Och så sitter jag här med min Köpenhamnsbaserade bok och längtar inte ens till Köpenhamn, men till en särskild kväll när jag dansade vilt på en musikpub på Vesterbrogade och gick hem med en ung musiker från Chicago som sjungit där hela kvällen, och naturligtvis var han en irländsk amerikan med fräknar. Och han hade Emerson på nattduksbordet, det var hans reselektyr, Emerson och friheten och individen, och han skulle stanna en hel månad och spela i Köpenhamn, och ganska ofta gå hem ensam om natten från Vesterbrogade, och han bad mig stanna ett dygn till, men jag sa nej: Jag måste se utställningen på Louisiana innan jag far hem, Toulouse-Lautrec var det kanske, eller Monet, jag minns inte. Och min mamma skulle fylla 80 år och jag skulle laga middag hemma i Stockholm för henne och syskonen, och snälla, sa jag till honom, kan du följa mig till Hotel Nabo på Istedgade, för jag måste ändå vakna där i morgon och lämna rummet. Och han som hette Brendan följde mig genom Köpenhamn klockan fem om morgonen, och det blev nästan ljust fast det var i november. Och det är lättare att vara vild och kärleksfull i en främmande stad, och senare, rätt mycket senare, fanns alla de andra nätterna och dagarna i Köpenhamn, en annan tid, den jag skriver om nu.
Och så såg jag hos Jonas Bergh, en bloggande författare jag tycker om, att han också skrev om sina nätter och dagar i Köpenhamn, och jag känner mig så nära det där, att jag gör den gamla leken. Ni vet, när man viker ett papper och fortsätter en historia som någon påbörjat, och så viker man upp det och ser att det blev rätt tokigt. Nu gör jag den ikväll. Hej Jonas - ursäkta. It´s just a childs play.
torsdag 30 januari 2014
tisdag 28 januari 2014
Vid världens ände
Strunt i diverse prisbelönta och halvbra filmer, se den här i stället: En dokumentär om en båtfärd längst upp i norra Grönland, genom fjordar och fjäll som ständigt skiftar från svavelgult, till midnattsblått till rött. En samling vetenskapsmän, geologer, marinbiologer, geofysiker mm, en konstnär, en filosof, upptäcker denna värld tillsammans, och blir stundtals stående som uppslukade av skönheten. Deras skojiga existentiella och utforskande samtal är en del av resan som gör den till något helt annat än sedvanliga naturprogram. Fotot är magnifikt och man tackar fotografen som dröjer vid ett väders ankomst, en utblick mellan bergen, eller den långsamma hemresan mellan isflak som ständigt hotar att växa samman framför skeppet. Manligt, mänskligt, kvinnligt. Se!
Dox: Expedition till världens ände här. Chans att se den på Svt Play, Sverige 23 dagar.
lördag 25 januari 2014
De dåliga förslagens månad
Det ramlar in reklam i kuvert eller utan. Mäklarbyrån Mackel&Fix vill påminna om att lägenheter i "ditt hus är mycket eftertraktade". Inte säker på att de skulle säga det om de kom in här. Dessutom är det inte mitt hus. Men väldigt eftertraktat ändå. Av mig och några goda grannar. Vi bor vid en gård med höga träd och fem minuter till Stockholms vackraste naturskyddsområde. Mackel&Fix kan dra. Liksom deras konkurrent Honest&Rotten. Ja, jag är lite trött på mäklare, av helt privata skäl, de drar i folks sinnelag. Försäljartankarna gnisslar i folks hjärnor och huset bombarderas av oförsiktiga okunniga renoveringar. Tjatar jag? Det är inget mot vad mäklarna tjatar.
Jag får också fina kuvert med reklam för Viasat sportkanal som jag absolut borde ha nu inför Sotji-OS. Ja ja. Skidor och snor och vinnarskallar. Deeply moving. Och så alla dessa Linkedin som vill linka på. Zzzzzz-zzz. Ibland ett par trägna gallerister som fortfarande tror att jag gillar vernissager, och någon museimänska som inte fattat att jag är färdig med pressmöten, men det är ju bara gulligt. Och så ramlar det in mail efter mail om att jag har sista chansen att få en extra lott om jag går med i Postkodlotteriet NU. Så där håller de på en och en halv månad. Men bästa Postkodare, det finns enklare sätt att ge bort sina pengar. Med mindre spill. Betala en gång i månaden till Läkare utan gränser. Eller skänk 100-1000 för att hjälpa Fillippinerna. Det är inget dåligt förslag. Igår sa förresten Bill Gates att ni/vi som ger något av det ni/vi inte har överflöd av är större givare än han själv, som inte behöver avstå något. Bill Gates är en bra karl. Oansett miljarderna, eller just därför att han ger bort så pass många av dem. En förebild för miljardärer. Man vill ju gärna avsluta på en bonne nôte - marxistiskt korrekt eller ej.
--------------------------------------------------------------------------------
PS: Och den som vill ha något mer kunskapsorienterat av värde hänvisar jag till Torsten Kälvemarks blogg och hans text om Ukraina idag.
