Årsredovisning / Trad

Målning, Hilding Linnqvist

Har du betalt dina räkningar

Har du avtal med månglarna

Har du gjort slut med de omöjliga

Och slutit upp med de möjliga

Har du valt ut och bestämt

Har du missbrukat dagarna

Har du brutit mot lagarna

Har du stulit från fattigt folk

Med hjälp av juridisk tolk

Har du gjort rent eller orent

Har du lämnat det bakom dig

Det som skulle förgås ändå

Har du blicken fäst i det stora blå

Har du tänkt på att glädja nån

Kanske en av de små?

Gott nytt år då!

Den perfekta julen

Såg en krönika författad av Ann Heberlein, om hur länge hon försökt leva upp till den perfekta julen. Men, tänkte jag stillsamt, är inte hon över 40 nu? Och teologie doktor. Så det hela blev lite rörigt för mig. Skumt liksom.

Jag menar folk går in för stora tankar, och så blir det ändå nåt litet om jullöparen med stearinfläckar eller sillen som inte fått dra nog eller nåt annat litet om att "släkten är värst", som jag själv brukar sänka mig till. Men jag är å andra sidan inte teologie doktor. Och det finns värre saker än släkten, kan jag tillstå.

Men vad man än ska fira, och vilka helger det än rör sig om, kan det vara bra att göra det på sitt eget sätt. Man syltar och sillar och sjunger inte för att göra mormorsmor glad, och man tänder inte ljus för folk som är dumma eller fulla redan klockan fyra. Man väljer nån snäll, fin typ, eller flera.

Så jag satt här med S som hade jobbat kväll, och kunde behöva en enkel julsupé à la bonne heure. Det blev varm tomat&cheddarsmörgås, kall laxmacka med dill, rödbetsallad på franskt vis, rödvin och whisky. Inte en julmatgrej så långt ögat nådde. Men tända ljus i fönstret, och varsin julklapp. Och så det bästa: Vi har alltid en väsentlig linje i våra samtal. Det är inte alla som har det vid jul har jag märkt. Eller annars för den delen.

Tur är att finna de människorna. Och att dela något med dem. Operfekt och nästan på en höft.
Vi hörs efter nyår!

Dylan Thomas läser.

A Childs Christmas in Wales. En värdig present till alla mina trogna och/eller otrogna läsare. Vilken röst. Vilken feeling! Tänk att detta finns på you-tube. Gratis. Gott så.
There are always uncles at Christmas. The same uncles. Uncle Dylan, the dashing.

God Jul i det Blå

Hilding Linnqvist, Sommarnatt, 1924.

The Madonna with the big boobies

Repliken ovan kommer från en av de roligaste serier vi fått over here från over there, "Hemliga armen". Tror min man och jag såg varje avsnitt. Det var så där lunshumoristiskt, töntigt och med korta rumsligheter som gjorda för en hemmakväll, inte det våldsamma utdragna panoramiska elände vi har i serierna nu.

I alla fall, från det ena till det andra; Jag minns inte att vi blev särskilt upprörda alls över det i motståndsrörelsen återkommande lösenordet "The madonna with the big boobies", som naturligtvis var ett skämt sprunget ur den ädla brittiska slapsticktraditionen och därmed helt okej. Trodde vi ja. Men nu börjar jag bli osäker.

En riksdagskvinna, vars namn jag avstår från att nämna, har fått krupp för mindre: "Det är tråkigt med en barbröstad kvinna när jag sitter på offentliga middagar med utländska gäster", säger hon om en elegant 1700-talsmålning av en Juno som vinkar lite grann som drottning Elisabeth, fast med bara bröst. Jaha ja. Kanske kan man tycka att moraliteten skulle få jobba övertid, plustid och pensioneras först vid 99, om den ska ta som utgångspunkt att naket är fel. Jag menar alla statyer runt omkring i Stockholm, tuttar, penisar, rumpor - det är väl ändå ingenting mot våldspornografin i vissa serier? Var ska gränsen dras, hur mycket moralism kan man odla? I förhållande till en målning av det här slaget tror jag definitivt man ska lägga ner. Att måla över brösten är inget alternativ. Och jag är säker på att riksdagens muslimska gäster är mer toleranta än Fru X anar. Så att. Let the small boobies be.

