När man inte har så mycket att tillägga

Foto hämtat från Jokkmokksguiderna: http://www.jokkmokkguiderna.com/en/page/7

Det sanna, det sköna och skorna.

Vi människor är så stora, och våra drömmar så vilda
att det är ett under att vi ryms på våra skosulor.
Ja, det är själva skosulorna som fått jobbet att hålla oss på stigen.
I ljuset där allting är ljust är bara skosulor svarta och pessimistiska.
Även skosnören känner till något om begränsningens villkor.

Lappland - återkomsten

Det tog en oändlig tid att komma fram den här gången: 21 timmar faktiskt, eller 22 om jag räknar med taxi och inhandling.
SJ eller dess entreprenörer med sin egen lön i centrum av affärsutvecklingen har dragit in nattåget till Östersund. Att fara vägen över Umeå är både längre och tråkigare. Men till sist kommer man fram till det som alltihop handlar om; Ångermanälven, små brusande forsar, långa vattendrag som ännu inte börjat flöda över. Renar vid vägen. Halv is som igger kvar på sjön. Tranor - ännu bara enstaka. Fjällen med grafiskt tydliga fläckar av snö och mörkare bergvägg.

Ute i natten är det redan ljust. De första kvällarna går jag lite lätt i trance och kollar in: De berg jag sett i så många år, som alltid skiftar beroende på årstid. Insjön som ännu lyser vit av snö. Efter bara några dagar har den grånat till en skör yta. Om en vecka sjunker isen, tänker jag, och den första måsen flyger förbi. Tystnaden.

På pingstafton bryts den av "Dans i afton" på hotellet. Och det är som det ska vara. En enda superstark basist låter sin slinga studsa genom dalen. Andra ser på Eurovisionsschlagerfestivalen. Så även jag. Men efter tre låtar är jag så uttråkad som jag aldrig varit förr.

Letar på nätet efter gamla foton av det liv som fanns här i trakterna en gång. Foton av typen: Det var vi som byggde landet. Det finns hur många som helst. Förresten var min pappa här uppe en tid som rallare, när han var mycket ung. Men männen på bilden var här förstås jämt.
Jag blir alltid lite rörd av gamsverige. Vad är det vi har förlorat? Totalt och evigt förlorat? Så att schlager blir en gåtfull mässa för all konstlad hunger efter glamour.

Special effects är allt som återstår. Men, nej, jag är inte nostalgisk. Jag undrar bara över verklighetens (o-)verklighet.

 

Vi som byggde landet. Sen tog ni våra nattåg.

Monet - ljusmålaren

Vad är en Candy-Crush?

Vad är en candy-crush?
Jag ser detta uttryck flyta förbi i något socialt forum på nätet. Jag gissar att det handlar om 1) godis 2) favoriter bland män eller kvinnor 3) kanske bara en förtrollande kollega som lyfter en. Men jag vet inte säkert.
För mig finns det väl en radda stiliga män som kan kallas candy-crushes, om man så vill. Några skådespelare, musiker, kompositörer. Och David Tennant förstås. Han har ett roligt ansikte.

Det finns andra, mer subtila. Cocteau, till exempel, vars tankar jag lyfter på när jag läser en gammal intervju med honom i The Paris Rewiev. Där säger han bland annat:
"I am the antipode of Voltaire! He is all thought—intellect. I am nothing—“another” speaks in me."
"This force takes the form of intelligence, and this is my tragedy—and it always has been from the beginning".

Jag vet inte vad det är med Cocteau som gör mig lätt, men hela intervjun andas en ljus och rak uppriktighet. Den är fri från snobbism, trots att han namedroppar oupphörligt; eftersom "allting" skedde vid denna tid, mellan 1906 och 1930. Och han rörde sig, tunn och lätt med dem alla: Picasso, Apollinaire, Proust, Colette, Max Jacob, Stravinsky, Diaghilev (som jag oftast stavar fel) Nijinskij och ryska baletten, Surrealisterna, Genet, Gide, Satie, Rimbaud, osv.

Vilken tid det var! Men när Jean Cocteau berättar finns inte ett uns av barnsligt skryt. Det han berättar har däremot bäring på det konstnärliga arbetet; han droppar namn för att det var med dessa människor han delade sin konstnärliga upptäcktsresa, tidens aura och tidens fräckhet.

Han har han ett sätt att tänka och blanda linjerna mellan människor och skeenden som är genomlyst, lätt. Som om han skriver en silverne linje på himlen en ljus kväll och är helt beredd att försvinna i allt det blå. Och på liknande sätt skapa. Han är en Ariel.

Så vad betyder en candy crush? När man kan läsa en femtiotre år gammal intervju och känna sig lyft, ja, nästan lite bundis och förtjust i Jean Cocteau. Han har ju fattat. 

"I must make a disagreeable confession. I read nothing within the lines of my work. I find it very disconcerting; I disorient “the other.” I have not looked at a newspaper in twenty years; if one is brought into the room, I flee."

Han spelar inte geni, utan beskriver en tid; krafterna som gav upphov till surrealism, ryska baletten, kubism, experimenten med det undermedvetna, psykoanalysen. Han är medveten om att han är en tråd i tidsandan. Ett prisma som reflekterar tankar och kanske också lite skrot.

Men framförallt förklarar han ganska konkret och på ett goddammit obundet sätt - hur det går till att skriva. För honom. Och i det ingår att med bestämdhet kasta ut nyheterna ur sitt rum.

Läs intervjun med Cocteau här. 


- - - - - - - - - - - - - - - -

P.S. Candy Crush är ett spel som folk spelar på nätet och där markörerna är små bilder på godis. Ingen människa i min närhet vet vad detta spel går ut på. D.S.

Mild musik för Majas månad

Det är sånt här som gör att jag älskar nätet; att man mitt i natten kan hitta en pianist man aldrig hört talas om: Brigitte Engerer, som jag tycker spelar Chopin lite renare, men också mer dramatiskt än t.ex Glenn Gould. Bra inspelning också för att vara You Tube.

Som mest ska vi minnas det vackra, goda, sanna - när vi känner oss omgivna av en tilltagande skrotifiering av världen, av tilliten, löftena, resurserna.  Livet är - eller blir igen - precis så vackert som hos den milde Chopin i eftertänksamljudet med tangenterna.