Och från en av mina mer respekterade gallerister fick jag invitation till den här utställningen. Galleri Olsson: Pågår till 2/2. Onsd-torsd-Fred öppet till 17, Lörd-sönd till 16. Åsa Larssons måleri är värt ett besök. Såg det förra gången på Thielska, och då var det mer av lyrisk skogs-förfining. Nu har det surrealistiska stillebenet tagit plats, långsamt och detaljfixerat. Återkommer om det här - rätt skoj förslaget.
Jag får också fina kuvert med reklam för Viasat sportkanal som jag absolut borde ha nu inför Sotji-OS. Ja ja. Skidor och snor och vinnarskallar. Deeply moving. Och så alla dessa Linkedin som vill linka på. Zzzzzz-zzz. Ibland ett par trägna gallerister som fortfarande tror att jag gillar vernissager, och någon museimänska som inte fattat att jag är färdig med pressmöten, men det är ju bara gulligt. Och så ramlar det in mail efter mail om att jag har sista chansen att få en extra lott om jag går med i Postkodlotteriet NU. Så där håller de på en och en halv månad. Men bästa Postkodare, det finns enklare sätt att ge bort sina pengar. Med mindre spill. Betala en gång i månaden till Läkare utan gränser. Eller skänk 100-1000 för att hjälpa Fillippinerna. Det är inget dåligt förslag. Igår sa förresten Bill Gates att ni/vi som ger något av det ni/vi inte har överflöd av är större givare än han själv, som inte behöver avstå något. Bill Gates är en bra karl. Oansett miljarderna, eller just därför att han ger bort så pass många av dem. En förebild för miljardärer. Man vill ju gärna avsluta på en bonne nôte - marxistiskt korrekt eller ej.
--------------------------------------------------------------------------------
PS: Och den som vill ha något mer kunskapsorienterat av värde hänvisar jag till Torsten Kälvemarks blogg och hans text om Ukraina idag.
Och från en av mina mer respekterade gallerister fick jag invitation till den här utställningen. Galleri Olsson: Pågår till 2/2. Onsd-torsd-Fred öppet till 17, Lörd-sönd till 16. Åsa Larssons måleri är värt ett besök. Såg det förra gången på Thielska, och då var det mer av lyrisk skogs-förfining. Nu har det surrealistiska stillebenet tagit plats, långsamt och detaljfixerat. Återkommer om det här - rätt skoj förslaget.
torsdag 23 januari 2014
T.S. Eliot - om poesi
"...det finns en naturlag som är starkare än någon av dessa skiftande strömningar eller inflytanden från utlandet eller det förflutna: lagen att poesin inte får avlägsna sig för långt från det vanliga vardagsspråk vi använder och lyssnar till. Vare sig poesin bygger på betoning eller stavelseräkning, vare sig den är rimmad eller orimmad, bunden eller fri, har den inte råd att förlora kontakten med det normala umgängeslivets skiftande språk. (...)
Poesins musik måste alltid vara en musik som ligger latent i tidens gängse språkbruk. Och detta betyder i sin tur att det måste ligga latent i poetens miljö. Det är inte min avsikt att här fara ut i smädelser mot vårt allestädes närvarande standardspråk, den så kallade BBC-engelskan. Om det ginge därhän att vi allesammans talade lika skulle det inte längre tjäna någonting till att vi skrev olika; men tills den tiden kommer - och jag hoppas det dröjer länge - är det diktarens uppgift att utnyttja det språk han finner runtomkring sig, det som han är mest förtrogen med. Jag ska alltid komma ihåg vilket intryck det gjorde när W.B. Yeats reciterade poesi. Att höra honom läsa sina egna verk var en påminnelse om i hur hög grad det irländska sättet att tala bidrar till att framhäva skönhetsvärdet i irländsk diktning..."
T. S. Eliot: Om poesi, 1956.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Och här läser "an artist known as content provider" Laurie Anderson, improviserat skulle jag tro: "Technology is taking the Human Race on a reckless ride to Nowhere".
Poesins musik måste alltid vara en musik som ligger latent i tidens gängse språkbruk. Och detta betyder i sin tur att det måste ligga latent i poetens miljö. Det är inte min avsikt att här fara ut i smädelser mot vårt allestädes närvarande standardspråk, den så kallade BBC-engelskan. Om det ginge därhän att vi allesammans talade lika skulle det inte längre tjäna någonting till att vi skrev olika; men tills den tiden kommer - och jag hoppas det dröjer länge - är det diktarens uppgift att utnyttja det språk han finner runtomkring sig, det som han är mest förtrogen med. Jag ska alltid komma ihåg vilket intryck det gjorde när W.B. Yeats reciterade poesi. Att höra honom läsa sina egna verk var en påminnelse om i hur hög grad det irländska sättet att tala bidrar till att framhäva skönhetsvärdet i irländsk diktning..."
