Relaterade scener. Dagsdikt

1

Det fanns utsikter att läderpriset skulle gå upp

Det skulle gå om både guld och silver

Därför åtgärdade vi ingenting av det

Som skulle åtgärdas och vidarebefordras

I de långa bullorna om varför vi var  

Bäst på att sköta både piska och morot

Samt de besynnerliga undervisningslokalerna

2

Vi blev haffade vid kajen just där

Livet lägger ut en vacklande spång

Mot den lilla holmen av grönska och torn

Deras enda fråga var; röker ni på? Nej.

Sittande bakom sirenerna såg

Vi att syrenerna just slagit ut.

Väntande, med papper som inte höll

Tog vi det som du gav oss. Allah.

3

Det kostade mer och vi offrade mer

Vi talade om att gå på teatern

Först äta sojabönor och stoppa strumpor

Senare kom en varningssignal om att

Allt stod rätt till. Allt stod rätt till.

Då visste vi vad klockan var slagen.

Samma dag som farmor bröts ner.

Elva barn dog under robotplanet

4

Under broarna och över broarna

Fåglar, cirklande som våra själar

Kallas det så? Det säkra inre ljuset.

Nu vet jag. Nu vet jag. Och alltid.

Men man glömmer. Själen är dyr.

En hel vecka såg jag dig bara som en gud

Bostadsrätten kostade för mycket

De som vätte mot öknen var för små

5

En man kom gående, sedan en kvinna

Och en man till, ännu en kvinna

Så vackert uträknat; detta med Adam och Eva

Och alla ormar som vill bita deras hälar

Fången rävarna åt oss, de små

Rävarna, vingårdarnas förstörare

Och dessa listiga varelser har jag mött

De tar alltid mer än de ger

6

Utanför skeppet, en hamn, utanför

Hamnen en liten flicka, utanför flickan

En väntande kamel, utanför kamelen,

En surrande fluga, utanför flugan

Ett oformligt stycke rinnande kött

Vi går ombord på skeppet, sitter

Bakåtlutade i däckstolarna

Händerna kniper blad mot vinden

Läser New York Times.

16 år, ut i världen, Bach.

Jag var 16 år och hade tröttnat på realskolan. I tiden mellan den och gymnasiet kom jag iväg till en Folkhögskola i Värmland: Geijerskolan i Ransäter. Det är den bästa skola jag gått i före konstskola och Universitet.
16 år, ut i livet, inte en susning av hemlängtan. Jag bara gäs-ade, med människor från alla delar av Sverige, alla samhällsklasser, alla dialekter. Anders med rostrött hår och bred värmländska, som jag spelade teater med. Karin med göteborgska, och lös humor, Peo med dalmål, jag själv med en stockholmska som blev föremål för härmning. Själv tog jag till mig värmländskan och kom hem och pratade på mål. Fick nya vänner, i Karlstad, Kristinehamn, Mariestad.

Men framförallt, vilken go. Jag sjöng i kör, gjorde batik, vävde, höll föredrag om nya franska romanen, spelade titelrollen i Antigone, Lysistrate, Johanna från slakthusen. Regisserad av den ständigt närvarande och intelligenta Essie Sahlin, rektorskan. Vidare; vi dansade svenska lekdanser på lördagar, hörde Richard Nauclér spela gitarr efteråt. Han var bra, han sjöng Cornelis och Beatles. Vi hade temakvällar med fransk musik, och jag fick sjunga Sjöbergs Lilla Paris. Om sommaren kyssar nere i ravinen där ingen såg, om vintern smög man sig in på pojkhemmet eller tvärtom.

Läste, lärde känna Värmland, sångerna, diktarna, Geijer, Fröding, Selma Lagerlöf. Om sommaren var det också akademikerkurser med föreläsare från litteraturvetenskap och fysik. Kvantfysik nådde mitt öra, tillsammans med den förste äldre man jag blev attraherad av. Men där fanns också den varme och koleriske Ingvar Sahlin. Med lockigt hår över pannan och en "ädel" profil. Det var en riktig rektor. Och något av en före detta kavaljer hos Majorskan. Han invigde mig i klassisk musik, i Bach på orgel, i körsången. Vi gjorde turnéer i de näraliggande landskapen och spelade in en skiva med Geijerskolans kör. Vi sjöng "Dido och Aeneas" och "Wachet auf", kanske den mäktigaste kollektiva gemenskap jag deltagit i.

Mindes den gode mannen idag, på orgelkonsert i min närmsta kyrka. Där spelades ungefär det som Ingvar Sahlin bjöd på vid orgeln, kväll efter kväll.
Här har jag mina svenska rötter: I gemenskap med människor långt utöver all kotterism, i musikens bländande generositet, och kulturens alla roliga och allvarsamma grejer. Samt i den nit man höll igång med, från morgon till kväll. Entusiasm. Och ofta en sen pasta.
Ladies and Gentlemen, I offer you: Wachet auf!

