På en dörrmatta jag råkar passera vid ingången till en ny-terapeutisk lokal står det: "Lyckan är som fjärilar, den kommer och går".
Som med många såna här new-age-iga deviser hämtade från hindi blir det trögtungt med svenskan. Särskilt på en hampamatta. Fjärilar - den? - kommer och går?
Jag har alltså träffat ett par fjärilar i mitt liv, några enormt tilltalande, och andra bleka som blekaste citroner. Jag har mött en apollofjäril som klev på min hand en bra stund, men jag har aldrig sett fjärilar som kommer, eller går. De fladdrar förbi ett moment. Om det ska liknas vid lycka tror jag kaffe går lika bra. Lyckan är som kaffe, två till tre koppar om dagen. Funkar även om vintern när alla fjärilar sover.
Själv dricker jag kaffe en gång om dan. Lyckan förblir gåtfull. Och ska jag leta efter deviser så inte blir det hos ny-terapeuterna. Något hittar man hos författare och filosofer, annat i Nya Testamentet, och en rejäl dosa torr erfarenhet, utan fjärilar som stampar i farstun, kan man finna i tidiga buddhistiska visdomsord:
"Sätt inte värde på det som är gammalt, och bli inte fascinerad av det som är nytt".
"Sörj inte över det som gått förlorat och tråna inte efter det ouppnåeliga".
"Gå hit och dit med öppet sinne och utan förutfattade meningar".
Idag var jag ute och gick hit och dit. Inte helt utan förutfattade meningar, men ändå, rätt öppen. Snö på isen. Sol. Fridens! Nu kommer Februari, nu är det värsta över. Det är en lycka. Liten och beständig och till för alla.
Mötte där ute i strålningen en bekant som berättade att även sessan varit ute och gått på isen med två livvakter. Skönt att jag slipper, tänkte jag, alltså inte sessan, utan livvakterna; de skulle stå i vägen för en hel del. Och hur man kan kalla en brud på trettio plus för sessan förstår jag inte. Nedlåtande och undergivet på samma gång. Skämtsamt - möjligen.
Det står en sky av konserverade fjärilar kring kungahuset, en romans med det omöjliga sagolivet. Men bortsett från apanaget och retro-effekten är Victoria bara en kvinna som väntar barn. Vilket hon skulle vara också om det blev republik i morgon bitti.
Prinsessan har nu gått hem till sin strand och jag till min. Bevakad och obevakad. Slott och koja. Var och en till sitt. Olika som bär.
--------------------------------
Citaten hämtade ur Buddhas ord för trehundrasextiosex dagar, i översättning av G.F. Allen.
Ur Buddha talade och sade, Forum, 1963
söndag 29 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Söder Stalingrad och Thåströms Nej Tack
Min svåger skådespelaren – som just nu jobbar på annan ort – erbjöd mig en fristad i sin lägenhet på Söder. Jag kallar honom ”svåger” fast han och syrran inte är gifta; de har en långvarig god sammanhållning. Jag gillar att använda dessa släktbeteckningar i vår skäligen lilla släkt. Två svågrar alltså. En ingift och en oingift. Två människor med vett och värme.
Men i svågerns lägenhet frös jag. Där var tyst som i graven, och det kan ju ha varit det; men temperaturen låg också långt under den i hemmahuset. Iklädd alla kläder samt överdragen svågerns jättelika morgonrock, typ manstält, kunde jag sitta in mig i kvällssoffan och vid morgonkaffet. Skönt. Så fridfullt som jag inte haft det på länge i mitt oborstade ombyggnadshus. (Fem års buller, varav två år med ombyggnationer av misslyckade ombyggnationer).
Undrar om en eller annan Freud kommer att upptäcka – när det är försent förstås – att det finns något som kan kallas ombyggnadsneuroser. Man bygger och bygger om, och blir ändå inte riktigt lika lycklig som man hoppats. Ungefär som folk som gifter sig tre till åtta gånger, eller ideligen opererar om sina kroppsdelar.
Men, asch, jag ska väl vara tolerant så här i slutet av januari när alla längtar sig sprickfärdiga efter balkonger och slingerväxter och det där lilla glaset vin i hängbåset. Själv tänker jag mig alltid en längre utflykt än balkongen, och det är på berg och hav jag ska lägga de pengar jag har över. Inte på en låda järn.
I alla fall; man kan med tanke på tidens übermaterialistiska värderingar - och trots det något risiga ljudet - ta sig en Thåströmlåt som säger en hel del om skillnaden mellan människor. Att Thåström menar vad han sjunger förstår man av det där gamla Superbudet han en gång nobbade: 18 miljoner som han tackade nej till för att han inte ville sälja sin själ ens till något så banalt som Återförening-Av-Ett-Rockband som splittrats för länge sen. Han tyckte i ärlighetens namn Det Var Över. Hur många gör som han? Tackar nej till miljoner för att rädda sin själ, eller sin personlighet? Inte hans musiker-och-generationskolleger, i alla fall, som säljer sig till varenda krystat TV-program.
All konst handlar om: Leave in time. All levnadskonst också.
Till min s.k. levnadskonst hör att jag ibland tycker om att ha tråkigt. Brukar kalla det lugn och ro. Men på Söder var det trist; det är en annan sak. Bortsett från alla gulliga träkåkar och höga backar intill min svågers plejs, så var resten trist. Gatorna mot Medborgarplatsen var alltför långa och mörka och enahanda. Söder på sommaren är finemang, alla sitter ute, Medis funkar som piazza och i Björns Trädgård lägger körsbärsträden sina fallande blommor över skejtarnas kepsar. Men så här års är det lite Stalingrad över det hela. Inklusive frosthalka.
I alla fall. Jag bodde in mig i svågerns lägenhet, med tysta grannar, och expansiv bokhylla. Hittade genast Bruno K Öijers samlade (Helena har hintat att jag har en lucka visavi Öijer) och läste med ökad förståelse mannen vars look alltid skrämt mig. I hans morgonrock kan ingen bo, har jag väl tänkt. Men han är en sant ropande röst i öknen, som man ska läsa lite i taget, annars blir det för sorgligt. (Jag märker också att man är i otakt - med den tiden - om man hör på Thåström utan att läsa Öijer; de två är släkt).
Hittade även Kerstin Ekmans senaste och har betat i mig hälften av den ironiska klokskapen, med nöje, samt väntar på att öppna Borges Minnen och William Shakespeares samlade verk på engelska (jag har bara sex av pjäserna plus sonetterna hemma).
Sen har ju svågern ett par hyllmeter deckare som inte intresserar mig - är det här en könsskillnad månne? - men framförallt ett par Ahlin och Eyvind Johnson jag inte läst.
Jag har alltid haft lätt för övergången till andras hem. Numera är jag sorgligt förtjust i min egen färgglada tråkighet, och momentant kände jag mig spökig i den tomma, välstädade funkisgrottan. Spöket öppnade därför ett fönster och prövade utsikten mot gården, men den var inte mycket att se. Kala funkisfasader på hela motsatta sidan, inte ett enda träd. Medan jag hos mig kan blicka ut på en rik variation av husfasader och många roliga sorters trapphusfönster. Samt Stor Kastanj, sälg, lönn, alm och syren. I maj blommar Kastanjen rätt in i min middagslagning. Då är jag hemma, för Stockholm norra är bäst i maj. Innan dess blir det – om det blir som planerat – både Lappland och Danmark.
Men medan borrarna sticker i mitt hus så att det gör ont i tänderna kan jag då och då få låna Svågerns tysta bo. Och inte långt ifrån funkisgrottan bor Helena, som ni känner från här inne. Hon bor också funkis, men vid ett litet fält. Med man och barn och balkong. Men hon var rätt så lycklig redan innan balkongen, har jag för mig.
Men i svågerns lägenhet frös jag. Där var tyst som i graven, och det kan ju ha varit det; men temperaturen låg också långt under den i hemmahuset. Iklädd alla kläder samt överdragen svågerns jättelika morgonrock, typ manstält, kunde jag sitta in mig i kvällssoffan och vid morgonkaffet. Skönt. Så fridfullt som jag inte haft det på länge i mitt oborstade ombyggnadshus. (Fem års buller, varav två år med ombyggnationer av misslyckade ombyggnationer).
