Olof Palme - som jag ser honom

När jag var ung var det inte Olof Palme som var ledstjärnan, faktum är att jag röstade på Fälldin i kärnkraftsvalet, och därmed la min första och enda röst på ett borgerligt parti. Jag tyckte dessutom mycket om Fälldin, och gör fortfarande, i det att han försvarar miljöintressen som Centern skyfflat åt sidan. All heder åt honom.

Men i den tid vi levde var det Palme som var stjärnan: Han hade den mångsidighet som en statsminister ska ha; han talade på internationella sammankomster, knöt kontakter, och var ledande i kritiken mot Apartheid i Sydafrika, amerikansk imperialism i Vietnam och CIA-inflytandet i Chile. Han var antirasist och jämlikhetsivrare, och på alla sätt en modern människa. Ändå kunde inte heller jag komma undan känslan av att han var lite elak, eller att han njöt av sina bitska formuleringar. Kanske var han - som så många människor - dubbel: En ljus och en mörk sida, en framstegsivrare och en revanschist, en idealist och en provokatör, som säkert hade en del att göra upp med sin borgerliga bakgrund. Hans egen bror, som var höger, hatade honom, och det var kanske ömsesidigt. Ändå tycks det som om det större, och farligare hatet kom från högern, från reaktionen, och att det förmodligen var det som till sist tog livet av honom.

Vi vet ju vilka som hurrade när han var död.

Idag hörde jag på radio Robert Gustafsson (komikern) berätta om den natt då Olof Palme dog. Han hade suttit på samma biograf, lämnat den och kommit ut på Sveavägen vid samma tid. Det han noterat var män med walkietalkies i olika delar av området. Uppenbarligen pågick där något organiserat. Men när Robert Gustafsson, efter nyheten om Palmemordet, ringde polisen var det med svalt ointresse man tog emot hans vittnesmål.

Inget ont om Ingvar Carlsson, som sen tog över. Men det som sedan långsamt hände socialdemokratin var ju en marknadisering. Palme - relativt ekonomiskt ointresserad - hade redan tidigare lutat sig alltför förtroendefullt mot sin finansminister. Min mamma brukade säga att det var Kjell Olof Feldt som sålde ut Socialdemokraterna. Han gjorde det med avregleringar, och han var troligen också en av dem som godtog eller medverkade till utförsäljningen av allmännyttan. Ett så smart steg för borgerlig frammarsch som att alla skulle äga sina bostäder, och - främst i storstäderna - därmed förvandlas till beräknande småkapitalister och bostadskarriärister, kunde ju bara stegra intresset för ägarpartiet Moderaterna. Vilket också bevisas i den "dyra" stadsdel i Stockholm där jag bor, och vars röster till 57% går till "Nya" M.
Senare utförsäljningar har mestadels varit besvikelser: Stora vårdföretag sköter sig illa, och skattesmiter i miljardklassen. Vad det gäller gamla och barn, äldreboenden, skolor och förskolor, kommer man undan med vinster som inte återinvesteras i verksamheten. Det "sociala entreprenörskapet" har blivit ett sjörövarskepp.

Den krassa ekonomismen gjorde sitt intåg i Sverige på 80-talet. Och - som Mats Svegfors så riktigt uttryckte det i Palmedokumentären - "Göran Persson blev VD för aktiebolaget Sverige, liksom senare Fredrik Reinfeldt". Själen i Socialdemokratin var stum. Då saknar man en ideolog med bravur.

Min man var släkt med Palme, nån sorts brylling, och jag kunde se det på håret som föll fram i pannan, kanske också på en viss social iver, folkbildariver och kvickhet. Men han var förstås, dessbättre, mycket snällare än Palme. Ändå gjorde släktskapet att han alltid höll på Olof. Medan jag, av olika orsaker, var mer skeptisk. Jag tror att jag såg maktmänniskan i Olof Palme, en sort jag har svårt för, oavsett politisk färg. Men senare har jag också sett, eller begripit, att där fanns en djup kamratskap och kollegialitet omkring honom.