Vad beträffar den gamla serien "Hemliga Armen" som kanske stillsamt väntar på sin comeback, kan ju den ädla riksdagskvinnan föreslå en nyöversättning. Låt lösenordet bli: "The Madonna with the Contraceptives". Tryck på gilla!

     

Juno, målning av G E Schröder. Fån 1724 var S."hofkonterfejare med lön"

Midvintersolnedgång

Och så här ser det ut vid vår lilla vik av Världshaven, där min gudson cyklade förbi i solnedgången och tog fotot. Upplagda båtar, beskurna träd. Nyss låg isen här. Men nu är det ingen ordning på klimatet igen. Bofinken har hörts. Julväder går tyvärr inte att åtgärda. Men det finns annat, vänner, familj, och den här.
Samt det faktum att jag egentligen inte bryr mig så mycket om det där med jul. Än.

Som nu livet kan va på breddgrad 59

Ibland är livet så vackert, utan någon märkvärdig anledning. Dagen var grå, men klarnade framåt halv tre, strax innan solen dog. Någon extra energi gjorde mig gladare, och när jag kom ner till Skeppsbron var staden ett konstverk igen. Tre upplysta båtar, en större kryssare, och så den höga amerikaniserade granen på kajen, som ser ut som en strut översållad med bling. Fullmånen strålade över Saltsjön, staden var med ens en riktig hamnstad, och Slussen var lika krånglig som vanligt att ta sig igenom tills fots. Söder doftade patchuli och strax innan jag gick in i Maria Magdalena kyrka tänkte jag på Bengt och hans fru, som om somrarna bor strax intill.

Min bästa vän skulle egentligen gått med mig på konserten "jag har ju inte varit där sen mammas begravning", sa hon. Men hon var för trött efter sin födelsedagsfest igår, så jag gick ensam, som jag för all del gärna gör, just på konserter. Satt där i det vackra rummet och kände mig för tusende gången som om jag var ombord på en båt i tidlös riktning, med lite rester av det goda i den västerländska kulturen, lite ljus och skönhet och höga valv och stillsam musik.

Avgångsklassen från KMH bestod konserten med fyra olika dirigenter, och KMH Sångarensemble gjorde stilrena framföranden av traditionell och otraditionell julmusik. En äldre dam höll på att svimma i raden bakom mig, vilket skapade ett avbrott för ambulanshämtning, men sen kvicknade hon till. Det var tur. Konserten avslutades med en höjdpunkt av lättfotad neo-carol, Benjamin Britten, varav ni får höra "This little babe".

Raderna: Elfride Jelinek

I backarna tumlar de om. Liftarna släpar sin vattentätt fraktade last, belastad även av naturens vindstötar, insvetsad i ett plasthölje, uppåt över det hårt skidmanglade landskapet. Ja, fruktansvärt tycks landet ha utvecklats under skidorna, där det ursprungligen var varierat eller helt enkelt bara fårat. Snökanonerna spyr inför de vilda och galna dagsturisterna från Wien. Var och en av dem ser sig som en skidkanon. Här stannar vi kanske längre, vi har ju redan i eoner vistats på jorden för att ändra den, och nu ändas den under oss. Skidåkarna flirtar bara med landskapet, var inte rädd, alltför blyga är de inte. De vandrar på jorden med sina väldiga könsorgan och trampar ut varje eld. Stadsborna dras uppåt av lusten till snabbhet, och snabbheten själv slänger ner dem igen. Å, tänk om de nu genast en gång riktigt kunde ta sig ut ur sig själva! Under solen skulle de flyga omkring, hederliga mästare som visar vad de har gjort av sig själva och andra. De har blandat sig med andra och skapat nya sportmänniskor. En skidkurs kommer deras barn att genomgå, fortfarande med sina föräldrars svinfogar i ansiktet. Sporten, denna smärtsamma obetydlighet, varför skulle just ni avstå från den, också om ni annars inte har mycket att förlora? Här står det inga möbler, men för priserna på overaller, varor och prunk jämte därtill opassande absurda huvudbonader finns inga gränser satta, och om så vore, hoppa då helt enkelt över berget! Bakom det kommer bestämt ett nytt, som måste rymma allt som går i oss. (- - -)
Vi ber om lugn! När allt kommer omkring arbetar här också människor framför sina djur, envar i sin egen bur.