Undrar om en eller annan Freud kommer att upptäcka – när det är försent förstås – att det finns något som kan kallas ombyggnadsneuroser. Man bygger och bygger om, och blir ändå inte riktigt lika lycklig som man hoppats. Ungefär som folk som gifter sig tre till åtta gånger, eller ideligen opererar om sina kroppsdelar.
Men, asch, jag ska väl vara tolerant så här i slutet av januari när alla längtar sig sprickfärdiga efter balkonger och slingerväxter och det där lilla glaset vin i hängbåset. Själv tänker jag mig alltid en längre utflykt än balkongen, och det är på berg och hav jag ska lägga de pengar jag har över. Inte på en låda järn.
I alla fall; man kan med tanke på tidens übermaterialistiska värderingar - och trots det något risiga ljudet - ta sig en Thåströmlåt som säger en hel del om skillnaden mellan människor. Att Thåström menar vad han sjunger förstår man av det där gamla Superbudet han en gång nobbade: 18 miljoner som han tackade nej till för att han inte ville sälja sin själ ens till något så banalt som Återförening-Av-Ett-Rockband som splittrats för länge sen. Han tyckte i ärlighetens namn Det Var Över. Hur många gör som han? Tackar nej till miljoner för att rädda sin själ, eller sin personlighet? Inte hans musiker-och-generationskolleger, i alla fall, som säljer sig till varenda krystat TV-program.
All konst handlar om: Leave in time. All levnadskonst också.
Till min s.k. levnadskonst hör att jag ibland tycker om att ha tråkigt. Brukar kalla det lugn och ro. Men på Söder var det trist; det är en annan sak. Bortsett från alla gulliga träkåkar och höga backar intill min svågers plejs, så var resten trist. Gatorna mot Medborgarplatsen var alltför långa och mörka och enahanda. Söder på sommaren är finemang, alla sitter ute, Medis funkar som piazza och i Björns Trädgård lägger körsbärsträden sina fallande blommor över skejtarnas kepsar. Men så här års är det lite Stalingrad över det hela. Inklusive frosthalka.
I alla fall. Jag bodde in mig i svågerns lägenhet, med tysta grannar, och expansiv bokhylla. Hittade genast Bruno K Öijers samlade (Helena har hintat att jag har en lucka visavi Öijer) och läste med ökad förståelse mannen vars look alltid skrämt mig. I hans morgonrock kan ingen bo, har jag väl tänkt. Men han är en sant ropande röst i öknen, som man ska läsa lite i taget, annars blir det för sorgligt. (Jag märker också att man är i otakt - med den tiden - om man hör på Thåström utan att läsa Öijer; de två är släkt).
Hittade även Kerstin Ekmans senaste och har betat i mig hälften av den ironiska klokskapen, med nöje, samt väntar på att öppna Borges Minnen och William Shakespeares samlade verk på engelska (jag har bara sex av pjäserna plus sonetterna hemma).
Sen har ju svågern ett par hyllmeter deckare som inte intresserar mig - är det här en könsskillnad månne? - men framförallt ett par Ahlin och Eyvind Johnson jag inte läst.
Jag har alltid haft lätt för övergången till andras hem. Numera är jag sorgligt förtjust i min egen färgglada tråkighet, och momentant kände jag mig spökig i den tomma, välstädade funkisgrottan. Spöket öppnade därför ett fönster och prövade utsikten mot gården, men den var inte mycket att se. Kala funkisfasader på hela motsatta sidan, inte ett enda träd. Medan jag hos mig kan blicka ut på en rik variation av husfasader och många roliga sorters trapphusfönster. Samt Stor Kastanj, sälg, lönn, alm och syren. I maj blommar Kastanjen rätt in i min middagslagning. Då är jag hemma, för Stockholm norra är bäst i maj. Innan dess blir det – om det blir som planerat – både Lappland och Danmark.
Men medan borrarna sticker i mitt hus så att det gör ont i tänderna kan jag då och då få låna Svågerns tysta bo. Och inte långt ifrån funkisgrottan bor Helena, som ni känner från här inne. Hon bor också funkis, men vid ett litet fält. Med man och barn och balkong. Men hon var rätt så lycklig redan innan balkongen, har jag för mig.
fredag 27 januari 2012
Nyspråkligheter
Hen ville visa henne hur hen bodde. Så hen och hen gick hem till henomne. Hemma hos hen var det fint och lugnt, hen drack te som hen kokat på örter och hen visade henomne ett skåp som hen ärvt.
På skåpet stod ett bröllopsfoto av hens mamma och pappa. Hen och hen såg rara och glada ut, men de hade väldigt konstiga helt olika kläder. De var som tagna ur ett arkiv, sa hen och log generat. Hen förstod preeciiis vad hen menade.
Det var en lycklig eftermiddag för hen och hen, de bjöd till så gott de kunde och hade ett hemhenlägg. Inte att förväxla med leg(horns)höna. Men om det blir så, ni vet, kommer både hen och hen att ruva ungen, fenomenet fenomenala henomkycklingen. I både rosa och blå fjäderkläder.
Revolution, sa lilla Hen. En språkresa, sa hen, och log. Det är så det ska gå till om man vill ha lite henomtrevnad henma. Ord är så viktiga.
På skåpet stod ett bröllopsfoto av hens mamma och pappa. Hen och hen såg rara och glada ut, men de hade väldigt konstiga helt olika kläder. De var som tagna ur ett arkiv, sa hen och log generat. Hen förstod preeciiis vad hen menade.
Det var en lycklig eftermiddag för hen och hen, de bjöd till så gott de kunde och hade ett hemhenlägg. Inte att förväxla med leg(horns)höna. Men om det blir så, ni vet, kommer både hen och hen att ruva ungen, fenomenet fenomenala henomkycklingen. I både rosa och blå fjäderkläder.
Revolution, sa lilla Hen. En språkresa, sa hen, och log. Det är så det ska gå till om man vill ha lite henomtrevnad henma. Ord är så viktiga.
tisdag 24 januari 2012
Konsten att förstöra sex med sex
I Stanley Kubricks film Eyes wide shut finns en på en gång distanserad och "moralisk" kamera som noterar hur blaserade partymänniskor glider omkring på jakt efter stegrade sexuella kickar. Den hemliga åtrå som flimrar förbi i Nicole Kidmans drömliv, kontrasteras mot det kalla utnyttjandet av en drogad kvinna, och mot den tristess som ett ritualiserat sexparty utstrålar. Den svarta mässan är tråkig, de kopulerande paren rör sig som plastiga sexmaskiner, likgiltigheten ligger som en hinna kring de maskerade nakna kvinnorna. Så långt Kubricks version av hur de rika utnyttjar varandras sexuella underhållningsvärde.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.
Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.
Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?
Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.
Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________
Artikeln har tidigare varit publicerad i GP, HD, ST och VK. Samt på Argusbloggen.
Stillbild ur Eyes wide shut.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.
Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.
Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?
Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.
Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________
Artikeln har tidigare varit publicerad i GP, HD, ST och VK. Samt på Argusbloggen.
Stillbild ur Eyes wide shut.
lördag 21 januari 2012
O heliga granar, tysta nätter...
