"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess."
fredag 25 augusti 2017
Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen
Jag skrev om den fantastiska romanen. Ni kan också höra författaren live, på Kulturhuset i Stockholm den 29:e Augusti, kl 19.00.
"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess."
"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess."
onsdag 23 augusti 2017
Att mutera till marknadsvarelse
Det finns något som heter evolution. Det behöver jag inte förklara för er, alla vet. Utveckling i riktning av någon högre funktion, bättre villkor för en art.
En del talar också om social evolution. Jag ska tala om social devolution.
De vackraste byggnadsverken jorden runt är det heligas platser, kyrkor, moskéer, synagogor, buddhisttempel, hinduiska helgedomar med murar fulla av nakna, älskande par i skulptur.
Hagia Sofia, Canterbury Cathedral, Domkyrkan i Sienna, Durham Cathedral, Lundadomen.
Vidare: Slotten, broarna, järnvägarnas vänthallar och perronger, de första skyskraporna, muséerna, biblioteken. Fyrtornen. De väl fungerande sjukhusen. Den väl fungerande busstrafiken. Etc.
Nu: Det brinnande höghuset i London, bostad mest för fattiga och därför illa underhållet. 93 döda. Den brinnande skyskrapan i Dubai, enbart för rika, ingen död. Utförsålda järnvägar och busslinjer, ständiga förseningar, ingen ordning på rälsen, varje dag sitter människor någonstans fast en timme eller tre. Busslinjer, många indragna. Sjukhus, många överbelastade, en del helt dysfunktionella. BB fungerar dåligt för de som behöver det. Psykoterapi för utsatta unga är svåröverkomlig. Osv. Osv.
Nu ser vi alltså devolutionen: Från en etik som var levande både inom Kristendom, Buddhism och Islam (jag talar inte om terrorister idag) till en socialliberal och socialdemokratisk ordning som sörjde även för de som hade det svårt, och som därigenom möjliggjorde deras utveckling i samhället - från det, till en marknadifiering av allt och alla. En mutation kan vara på väg, något händer kanske i hjärnan och till en början i psyket, hos dem som bara tänker på att göra marknad av allt.
Först låter det så fint: New Public Management. Effektivisera. Ta bort människor. Ta in större förtjänst för de som redan uppdagat att de kan sko sig och tjäna grova pengar på det som tidigare var samhälleliga funktioner: Skolor, sjukhus, daghem, äldrevård, flyktingmottagningar, assistensbolag.
Man behöver bara se ansiktena på dessa marknadens sluggers, för att fatta att de är på väg att mutera i riktning grobian, psykopat, senare hyena och sist skorpion.Vad händer med skorpioner; jo, de lurar andra men samtidigt sig själva, som i anekdoten med skorpionen som sänker även sig själv i sin vilja att sänka en annan. Karmalagen var inte så dum ändå. Som metafor alltså.
Men på ytan ska allt se så fint ut. Man säljer in sig själv som marknadsvarelse. Man måste kolla alla moden, vad andra har, man lever i jämförelsernas helvete. Gud, det får inte finnas nån som är vackrare än jag, yngre än jag, mer attraktiv än jag: Jag gör om mig. Jag lägger 200.000 om året på att operera om min kropp och ger en tjuga till den tiggande. Jag är en mycket fin människa.
Marknaden gör, som redan Marx visste, en vara av människan. "Det är viktigt att vara vacker" är den slogan som framkallar intill oigenkännlighet omgjorda skådespelerskor och skådespelare, samt alla andra härifrån till Farsta Strand och Lidingö, som tillåter plastikkirurger att tjäna grova pengar på människans osäkerhet. Och de blir inte ens vackrare, de blir fulare och fulare och fulare för varje plastikoperation. Och sen ska skattebetalarna (Karolinska) stå för reparation av deras oreda i ansiktet.
Liksom skattebetalarna ska stå för all annan oreda som den giriges ingrepp i samfundet skapar.
Se även det som en präktig symbol för vår tid, för devolutionen.
En del talar också om social evolution. Jag ska tala om social devolution.