Elfride Jelinek,
Lust (Forum 2004)

Kvinnan som älskade öar

Jag alltså. DH Lawrence´s kusse, in my mind. Här en bild från Arkö vid Vikbolandets yttersta spets. Där min man och jag bodde tre somrar, vintrar, påskar. Hittade inte det vackraste därifrån, men det är öppet hav, segelled, och höga fina skär mot Östersjön.

Undre bilden: Från St: Annas skärgård, där vi var mycket de allra första åren. Nostalgi. Ja, eller bara minnas det vackra. Som inte förgår. Bodil gör något liknande. Fast det är något mer Centraleuropeiskt hon tänker sig till.

Minns: Det är bara fyra månader till våren. 

Jelineks groteska kopplerier

Sträckläser. Vet inte om det är nyttigt, men det märker jag klockan fem. Det går elektriska nytrampade spår i hjärnan, intensiva som en ljungeld.

Anar varför jag skjutit upp henne till nu. Fattar varför hon fick Nobelpriset. Ser henne som en vit pärla i mörkret, som skjuter ur sig sitt svartsynta samhällshat, befogat och rått, rakt upp i ansiktet på läsaren. Håhåjaja. Mycket ska man tåla av litteraturen!

I Lust ska man framförallt tåla en fruktansvärd anhopning av vanställda sexscener. Man ska orka se att en vit pärla gömmer sig bakom den hänfört hårda beskrivningen av några mäns framfart med en kvinnas kropp. Man ska igenom de maniskt upprepade varierade könsorden, dreglet, nerskitningen, avfallsprodukternas nya herrskapsherrar. Man ska igenom att ingenting känns som man själv skulle vilja att det kändes: Kärleken, knullandet, familjerna, ätandet, skidbackarna, de unga männen. Fast lite vet man ju redan. Lite har man sett på nätet där hål och hud verifierats till kannibalism, lite har man fattat av bratpack-rubrikerna. Mest har man fattat av en annan österrikisk författare, Thomas Bernhard.

I Lust finns under ordens vridningar en kortfattad historia: Direktörens fru är lite trött på direktören, som utan omsvep våldtar henne alla tider på dygnet. I skidbaren har hon sett en ung man hon vill ha. Det genomförs en sorts förnedrande ”förförelse”. Frun återvänder ”hem” igen, full. Direktören kommer ”hem”; knull, slafs, skjut. Frun drar ut igen i natten till skidåkarens sportvilla. Ingen öppnar. Frun hämtas av direktören som drar över henne redan i bilen. Hon spyr, just när hon ska suga av honom. Synd! Barnet, det som sover på läkemedelsföretagens miljardpiller, slits ur sin dvala. Frun/Modern bär ner det till bäcken och dränker det.

”Men vila nu en stund.” Jelinek avslutar sitt ödesdrama som en grekisk tragöd.

Det dävulskt övertygande är energin i språket, språkleken som vrider sig i groteska kopplerier: Hur hon ändlöst och skickligt vrider in samhället i sexualiteten, kroppen i produktionsapparaten, könsorganen i maktordningarna. Hur hon vrider själva naturen, den gamla byn, som överexploaterats likt en gräll turistkatalog, in i kvinnokroppens små veck och dalar som brutalt förvandlas av en annan turistindustri: Kommandosex; den icke-kännade mannens icke-känsliga pitt som tar och domderar och styr, som direktören med sina allt mer nedskurna arbetare.

Och detta står fast: Ingen kan exploatera allt och alla i ena änden av sin dag, och sen komma hem och vara snäll. Det gäller alla. I Jelineks värld gäller det endast män. Margaret Thatcher bor inte här, och inte Philippa-sälj-hela-skiten. Och inte SEB-Annikas 88 snodda mille. Endast män är hemska.
Jag backar på det. Jag ställer frågan i natten: Om denna författare vore mäktig ett nyanserat porträtt av någon enda man? Jag kommer på mig med att önska det; det skulle göra henne till ett helare geni. Men då skulle jag kanske samtidigt önska bort hennes absurda språkmaskin, och göra henne till en psykolog hon inte är.

Geni är hon dock, även om man ogillar beteckningen. Det är hon i kraft av sin språkliga briljans, som är hettan i hennes övertygelse, tagen ut i en kall ordöken, där hon som ett giftigt Dna vrider den ena otäckhets-spiralen in i den andra. Börjar en mening i kvinnokroppen och avslutar den i Moderkoncernen. Startar ett uppslag bland skidåkarna och ändar med miljöförstöringen; de nedlagda pappersbruken, föroreningarna, sopsäckarna och anusfixeringen. Välter ordens betydelser genom varandra, så att läsaren blir vimmelkantig av gränslösheten. Och ibland skrattar.