T. S. Eliot: Om poesi, 1956.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Och här läser "an artist known as content provider" Laurie Anderson, improviserat skulle jag tro: "Technology is taking the Human Race on a reckless ride to Nowhere".
tisdag 21 januari 2014
En dag när som helst
Nej, jag bryr mig faktiskt inte om striden om Guillous nya bok.
Det rager mig en papskid, som man säger i Danmark.
Och jag bryr mig jättelite om Fittstim-snacket, fast jag gillar Belinda Olsson
så hon får göra vad tusan hon vill för mig.
Om jag ska tycka något alls idag, apropå Olssons nämnda serie, så tycker jag att det inte ens är värt en seg råtta att en (intervjuad) mamma inte tillåter sitt barn att ha något kön utan låtsas som ingenting. Inte pojke, inte flicka. Färdigtyckt i femininum-maskulinum-frågan. Blaha blaha, som Malte Lindeman sa.
Åter till Musiken. Svävar hela eftermiddagen mellan Beethoven och Paul Desmond och en för mig ny komponist, Tommy Andersson, som gjorde sin retro-I-love-you-Beethoven i en konsertkväll som ni kan lyssna till här. Pratar med min norrländska jazz-väninna som genast fattar allt jag säger om Paul Desmond. Den Kvinnan Förstår Musik.
Läste Munro i natt. Hon sågar sig in i mig långsamt. Ibland blir det lite torrt fast på ett intressant sätt. Någon förgiftar någon med rabarber. Och jag undrar över konstens alla moden. Jag har läst noveller av Greene och Ahlin och Drabble som är styvare än Munros, men det kanske handlar om att tona ner och vara himla vardaglig nu. Eller så kan man få ett retroaktivt konceptualiserat utbrott, som Anna Odell. Musen som röt.
Man undrar över hur många som känt sig mobbade i detta land, i denna generation. Och vad kallades det förr i tiden? När statarna stod med mössan i handen och tog skit. Vilket somliga gör idag igen i arbetslöshetens, visstidsanställningarnas och tågbaronernas tidevarv. Jag vet att skolmobbningen har ökat, och att jag inte har varit med om det hennes film handlar om. Men jag tror mer på långa led av solidaritet än enskilda utbrott av medial karaktär. Det är dags att hålla ihop mot det som är åt fanders. Det är därför den ställföreträdande musen blir så älskad. Just när samhället alltmer liknar en förljugen återträff där alla kan bordsskicket och ingen bryr sig om något annat än sin portion och position.
Det rager mig en papskid, som man säger i Danmark.
Och jag bryr mig jättelite om Fittstim-snacket, fast jag gillar Belinda Olsson
så hon får göra vad tusan hon vill för mig.
Om jag ska tycka något alls idag, apropå Olssons nämnda serie, så tycker jag att det inte ens är värt en seg råtta att en (intervjuad) mamma inte tillåter sitt barn att ha något kön utan låtsas som ingenting. Inte pojke, inte flicka. Färdigtyckt i femininum-maskulinum-frågan. Blaha blaha, som Malte Lindeman sa.
Åter till Musiken. Svävar hela eftermiddagen mellan Beethoven och Paul Desmond och en för mig ny komponist, Tommy Andersson, som gjorde sin retro-I-love-you-Beethoven i en konsertkväll som ni kan lyssna till här. Pratar med min norrländska jazz-väninna som genast fattar allt jag säger om Paul Desmond. Den Kvinnan Förstår Musik.
Läste Munro i natt. Hon sågar sig in i mig långsamt. Ibland blir det lite torrt fast på ett intressant sätt. Någon förgiftar någon med rabarber. Och jag undrar över konstens alla moden. Jag har läst noveller av Greene och Ahlin och Drabble som är styvare än Munros, men det kanske handlar om att tona ner och vara himla vardaglig nu. Eller så kan man få ett retroaktivt konceptualiserat utbrott, som Anna Odell. Musen som röt.
Man undrar över hur många som känt sig mobbade i detta land, i denna generation. Och vad kallades det förr i tiden? När statarna stod med mössan i handen och tog skit. Vilket somliga gör idag igen i arbetslöshetens, visstidsanställningarnas och tågbaronernas tidevarv. Jag vet att skolmobbningen har ökat, och att jag inte har varit med om det hennes film handlar om. Men jag tror mer på långa led av solidaritet än enskilda utbrott av medial karaktär. Det är dags att hålla ihop mot det som är åt fanders. Det är därför den ställföreträdande musen blir så älskad. Just när samhället alltmer liknar en förljugen återträff där alla kan bordsskicket och ingen bryr sig om något annat än sin portion och position.
lördag 18 januari 2014
Kinesisk erotisk poesi (1)
Footsteps
Footsteps? It must be my fatal foe.
I poke a hole in the window paper
and steal a look at him.
He stands quietly for so long.
Why doesn´t he say anything?
Dew drops wet his clothes
til they hang drenched.
Why does he hesitate so long?
Is he starting to freeze? Good.