I själva verket var säkert Göran Persson och Fredrik Reinfeldt mer beräknande maktmänniskor än Palme. Olof tog alltid risker, han satt aldrig tungt i sadeln, han var snabb och spontan, knappast något som utmärker strategiska maktmänniskor. Ändå hade han en säregen utstrålning av makt; mest över situationerna. Han var överlägset socialt begåvad och rörlig. Enda gången jag verkligen sett hans oro, hans förvandling från öppen till sluten och misstänksam, var vid studentupproret på Universitetet. Jag tror att det skrämde honom, och sårade hans ego och hans känsla av frihetlig socialism; att bli betraktad och bemött som reaktionär eller status quo.

Min pappa, som gick med oss andra i demonstrationer mot Vietnamkriget, där Palme var huvudtalare, brukade säga att Sverige inte fattade vilken statsman Palme var, men utlandet fattade. Ja, och utlandet fattade det de såg, en internationalist och humanist, en stark antirasist och försvarare av mänskliga rättigheter. Inte den svenske slagfärdige och arrogante riksdagsmannen vars kvickhet var en nagel i ögat på formalistiska och/eller trögtänkta svenskar.
Sanningen är ju att högern aldrig haft en så intelligent, briljant förespråkare. Synd om dem - men försvaret av det bestående, av gamla privilegier och nya avdrag - brukar sällan få det att glimra till i hjärnan.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkt till Dan Josefssons dokumentär om avregleringarna och Feldt.
Länk till CIA i Chile.
Länk till TV 4, sändningar av Palme - sista timmarna
Länk till Tom Ahlands Palme Svt
Och här är en länk till Bengt Göransson i Sydsvenskan.
Notera särskilt de här raderna, som stämmer exakt, men lite försynt, med min analys ovan:
"Partiledarna prövas mot detaljerade kravspecifikationer som alla har svagheten att inte relateras till det egna partiet och dess medlemmar utan bara till det stora väljarkollektivet, som dessutom indelas i specifika målgrupper – innerstadsbor med god lön och bostadsrätt är en sådan".
 

Staden, natten, ljuset, byggnationerna

Bo Larsson, Slussen.

Nu var det redan oändligt länge sen som vintern tog det här greppet om Stockholm. Som jag älskar. Februari. När dagarna blir längre, solen skapar dagsmeja och jag kan se min skugga blåna i det vita.

Bo Larsson målade detta. En av de många konstnärer som Ulf Linde satte stort pris på, och vad jag fattar gjorde han rätt i det. Bo Larsson målar platser jag känner till: Västerbron, en park på Söder, bilar med snöklädda tak, eller som här, det Slussen vi snart bara har som minne, på foton och målningar. Just nu vill jag inte tala om hur synd detta är.

Nu vill jag tala om ljuset. Om att en hel vecka med soliga dagar ligger framför oss. Och att jag då måste försöka att inte använda nätterna till att bli färdig med min bok. Varför använder jag inte lika gärna dagarna undrar ni. Tja, därför att jag är född nattmänniska, och därför att tystnaden när alla andra sover ger en speciell koncentration. Man bebor hela världen, som när man var barn, och placerade sig i mitten av Universum. Oftast efter mörkrets inbrott.

Det händer att jag går nattliga promenader när staden är tom. Inga bilar, bara några få, som jag tackar, för att det inte känns alltför tomt och läskigt. Husen om natten framstår med mysko arkitektonisk grottlikhet. Snygga formationer av människor som gått in och lagt sig, människor som ritat, byggmästare som byggt. Träden lutar dock lite betänksamt här och var, som om de undrar över alla de nya konstiga byggnationer de ska stå ut med.

På Odenplan finns snart inga träd. Vid det nya Hagastadsområdet byggs en formidabel öststatsproduktion av bostäder. Ceaușescu kunde nästan inte gjort det bättre. Men än så länge är där ett vackert tomrum, ett av dessa tomrum som är stadens snyggt belysta scen för en filmisk nattvandrare. Jag är glad så länge det hela inte är i ordning. Om natten, som om dagen.

Så vi får passa på, medan vattnen är vida, solen vill oss väl, och ingen skugga är längre än vår egen. Nu ska jag vara dagmänniska. Taltrasten sjunger redan.
Och - som Clarice Lispector skrev: "The fool who pursues no ambitions has time to see, hear and touch the world".