Jag märker ett släktskap med Gombrowicz: Hur hon skär av det fruktansvärda med glada tillrop:
”Aj, vi brinner upp.”
”Denna toalett är kanske en spegelbild av er själv. Behandla den därför som ni själv skulle vilja bli behandlad”
”Många sätter på sig solglasögonen, ser på varandra och tänker på varandra som mat. På kvällen planeras ett samlag enligt det nya kökets regler, litet men fint. (- - -) Tusentals oändliga kastar sig nedför backarna. Och ett par hundra övertaliga producerar papper, en vara som minskar i värde ännu fortare än människan slits ut av sporten. Har ni fortfarande lust att läsa och leva? Inte? Då så.”

En annan släktskap är Houllebecq; svart satiriker som hon, men betydligt mer laidback i sin desillusionerade romankonst.

Ja, natten, den blev svår. Jag låg där upplyst som ett skidspår under trycket av den galna författarens ljus. Det där ljuset man bara ser när man spanar intensivt tvärs igenom hela det låtsasupplysta fucking mörkret.

This old world is gonna rock

Anna i Portugal påminde om att det var Maria-dagen igår, och släppte ifrån sig några musikaliska tips. Här ett: Bruce Springsteen & Company sjunger "Oh, Mary don´t you weep no more" i en kyrka i New York (tror jag). Jag har sett den här konserten på TV. Yummi hela vägen.

Eternal places of the spotless mind (9)

Idag i Stockholm; vita uddar, svarta träd, lugnet efter stormen. Spegelblanka vatten, kras under fötterna. Jag är en vintertyp igen. Iklädd tjock parkas går allt bra. Allt går bra. Om man tittar åt rätt håll. Och sen förstår ni nog att jag aldrig släpper synen av den här platsen. Även om där nu är ännu mörkare än här. Men vithetens vidder, tystnaden. Sen kommer Aurora Borealis. Sprakande. Och renarna gömmer sig i skogarna och äter lav. Så allt är som det ska vara. Some places. Men some places har också minus 36 om natten (Kittelfjäll).

Foto: Gerd Ulander.

Oates: Samtal från en hårig bröstkorg

Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe är en av hennes mest uppmärksammade romaner. Men jag läste den som en mellanbok, just därför att den motsvarade förväntningarna alltför väl: Monroe som offer. Monroe som aldrig kunde säga nej till en karl. Monroe som förbrukar män som slickepinnar. Ett pipigt ungflicksskratt och en kropp som aldrig riktigt uppfyller de förväntningar den väcker; varken hos henne själv eller andra.
Det är något konstigt med Oates inlevelse i Monroe, som hon så att säga försvarar av princip, samtidigt som romanen känns som en enda lång dissikering av en liten skär kanin som inte kan föra sin egen talan. Oates finner aldrig något språk för Monroe; och en romanhjältinna utan eget idiom blir inte riktigt levande.

Hur annorlunda är det inte att läsa om en av hennes roligaste och mest samhällskritiska romaner: Vad jag levde för, från 1996. Här är det som om Oates blir mer på hugget av att leva sig in i en egotrippad karl, en typ som hon dessutom slipper tycka så där synd om, som hon gör med Monroe.
Man vet att Lars Norén hittar en del av sina realistiska dialoger genom att sitta på caféer och tjuvlyssna på andras samtal. När jag läser Vad jag levde för, tänker jag att Oates måste ha gjort ungefär så: Avlyssnat mansjargongen på innerestaurangerna i New York. Suttit dold bakom en tidning för att pejla hur en viss sorts maffiga män låter, och så hittat språket till sin lurendrejare Corky; en iriskättad uppkomling på 80-talets kapitalmarknad. En man med explosiv övertro på det egna jaget, phallosen och de riskabla affärer han ständigt är på väg in i och ut ur. Med samma missbruksfrenesi som han gör affärer odlar han sin sexualitet, rastlöst på jakt efter bekräftelse. Romanen följer honom under en veckas tid; tecknar hans minnen, spårar hans psyke, visar hur hans uppgång och fall följer en destruktiv kurvatur som i mycket handlar om hans rädsla för att utlämna sig till kärleken.