...och så alla de små utmed vägen: Midsommarblomster, rödklöver, stormhattar, backtimjan och rallarros. Violetta fält som darrar till i det ljusgröna, grågröna, ludengröna sälgvimlet. Och blommar tiofalt mer här uppe i evigljuset.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
-------------------------------------------------------------
Om några veckor ska jag dit igen; förflytta mig från byggbuller-helvetet på mer än 200 decibel, till den stora tystnaden och ett par vänner däruppe. Och granarna kommer att vara skulpterade i snö, och se ut som de ska, om vintern. Och ljuset kommer tillbaka och skickar dubbla floder med UV-strålning över markerna. Och jag ska gå på skidor och ta sparken till affärn, och kunna översätta i lugn och ro, och skriva. Under en tystnad så soft att man kan höra när snön faller av en grangren.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
-------------------------------------------------------------
Om några veckor ska jag dit igen; förflytta mig från byggbuller-helvetet på mer än 200 decibel, till den stora tystnaden och ett par vänner däruppe. Och granarna kommer att vara skulpterade i snö, och se ut som de ska, om vintern. Och ljuset kommer tillbaka och skickar dubbla floder med UV-strålning över markerna. Och jag ska gå på skidor och ta sparken till affärn, och kunna översätta i lugn och ro, och skriva. Under en tystnad så soft att man kan höra när snön faller av en grangren.
torsdag 19 januari 2012
Nietzsches arbetslinje: Cheerful winds
Work and boredom. - Looking for work in order to be paid; in civilized countries today almost all men are at one in doing that. For all of them work is a means and not an end in itself. Hence they are not very refined in their choice of work, if only it pays well. But there are, if only rarely, men who would rather perish than work without any pleasure in their work. They are choosy, hard to satisfy, and do not care for ample rewards, if the work itself is not the reward of rewards. Artists and contemplative men of all kinds belong to this rare breed, but so do even those men of leisure who spend their lives hunting, traveling, or in love affairs and adventures. All of these desire work and misery if only it is associated with pleasure, and the hardest, most difficult work if necessary. Otherwise, their idleness is resolute, even if it spells impoverishment, dishonor and danger to life and limb. They do not fear boredom as much as work without pleasure; they actually require a lot of boredom, if their work is to succeed. For thinkers and all sensitive spirits, boredom is that disagreeable “windless calm” of the soul that precedes a happy voyage and cheerful winds. They have to bear it and wait for its effect on them. Precisely this is what lesser natures cannot achieve by any means. To ward off boredom at any cost is vulgar, no less than work without pleasure. Perhaps Asians are distinguished above Europeans by a capacity for longer, deeper calm; even their opiates have a slow effect and require patience, as opposed to the disgusting suddenness of the European poison, alcohol.
------------------------------------------------------------------------
Texten hämtad ur den engelska versionen av Die fröhliche Wissenschaft från 1887.
Min version: The Gay Science, Random House, 1974. (Och min franska granne berättade nyss att Nietzsche fått termen från provencalskan; från trubadurerna).
Hundra år, utan större ålderskillnad. En annan dag ska jag översätta texten. Idag är jag helt slut av Björnligans balkongbullerborrning i ett hus som ska få femton fult assymetriskt placerade balkonger. Trivsel? Tja. Investering? Den som lever får se. Just nu är den bara den version av skärselden som Dante aldrig skulle kommit på. Decibel-hell. No cheerful winds.
------------------------------------------------------------------------
Texten hämtad ur den engelska versionen av Die fröhliche Wissenschaft från 1887.
Min version: The Gay Science, Random House, 1974. (Och min franska granne berättade nyss att Nietzsche fått termen från provencalskan; från trubadurerna).
Hundra år, utan större ålderskillnad. En annan dag ska jag översätta texten. Idag är jag helt slut av Björnligans balkongbullerborrning i ett hus som ska få femton fult assymetriskt placerade balkonger. Trivsel? Tja. Investering? Den som lever får se. Just nu är den bara den version av skärselden som Dante aldrig skulle kommit på. Decibel-hell. No cheerful winds.
söndag 15 januari 2012
Det blev aldrig tomt på Moderna: om Turner, Monet, Twombly
Tre gånger var jag där; på Turner-Monet-Twombly-utställningen. Ena gången fick jag en halvtimmes lugn, innan guiderna med vidhängande folksamlingar blockerade olika platser framför viktiga verk. Det gjorde ingenting. Jag slapp höra, men hann kryssa mellan tavlorna till det jag helst ville se och begrunda.
Andra gången var det smockfullt och syrefritt; jag vände direkt i dörren; det kändes som om halva Europa rest dit just den dagen. Nu försökte jag alltså en tredje gång, en lördagskväll. Tänkte att andra människor hade ”roligare” saker för sig. Fel. Fel. Fel. Det var nästan fullt ös. Trots bistert vinterväder, halka och blåst hade halva Europa vägarna förbi igen.
Men so what. Jag kryssade lätt mellan Turners ångande virvelmoln, Monets näckrosor och Twomblys glödande eruptioner. Fortfarande så förbluffande.
Inte minst passagen från tidiga Monet, raukarna vid kusten av Bretagne, till de sena målningarna från hans trädgård, där han inte längre kan se den fasta formen av sin japanska bro, utan låter verkligheten flyta som en rinnande, organisk vegetation. Kvar är bara färgens eget landskap, ingen efterlikning, utom i stämningen. Och det är där någonstans Twombly tar vid. Han gör målningar som liknar växtlighet, utan att vara det. Färgen sprutar upp, dirigeras energiskt, blir till vegetat. Målningarna ser ut att vara påverkade av blåst från sidan.
Ingen kan för övrigt hantera rött så som Twombly. Rött är en svår färg för målare; hos Twombly hittar jag i några av akrylerna oändliga nyanser, från krapplack till illrosa, engelskt rött, karmosin och kadmiumrött. Till detta grönt, buteljgrönt, limegrönt, veronesergrönt och viridian. Chockfärger, som hålls i schack med rytmiken; med blotta tron på måleriets egenvärde och bildens intensitet – inte minst när den målats direkt med tuben.
Jag spanar noga på materien i hans akryler och oljor på papper. Det ser så lätt ut, men fan vet. En färg som den illrosa han använder ofta har jag bara hittat en gång; i en riktigt billig uppsättning barn-akrylfärger på Åhlens. Jag är rätt säker på att Twombly inte var mer noga med materialet än så. Men det håller. Det ser riktigt ut. Som om rader av bilder befinner sig i en stor oavslutad rörelse, som i en trädgård, där ljus och vind gått fram.
Turners verk var kanske de svagaste; möjligen beroende på att det inte var hans allra bästa som försäkrats och skeppats över hit. Turner blir också bäst – men det här vet ju alla – när han släpper föremålsligheten. Tidiga målningar med små klassiska figuriner svävande fotlöst i sidentunna landskap är aningens komiska: Men man kan alltså vara fullständigt kitsch och likväl en stor konstnär. Turner gör dessutom alla målares dödssynd; använder svart. Än sen. Det räcker att gå ut en sen eftermiddag i ett Turnerskt silverdis för att se att trädens dungar är svarta, och att båtarna uppdragna på stranden saknar allt ljus. Svart finns i ”naturen”, åtminstone i vårt öga.
Turner kommer loss först när han lämnar landskapets pastoral därhän och låter bilden virvla runt i ett ovisst stormigt väder. Naturromantiken börjar där. Och gud ska veta att den inte är slut än. Inte för mig, och inte för någon målare som arbetar med själva livets natur.
Men vad gör Monet, jag menar då den något yngre Monet, med naturen? Hans målning från floden Creuse berör mig mycket. En så normal, så tungt formad del av ett landskap. Inga sensationer, inga virvlande väder och inga färgkaskader. Bara ett par kullar som omfamnar lite vatten. Den målningen har en särskild närvaro, kanske för att det var just där som Monet fann sig själv; och för det behövdes inget intressant – inga märkliga kustformationer, bara en stilla och metodisk kontemplation av världen.
Jag tror också att det mest avgörande steget, den särskilda skiljelinjen i den här utställningen, är Monets målningar av katedralen i Rouen. Tidig morgon. En katedral i blå skugga reser sig ur underlaget, nej, den svävar uppåt. Själva motivet, katedralen byggd i sten, förvandlas framför våra ögon till en flytande skärm av ljus. Nyanser av blått och blålila och blågrönt. Lyfter och svävar gör den, samtidigt buren av sin fasta form.
Just precis här, vid 1894, när industrialisering, köpmannakultur och förnuft tar över Europa, när den stora andliga traditionen är på väg att tunnas ut av mer jordbundna krafter, just då gör Monet en målning som, i och genom materien, lämnar materien bakom sig. Färgen blir till ande, eller själ. Här, ja kanske just här, kliver anden undan från kyrkans auktoritet, till konstens. Men i det klivet finns ändå allt med. Hela härligheten. I alla fall hos Monet.
Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889
Cy Twombly, Lepanto 2001
Claude Monet, näckrosor, 1916
Claude Monet, Katedralen i Rouen i morgonljus, 1894
----------------------------------------------------
Sista dagen idag, Moderna Museet har öppet till klockan 20.
Obs: Bilderna i mitt inlägg är inte genomgående identiska med dem på utställningen.
Andra gången var det smockfullt och syrefritt; jag vände direkt i dörren; det kändes som om halva Europa rest dit just den dagen. Nu försökte jag alltså en tredje gång, en lördagskväll. Tänkte att andra människor hade ”roligare” saker för sig. Fel. Fel. Fel. Det var nästan fullt ös. Trots bistert vinterväder, halka och blåst hade halva Europa vägarna förbi igen.
Men so what. Jag kryssade lätt mellan Turners ångande virvelmoln, Monets näckrosor och Twomblys glödande eruptioner. Fortfarande så förbluffande.
Inte minst passagen från tidiga Monet, raukarna vid kusten av Bretagne, till de sena målningarna från hans trädgård, där han inte längre kan se den fasta formen av sin japanska bro, utan låter verkligheten flyta som en rinnande, organisk vegetation. Kvar är bara färgens eget landskap, ingen efterlikning, utom i stämningen. Och det är där någonstans Twombly tar vid. Han gör målningar som liknar växtlighet, utan att vara det. Färgen sprutar upp, dirigeras energiskt, blir till vegetat. Målningarna ser ut att vara påverkade av blåst från sidan.
Ingen kan för övrigt hantera rött så som Twombly. Rött är en svår färg för målare; hos Twombly hittar jag i några av akrylerna oändliga nyanser, från krapplack till illrosa, engelskt rött, karmosin och kadmiumrött. Till detta grönt, buteljgrönt, limegrönt, veronesergrönt och viridian. Chockfärger, som hålls i schack med rytmiken; med blotta tron på måleriets egenvärde och bildens intensitet – inte minst när den målats direkt med tuben.
Jag spanar noga på materien i hans akryler och oljor på papper. Det ser så lätt ut, men fan vet. En färg som den illrosa han använder ofta har jag bara hittat en gång; i en riktigt billig uppsättning barn-akrylfärger på Åhlens. Jag är rätt säker på att Twombly inte var mer noga med materialet än så. Men det håller. Det ser riktigt ut. Som om rader av bilder befinner sig i en stor oavslutad rörelse, som i en trädgård, där ljus och vind gått fram.
Turners verk var kanske de svagaste; möjligen beroende på att det inte var hans allra bästa som försäkrats och skeppats över hit. Turner blir också bäst – men det här vet ju alla – när han släpper föremålsligheten. Tidiga målningar med små klassiska figuriner svävande fotlöst i sidentunna landskap är aningens komiska: Men man kan alltså vara fullständigt kitsch och likväl en stor konstnär. Turner gör dessutom alla målares dödssynd; använder svart. Än sen. Det räcker att gå ut en sen eftermiddag i ett Turnerskt silverdis för att se att trädens dungar är svarta, och att båtarna uppdragna på stranden saknar allt ljus. Svart finns i ”naturen”, åtminstone i vårt öga.
Turner kommer loss först när han lämnar landskapets pastoral därhän och låter bilden virvla runt i ett ovisst stormigt väder. Naturromantiken börjar där. Och gud ska veta att den inte är slut än. Inte för mig, och inte för någon målare som arbetar med själva livets natur.
Men vad gör Monet, jag menar då den något yngre Monet, med naturen? Hans målning från floden Creuse berör mig mycket. En så normal, så tungt formad del av ett landskap. Inga sensationer, inga virvlande väder och inga färgkaskader. Bara ett par kullar som omfamnar lite vatten. Den målningen har en särskild närvaro, kanske för att det var just där som Monet fann sig själv; och för det behövdes inget intressant – inga märkliga kustformationer, bara en stilla och metodisk kontemplation av världen.
Jag tror också att det mest avgörande steget, den särskilda skiljelinjen i den här utställningen, är Monets målningar av katedralen i Rouen. Tidig morgon. En katedral i blå skugga reser sig ur underlaget, nej, den svävar uppåt. Själva motivet, katedralen byggd i sten, förvandlas framför våra ögon till en flytande skärm av ljus. Nyanser av blått och blålila och blågrönt. Lyfter och svävar gör den, samtidigt buren av sin fasta form.
Just precis här, vid 1894, när industrialisering, köpmannakultur och förnuft tar över Europa, när den stora andliga traditionen är på väg att tunnas ut av mer jordbundna krafter, just då gör Monet en målning som, i och genom materien, lämnar materien bakom sig. Färgen blir till ande, eller själ. Här, ja kanske just här, kliver anden undan från kyrkans auktoritet, till konstens. Men i det klivet finns ändå allt med. Hela härligheten. I alla fall hos Monet.
Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889
Cy Twombly, Lepanto 2001
Claude Monet, näckrosor, 1916
Claude Monet, Katedralen i Rouen i morgonljus, 1894
----------------------------------------------------
Sista dagen idag, Moderna Museet har öppet till klockan 20.
Obs: Bilderna i mitt inlägg är inte genomgående identiska med dem på utställningen.
lördag 14 januari 2012
Beautiful losers
Det är en kväll med dis över Strömmen. Jag har sett en utställning och är på hemväg. En halsinfektion gör att jag med gott samvete kan driva vidare till en bar och beställa en trea whisky. För halsen, för att jag gillar whisky, och för att jag gillar små okända barer. Den här har röda lampor som lyser över plåtdisken och låg musik som låter som metalliska ballader. Det passar. Här kunde man sitta och kolla existensen, samtidigt som man avböjer de klumpigaste inviter med att man skriver på en bok. Stör mig inte. Jag är intressant. Men det håller nog inte så länge när man inte vill betala för mer än en trea. Det är som att ha veckopeng.
Klockan är halv elva, ingen stör mig. Från baren ser jag lite uppifrån ut över ett bord med sex herrar och två damer i viktklass mindre företag. De har storätit, och nu storskämtar de. De tar upp nya beställningar, och servitrisen kommer tillbaka till baren för att mäta deras åtta glas cognac, calvados, och whisky. Treor alltihop. Har de inte råd med mer än treor, tänker jag förstrött.
De skrattar nästan hela tiden. Kvinnorna ser jag bara bakifrån, men jag hör att de är med, fast inte fullt så ljudligt som männen. Vad har jag för övrigt emot folks ätande och drickande? Inte ett smack. Jag är bara lycklig som slipper skratta så där hela tiden.
I stället lyssnar jag. Bakom mig sitter tre unga kvinnor som har tagit sig en utekväll. En liten Time Out, som det heter. Där är vi i samma båt. De låter som arbetskamrater. Man hör hur de klockan halv elva fortfarande har med sig kontorstonen, den lite torra, trevande, för att framåt elva, halv tolv, ha kommit in i ett något förtroligare läge.
Hur förtroligt?
Samtalet svävar omkring boende och hus. Någon säger att hon och hennes sambo är inne på funkis nu, ”vi tycker om den stilen” säger hon, ”den känns bra för oss”. Men ”då blir det Bromma eller Alvik, typ", säger en annan. En tredje säger att hon är så glad över att de (mummel, mummel) kom över den där fyran på Grevmagnigatan för bara 50.000 kvadratmetern. En stund pratar de om golv; om det är snyggare att ha slipade brädgolv, vitlaserade eller oljade, eller om det inte kunde vara rätt kul med heltäckningsmatta igen?
Kakel kommer upp som ämne. Och bilar. Och nån som heter Marre som har blivit äldre än man skulle önska. ”Jag såg henne häromdan, och gud vad hon såg gammal ut. En massa små grå strån överallt. Hon är inte alls samma Marre som förr. Jag menar, Marre, det var ju liksom lilla Gucciväskan och högklackat och sportbilen, och nu vet jag inte…”.
Nej, vad är Marre nu?