Och här finns den mäktiga körkantaten med Amsterdams Barockorkester och kör.

Bilder: Flickornas studenthem på den tiden. Utsikt över Klarälven och skogar.

Nål, tråd, bild: Annika Malmqvist

Detalj av större broderi

För en gångs skull lägger jag in en bild som ännu inte nått offentligheten, eller mina egna ögon. Konstnären heter Annika Malmqvist, och hennes utställning har vernissage på Candyland i Stockholm på Fredag 29.11. då jag troligen är på annat skoj. Men den här fina broderikonsten ska jag se. Här blandas alligatorn med spindeln och en figur som håller om en kudde medan dunet ser ut att ryka och - ja, ni fattar - här händer grejer. Allt medan koloriten får tiden att stillna i gamla porslinsfärger. 

”Att jag diktar i garn beror på att jag tidigare använde språket som uttrycksmedel, särskilt poesi, men så började orden göra ont, som jag bäst kan beskriva det. (---)

I fritt broderi känner jag mig verkligen fri – från språkligt virrvarr och från vänstra hjärnhalvans dominans och tyranni. Jag kommer in i ett tillstånd av ”flow” som är helande och läkande. Jag går dit mina händer leder mig."

Skriver Annika Malmqvist själv.

Det vackraste idag: Dvorak

Här hans mest kända cellokonsert. Kanske jag skulle gett er Rostropovitj, men jag finner honom lite jobbig att titta på. Om ni lyssnar på CD-revyn i P 2 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2471&artikel=5705847 ) kan ni höra en fin diskussion om en betydligt nyare inspelning än den här från 1970. Men denna är god nog. Jaqueline du Pres´ tolkning är också mindre hetsig än många andra, som forcerar virtuositeten. Subtle, var ordet.

Eternal Places of the Spotless Mind (8)

Hösten däruppe, före stormen. Nu rapporteras om många vindfällen i skogarna, och avblåsta takplåtar. Det här är lugnet innan. Foto: Gerd Ulander.

Plastpappa och bonusmamma

På radion i bussen, snappar jag upp en rubrik, troligen för ett kommande radioprogram, "Plastpappa och bonusmamma". Eftersom ingetdera är aktuellt för mig kommer jag inte att lyssna på det. Men jag reagerar på rubriksättandet. En extra pappa är alltså plast och en extra mamma är bonus?
Kanhända kallas någon enstaka pappa för bonuspappa, men plastpappa har jag hört i åratal, och det är alltid lika anslående fult. Hur är det då med den riktiga pappan?

Det finns kvinnor som inte får det underhåll för barnen som de behöver från sina män. Men det finns också män i det här landet som går samman i grupper, för att de är trötta på att uteslutas från sina barn, för att de förtalas systematiskt av barnens mor, eller för att deras juridiska rättigheter inte fullföljs, så att de får träffa sina barn med viss regelbundenhet.
Är barnets biologiska far också emellanåt anvisad platsen som plastpappa? Eller plats-pappa kanske? Håll dig på din plats, pappa? Ja, det är en story jag hört många gånger. Och det kan ta åratal för unga människor att ta sig ur föreställningen att pappan är den onda och mamman den goda, för att som vuxna komma fram till en mer nyanserad bild av sina föräldrar.

Manshat är nämligen lika onyanserat som kvinnohat. Och det är ofta svårt för barn att ta sig ur identifikationen med modern, och allt hon sagt och gjort, för att närma sig en far man mest hört skit om.

Jag pratar inte i luften. Jag har sett den här typen av historier i många familjer och jag blir alltid förvånad över hur länge det går att upprätthålla bilden av män som regelmässigt förtryckande, dåliga, "patriarkala", samtidigt som man blundar för kvinnor med maktkomplex, kontrollbehov, habegär och tolkningsföreträde.

Ja, jag vet. Strukturerna ser ut si och så, kvinnor har i århundranden etc. Kvinnor måste fortsatt kämpa för jämlikhet, sin egen sexualitet, sina mänskliga rättigheter. Allt det är sant.
Men i den rika delen av världen finns också andra sanningar man gärna skjuter undan:  Som den att fäder ofta blir andrahandsval i vårdnadskonflikter, och att sk "delad vårdnad" alltför ofta arrangeras på kvinnors villkor. Vidare - att ett rätt stort antal kvinnor vid skilsmässa behåller femmiljonersvillan, eller lantstället, och bilen, och halva mannens aktiepott. Vilket inte så sällan innebär att hon redan i femtioårsåldern är försörjd för resten av sitt liv på den egendom hon kunde raka åt sig från sin man. Hon gör en egen liten bostads-skilsmässo-karriär, och kan fortsätta så resten av livet. Jag vet en man som gav sin fru det mesta, och fortsatte betala hennes Afrikaresor under ett par decennier. Jag känner också mannen som fick en stroke, vars fru begärde skilsmässa, och sedan satte sig ned med advokat och konvalescent för att dra ur honom så många miljoner som möjligt. Detta från en välbärgad kvinna som yrkesarbetat under sitt äktenskap, men som såg chansen att pungslå sin förmögne man på lite mer än vad situationen föranledde.

