möjligen föråldrade, men såna småsaker bryr vi oss inte om - konsthistorikern Gombrich, som vi läste på Konstvetenskapen, ägnar bara en rad åt Duccio, innan han forsar vidare med Giotto. Det bryr vi oss heller inte om. Idag är det Duccios dag. Och se vilka fina ansikten! Han som ser mest hippie ut är förstås Johannes Döparen.

Se även E.H. Gombrich: Konstens Historia. Och: Att klicka för förstoring är absolut nödvändigt!