Det är också en roman som handlar om hur språket som kommer ur käften på en driftig karl bildar en ljudmatta, som är hans försvar; en ballong han studsar omkring i, utan genuin kontakt med omvärlden. Mest dråpligt skildras detta i en konversation som han har med sin jurist; ett solipsistiskt samtal där Corky aldrig hör vad den andre säger, men under tilltagande fylla blir alltmer grandios. Liksom i hans attityd mot kvinnor som han gärna kallar "stumpan".

Men det är något mer än intelligent avlyssning som skapar denna bok. Joyce Carol Oates har med medial närvaro äntrat en manlig själ och håller låda inifrån hans bröstkorg. Hon rollspelar honom. Därmed blir han berörande; för en våldsamt egotrippade fixaren är också generös, förälskad, sårbar och charmerande i sin framfart. Och hans inre monolog, såväl som dialogerna, är så träffsäkra att man ler åt överdådet.
Läs Vad jag levde för nu när 90-talet övergått i ett misstroget 2010-tal, och lyssna på hur en man faller samman i en implosion av framgångskrav, sexmissbruk och rädslor. Så infernaliskt välskrivet är det att man får budskapet tatuerat på sin hud: Där kärleken brister blir penningen, framgången, ägandet en gud. Egentligen händer alltid samma sak i Amerika, enligt Oates. Men om Blondie blev en rätt så tung gravsten, så är Vad jag levde för en himmelsfärd snabb som en biljakt.


(Tidigare publicerad i UNT)

Raderna: Joyce Carol Oates

Hur man uppnår ett mål är alltid intressantare än vad målet slutligen är, eftersom det omfattar både uppfinningsrikedom och arbete. Moralister har alltid kommit med det tröttsamma argumentet att konstnärer tycks skatta sin konst högre än den så kallade moralen. Men är inte konstnären per definition en individ som bryr sig mer om sin konsts inre dimensioner än om dess allmänna aspekt av den enkla anledningen att han eller hon - det kan väl inte betvivlas - vistas alla dygnets vakna timmar och en hel del under sömnen i detta landskap?

(- - -)

En författare kan nämligen inte skriva en roman eller novell utan att först bli den som måste skriva denna, och att han eller hon inte kan vara den personen utan att först underordna sig processen att skapa denna litteratur...Det är väl anledningen till att författare har en sådan benägenhet för sömnlöshet och en ständig känsla av att saker och ting kommer att misslyckas, att äggen håller på att gå i kras och korthuset är på väg att blåsa bort".

Joyce Carol Oates:
En författares övertygelse, 2005

Relaterade scener. Dagsdikt

1

Det fanns utsikter att läderpriset skulle gå upp

Det skulle gå om både guld och silver

Därför åtgärdade vi ingenting av det

Som skulle åtgärdas och vidarebefordras

I de långa bullorna om varför vi var  

Bäst på att sköta både piska och morot

Samt de besynnerliga undervisningslokalerna

2

Vi blev haffade vid kajen just där

Livet lägger ut en vacklande spång

Mot den lilla holmen av grönska och torn

Deras enda fråga var; röker ni på? Nej.

Sittande bakom sirenerna såg

Vi att syrenerna just slagit ut.

Väntande, med papper som inte höll

Tog vi det som du gav oss. Allah.

3

Det kostade mer och vi offrade mer

Vi talade om att gå på teatern

Först äta sojabönor och stoppa strumpor

Senare kom en varningssignal om att

Allt stod rätt till. Allt stod rätt till.

Då visste vi vad klockan var slagen.

Samma dag som farmor bröts ner.

Elva barn dog under robotplanet

4

Under broarna och över broarna

Fåglar, cirklande som våra själar

Kallas det så? Det säkra inre ljuset.

Nu vet jag. Nu vet jag. Och alltid.

Men man glömmer. Själen är dyr.

En hel vecka såg jag dig bara som en gud

Bostadsrätten kostade för mycket

De som vätte mot öknen var för små

5

En man kom gående, sedan en kvinna

Och en man till, ännu en kvinna

Så vackert uträknat; detta med Adam och Eva

Och alla ormar som vill bita deras hälar

Fången rävarna åt oss, de små

Rävarna, vingårdarnas förstörare

Och dessa listiga varelser har jag mött

De tar alltid mer än de ger

6

Utanför skeppet, en hamn, utanför

Hamnen en liten flicka, utanför flickan

En väntande kamel, utanför kamelen,

En surrande fluga, utanför flugan

Ett oformligt stycke rinnande kött

Vi går ombord på skeppet, sitter

Bakåtlutade i däckstolarna

Händerna kniper blad mot vinden

Läser New York Times.