(Anonym, Ming, 1600-tal)
Kommer halvvägs genom Munros "För mycket lycka", kommer halvvägs genom Wallace Stevens Collected Poems, kommer halvvägs genom andra böcker, men återvänder till en liten fin utgåva från Everymans Pocket med "Chinese Erotic Poems", inte så få översatta av Gary Snyder, amerikansk poet med sinne för japansk och kinesisk kultur.
Everymans pocket verkar vara min pocket; den andra jag äger är Shakespeares sonetter. Nu börjar jag förstå bibliofiler, för det här är två mycket eleganta små böcker. Men mer ändå börjar jag förstå kinesisk erotisk poesi: där känslorna transkriberas genom pioner och jadestavar, persikoblom och fullmåne, en stadig roddbåt med stadig åra, etcetera etcetera i den älskliga natursymboliken där även regn och eld och höstens vind och några uppskrämda ankor får spela roll i den eviga rörelsen mellan könen.
Från 600-talet och fram till 1900-talet finns en tråd av sinnrika förskjutningar; allt det erotiska i öppen dag, men ofta destillerat till symbolspråk. Vemodiga, lyckliga och vilda känslor, befriade från västerländsk sexualnoja och/eller pornografisk exploatering. Ni vet kanske hur de små erotiska akvarellerna från Kina ser ut? Ofta barnsligare, mer oskuldsfulla än de japanska. Ibland - som i Japansk Shunga - får uppförstorade kön och elegant draperade kläder utgöra en fetischistisk fascination. Men i kinesernas poesi är allt som i en trädgård, en spång över en bäck, en väg mellan bergen, där man och kvinna möts, ibland som "fatal foes". Lotusblom, lemmar som smälter, tuppar som gal, ett bett i en axel. Väntan, återkomster, en bambumatta.
Footsteps? It must be my fatal foe.
I poke a hole in the window paper
and steal a look at him.
He stands quietly for so long.
Why doesn´t he say anything?
Dew drops wet his clothes
til they hang drenched.
Why does he hesitate so long?
Is he starting to freeze? Good.
(Anonym, Ming, 1600-tal)
Kommer halvvägs genom Munros "För mycket lycka", kommer halvvägs genom Wallace Stevens Collected Poems, kommer halvvägs genom andra böcker, men återvänder till en liten fin utgåva från Everymans Pocket med "Chinese Erotic Poems", inte så få översatta av Gary Snyder, amerikansk poet med sinne för japansk och kinesisk kultur.
Everymans pocket verkar vara min pocket; den andra jag äger är Shakespeares sonetter. Nu börjar jag förstå bibliofiler, för det här är två mycket eleganta små böcker. Men mer ändå börjar jag förstå kinesisk erotisk poesi: där känslorna transkriberas genom pioner och jadestavar, persikoblom och fullmåne, en stadig roddbåt med stadig åra, etcetera etcetera i den älskliga natursymboliken där även regn och eld och höstens vind och några uppskrämda ankor får spela roll i den eviga rörelsen mellan könen.
Från 600-talet och fram till 1900-talet finns en tråd av sinnrika förskjutningar; allt det erotiska i öppen dag, men ofta destillerat till symbolspråk. Vemodiga, lyckliga och vilda känslor, befriade från västerländsk sexualnoja och/eller pornografisk exploatering. Ni vet kanske hur de små erotiska akvarellerna från Kina ser ut? Ofta barnsligare, mer oskuldsfulla än de japanska. Ibland - som i Japansk Shunga - får uppförstorade kön och elegant draperade kläder utgöra en fetischistisk fascination. Men i kinesernas poesi är allt som i en trädgård, en spång över en bäck, en väg mellan bergen, där man och kvinna möts, ibland som "fatal foes". Lotusblom, lemmar som smälter, tuppar som gal, ett bett i en axel. Väntan, återkomster, en bambumatta.
tisdag 14 januari 2014
Drunkna i pengar
Jag vet inte riktigt hur väl den här artikeln av George Monbiot går att överföra på svenska förhållanden, men troligen på de flesta europeiska länder med temporära översvämningar. Han berättar med glasklart ursinne om den engelska regeringspolitik som med hjälp av skattepengar och fonder bedriver en ingenjörsmässig förändring av landskap och floder.
2007 var det år då England upplevde översvämningar av närmast tropisk art, med åtföljande förstörelse av hus och egendom. Monbiots argument är att översvämningar av det här slaget, som blivit mer frekventa under senare år, är en direkt följd av urusel miljöpolitik: Ett bidragssytem till lantägare som enbart prioriterar öppen betesmark och underminerar varje försök att i stället få plantera träd och buskage. Träd, som enligt nyare forskning, har en förmåga att suga upp nederbörd med 67 gånger större effektivitet än gräsmarker och beteshagar.
Men regeringens jordbruksstöd är så utformat att det bara kan hamna hos dem som inte har "onödig" växtlighet på sina marker. Inga vattensugande småskogar, inga lövträd runt ängarna. Bara ett litet gäng framsynta typer har sett till att skapa detta, på experimentella gårdar, och därmed befrämjat vattnets kanalisering ner i djupare jordlager.