Sen pratar de ett tag om Johan och Kajsa, de har det visst inte så bra. ”Nä, det är ingenting längre. Jag menar han sa till mig när vi sågs sist: Hur kul är det att ha förbeställt en semesterresa till Blue Lagoon och att köra en Peugeot? Det var liksom inte det han hade tänkt sig?”.
Vad hade han tänkt sig? Det här börjar bli spännande.
Det går att urskilja små nyanser av personlighet mellan de tre väninnorna; en har liksom en något varmare, generösare stil, kanske är hon bara fyra år äldre än de andra två. Hon säger saker som: ”Jamen, jag tycker hon har jobbat himla bra i det här läget: Alla vet ju hur det är att få två ungar på raken..”
”Hur snabbt gick det?”, säger en annan.
”Nämen du vet, det var ju ingen tid alls, elva månader emellan typ”.
”Guud, va jobbigt!”
De skrattar. Jag låter ljummen whisky rulla runt i munnen.
Jag hör att de tre unga kvinnorna också har börjat rulla på tungorna.
Nu vill den positiva tjejen, hon som kör lite med sin mognad, berätta mer: ”Och visste ni att Håkan är tillbaka på Bräckers? Han är verkligen fortfarande samma kille, du vet alltid glad, alltid när man ses har han åkt skidor eller varit på vinprovning eller spelat squash. Han och Göran är fortfarande världens buddies, du vet trekking och tennis och sånt. De är bara så himla okej, båda två.”.
”Är Håkan ihop med Linda fortfarande da?”
”Nä, du är inte klok, hon var ju en kort story. Du vet, visserligen himla gullig och så, men lite för beige för Håkan ändå va?”
”Ja, hon var nog lite, lite korkad också..”
”Uum”.
Det verkar inte som om de någon enda gång inte håller med varandra.
Det är mycket svårt att komma ihåg sådana samtal.
Jag har svalt den sista värmande droppen whisky. Jag är någorlunda nöjd. De tre bakom mig fortsätter sitt informationsutbyte om före detta vänner, pojkvänner, bilar, hus, hem och kläder. Det är informativt nog, det går också att höra på vilket sätt samtalet inte sitter ihop. Ingen av dem pratar om sig själv, tre kvart har gått och ingen har sagt något som så att säga kommer inifrån. Strax innan jag betalar hör jag det; ”det personliga”. Det är kortfattat.
”Jag är bara så jävla trött. Men syns inte det? Jag är bara helt jävla väck av trötthet”.
Och den lite mer mogna svarar:
”Jag vet. Jag var så där i fem månader, varenda dag.”
De är strax över trettio alla tre.
Inmotade. Inmutade. Trötta.
Konsumtionsmänniskan är inte ett litterärt påfund.
Man hör ljudet av den varsomhelst.
Klockan är halv elva, ingen stör mig. Från baren ser jag lite uppifrån ut över ett bord med sex herrar och två damer i viktklass mindre företag. De har storätit, och nu storskämtar de. De tar upp nya beställningar, och servitrisen kommer tillbaka till baren för att mäta deras åtta glas cognac, calvados, och whisky. Treor alltihop. Har de inte råd med mer än treor, tänker jag förstrött.
De skrattar nästan hela tiden. Kvinnorna ser jag bara bakifrån, men jag hör att de är med, fast inte fullt så ljudligt som männen. Vad har jag för övrigt emot folks ätande och drickande? Inte ett smack. Jag är bara lycklig som slipper skratta så där hela tiden.
I stället lyssnar jag. Bakom mig sitter tre unga kvinnor som har tagit sig en utekväll. En liten Time Out, som det heter. Där är vi i samma båt. De låter som arbetskamrater. Man hör hur de klockan halv elva fortfarande har med sig kontorstonen, den lite torra, trevande, för att framåt elva, halv tolv, ha kommit in i ett något förtroligare läge.
Hur förtroligt?
Samtalet svävar omkring boende och hus. Någon säger att hon och hennes sambo är inne på funkis nu, ”vi tycker om den stilen” säger hon, ”den känns bra för oss”. Men ”då blir det Bromma eller Alvik, typ", säger en annan. En tredje säger att hon är så glad över att de (mummel, mummel) kom över den där fyran på Grevmagnigatan för bara 50.000 kvadratmetern. En stund pratar de om golv; om det är snyggare att ha slipade brädgolv, vitlaserade eller oljade, eller om det inte kunde vara rätt kul med heltäckningsmatta igen?
Kakel kommer upp som ämne. Och bilar. Och nån som heter Marre som har blivit äldre än man skulle önska. ”Jag såg henne häromdan, och gud vad hon såg gammal ut. En massa små grå strån överallt. Hon är inte alls samma Marre som förr. Jag menar, Marre, det var ju liksom lilla Gucciväskan och högklackat och sportbilen, och nu vet jag inte…”.
Nej, vad är Marre nu?
Sen pratar de ett tag om Johan och Kajsa, de har det visst inte så bra. ”Nä, det är ingenting längre. Jag menar han sa till mig när vi sågs sist: Hur kul är det att ha förbeställt en semesterresa till Blue Lagoon och att köra en Peugeot? Det var liksom inte det han hade tänkt sig?”.
Vad hade han tänkt sig? Det här börjar bli spännande.
Det går att urskilja små nyanser av personlighet mellan de tre väninnorna; en har liksom en något varmare, generösare stil, kanske är hon bara fyra år äldre än de andra två. Hon säger saker som: ”Jamen, jag tycker hon har jobbat himla bra i det här läget: Alla vet ju hur det är att få två ungar på raken..”
”Hur snabbt gick det?”, säger en annan.
”Nämen du vet, det var ju ingen tid alls, elva månader emellan typ”.
”Guud, va jobbigt!”
De skrattar. Jag låter ljummen whisky rulla runt i munnen.
Jag hör att de tre unga kvinnorna också har börjat rulla på tungorna.
Nu vill den positiva tjejen, hon som kör lite med sin mognad, berätta mer: ”Och visste ni att Håkan är tillbaka på Bräckers? Han är verkligen fortfarande samma kille, du vet alltid glad, alltid när man ses har han åkt skidor eller varit på vinprovning eller spelat squash. Han och Göran är fortfarande världens buddies, du vet trekking och tennis och sånt. De är bara så himla okej, båda två.”.
”Är Håkan ihop med Linda fortfarande da?”
”Nä, du är inte klok, hon var ju en kort story. Du vet, visserligen himla gullig och så, men lite för beige för Håkan ändå va?”
”Ja, hon var nog lite, lite korkad också..”
”Uum”.
Det verkar inte som om de någon enda gång inte håller med varandra.
Det är mycket svårt att komma ihåg sådana samtal.
Jag har svalt den sista värmande droppen whisky. Jag är någorlunda nöjd. De tre bakom mig fortsätter sitt informationsutbyte om före detta vänner, pojkvänner, bilar, hus, hem och kläder. Det är informativt nog, det går också att höra på vilket sätt samtalet inte sitter ihop. Ingen av dem pratar om sig själv, tre kvart har gått och ingen har sagt något som så att säga kommer inifrån. Strax innan jag betalar hör jag det; ”det personliga”. Det är kortfattat.
”Jag är bara så jävla trött. Men syns inte det? Jag är bara helt jävla väck av trötthet”.
Och den lite mer mogna svarar:
”Jag vet. Jag var så där i fem månader, varenda dag.”
De är strax över trettio alla tre.
Inmotade. Inmutade. Trötta.
Konsumtionsmänniskan är inte ett litterärt påfund.
Man hör ljudet av den varsomhelst.
onsdag 11 januari 2012
Min faiblesse för musiker
När jag var ung var det alltid musiker som kom i min väg. Första kyssen var en klassisk gitarrist. Första sambolivet med en musiker i Träd, Gräs och Stenar. Senare i livet blev jag förälskad i en konstnär och en musiker nästan parallellt. Men det var musikern som var ledig. Det är ju oftare så med musiker, att de är lediga.