16 år, ut i världen, Bach.

Jag var 16 år och hade tröttnat på realskolan. I tiden mellan den och gymnasiet kom jag iväg till en Folkhögskola i Värmland: Geijerskolan i Ransäter. Det är den bästa skola jag gått i före konstskola och Universitet.
16 år, ut i livet, inte en susning av hemlängtan. Jag bara gäs-ade, med människor från alla delar av Sverige, alla samhällsklasser, alla dialekter. Anders med rostrött hår och bred värmländska, som jag spelade teater med. Karin med göteborgska, och lös humor, Peo med dalmål, jag själv med en stockholmska som blev föremål för härmning. Själv tog jag till mig värmländskan och kom hem och pratade på mål. Fick nya vänner, i Karlstad, Kristinehamn, Mariestad.

Men framförallt, vilken go. Jag sjöng i kör, gjorde batik, vävde, höll föredrag om nya franska romanen, spelade titelrollen i Antigone, Lysistrate, Johanna från slakthusen. Regisserad av den ständigt närvarande och intelligenta Essie Sahlin, rektorskan. Vidare; vi dansade svenska lekdanser på lördagar, hörde Richard Nauclér spela gitarr efteråt. Han var bra, han sjöng Cornelis och Beatles. Vi hade temakvällar med fransk musik, och jag fick sjunga Sjöbergs Lilla Paris. Om sommaren kyssar nere i ravinen där ingen såg, om vintern smög man sig in på pojkhemmet eller tvärtom.

Läste, lärde känna Värmland, sångerna, diktarna, Geijer, Fröding, Selma Lagerlöf. Om sommaren var det också akademikerkurser med föreläsare från litteraturvetenskap och fysik. Kvantfysik nådde mitt öra, tillsammans med den förste äldre man jag blev attraherad av. Men där fanns också den varme och koleriske Ingvar Sahlin. Med lockigt hår över pannan och en "ädel" profil. Det var en riktig rektor. Och något av en före detta kavaljer hos Majorskan. Han invigde mig i klassisk musik, i Bach på orgel, i körsången. Vi gjorde turnéer i de näraliggande landskapen och spelade in en skiva med Geijerskolans kör. Vi sjöng "Dido och Aeneas" och "Wachet auf", kanske den mäktigaste kollektiva gemenskap jag deltagit i.

Mindes den gode mannen idag, på orgelkonsert i min närmsta kyrka. Där spelades ungefär det som Ingvar Sahlin bjöd på vid orgeln, kväll efter kväll.
Här har jag mina svenska rötter: I gemenskap med människor långt utöver all kotterism, i musikens bländande generositet, och kulturens alla roliga och allvarsamma grejer. Samt i den nit man höll igång med, från morgon till kväll. Entusiasm. Och ofta en sen pasta.
Ladies and Gentlemen, I offer you: Wachet auf!

Och här finns den mäktiga körkantaten med Amsterdams Barockorkester och kör.

Bilder: Flickornas studenthem på den tiden. Utsikt över Klarälven och skogar.

Nål, tråd, bild: Annika Malmqvist

Detalj av större broderi

För en gångs skull lägger jag in en bild som ännu inte nått offentligheten, eller mina egna ögon. Konstnären heter Annika Malmqvist, och hennes utställning har vernissage på Candyland i Stockholm på Fredag 29.11. då jag troligen är på annat skoj. Men den här fina broderikonsten ska jag se. Här blandas alligatorn med spindeln och en figur som håller om en kudde medan dunet ser ut att ryka och - ja, ni fattar - här händer grejer. Allt medan koloriten får tiden att stillna i gamla porslinsfärger. 

”Att jag diktar i garn beror på att jag tidigare använde språket som uttrycksmedel, särskilt poesi, men så började orden göra ont, som jag bäst kan beskriva det. (---)

I fritt broderi känner jag mig verkligen fri – från språkligt virrvarr och från vänstra hjärnhalvans dominans och tyranni. Jag kommer in i ett tillstånd av ”flow” som är helande och läkande. Jag går dit mina händer leder mig."

Skriver Annika Malmqvist själv.