Mary - Aris Fioretos i radio

Det är inte så ofta jag hör på radioföljetongen. Det är dumt av mig. Mängder av bra - och aktuell - litteratur passerar där. Ibland avstår jag på grund av någon uppläsare som jag har svårt för. Men oftast bara för att jag glömmer bort det.

Nu har jag bestämt mig för att inte glömma bort uppläsningen av Aris Fioretos´ bok: Mary, som var Augustnominerad, och säkert lika värd priset som någon annan. Den tilldrar sig i Grekland under en tid  - juntatiden - som jag redan vet mycket om, genom mina grekiska vänner och bekanta. Men jag kan inte säga att det någonsin går att riktigt fatta, lika lite som det nu går att fatta vad de flyende syrierna är med om.

Aris Fioretis tillför allt det jag inte vet. Han skriver med en intensiv, skarp prosa, full av signifikanta detaljer, om hur det var att leva med revolt och kärlek, i frihet och i fängelse, älskad och torterad, under den epok på sju svåra år, 1967- 1974, då den fascistiska juntan tagit över Grekland och förföljde kommunister, kulturpersonligheter och vänsterliberaler.
"Studenterna är värre än fackföreningarna. Och de är värre än kackerlackor". Den fascistoida retoriken känns igen.

Scener ur ett fängelse växlar med scener ur ett komplicerat familjeliv och en lycklig erotik. Men utöver detta finns en fint genomlysande filosofisk ton; den tar aldrig över, det diskuteras inte, men varje mänskligt val, från att välja en kärlek, till att ange eller inte ange sina kamrater, vävs in i ett större livsperspektiv. Att bli vred eller att välja passivt motstånd, att uthärda, inte glömma det goda och ändå genomskåda det falska. Falskt vittnesmål, angiveri, tortyr, mord.
"Undantagstillstånd, minst hundra döda".

Jag tycker om Fioretos förmåga till konkretion och precisa bilder. Hans knapphet, som ändå rör sig med en intensitet, aldrig tråkig, alltid allvarsam. Att säga att hans språk är fint, känns för menlöst. Men så är det. En annan bra sak är att inte varje kapitel är lika starkt skrivet, där ser man: Det kan hända den bäste.

Här finns länken till radioföljetongen. 

Och här är min intervju med Olga Margetis som växte upp i Grekland under samma tid, och vars kommunistiske far satt många gånger i fängelse, och flydde undan juntan, till Sverige.

När isen håller

Idag gjorde jag en av dessa för mig livsnödvändiga långpromenader. Av en lycklig slump var isen perfekt igen, efter förra veckans blöta. Dessutom hittade jag en bortglömd vandringsstav som jag tog med mig utifall att halka rådde någonstans. Det var ett fint snötäcke på isen. Jag mötte Stanley, som sa att jag såg ut som en syster till Gandalf. (Vet inte om det är nån vidare komplimang). Mötte två flickor från Venedig som inte vågade gå så långt ut på isen. Pratade med Erik från Sundsvall, som just köpt nya långfärdsskridskor och åkte på något annat än hockeyskrillor för första gången i sitt liv.

Erik svingade iväg, och sen var isen tom. Jag gick i jämn och uthållig takt, en sort som de självshjälpsaktiga kallar walking meditation, och inte ens de har helt fel. Jag kommer verkligen i bra stämning, mitt ute på en is, på en sjö vars elementa påminner om helt andra promenader, längre uppåt landet. Vitgrå is, svarta träddungar, och en himmel som långsamt skiftar mot solnedgångsrosa. Det är just den jämna uthålliga takten som gör att man snart faller in i ett rent estetiskt vaggande. Sen kan man dessutom dricka varm choklad när man kommit fram till parken som håller med det, och annat.
Jag har det bättre än Gandalf, om ni frågar mig. Inte ett enda mysterium att lösa idag. Fridens!

Foto: Gabrielle Roland Walden

Foto från andra vidder

Barn eller ting?