Numera måste jag inte bli förälskad i musiker; det har blivit klarlagt att de hör till det eldigare området av mina projektioner. Att jag hela tiden älskar vissa konstnärer, en och annan författare, och så musiker då. Spelar ingen roll om de är klassiska pianister, vilda dirigenter, rajsångare, cellovirtuoser, rockmagneter, eller tenorer. Jussi, Placido Domingo, José Carreras, Bob Dylan, Leonard Cohen, Bryn Terfel, Erik Saeden, den unge Robert Plant, Jim Morrison, John Lennon, Nick Drake eller violinisten Daniel Hope. Alla får plats på kartan. Liksom alla brudarna då; från Joni Mitchell och Sandy Denny till René Fleming, Melissa Horn och Cecilia Bartoli. Alla dessa som tar kärlekens banaliteter till förvånande höjder.
Kartan växer; men vissa brutala hårdrockare och söta gullpoppare är för alltid utanför min lyssning. Liksom vissa pianovirtuoser gör mig mera döv än mottaglig. Samt finns det en och annan folkmusikmänniska som gör mig alldeles galen av anti-nostalgi. Nämner inget namn för jag vill inte vara elak. Men det är hon som skriker efter korna, ni vet.
Åter till folkrocken. Nu senast då var det Thåströms återkomst. Jag var förstås inte på plats i Göteborg, på Way out west. Men vi som missade det kunde se filmen om Thåström och hans konsert tre gånger i SvT. Två gånger höll den faktiskt för. Och det är ju egentligen inte klokt av mig att säga det. Jag hör inte till Thåström-generationen, och jag har alltid haft svårt för Plura och tyckt att Eldkvarn, och den ännu senare generationens Håkan Hellström är grovt överskattade. Men Thåström är och förblir unik. Pånken med tattarlook som inte är någon pånke längre, utan bliven 54. Han har alltid haft en plats i mitt hjärta; helt sedan han sjöng Bellman som ingen annan kan sjunga Bellman: Märk hur vår skugga.
Dessutom är hans egna låtar helt autentiska, ärliga berättelser om delar av hans liv; som Pappan i Främling överallt, som ligger och vrider sig på andra sidan väggen. En låt som Thåström fick ur sig rätt sent i livet. Så kan det vara med föräldrar. Sen förstås Kärlek är för dom och den romantiskt stökiga Släpp Aldrig in Dom Här, samt den låt jag föll för nu: Fan fan fan: ”Det skulle varit du”, en låt om en gammal passion.
Thåström hör till dem som aldrig larvar sig i TV-program, och som alla vet är han nästan omöjlig att få intervjua. På scen spattar han runt som värsta ADHD-freakset, men det GÖR ingenting. Det är så han pejlar sin inre ton. Hans sång är helt igenom äkta, hans musiker i tung-gung-rocket är skitbra. Och jag som alltid vetat att jag gillade honom, vet det ännu bättre nu. Karln är ju poet. Liksom några i den här gruppen, och den här mannen, och den här, och många fler. Det är bara att älska på. Finns hur många musikaliska orter som helst på kartan. Ain´t life grand?
--------------------------------------
Tillägg: Hon där uppe i norr hälsar att "Svt-programmet var lysande, jag såg det på play igår kväll", så det kan den som vill göra.
Numera måste jag inte bli förälskad i musiker; det har blivit klarlagt att de hör till det eldigare området av mina projektioner. Att jag hela tiden älskar vissa konstnärer, en och annan författare, och så musiker då. Spelar ingen roll om de är klassiska pianister, vilda dirigenter, rajsångare, cellovirtuoser, rockmagneter, eller tenorer. Jussi, Placido Domingo, José Carreras, Bob Dylan, Leonard Cohen, Bryn Terfel, Erik Saeden, den unge Robert Plant, Jim Morrison, John Lennon, Nick Drake eller violinisten Daniel Hope. Alla får plats på kartan. Liksom alla brudarna då; från Joni Mitchell och Sandy Denny till René Fleming, Melissa Horn och Cecilia Bartoli. Alla dessa som tar kärlekens banaliteter till förvånande höjder.
Kartan växer; men vissa brutala hårdrockare och söta gullpoppare är för alltid utanför min lyssning. Liksom vissa pianovirtuoser gör mig mera döv än mottaglig. Samt finns det en och annan folkmusikmänniska som gör mig alldeles galen av anti-nostalgi. Nämner inget namn för jag vill inte vara elak. Men det är hon som skriker efter korna, ni vet.
Åter till folkrocken. Nu senast då var det Thåströms återkomst. Jag var förstås inte på plats i Göteborg, på Way out west. Men vi som missade det kunde se filmen om Thåström och hans konsert tre gånger i SvT. Två gånger höll den faktiskt för. Och det är ju egentligen inte klokt av mig att säga det. Jag hör inte till Thåström-generationen, och jag har alltid haft svårt för Plura och tyckt att Eldkvarn, och den ännu senare generationens Håkan Hellström är grovt överskattade. Men Thåström är och förblir unik. Pånken med tattarlook som inte är någon pånke längre, utan bliven 54. Han har alltid haft en plats i mitt hjärta; helt sedan han sjöng Bellman som ingen annan kan sjunga Bellman: Märk hur vår skugga.
Dessutom är hans egna låtar helt autentiska, ärliga berättelser om delar av hans liv; som Pappan i Främling överallt, som ligger och vrider sig på andra sidan väggen. En låt som Thåström fick ur sig rätt sent i livet. Så kan det vara med föräldrar. Sen förstås Kärlek är för dom och den romantiskt stökiga Släpp Aldrig in Dom Här, samt den låt jag föll för nu: Fan fan fan: ”Det skulle varit du”, en låt om en gammal passion.
Thåström hör till dem som aldrig larvar sig i TV-program, och som alla vet är han nästan omöjlig att få intervjua. På scen spattar han runt som värsta ADHD-freakset, men det GÖR ingenting. Det är så han pejlar sin inre ton. Hans sång är helt igenom äkta, hans musiker i tung-gung-rocket är skitbra. Och jag som alltid vetat att jag gillade honom, vet det ännu bättre nu. Karln är ju poet. Liksom några i den här gruppen, och den här mannen, och den här, och många fler. Det är bara att älska på. Finns hur många musikaliska orter som helst på kartan. Ain´t life grand?
--------------------------------------
Tillägg: Hon där uppe i norr hälsar att "Svt-programmet var lysande, jag såg det på play igår kväll", så det kan den som vill göra.
torsdag 5 januari 2012
Snö i ögonfransarna
Just det. One of my favorite things. Klockan två kom snöfallet. Stora vita flingor, typ franskt tvåltvättmedel. Promenad med fluff på ögonen och näsan och kindbenen. Alla hundar svarta mot vitt. Alla tanter och farbröder i silhuett mot vinterhimlens nederbörd. Bilarna aningens omskulpterade. Träden aningens vita.
Efter en halvtimme avtog fluffet och blev till små oansenliga korn. Jaha, det var White Christmas det. Den millimetertjocka snön låg i alla fall kvar under hela promenaden. Ungefär som pudersocker på en mastig chokladkaka. Ungefär som mjäll på en kavaj. Ungefär som strösocker på asfalt. När jag kom hem var den redan smält, utom på gräsmattan utanför vårt hus. Det gick fortfarande att hurra lite inombords. För ett sjukt kort snöfall.
(Allt som ska värderas på TV just nu är nämligen sjukt bra).
Jag önskar alla mina fyrtioåtta läsare en fin trettonhelg, med musik och fluff, mera snö, trevlig samvaro, och bra musik.
Här tänkte jag bjuda på tre heliga konungar, men de vingförsedda gyllene hästarna (antika) får bli en bra bild av det vi alla längtar efter. Lugnt trav och vingar. Mot det gyllene ljuset.
Efter en halvtimme avtog fluffet och blev till små oansenliga korn. Jaha, det var White Christmas det. Den millimetertjocka snön låg i alla fall kvar under hela promenaden. Ungefär som pudersocker på en mastig chokladkaka. Ungefär som mjäll på en kavaj. Ungefär som strösocker på asfalt. När jag kom hem var den redan smält, utom på gräsmattan utanför vårt hus. Det gick fortfarande att hurra lite inombords. För ett sjukt kort snöfall.