De vackraste byggnadsverken jorden runt är det heligas platser, kyrkor, moskéer, synagogor, buddhisttempel, hinduiska helgedomar med murar fulla av nakna, älskande par i skulptur.
Hagia Sofia, Canterbury Cathedral, Domkyrkan i Sienna, Durham Cathedral, Lundadomen.
Vidare: Slotten, broarna, järnvägarnas vänthallar och perronger, de första skyskraporna, muséerna, biblioteken. Fyrtornen. De väl fungerande sjukhusen. Den väl fungerande busstrafiken. Etc.
Nu: Det brinnande höghuset i London, bostad mest för fattiga och därför illa underhållet. 93 döda. Den brinnande skyskrapan i Dubai, enbart för rika, ingen död. Utförsålda järnvägar och busslinjer, ständiga förseningar, ingen ordning på rälsen, varje dag sitter människor någonstans fast en timme eller tre. Busslinjer, många indragna. Sjukhus, många överbelastade, en del helt dysfunktionella. BB fungerar dåligt för de som behöver det. Psykoterapi för utsatta unga är svåröverkomlig. Osv. Osv.
Nu ser vi alltså devolutionen: Från en etik som var levande både inom Kristendom, Buddhism och Islam (jag talar inte om terrorister idag) till en socialliberal och socialdemokratisk ordning som sörjde även för de som hade det svårt, och som därigenom möjliggjorde deras utveckling i samhället - från det, till en marknadifiering av allt och alla. En mutation kan vara på väg, något händer kanske i hjärnan och till en början i psyket, hos dem som bara tänker på att göra marknad av allt.
Först låter det så fint: New Public Management. Effektivisera. Ta bort människor. Ta in större förtjänst för de som redan uppdagat att de kan sko sig och tjäna grova pengar på det som tidigare var samhälleliga funktioner: Skolor, sjukhus, daghem, äldrevård, flyktingmottagningar, assistensbolag.
Man behöver bara se ansiktena på dessa marknadens sluggers, för att fatta att de är på väg att mutera i riktning grobian, psykopat, senare hyena och sist skorpion.Vad händer med skorpioner; jo, de lurar andra men samtidigt sig själva, som i anekdoten med skorpionen som sänker även sig själv i sin vilja att sänka en annan. Karmalagen var inte så dum ändå. Som metafor alltså.
Men på ytan ska allt se så fint ut. Man säljer in sig själv som marknadsvarelse. Man måste kolla alla moden, vad andra har, man lever i jämförelsernas helvete. Gud, det får inte finnas nån som är vackrare än jag, yngre än jag, mer attraktiv än jag: Jag gör om mig. Jag lägger 200.000 om året på att operera om min kropp och ger en tjuga till den tiggande. Jag är en mycket fin människa.
Marknaden gör, som redan Marx visste, en vara av människan. "Det är viktigt att vara vacker" är den slogan som framkallar intill oigenkännlighet omgjorda skådespelerskor och skådespelare, samt alla andra härifrån till Farsta Strand och Lidingö, som tillåter plastikkirurger att tjäna grova pengar på människans osäkerhet. Och de blir inte ens vackrare, de blir fulare och fulare och fulare för varje plastikoperation. Och sen ska skattebetalarna (Karolinska) stå för reparation av deras oreda i ansiktet.
Liksom skattebetalarna ska stå för all annan oreda som den giriges ingrepp i samfundet skapar.
Se även det som en präktig symbol för vår tid, för devolutionen.
lördag 19 augusti 2017
Kjell Westö - Den svavelgula himlen
Jag skrev om Kjell Westös nya roman; det bästa jag läst på länge. Man sitter med ett susande i huvudet av igenkänningar; det är skärgårdsnaturen, det är staden Helsingfors, det är den tid i livet han gestaltar, tiden från elva år och uppåt, när allt är nytt och alla människor man möter och håller sig till blir livsavgörande. Från en luftburen ungdom till besvärliga passioner.
Läs den!