Men jordbruksstödet går fortsatt till de som plöjer upp varenda bit jord, på kullar och i sluttande terräng. Samtidigt som politiken har varit att räta ut och fixera floderna med vallar och med utplåning av meanderslingor. Det är som en parodi på teknikens rädsla för naturen, och får som följd att den förvirrade naturen; i det här fallet floden, blir än mer fartig i sitt lopp, och har ännu färre hinder på sin väg. Tänk er meandern som naturens egen rytmisering av en rusande vattenmassa, ett lätt silande av lera och sten. Och tänk er - som Monbiot säger - att man prioriterat strukturer som befrämjar vattnets störtande in mot hus, med höga försäkringspremier och stor skattebelastning i upprensningsområden, som följd.
Och, som en liten femetta, naturligtvis får lantegendomar med årliga ripjakter, utmärkt mycket stöd av engelska skattebetalare. Det är ju alltid lika ljuvligt att se personager ur Downton Abbey stå i stövlar och skjuta med gevär. När jag läser detta minns jag den gode Nils von Dardel, på fågeljakt med en högvälboren herre som fastnade i vassen och hojtade till de andra om hjälp. "Men skjut honom - så slipper han plågas", var Dardels kommentar.
Läs Monbiot. Här finns åtminstone en koppling till svensk "naturvård": Det gäller skogarna och skogens penningstyrda artspecialisering, som bevisligen varit en urbota dum grej när stormarna vräker in över pinniga furor.
(Inlägget öppnar för diskussion med Anna, den enda jag vet som forskar på lanthushållning. Och här en möjligen kontroversiell artikel från Sveriges Småbrukare. Här: Monbiots artikel från The Guardian. Länkar nu i efterhand till Annas artikel/inlägg om jordbruksstöd).
2007 var det år då England upplevde översvämningar av närmast tropisk art, med åtföljande förstörelse av hus och egendom. Monbiots argument är att översvämningar av det här slaget, som blivit mer frekventa under senare år, är en direkt följd av urusel miljöpolitik: Ett bidragssytem till lantägare som enbart prioriterar öppen betesmark och underminerar varje försök att i stället få plantera träd och buskage. Träd, som enligt nyare forskning, har en förmåga att suga upp nederbörd med 67 gånger större effektivitet än gräsmarker och beteshagar.
Men regeringens jordbruksstöd är så utformat att det bara kan hamna hos dem som inte har "onödig" växtlighet på sina marker. Inga vattensugande småskogar, inga lövträd runt ängarna. Bara ett litet gäng framsynta typer har sett till att skapa detta, på experimentella gårdar, och därmed befrämjat vattnets kanalisering ner i djupare jordlager.
Men jordbruksstödet går fortsatt till de som plöjer upp varenda bit jord, på kullar och i sluttande terräng. Samtidigt som politiken har varit att räta ut och fixera floderna med vallar och med utplåning av meanderslingor. Det är som en parodi på teknikens rädsla för naturen, och får som följd att den förvirrade naturen; i det här fallet floden, blir än mer fartig i sitt lopp, och har ännu färre hinder på sin väg. Tänk er meandern som naturens egen rytmisering av en rusande vattenmassa, ett lätt silande av lera och sten. Och tänk er - som Monbiot säger - att man prioriterat strukturer som befrämjar vattnets störtande in mot hus, med höga försäkringspremier och stor skattebelastning i upprensningsområden, som följd.
Och, som en liten femetta, naturligtvis får lantegendomar med årliga ripjakter, utmärkt mycket stöd av engelska skattebetalare. Det är ju alltid lika ljuvligt att se personager ur Downton Abbey stå i stövlar och skjuta med gevär. När jag läser detta minns jag den gode Nils von Dardel, på fågeljakt med en högvälboren herre som fastnade i vassen och hojtade till de andra om hjälp. "Men skjut honom - så slipper han plågas", var Dardels kommentar.
Läs Monbiot. Här finns åtminstone en koppling till svensk "naturvård": Det gäller skogarna och skogens penningstyrda artspecialisering, som bevisligen varit en urbota dum grej när stormarna vräker in över pinniga furor.
(Inlägget öppnar för diskussion med Anna, den enda jag vet som forskar på lanthushållning. Och här en möjligen kontroversiell artikel från Sveriges Småbrukare. Här: Monbiots artikel från The Guardian. Länkar nu i efterhand till Annas artikel/inlägg om jordbruksstöd).
 |
| Gloucester 2007. På fotot syns tydligt att Gloucester Cathedral ligger mitt i en meanderögla. |
 |
| Amazonfloden |
söndag 12 januari 2014
Snö fåglar jazz
Det är något helt annat nu. Att vakna i gråvitt. Jag är spänd i kroppen efter mycket träning, går en ensam promenad och är noga med att inte halka. Jaha ja, så är det den tiden igen. Tiden när en del av mina vänner resignerar och sätter på sig broddar, tiden när jag inte minns i vilken låda jag la mina och inte orkar bry mig.