(Allt som ska värderas på TV just nu är nämligen sjukt bra).
Jag önskar alla mina fyrtioåtta läsare en fin trettonhelg, med musik och fluff, mera snö, trevlig samvaro, och bra musik.
Här tänkte jag bjuda på tre heliga konungar, men de vingförsedda gyllene hästarna (antika) får bli en bra bild av det vi alla längtar efter. Lugnt trav och vingar. Mot det gyllene ljuset.
onsdag 4 januari 2012
Rysk trängsel på Nationalmuseum
Jag tog mig ner till Skeppsholmen och gick en runda. Ville se om Turner/ Monet/Twombly på Moderna. Icke. Det var trångt som en lagård, och luktade åt det hållet. Vände i dörren. Gick ner till Nationalmuseum, och tog mig an den stora utställningen med rysk konst, som länge legat på att-göra-listan.
Jag vet inte jag. En konstig konstälskare är jag, som egentligen inte gillar museer. Men på Nationalmuseum går det ju an att njuta av själva byggnaden. Paradtrappan, taken, väggmålningarna.
Peredvizjniki-utställningen var dock inte heller lätt att se. För mycket folk, för få riktigt engagerande målningar. Plottrigt. God pedagogisk information, men extremt mycket detaljer i måleriet. Landskap grågröna eller gulnade, jag vet inte vad, men sällan kom de i närheten av en Constables eller en Corots ljuskvalitéer. Ännu mer petiga interiörer i Biedermeierstil, anekdotiska scener. Det är den uppstigande medelklassens konst, och få var de som just under den här epoken, i hela Europa, undgick medelklassigheten.
Samtidigt kan man ana att just de ryska målarna i generationen 1870-1911, ännu inte riktigt kommit ut ur garderoben. Impressionismen landade långt senare i Ryssland, men när den väl gjort det kunde man avläsa ett annat penselspel; en frigörelse. Här har dock de flesta överlastade interiörer och broderade träd i landskap för mycket av akademism över sig, duktighet mer än liv. Själv kände jag mig också mer duktig än road. Historielektion på två raka timmar.
Undantagen är värda att nämna; ett snölandskap av någon jag glömt namnet på, en vinterskog, så helt svensk, och mer ärligt realistisk än Fjaestads silversnö. Även Isaak Levitans: Vägen till Vladimir, 1892, hade en tung realistisk stämning; det han målade var vägen till Sibirien och fånglägren.
Porträtten utmärkte sig. Till exempel då ett vänskapsporträtt av nämnde Isaak; en vacker och melankolisk jude med tankfullt uttryck, eller Ilja Repins porträtt av sin lille son. Ivan Kramskojs Porträtt av en bonde, 1868, var renskalat och fint, liksom de inkännande porträtten av Tolstoj, med fårad och brinnande panna, eller målad, av Ilja Repin 1901, som en barfotamunk. Jag tyckte jag kände igen honom väl, om inte annat så från min egen text:
”Tolstoj blev med tiden allt munkigare; drog ner på utanverket, lekte fattig på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt”.
(DN 15.2.02)
Just så. Och på samma sätt är den här utställningens slagsida en alltför dygdig konst. Porträtten av adelsdamer ser ut som de beställningsuppdrag de är. Klänningarna har ingen lyster, inget av Manets stofflighet, en hund blir en vitbeige fläck utan kropp, inte ens juvelerna gnistrar. Bilder ur den ryska historien är naivt sentimentala. Naturmåleriet, som sagt, inte i närheten av det som Corot, Constable, Hill och Skagenmålarna, åstadkom vid ungefär samma tid.
Jag får en känsla av att det stränga repressiva Ryssland, (där inte ens de bysantinska bildstriderna var särskilt avlägsna), har lagt en auktoritär hand över måleriet. Men jag lär mig en del. Mest av de medkännande bilderna ur de allra mest slitna arbetarnas liv: tvätterskor, koleldare, bönder och pråmdragare. Den finaste bilden jag hittade var ingen av de stora paradnumren, inte Repins berömda Pråmdragare vid Volga 1870-73, men en mindre studie gjord vid samma tid. Ett porträtt av en anonym, namnlös pråmdragare med selen runt axlarna. Han står lätt framåtlutad, som om det ständiga dragandet har förändrat hela hans kropp. Han är en mager rysk oxe, med stora händer. Huvudet är lutat neråt, som om han ogärna ser målaren i ögonen. Mössan skuggar halva ansiktet, och vi kan inte se hans karaktär, hans vilja, hans personlighet – så som i de andra porträtten. Vi ser en människa utan val. Den delen av utställningen berör mig mest: Målare som börjar studera sitt folk; cirka tjugo år före revolutionen.
Och kanske, kanske, var de liksom Tolstoj en smula naiva i sin människosyn. Bönderna gjorde narr av Tolstojs välvilja bakom hans rygg, även hans familj tvivlade på hans livsval. Till sist skrev han, en smula desillusionerad: ”Frid finns på stäppen”. Men det var han som, förutom sina veritabla roman-romaner, skrev om och gav upphov till ett anarko-pacifistiskt motstånd mot krig och tsaristiskt övervåld, startade den första demokratiska skolan, och för detta samt annat oregerligt tänkande, blev exkommunicerad av den ortodoxa kyrkan, och censurerad av tsarens polis.
--------------------------------------
Utställningen pågår till 22 Januari 2012.
--------------------------------------
Mer om Leo Tolstoj:
"Tolstoj kallade aldrig sig själv för anarkist men hans idéer är anarkistiska, att avvisa staten och egendomsrätten. Båda dessa måste avvecklas för att människorna skall leva fritt och i tillstånd av gemenskap och ömsesidig fred. Varor och tjänster skall fördelas så att människorna får allt de behöver men inget för överflöd. För att detta skall kunna fungera pläderar han för en moralisk revolution. Genom förnuft och ytterst genom övertalning och exempel. Detta för att motverka det onda samhället.
(...) Han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning inom anarkismen."
Citat hämtat från Sören Odensåkers hemsida.
Ivan Kramskoj: Porträtt av en bonde, 1868,
Jag vet inte jag. En konstig konstälskare är jag, som egentligen inte gillar museer. Men på Nationalmuseum går det ju an att njuta av själva byggnaden. Paradtrappan, taken, väggmålningarna.
Peredvizjniki-utställningen var dock inte heller lätt att se. För mycket folk, för få riktigt engagerande målningar. Plottrigt. God pedagogisk information, men extremt mycket detaljer i måleriet. Landskap grågröna eller gulnade, jag vet inte vad, men sällan kom de i närheten av en Constables eller en Corots ljuskvalitéer. Ännu mer petiga interiörer i Biedermeierstil, anekdotiska scener. Det är den uppstigande medelklassens konst, och få var de som just under den här epoken, i hela Europa, undgick medelklassigheten.
Samtidigt kan man ana att just de ryska målarna i generationen 1870-1911, ännu inte riktigt kommit ut ur garderoben. Impressionismen landade långt senare i Ryssland, men när den väl gjort det kunde man avläsa ett annat penselspel; en frigörelse. Här har dock de flesta överlastade interiörer och broderade träd i landskap för mycket av akademism över sig, duktighet mer än liv. Själv kände jag mig också mer duktig än road. Historielektion på två raka timmar.
Undantagen är värda att nämna; ett snölandskap av någon jag glömt namnet på, en vinterskog, så helt svensk, och mer ärligt realistisk än Fjaestads silversnö. Även Isaak Levitans: Vägen till Vladimir, 1892, hade en tung realistisk stämning; det han målade var vägen till Sibirien och fånglägren.
Porträtten utmärkte sig. Till exempel då ett vänskapsporträtt av nämnde Isaak; en vacker och melankolisk jude med tankfullt uttryck, eller Ilja Repins porträtt av sin lille son. Ivan Kramskojs Porträtt av en bonde, 1868, var renskalat och fint, liksom de inkännande porträtten av Tolstoj, med fårad och brinnande panna, eller målad, av Ilja Repin 1901, som en barfotamunk. Jag tyckte jag kände igen honom väl, om inte annat så från min egen text:
”Tolstoj blev med tiden allt munkigare; drog ner på utanverket, lekte fattig på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt”.