Historien vimlar av dessa historier. Buster Keaton blev blåst av två hustrur, och raden av berömda utsugna män i USA är hur lång som helst. Al Pacino lär betala 200.000 i månaden till sitt ex. som motvilligt låter honom träffa barnen. Feminister kommer att hävda att det beror på någonting annat än själva damen. Det beror på strukturer. Där har hon gått och blåst upp sina tuttar hela livet, stackarn. Inför den manliga blicken - och det och sånt. Vem vill försvara Al Pacino? Mot en skådespelerska med blå ögon.

Okej, feminister, ni har tolv rätt av tjugo, men de andra åtta hästarna är ute och flippar runt i dimman. Det är de som handlar om det alldeles gamla vanliga: Kärlek, etik, trohet-otrohet, och hur mycket man ska ta betalt för att ha gått vid någons sida ett tag. Det handlar om den narcissistiska sårbarheten hos båda könen, men där det ofta är kvinnan som vid en skilsmässa, blir bonuskompenserad.
Vidare handlar det om att kvinnor inte är heliga kor, och att män inte är satanister. Det handlar om att låta Valerie Solanas gapa högt, och med ett klokt understatement inse att hon är knäpp och skadad. Kanske ungefär lika knäpp och skadad som Andy Warhol, människomissbrukaren, som hon sköt på.
Kort sagt - det handlar om alla de vanliga, mänskliga insikter som faller bort, när man tänker i svart-vitt om kvinnor och män och människor. 

Bonuspappa är ett varubetonat fånigt ord, men den som har något extra att ge, utöver mamman, är oftast barnets far. Och plastmamma skulle jag inte vilja kalla någon. Get real! Barn behöver två föräldrar, eller fler, som de kan - och får tillåtelse att - respektera.

Allt om min vecka

Ni tror ni vill veta allt om min vecka? Det vill ni inte. Jag har inte lanserat något nytt litet kulturellt begrepp, jag har inte ens köpt en ny sjal, eller deltagit i någon väsentlig diskussion om Marx eller Vinster i välfärden. Bara varit en vända på Twitter, men lagt ned, på grund av distraktionen.

Jag har alldeles för mig själv påbörjat en serie av skeptiska resonemang där jag frivilligt utnämner kulturarbetare till en av de mer intoleranta grupperna i samhället. Inkluderar en scrutiny of myself & friends. Och mycket mer scrutiny av en massa andra grupperingar som tjatar i långa banor på nätet. Ord som genustaliban, alarmist, narcissist, jättebebis, mm, flimrar förbi i ständig tävlan om vem som är sämst.

Jag bara sköter om mig en smula. God mat. Träning, tandläkare, promenader och sånt urtråkigt. Tandläkaren i sig är inte tråkig. Jag tror han är den bäste jag haft. Verkar vara en mensch och en god tekniker med lätt handlag. Jag har en gammaldags respekt för människor som jobbar med helt andra saker än jag själv. Eller kommer ur en mycket annorlunda uppväxt: Som fransk-algeriska Nina Bouraoui. Läser hennes "Enstörig". En bok jag orkar med trots att ordet jag förekommer oftare än i något annat jag läst. Vackert språk, storsinta tankar. Ett icke-egocentriskt jag.

På promenad mötte jag både min käre gudson och en alldeles nyblommande röd ros. Och så har jag bestämt att träffa den gamle kollegan S. Det var så länge sen. Men vid sidan av det vill jag nog mest bara skriva. Så ostört som möjligt. Så mycket jag orkar. Och så musiken då. Sist var det Jan Sandströms Requiem. Vackraste jag hört i år. Snart blir det Bach, Mässa i G-dur. I´m a serious person. Och här bara regnar det. I morgon sol. Klart, slut.

Björk sjunger Kyrie Eleison

Björk sjunger som ute i en öken, som ett tillrop, från kroppens alla möjliga delar och hålrum. Som ute under stjärnorna, och högt dit upp. Nerv och sound samma, en rå bön. Det hörs att hon låtit sig inspireras mer av en arabisk och tuaregisk sångstil än av gregoriansk.
Hjärtat i bakgrundsrytmen kunde vara ditt, kunde vara mitt, i den allvarliga artärundersökningen - när ens kropp blir ett solsystem, som avlyssnas i ljudupptagningen. Och jag hörde det stora swoschande ljudet av mitt hjärta, med samma hänförelse som finns i Björks ton. Vackert. Nomadiskt. Var är du, min oas? Når jag dig. Innan jag ska packa av kamelen?

"Prayer Of The Heart" is a piece composed by british composer John Taverner for Björk, here performed by Björk and the Brodsky Quartet , taken from the album "John Taverner - A portrait".
Samtidigt kan vi säga farväl till John Taverner som dog i tisdags, 69 år gammal. Inte känd för mig. Men fint ansikte.