Jag drar upp kapuschongen och ser ut över sjön. Den har en tunn hinna av porös is som absorberar mörkret, ser ut som asfalt. Bakom den öppnar sig vattnet och överlämnar sig långsamt till skymningen. Jag med.
På gården är fåglarna hundratals, skator mest. Vinden blåser upp och de ser ut att förbereda sig för sömn med kulingvarning. Griper sina klor omkring takräcken, träd och staket. Jag tycker det är genialt; hur de kan hålla fast i en gren och ända sova. Det kan inte jag. Om jag håller fast i nånting är det åt helvete med sömnen. I natt satt jag och höll fast i mitt skrivande till exempel. Ingen sömn före fyra. Och i den långa natten fick jazzen, en viss sorts cool jazz sin ingång i mig igen. Delar den här. Och nu iväg till vänner. Life goes on!
¨
Det finns hur många inspelningar som helst av Take Five, och vet ni någon bättre får ni höra av er. Men jag är numera postumt förälskad i Paul Desmond. Världens mjukaste sax. Dave Brubeck och - inte minst - Joe Morello är också formidabla musiker.
Morello, som hade en synskada, ville först bli violinst men avstod när han insåg att han aldrig kunde bli lika bra som Jascha Heifetz. Då tog han trummorna, och han är en av de märkligaste trummisar jag hört. Man ser: Här är en som bara följer sin egen ådra.
Och så en liten hälsningtill rasisterna: Alla de här begåvade herrarna är ett strålande resultat av amerikansk mischmasch. Förutom den svarte basisten, Eugene Wright, även han mer skitbra än jag kan bedöma, så är Brubeck själv av schweizisk, engelsk, tysk och indiansk härkomst. Med stigande ålder såg han alltmer ut som en gammal indianhövding. Desmond är judisk och angloirisk. Morello italiensk. What a good mix in this stew!
Och här ytterligare en inspelning där Morello glänser till och Desmond spelar på gränsen till zen och försvinnandet: Livet 1961.
At the time, I thought it was kind of a throwaway. I was ready to trade in the entire rights of “Take Five” for a used Ronson electric razor. ~ Paul Desmond
PS: "Within a few years of "Take Five's" success, the segmented popularity-charting of the music industry, targeted marketing practices of record companies and mandated playlists at radio stations had strangled the possibility of an unconventional record driving its way to the top by force of its musical merit and attractiveness. The disc jockeys who exposed "Take Five" to a receptive public simply because they liked it were soon to lose their freedom to choose the records they played on the air. "
Från: Jazzprofiles
Jag drar upp kapuschongen och ser ut över sjön. Den har en tunn hinna av porös is som absorberar mörkret, ser ut som asfalt. Bakom den öppnar sig vattnet och överlämnar sig långsamt till skymningen. Jag med.
På gården är fåglarna hundratals, skator mest. Vinden blåser upp och de ser ut att förbereda sig för sömn med kulingvarning. Griper sina klor omkring takräcken, träd och staket. Jag tycker det är genialt; hur de kan hålla fast i en gren och ända sova. Det kan inte jag. Om jag håller fast i nånting är det åt helvete med sömnen. I natt satt jag och höll fast i mitt skrivande till exempel. Ingen sömn före fyra. Och i den långa natten fick jazzen, en viss sorts cool jazz sin ingång i mig igen. Delar den här. Och nu iväg till vänner. Life goes on!
¨
Det finns hur många inspelningar som helst av Take Five, och vet ni någon bättre får ni höra av er. Men jag är numera postumt förälskad i Paul Desmond. Världens mjukaste sax. Dave Brubeck och - inte minst - Joe Morello är också formidabla musiker.
Morello, som hade en synskada, ville först bli violinst men avstod när han insåg att han aldrig kunde bli lika bra som Jascha Heifetz. Då tog han trummorna, och han är en av de märkligaste trummisar jag hört. Man ser: Här är en som bara följer sin egen ådra.
Och så en liten hälsning
Och här ytterligare en inspelning där Morello glänser till och Desmond spelar på gränsen till zen och försvinnandet: Livet 1961.
At the time, I thought it was kind of a throwaway. I was ready to trade in the entire rights of “Take Five” for a used Ronson electric razor. ~ Paul Desmond
PS: "Within a few years of "Take Five's" success, the segmented popularity-charting of the music industry, targeted marketing practices of record companies and mandated playlists at radio stations had strangled the possibility of an unconventional record driving its way to the top by force of its musical merit and attractiveness. The disc jockeys who exposed "Take Five" to a receptive public simply because they liked it were soon to lose their freedom to choose the records they played on the air. "
Från: Jazzprofiles
lördag 11 januari 2014
Vattnets kraft
Såg de här två bilderna tillsammans och hur fint de löper i varandra,
från Gaustafallet på Stekenjokk, till Josephsons skiss av Näcken
med felan, som man kan se på Thielska Galleriet i Stockholm. Och just
nu, när man vant sig vid vatten, dis, dimma, regn och blöta gator, kom
snön. Igår föll den över svart gård med flingor stora som chips.