Och läs min recension här.
onsdag 16 augusti 2017
Kafka och Skuggorna
När jag läser Kafkas brev till sin far, den dominante, okänslige och förtryckande fadern till en känslig och begåvad son, blir jag överväldigad av Frans generositet, hans sannfärdiga försök att tränga igenom den mur som hans far utgör, hans lyhörda vilja att inte skada fadern, men samtidigt vara så ärlig som möjligt. Det har uppenbarligen kommit till en punkt där allt måste sägas, och sägas så tydligt och utan tvetydigheter som möjligt.
What was
always incomprehensible to me was your total lack of feeling for the suffering
and shame you could inflict on me with your words and judgments. It was as
though you had no notion of your power.
Ur brevet framtäder en väsensskild
far; en doer med uppkomlingsnit och tvära ryck av förakt för den blyge,
litteräre sonen. En far som bullrar och vet allt om allt och inte kan lyssna
till någon annan. En som dessutom ofta hotar med våld och straff utan att
genomföra det:
It is also
true that you hardly ever really gave me a whipping. But the shouting, the way
your face got red, the hasty undoing of the braces and laying them ready over
the back of the chair, all that was almost worse for me. It is as if someone is
going to be hanged. If he really is hanged, then he is dead and it is all over.
But if he has to go through all the preliminaries to being hanged and he learns
of his reprieve only when the noose is dangling before his face, he may suffer
from it all his life.
Om man någon gång, eller rätt ofta,
tyckt att en förälder har betett sig som skit, så kan det hjälpa att läsa om
Kafkas barndom, fast ”hjälpa” är fel ord, men i beskrivningen av det oerhörda
tryck han levde under bleknar det mesta. Frans överlämnade brevet till sin mor
för att hon skulle ge det till fadern. Det gjorde hon aldrig. Det lämnades
tillbaka. Sonens arbete för ett steg till förståelse var förgäves. Men Frans
Kafka skrev. Och kanske blev hans författarskap ännu intensivare på grund av
det tryck han levat under. Man vet inte. Man ska inte idealisera saker.
*
De flesta barn växer upp i någons
skugga, de flesta människor lever med skuggan av en annan. Det kan vara fadern
som är alkoholist, som blir ett lallande fån på helgerna och sen sticker för
gott. Det kan vara den masochistiska modern som nitar sin familj vid intresset
för hennes sjukdomar. Det kan vara fadern som aldrig ens ger sig till känna.
Det kan vara modern som ligger med alla som går förbi, det kan vara hon som är
fastfrusen i ordentliga ritualer. Varianterna är många och ofta mer smygande än
de jag skisserat. En förälder som aldrig riktigt är hemma, som verkar vara
någon annanstans. Eller hon som ogillar fysisk beröring (Jazzmusikern Paul
Desmonds mor sägs alltid ha hanterat honom med gummihandskar på, hon var
tvångsneurotisk och hans far såg till att flytta sonen till sina släktingar. Det var räddningen).
Vi lever alla i någons skugga. Själva
solen kastar en lång skugga; den berömde och framgångsrike fadern, en varm och
snäll man, utgör ett tak för sina barn. Barnen till författaren och kritikern,
som tidigt ska tävla i snillrikhet. Eller sonen till den berömda pianisten,
vars övningar ekar genom huvudet på ett barn som var lite grann i vägen.
Det märkliga och fina är hur skuggorna
inte sällan ger kraft eller incitament till ett konstnärskap. Ingen Ingmar
Bergman utan den problematiska prästfamiljen. Ingen Harry Martinsson utan den
tidiga ensamheten. Ingen Nelly Sachs utan de djupt oroande kollektiva skuggor
som föll över hennes liv. Ändå – det gäller att komma ut ur de där skuggorna, via egen kreativitet eller sanningssökande, av något slag. Inte alla mäktar det. Men de som kan...
måndag 14 augusti 2017
Trump Deconstructed
Det här är den bästa artikel jag läst om hela fenomenet Donald Trump. Nu råder "om-ni-ska-läsa-en-enda-artikel-idag"-regeln. Det blir Sidney Blumenthal i LRB!