Det vackraste idag: Dvorak

Här hans mest kända cellokonsert. Kanske jag skulle gett er Rostropovitj, men jag finner honom lite jobbig att titta på. Om ni lyssnar på CD-revyn i P 2 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2471&artikel=5705847 ) kan ni höra en fin diskussion om en betydligt nyare inspelning än den här från 1970. Men denna är god nog. Jaqueline du Pres´ tolkning är också mindre hetsig än många andra, som forcerar virtuositeten. Subtle, var ordet.

Eternal Places of the Spotless Mind (8)

Hösten däruppe, före stormen. Nu rapporteras om många vindfällen i skogarna, och avblåsta takplåtar. Det här är lugnet innan. Foto: Gerd Ulander.

Plastpappa och bonusmamma

På radion i bussen, snappar jag upp en rubrik, troligen för ett kommande radioprogram, "Plastpappa och bonusmamma". Eftersom ingetdera är aktuellt för mig kommer jag inte att lyssna på det. Men jag reagerar på rubriksättandet. En extra pappa är alltså plast och en extra mamma är bonus?
Kanhända kallas någon enstaka pappa för bonuspappa, men plastpappa har jag hört i åratal, och det är alltid lika anslående fult. Hur är det då med den riktiga pappan?

Det finns kvinnor som inte får det underhåll för barnen som de behöver från sina män. Men det finns också män i det här landet som går samman i grupper, för att de är trötta på att uteslutas från sina barn, för att de förtalas systematiskt av barnens mor, eller för att deras juridiska rättigheter inte fullföljs, så att de får träffa sina barn med viss regelbundenhet.
Är barnets biologiska far också emellanåt anvisad platsen som plastpappa? Eller plats-pappa kanske? Håll dig på din plats, pappa? Ja, det är en story jag hört många gånger. Och det kan ta åratal för unga människor att ta sig ur föreställningen att pappan är den onda och mamman den goda, för att som vuxna komma fram till en mer nyanserad bild av sina föräldrar.

Manshat är nämligen lika onyanserat som kvinnohat. Och det är ofta svårt för barn att ta sig ur identifikationen med modern, och allt hon sagt och gjort, för att närma sig en far man mest hört skit om.

Jag pratar inte i luften. Jag har sett den här typen av historier i många familjer och jag blir alltid förvånad över hur länge det går att upprätthålla bilden av män som regelmässigt förtryckande, dåliga, "patriarkala", samtidigt som man blundar för kvinnor med maktkomplex, kontrollbehov, habegär och tolkningsföreträde.

Ja, jag vet. Strukturerna ser ut si och så, kvinnor har i århundranden etc. Kvinnor måste fortsatt kämpa för jämlikhet, sin egen sexualitet, sina mänskliga rättigheter. Allt det är sant.
Men i den rika delen av världen finns också andra sanningar man gärna skjuter undan:  Som den att fäder ofta blir andrahandsval i vårdnadskonflikter, och att sk "delad vårdnad" alltför ofta arrangeras på kvinnors villkor. Vidare - att ett rätt stort antal kvinnor vid skilsmässa behåller femmiljonersvillan, eller lantstället, och bilen, och halva mannens aktiepott. Vilket inte så sällan innebär att hon redan i femtioårsåldern är försörjd för resten av sitt liv på den egendom hon kunde raka åt sig från sin man. Hon gör en egen liten bostads-skilsmässo-karriär, och kan fortsätta så resten av livet. Jag vet en man som gav sin fru det mesta, och fortsatte betala hennes Afrikaresor under ett par decennier. Jag känner också mannen som fick en stroke, vars fru begärde skilsmässa, och sedan satte sig ned med advokat och konvalescent för att dra ur honom så många miljoner som möjligt. Detta från en välbärgad kvinna som yrkesarbetat under sitt äktenskap, men som såg chansen att pungslå sin förmögne man på lite mer än vad situationen föranledde.

Historien vimlar av dessa historier. Buster Keaton blev blåst av två hustrur, och raden av berömda utsugna män i USA är hur lång som helst. Al Pacino lär betala 200.000 i månaden till sitt ex. som motvilligt låter honom träffa barnen. Feminister kommer att hävda att det beror på någonting annat än själva damen. Det beror på strukturer. Där har hon gått och blåst upp sina tuttar hela livet, stackarn. Inför den manliga blicken - och det och sånt. Vem vill försvara Al Pacino? Mot en skådespelerska med blå ögon.