Vackert det med.
 |
| Foto. Gerd Ulander |
torsdag 9 januari 2014
tisdag 7 januari 2014
Dimma Juloratorium Akustik
Just bara det. Vi gick ut i dimman och kom hem i dimman. Och i dimman var det också vackert. Grå sjö med svarta träd, ni har hört det förut på den här bloggen, om ni inte kom in nyss. Att jag gillar väder. Men den här julen har varit tung, man går ut och fukten tränger in och man kommer in och fryser. Jag välkomnar väderomslag och snö.
I Gustav Vasa kyrka gav de halva juloratoriet den sista juldagen, tretton kallad. Fullsatt. Alla längtade tydligen efter någon sorts andlighet, marsipangrisar och lattemaskiner till trots. Men jag hade vissa små förbehåll, beroende på att jag bara undantagsvis uppskattar solo-oratorium, trala trala. Förbehållet var befogat, särskilt med tanke på att denna enorma nybarockkyrka slukar röster med sin takhöjd. Det lät som om både tenor, sopran och bas flög upp till laterninen och sjöng sina solon där. Medan alten, Anna Zander, som lutade åt mezzo, övervann takhöjden. (Hur katten kan det låta i Peterskyrkan undrar man?)
Bach är ändå alltid så svängig och glädjande, särskilt koralerna. Och så den ljuvliga Drottningholms barockensemble, som jag måste läsa på mer om, för jag tror några av dem spelade på tidstrogna instrument. Tack för det!
Och apropå inget särskilt så hörde jag en del av Lena Anderssons roman bli läst i radio idag. Det lät lite som en moralisk krönika med inlagd dialog. Andersson tänker hela tiden åt den andra parten så att säga. Men det är säkert bra stoff där, för alla de kvinnor som någon gång suttit i kalla trappor och väntat på män. Jag nonchar; äh, känner inte riktigt igen det där! Peppar, peppar. Hej och hå.
--------------------------------------------------------------------------------
Förlänger det här inlägget med ett litet PS: Jag hade rätt, de spelar med tidstrogna instrument Läs här: Drottningholms Barockensemble.
Och så måste jag säga ett extra tack till de två oboisterna som jag såg bra, och därför också kunde urskilja vad de gjorde för (superfina) insatser: Ulf Bjurenhed och Bertil Färnlöf. Och en You-tube-inspelning med halva härligheten finns här med Engelbrekts kammarkör.
I Gustav Vasa kyrka gav de halva juloratoriet den sista juldagen, tretton kallad. Fullsatt. Alla längtade tydligen efter någon sorts andlighet, marsipangrisar och lattemaskiner till trots. Men jag hade vissa små förbehåll, beroende på att jag bara undantagsvis uppskattar solo-oratorium, trala trala. Förbehållet var befogat, särskilt med tanke på att denna enorma nybarockkyrka slukar röster med sin takhöjd. Det lät som om både tenor, sopran och bas flög upp till laterninen och sjöng sina solon där. Medan alten, Anna Zander, som lutade åt mezzo, övervann takhöjden. (Hur katten kan det låta i Peterskyrkan undrar man?)
Bach är ändå alltid så svängig och glädjande, särskilt koralerna. Och så den ljuvliga Drottningholms barockensemble, som jag måste läsa på mer om, för jag tror några av dem spelade på tidstrogna instrument. Tack för det!
Och apropå inget särskilt så hörde jag en del av Lena Anderssons roman bli läst i radio idag. Det lät lite som en moralisk krönika med inlagd dialog. Andersson tänker hela tiden åt den andra parten så att säga. Men det är säkert bra stoff där, för alla de kvinnor som någon gång suttit i kalla trappor och väntat på män. Jag nonchar; äh, känner inte riktigt igen det där! Peppar, peppar. Hej och hå.
--------------------------------------------------------------------------------
Förlänger det här inlägget med ett litet PS: Jag hade rätt, de spelar med tidstrogna instrument Läs här: Drottningholms Barockensemble.
Och så måste jag säga ett extra tack till de två oboisterna som jag såg bra, och därför också kunde urskilja vad de gjorde för (superfina) insatser: Ulf Bjurenhed och Bertil Färnlöf. Och en You-tube-inspelning med halva härligheten finns här med Engelbrekts kammarkör.
söndag 5 januari 2014
Zlatanismen
Zlatanism.
Ordet kom för mig här alldeles nyss och jag tycker det är väldigt fyndigt. Inte för att jag finner något sataniskt hos Zlatan, utan bara för associationens skull. Alla älskar Z. Alla vill ha mer och förlängda kontrakt på Z. Alla accepterar att Z tjänar pengar som en gris, och tusen gånger mer än en professor.