"What Gatsby and Trump also have in common are gangsters. Gatsby’s fortune is secretly derived from his bootlegging partnership with Meyer Wolfsheim, a character based on the mobster Arnold Rothstein, who fixed the 1919 World Series. Trump’s business has been dependent almost from the start on real-life racketeers. There was Anthony ‘Fat Tony’ Salerno, boss of the Genovese crime family, and Paul ‘Big Paulie’ Castellano, boss of the Gambino crime family, who owned the company that provided the ready-mix cement for Trump Tower, used in place of the usual steel girders. There was John Cody, the boss of Teamsters Local 282, who controlled the cement trucks and was an associate of the Gambino family. There was Daniel Sullivan, Trump’s labour ‘consultant’, who in partnership with the Philadelphia crime boss Nicodemos ‘Nicky’ Scarfo’s financier, sold Trump a property in Atlantic City that became his casino. There was Salvatore ‘Salvie’ Testa, ‘crown prince’ of the Philadelphia Mob, who sold Trump the site on which two construction firms owned by Scarfo built the Trump Plaza and Casino. There was Felix Sater, convicted money launderer for the Russian Mafia, Trump’s partner in building the Trump SoHo hotel through the Bayrock Group LLC, which by 2007 had more than $2 billion in Trump licensed projects and by 2014 was no more. There was Tevfik Arif, another Trump partner, Bayrock’s chairman, originally from Kazakhstan. Bayrock’s equity financing came from three Kazakh billionaires known as ‘the Trio’, who were reported to be engaged in racketeering, money laundering and other crimes. And so on."
Länk här
söndag 13 augusti 2017
Virginias guvernör säger ifrån
Alla vet väl nu vad som händer i Charlottesville, Virginia, USA. Och att Trump som vanligt inte säger ifrån om det värsta utbrottet av huliganism och våld från vit.makt-idioterna, trots att det redan lett till ett mord. Men här är en som säger det som ska sägas. Det ger mig återigen hopp om Amerika.
De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika.
Go home. #charlotesville. pic.twitter.com/N00TCPButr— Christina (@ChriskrysP) 13 augusti 2017
De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika.
söndag 6 augusti 2017
Mississippi
Det ösregnar, en riktig rotblöta, en vederkvickelse för landskapets torra backar och för tidigt gulnade träd. Vattnet forsar fram på gården, ett femtiotal starar flyger upp och vet inte längre var de ska sitta i de svajande slaskande träden. De slåss om platserna på takåsen mittemot, de lugnar ner sig när de funnit exakt lika avstånd till varandra, det är cirka en meter emellan dem. Nu sitter de som på en stadig linje under de flygande molnen.
Den stora kastanjen och lönnen utanför mitt fönster står och svajar i skopor av regn som om en liten tromb rundar deras cirklar och är borta. Stuprännorna sprutar över och stuprören öser ur sig vattnet från ovan.
Det är Mississippi tänker jag. Det är hästen som vägrar vid den överfyllda floden, det är mulorna som hasar i leran, det är männen som försöker ta sig över det våldsamma vattnet. Det är våldsamheten i As I lay dying. Jag har just läst den. William Faulkner är den starkaste konstnärliga upplevelse jag haft sen jag såg Folkoperans Philip Glass-föreställning i höstas.
Men Faulkner. Faulkner. Den oerhörda kraft han lägger i sin närvaro bland människorna och djuren, det varma hjärta som rör sig bakom hans text om människorna som kämpar på sin plats i Mississippi, med sina kor och hästar, mulor och bomullsfält, sina förhållanden, sin arbetsamhet, sin vildhet och sin vrede. Hur arkitektoniskt skickligt han bygger in landskapet, husen, broarna, höjderna, ljuset, färgerna i sin berättelse. "Hans språk är"... brukar man säga, det låter för jävla tamt: Han skriver som om han är helt inne i det där ovädret som drabbar människorna, medan frun i huset, Addie, ligger och dör och sonen Cash redan snickrar envetet och noggrannt på hennes kista, där Darl sitter och drömmer och är den underlige konstnären i denna familj, där Jewel är en vilding och fadern en snusförnuftig latmask, och dottern Dewey Dell bringar tröst och korgar med matsäck.