Okej, feminister, ni har tolv rätt av tjugo, men de andra åtta hästarna är ute och flippar runt i dimman. Det är de som handlar om det alldeles gamla vanliga: Kärlek, etik, trohet-otrohet, och hur mycket man ska ta betalt för att ha gått vid någons sida ett tag. Det handlar om den narcissistiska sårbarheten hos båda könen, men där det ofta är kvinnan som vid en skilsmässa, blir bonuskompenserad.
Vidare handlar det om att kvinnor inte är heliga kor, och att män inte är satanister. Det handlar om att låta Valerie Solanas gapa högt, och med ett klokt understatement inse att hon är knäpp och skadad. Kanske ungefär lika knäpp och skadad som Andy Warhol, människomissbrukaren, som hon sköt på.
Kort sagt - det handlar om alla de vanliga, mänskliga insikter som faller bort, när man tänker i svart-vitt om kvinnor och män och människor. 

Bonuspappa är ett varubetonat fånigt ord, men den som har något extra att ge, utöver mamman, är oftast barnets far. Och plastmamma skulle jag inte vilja kalla någon. Get real! Barn behöver två föräldrar, eller fler, som de kan - och får tillåtelse att - respektera.

Allt om min vecka

Ni tror ni vill veta allt om min vecka? Det vill ni inte. Jag har inte lanserat något nytt litet kulturellt begrepp, jag har inte ens köpt en ny sjal, eller deltagit i någon väsentlig diskussion om Marx eller Vinster i välfärden. Bara varit en vända på Twitter, men lagt ned, på grund av distraktionen.

Jag har alldeles för mig själv påbörjat en serie av skeptiska resonemang där jag frivilligt utnämner kulturarbetare till en av de mer intoleranta grupperna i samhället. Inkluderar en scrutiny of myself & friends. Och mycket mer scrutiny av en massa andra grupperingar som tjatar i långa banor på nätet. Ord som genustaliban, alarmist, narcissist, jättebebis, mm, flimrar förbi i ständig tävlan om vem som är sämst.

Jag bara sköter om mig en smula. God mat. Träning, tandläkare, promenader och sånt urtråkigt. Tandläkaren i sig är inte tråkig. Jag tror han är den bäste jag haft. Verkar vara en mensch och en god tekniker med lätt handlag. Jag har en gammaldags respekt för människor som jobbar med helt andra saker än jag själv. Eller kommer ur en mycket annorlunda uppväxt: Som fransk-algeriska Nina Bouraoui. Läser hennes "Enstörig". En bok jag orkar med trots att ordet jag förekommer oftare än i något annat jag läst. Vackert språk, storsinta tankar. Ett icke-egocentriskt jag.

På promenad mötte jag både min käre gudson och en alldeles nyblommande röd ros. Och så har jag bestämt att träffa den gamle kollegan S. Det var så länge sen. Men vid sidan av det vill jag nog mest bara skriva. Så ostört som möjligt. Så mycket jag orkar. Och så musiken då. Sist var det Jan Sandströms Requiem. Vackraste jag hört i år. Snart blir det Bach, Mässa i G-dur. I´m a serious person. Och här bara regnar det. I morgon sol. Klart, slut.

Björk sjunger Kyrie Eleison

Björk sjunger som ute i en öken, som ett tillrop, från kroppens alla möjliga delar och hålrum. Som ute under stjärnorna, och högt dit upp. Nerv och sound samma, en rå bön. Det hörs att hon låtit sig inspireras mer av en arabisk och tuaregisk sångstil än av gregoriansk.
Hjärtat i bakgrundsrytmen kunde vara ditt, kunde vara mitt, i den allvarliga artärundersökningen - när ens kropp blir ett solsystem, som avlyssnas i ljudupptagningen. Och jag hörde det stora swoschande ljudet av mitt hjärta, med samma hänförelse som finns i Björks ton. Vackert. Nomadiskt. Var är du, min oas? Når jag dig. Innan jag ska packa av kamelen?

"Prayer Of The Heart" is a piece composed by british composer John Taverner for Björk, here performed by Björk and the Brodsky Quartet , taken from the album "John Taverner - A portrait".
Samtidigt kan vi säga farväl till John Taverner som dog i tisdags, 69 år gammal. Inte känd för mig. Men fint ansikte.