Ytterligare förtydligande: Jag är själv helt såld på Zlatan, och kan - från min egen lilla osportiga horisont - snabbt överse med några dumheter han tydligen kläckt ur sig om damfotboll. Big deal. Det är ju ändå så, av genetiska och hormonella orsaker, att män har mer och starkare muskelmassa än kvinnor, och att kvinnor som bygger på sig själva i den riktningen ofta gör det med hjälp av testosteron och steroider. Men, som någon skrev på twitter; "att släppa ut Zlatan i debatt utanför planen är lite grann som att låta en rymdfarkost gå i skytteltrafik mellan Mallorca och Barcelona".
Å-kej ra. För den som inte bryr sig muchas om fotboll, är det - när Zlatan är på plan - en helt annan dimension. Konst. Klackspark. Timing. En långsam koncentrerad uppmärksamhet (Z vet också när han ska vila sig på plan) - som övergår i rusande attacker, passningar och oväntade spelrum. Artisteri. Man häpnar och uppnår det folkliga stadiet av: Jaaa, ja, ja, yes, wow, jaaaaaaaa, vrålat framför teven.
Huruvida det sen också har att göra med att Z är ett rätt stilig karl, ska jag låta vara osagt. Han är absolut inte min typ, men det handlar inte om det. Det handlar om nån sorts stolt - och revanschistisk - urkraft, förenad med charm och uthållighet. Som att se en varelse på samma obehindrade biologiska nivå som gnuer, pantrar och vilda hästar. Och så är han dock av vår svettiga sort, men kastar sig mot en boll med samma fabulösa rytm som när delfiner gör en sväng ovanför havet. Att kalla det cirkus är att förminska honom.
Ändå kan man ju - som vanligt - begrubbla den samhällsutveckling som ger miljarderna till sport och drar in på miljarderna till universiteten. Ett samhälle lite åt romarhållet, och lite granna på väg utför, om ni frågar mig.
Zlatan själv kan ändå få representera gamla hyggliga antika ideal som "en sund själ i en sund kropp". Därtill kommer att han är omistlig för generationer av barn med utländsk bakgrund. Alla tiders förortshjälte. Vi älskar honom för det.
Ordet kom för mig här alldeles nyss och jag tycker det är väldigt fyndigt. Inte för att jag finner något sataniskt hos Zlatan, utan bara för associationens skull. Alla älskar Z. Alla vill ha mer och förlängda kontrakt på Z. Alla accepterar att Z tjänar pengar som en gris, och tusen gånger mer än en professor.
Ytterligare förtydligande: Jag är själv helt såld på Zlatan, och kan - från min egen lilla osportiga horisont - snabbt överse med några dumheter han tydligen kläckt ur sig om damfotboll. Big deal. Det är ju ändå så, av genetiska och hormonella orsaker, att män har mer och starkare muskelmassa än kvinnor, och att kvinnor som bygger på sig själva i den riktningen ofta gör det med hjälp av testosteron och steroider. Men, som någon skrev på twitter; "att släppa ut Zlatan i debatt utanför planen är lite grann som att låta en rymdfarkost gå i skytteltrafik mellan Mallorca och Barcelona".
Å-kej ra. För den som inte bryr sig muchas om fotboll, är det - när Zlatan är på plan - en helt annan dimension. Konst. Klackspark. Timing. En långsam koncentrerad uppmärksamhet (Z vet också när han ska vila sig på plan) - som övergår i rusande attacker, passningar och oväntade spelrum. Artisteri. Man häpnar och uppnår det folkliga stadiet av: Jaaa, ja, ja, yes, wow, jaaaaaaaa, vrålat framför teven.
Huruvida det sen också har att göra med att Z är ett rätt stilig karl, ska jag låta vara osagt. Han är absolut inte min typ, men det handlar inte om det. Det handlar om nån sorts stolt - och revanschistisk - urkraft, förenad med charm och uthållighet. Som att se en varelse på samma obehindrade biologiska nivå som gnuer, pantrar och vilda hästar. Och så är han dock av vår svettiga sort, men kastar sig mot en boll med samma fabulösa rytm som när delfiner gör en sväng ovanför havet. Att kalla det cirkus är att förminska honom.
Ändå kan man ju - som vanligt - begrubbla den samhällsutveckling som ger miljarderna till sport och drar in på miljarderna till universiteten. Ett samhälle lite åt romarhållet, och lite granna på väg utför, om ni frågar mig.
Zlatan själv kan ändå få representera gamla hyggliga antika ideal som "en sund själ i en sund kropp". Därtill kommer att han är omistlig för generationer av barn med utländsk bakgrund. Alla tiders förortshjälte. Vi älskar honom för det.
Kolla; Han är örn också.
fredag 3 januari 2014
Centrum i en avlägsen förort - Orions Nebulosa
Orion Nebula Center
This is probably the most amazing photo you will see of the Orion nebula's center, a cloud of gas and dust known as M42. The work was created by Adam Block at the Mount Lemon Sky Center observatory in Arizona.Image: Adam Block/Mount Lemmon SkyCenter/University of Arizona [high-resolution]
Caption: Wired Science