Det finns väl en massa invändningar man kan göra om kvinnoporträtten, Dewey Dell är ju mjuk som dagg, men Addie som ligger och dör är en stark personlighet, och så den där typiskt sydstatsreligiösa sjungande malande människan, Cora, som alltid säger nåt om Gud och hans vägar. "The Lord giveth and the Lord taketh away". Javars.
På ett sätt har Faulkner gjort det lätt för sig. Romanen är skriven som flätade röster, inifrån varje jagperson. Faulkner är dem alla, går in i dem alla, med vars och ens språk. Och det är mycket sydstatsvändningar som det tar ett tag att förstå (jag undrar hur de gjorde med den svenska översättningen som jag inte läst). Deras inre röster är individuella, men stämda under trycket av det stora ackordet, döden, fattigdomen, familjen, ovädret. Med gudagåvan (från Joyce) stream-of-consciusness flyter romanen på som ett litet drama med femtontalet röster.
Från och med nu ska jag läsa Faulkner resten av alla regnvädersdagar på jorden. Hans djup och hetta och närvaro har inte funnits i någon bok jag läst, på länge. Men jag har en riktigt bra recensionsbok under läslampan. Mer om det senare.
Den stora kastanjen och lönnen utanför mitt fönster står och svajar i skopor av regn som om en liten tromb rundar deras cirklar och är borta. Stuprännorna sprutar över och stuprören öser ur sig vattnet från ovan.
Det är Mississippi tänker jag. Det är hästen som vägrar vid den överfyllda floden, det är mulorna som hasar i leran, det är männen som försöker ta sig över det våldsamma vattnet. Det är våldsamheten i As I lay dying. Jag har just läst den. William Faulkner är den starkaste konstnärliga upplevelse jag haft sen jag såg Folkoperans Philip Glass-föreställning i höstas.
Men Faulkner. Faulkner. Den oerhörda kraft han lägger i sin närvaro bland människorna och djuren, det varma hjärta som rör sig bakom hans text om människorna som kämpar på sin plats i Mississippi, med sina kor och hästar, mulor och bomullsfält, sina förhållanden, sin arbetsamhet, sin vildhet och sin vrede. Hur arkitektoniskt skickligt han bygger in landskapet, husen, broarna, höjderna, ljuset, färgerna i sin berättelse. "Hans språk är"... brukar man säga, det låter för jävla tamt: Han skriver som om han är helt inne i det där ovädret som drabbar människorna, medan frun i huset, Addie, ligger och dör och sonen Cash redan snickrar envetet och noggrannt på hennes kista, där Darl sitter och drömmer och är den underlige konstnären i denna familj, där Jewel är en vilding och fadern en snusförnuftig latmask, och dottern Dewey Dell bringar tröst och korgar med matsäck.
Det finns väl en massa invändningar man kan göra om kvinnoporträtten, Dewey Dell är ju mjuk som dagg, men Addie som ligger och dör är en stark personlighet, och så den där typiskt sydstatsreligiösa sjungande malande människan, Cora, som alltid säger nåt om Gud och hans vägar. "The Lord giveth and the Lord taketh away". Javars.
På ett sätt har Faulkner gjort det lätt för sig. Romanen är skriven som flätade röster, inifrån varje jagperson. Faulkner är dem alla, går in i dem alla, med vars och ens språk. Och det är mycket sydstatsvändningar som det tar ett tag att förstå (jag undrar hur de gjorde med den svenska översättningen som jag inte läst). Deras inre röster är individuella, men stämda under trycket av det stora ackordet, döden, fattigdomen, familjen, ovädret. Med gudagåvan (från Joyce) stream-of-consciusness flyter romanen på som ett litet drama med femtontalet röster.
Från och med nu ska jag läsa Faulkner resten av alla regnvädersdagar på jorden. Hans djup och hetta och närvaro har inte funnits i någon bok jag läst, på länge. Men jag har en riktigt bra recensionsbok under läslampan. Mer om det senare.
Faulkner med sin häst |