(DN 15.2.02)
Just så. Och på samma sätt är den här utställningens slagsida en alltför dygdig konst. Porträtten av adelsdamer ser ut som de beställningsuppdrag de är. Klänningarna har ingen lyster, inget av Manets stofflighet, en hund blir en vitbeige fläck utan kropp, inte ens juvelerna gnistrar. Bilder ur den ryska historien är naivt sentimentala. Naturmåleriet, som sagt, inte i närheten av det som Corot, Constable, Hill och Skagenmålarna, åstadkom vid ungefär samma tid.
Och kanske, kanske, var de liksom Tolstoj en smula naiva i sin människosyn. Bönderna gjorde narr av Tolstojs välvilja bakom hans rygg, även hans familj tvivlade på hans livsval. Till sist skrev han, en smula desillusionerad: ”Frid finns på stäppen”. Men det var han som, förutom sina veritabla roman-romaner, skrev om och gav upphov till ett anarko-pacifistiskt motstånd mot krig och tsaristiskt övervåld, startade den första demokratiska skolan, och för detta samt annat oregerligt tänkande, blev exkommunicerad av den ortodoxa kyrkan, och censurerad av tsarens polis.
--------------------------------------
Utställningen pågår till 22 Januari 2012.
--------------------------------------
Mer om Leo Tolstoj:
"Tolstoj kallade aldrig sig själv för anarkist men hans idéer är anarkistiska, att avvisa staten och egendomsrätten. Båda dessa måste avvecklas för att människorna skall leva fritt och i tillstånd av gemenskap och ömsesidig fred. Varor och tjänster skall fördelas så att människorna får allt de behöver men inget för överflöd. För att detta skall kunna fungera pläderar han för en moralisk revolution. Genom förnuft och ytterst genom övertalning och exempel. Detta för att motverka det onda samhället.
(...) Han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning inom anarkismen."
Citat hämtat från Sören Odensåkers hemsida.
måndag 2 januari 2012
Somna in och vakna upp och speeda ner
Jag somnade in som en välformulerad fullblodskvinna och vaknade upp som Freddie Wadling. Hur länge jag sov? En vanlig natt bara. Och med avseende på vissa avgörande kvalitéer, var det kanske ändå inte så dumt. Om det är nåt Freddie Wadling har så är det ju trohet mot sin inre röst.
Nej, jag går inte med käpp, som Freddie, och har inte hans fysiska problem. Hela liknelsen är förstås att betrakta som en omåttlig konstnärlig överdrift, kanske en dröm. Jag sjunger inte som Freddie, jag bara sjunker ihop efter sexdagarsloppet. Den astronomiskt minimala dosen av det föreskrivna pillret, läkarens idé, visade sig speeda upp mig i överkant. Visserligen gick jag dubbelt så långa promenader, men jag kom inte heller i säng före fyra. Visserligen var jag piggare än förut, men också mer aggressiv. Alltså noterade jag en tydlig förlust, en förlust av inre ro. Minskad aktivitet i höger hjärnhalva till förmån för den vänstra, skulle jag tro. Det som hela vårt samhälle är inriktat på: mindre frid och mer action, på gott eller ont. Men vi som arbetar kreativt vet att den högra hjärnhalvan, och därtill den mer meditativa alfarytmen, är a och o för dem som vill följa en annan bana än logikens, handelskammarens, tävlingens och snusförnuftets.
Alltså tog jag ut det lilla halva pillret. Litar på att tre Konungar kommer att överlämna helt andra gåvor. Myrra och rökelse i varje fall. Vänskap och kärlek. Mer ont om guld, men det gör inget. Igår kväll kom jag äntligen ned i den meditation jag praktiserat i ett år, som samlar ihop min hjärna i en vilsam frekvens, som timmen efteråt kan övergå i nya idéer. Något alla hjärnforskare vet om. Hjärnans vila är bara ett annat sorts arbete. Helt nödvändigt för nya lödningar, kopplingar, rensning och synaptisk frigörelse.
Ute igen i det ständiga diset mellan träd och uddar. Lunkar på. Från vattnets issörja lyfter sex svanar, det ritschar i luften. De svänger runt udden för att söka öppnare vatten. Tolv vita vingar mot tjugofyra svarta träd. Nej, det är inte siffermagi.
När jag gått min vardagsrunda, mött den vänliga fransyskan, och min roliga ungdomsvän teaterdirektören, är jag rätt nöjd. På hemvägen ser jag svanarna igen. Nu lyfter de på nytt, alla sex, västerut, kanske mot Solna strand.
Svanar, svanar på himlen där, säg vad som finast i världen är? Änderna, ligger och kajkar alldeles nära avloppet mot sjön; vattnet är väl varmare där. Men för mig finns det inga andra riktningar än svanarnas, söka friskare vatten, lyfta dit näbben pekar. Förändras inom ramen för det möjliga. Byta kropp, och fjäderhamn.
Är metamorfoser möjliga? Ja, men långsamma. Så långsamma att de som aldrig undergår metamorfoser, sällan förändras och håller fast vid allt gammalt, når fortare fram. Men inte till samma mål förstås.
Nej, jag går inte med käpp, som Freddie, och har inte hans fysiska problem. Hela liknelsen är förstås att betrakta som en omåttlig konstnärlig överdrift, kanske en dröm. Jag sjunger inte som Freddie, jag bara sjunker ihop efter sexdagarsloppet. Den astronomiskt minimala dosen av det föreskrivna pillret, läkarens idé, visade sig speeda upp mig i överkant. Visserligen gick jag dubbelt så långa promenader, men jag kom inte heller i säng före fyra. Visserligen var jag piggare än förut, men också mer aggressiv. Alltså noterade jag en tydlig förlust, en förlust av inre ro. Minskad aktivitet i höger hjärnhalva till förmån för den vänstra, skulle jag tro. Det som hela vårt samhälle är inriktat på: mindre frid och mer action, på gott eller ont. Men vi som arbetar kreativt vet att den högra hjärnhalvan, och därtill den mer meditativa alfarytmen, är a och o för dem som vill följa en annan bana än logikens, handelskammarens, tävlingens och snusförnuftets.
Alltså tog jag ut det lilla halva pillret. Litar på att tre Konungar kommer att överlämna helt andra gåvor. Myrra och rökelse i varje fall. Vänskap och kärlek. Mer ont om guld, men det gör inget. Igår kväll kom jag äntligen ned i den meditation jag praktiserat i ett år, som samlar ihop min hjärna i en vilsam frekvens, som timmen efteråt kan övergå i nya idéer. Något alla hjärnforskare vet om. Hjärnans vila är bara ett annat sorts arbete. Helt nödvändigt för nya lödningar, kopplingar, rensning och synaptisk frigörelse.
Ute igen i det ständiga diset mellan träd och uddar. Lunkar på. Från vattnets issörja lyfter sex svanar, det ritschar i luften. De svänger runt udden för att söka öppnare vatten. Tolv vita vingar mot tjugofyra svarta träd. Nej, det är inte siffermagi.
När jag gått min vardagsrunda, mött den vänliga fransyskan, och min roliga ungdomsvän teaterdirektören, är jag rätt nöjd. På hemvägen ser jag svanarna igen. Nu lyfter de på nytt, alla sex, västerut, kanske mot Solna strand.
Svanar, svanar på himlen där, säg vad som finast i världen är? Änderna, ligger och kajkar alldeles nära avloppet mot sjön; vattnet är väl varmare där. Men för mig finns det inga andra riktningar än svanarnas, söka friskare vatten, lyfta dit näbben pekar. Förändras inom ramen för det möjliga. Byta kropp, och fjäderhamn.
Är metamorfoser möjliga? Ja, men långsamma. Så långsamma att de som aldrig undergår metamorfoser, sällan förändras och håller fast vid allt gammalt, når fortare fram. Men inte till samma mål förstås.