Nej, det är alltså inte bilderna på de arma barnen som är det förfärliga. Det är hur dessa barn har det. Något som svenska människor länge vetat och gärna skänker pengar till, för att hjälpa. Men som de allra rikaste, de som själva snor åt sig allt det kan komma åt ur ett samhälle; sjukhus, skolor, bostäder - nu står i TV och talar om som volymer, för dyra volymer. Som om det är synd om de allra rikaste - de som pytsade bort svenska folkets egendomar för en spottstyver till sina kompisar. De som försämrat vård, skolor, tåg, förskolor, för vinningens och New Public Managements skull. En Ulf Kristersson, en Philippa Reinfeldt, en Maud Olofsson. Alliansen, kort sagt. De som lärde svenska folket att alla kan rycka loss något ur det allmänna bästa, alla kan få förgyllda handtag och en falsk men äkta överklassig livsstil. Alla kan få utanverket. Men vad finns inne i det?

Var fanns den stora omtanken om svenska folkets samlade egendomar då, när utförsäljningsyran började, och de närmast stående kunde sko sig på systemet? Var fanns de små samhällsbeskyddarna då - när barngrupperna blev större, äldreboenden sköttes under all kritik, förslag om "kundkostnad" på ambulanser dök upp, och NUON-polarnas hipp-som-happ-party ansågs genomtänkt? Nu står dessa alltid lika självgoda egennyttiga bakåtsträvare i TV och säger ungefär samma saker som Sverigedemokraterna om flyktingarna, och Magdalena Andersson med flera faller in i tonen. Det är bara vänstern och feministerna som håller emot. Och Bernie Sanders - på andra sidan Atlanten.

Själva kan vi inte göra så mycket mer än debattera och skicka pengar. Andrev Walden - som är en utomordentligt bra krönikör, bland alla medelmåttiga krönikörer den bäste - skrev även om detta på sin blogg. Läs! Det är någons barndom som pågår här.
Och skicka pengar till UNHCR, Röda Korset. Rädda Barnen, Läkare utan gränser. Länkar till respektive organisation finns i slutet av Andrevs text.

Jag länkar även till Karin Pettersson, AB, och hennes artikel som utgör ett ärligt svar och en omsorgsfull debatt om flyktingar, samhällsresurser och prioriteringar. Den finns här. 
Länkar även till Viktor Bankes artikel i Aftonbladet som i god juridisk anda är betydligt svalare än min. 

February: Pemaquid Point - Ira Sadoff

Nu lägger jag upp en till dikt. Mest för att jag vill komma ihåg den här diktaren. Har aldrig sett röken av honom förut. Nu - här är röken:

The lighthouse as an image
of loneliness has its limits.

For as we stand on the shore
of this ocean, crusted snow

On the hills and the grass dispersed
beneath it, that tower

seems a place where people gather
some vision themselves: the marriage

of rock to water, of wave to snail
washed up on shore. We’re small,

and waving to the lobster boat—
which could be miles away of close

enough to raise our voices to—makes
us wish our journeys took us further,

past witness, to a scene, perhaps,
where we belonged. A man in blue

pulls up his net, tiny fish
swim free from it. And the man

pulling anchor, whose strength
pulls him further from the shore,

pays tribute to our rootlessness.
As he shouts to start the engine up,

To take his course, he leaves us
In the distance, the repeated ritual

Of his wake. And like the water
Stirred against the lighthouse wall,

Breaking up, wave after wave, we
Forget ourselves. Learn our place.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Och det hela är ett lån, en stöld, en recycle från webben:The Paris Review

Edgar Allen Poe - A Dream Within a Dream

 

Take this kiss upon the brow!

And, in parting from you now,

Thus much let me avow —

You are not wrong, who deem

That my days have been a dream;

Yet if hope has flown away

In a night, or in a day,

In a vision, or in none,

Is it therefore the less gone? 

All that we see or seem

Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar

Of a surf-tormented shore,

And I hold within my hand

Grains of the golden sand —

How few! yet how they creep

Through my fingers to the deep,

While I weep — while I weep!

O God! Can I not grasp

Them with a tighter clasp?

O God! can I not save

One from the pitiless wave?

Is all that we see or seem

But a dream within a dream?

 

- - - - - - - - - - -

 

Tillägnas Bodil Malmsten 1944-2016