lördag 19 augusti 2017

Kjell Westö - Den svavelgula himlen


Jag skrev om Kjell Westös nya roman; det bästa jag läst på länge. Man sitter med ett susande i huvudet av igenkänningar; det är skärgårdsnaturen, det är staden Helsingfors, det är den tid i livet han gestaltar, tiden från elva år och uppåt, när allt är nytt och alla människor man möter och håller sig till blir livsavgörande. Från en luftburen ungdom till besvärliga passioner.
Läs den!

Och läs min recension här.

onsdag 16 augusti 2017

Kafka och Skuggorna


När jag läser Kafkas brev till sin far, den dominante, okänslige och förtryckande fadern till en känslig och begåvad son, blir jag överväldigad av Frans generositet, hans sannfärdiga försök att tränga igenom den mur som hans far utgör, hans lyhörda vilja att inte skada fadern, men samtidigt vara så ärlig som möjligt. Det har uppenbarligen kommit till en punkt där allt måste sägas, och sägas så tydligt och utan tvetydigheter som möjligt. 

What was always incomprehensible to me was your total lack of feeling for the suffering and shame you could inflict on me with your words and judgments. It was as though you had no notion of your power.

Ur brevet framtäder en väsensskild far; en doer med uppkomlingsnit och tvära ryck av förakt för den blyge, litteräre sonen. En far som bullrar och vet allt om allt och inte kan lyssna till någon annan. En som dessutom ofta hotar med våld och straff utan att genomföra det:

It is also true that you hardly ever really gave me a whipping. But the shouting, the way your face got red, the hasty undoing of the braces and laying them ready over the back of the chair, all that was almost worse for me. It is as if someone is going to be hanged. If he really is hanged, then he is dead and it is all over. But if he has to go through all the preliminaries to being hanged and he learns of his reprieve only when the noose is dangling before his face, he may suffer from it all his life.

Om man någon gång, eller rätt ofta, tyckt att en förälder har betett sig som skit, så kan det hjälpa att läsa om Kafkas barndom, fast ”hjälpa” är fel ord, men i beskrivningen av det oerhörda tryck han levde under bleknar det mesta. Frans överlämnade brevet till sin mor för att hon skulle ge det till fadern. Det gjorde hon aldrig. Det lämnades tillbaka. Sonens arbete för ett steg till förståelse var förgäves. Men Frans Kafka skrev. Och kanske blev hans författarskap ännu intensivare på grund av det tryck han levat under. Man vet inte. Man ska inte idealisera saker.

                                                    *

De flesta barn växer upp i någons skugga, de flesta människor lever med skuggan av en annan. Det kan vara fadern som är alkoholist, som blir ett lallande fån på helgerna och sen sticker för gott. Det kan vara den masochistiska modern som nitar sin familj vid intresset för hennes sjukdomar. Det kan vara fadern som aldrig ens ger sig till känna. Det kan vara modern som ligger med alla som går förbi, det kan vara hon som är fastfrusen i ordentliga ritualer. Varianterna är många och ofta mer smygande än de jag skisserat. En förälder som aldrig riktigt är hemma, som verkar vara någon annanstans. Eller hon som ogillar fysisk beröring (Jazzmusikern Paul Desmonds mor sägs alltid ha hanterat honom med gummihandskar på, hon var tvångsneurotisk och hans far såg till att flytta sonen till sina släktingar. Det var räddningen). 

Vi lever alla i någons skugga. Själva solen kastar en lång skugga; den berömde och framgångsrike fadern, en varm och snäll man, utgör ett tak för sina barn. Barnen till författaren och kritikern, som tidigt ska tävla i snillrikhet. Eller sonen till den berömda pianisten, vars övningar ekar genom huvudet på ett barn som var lite grann i vägen. 

Det märkliga och fina är hur skuggorna inte sällan ger kraft eller incitament till ett konstnärskap. Ingen Ingmar Bergman utan den problematiska prästfamiljen. Ingen Harry Martinsson utan den tidiga ensamheten. Ingen Nelly Sachs utan de djupt oroande kollektiva skuggor som föll över hennes liv. Ändå – det gäller att komma ut ur de där skuggorna, via egen kreativitet eller sanningssökande, av något slag. Inte alla mäktar det.  Men de som kan...
                             
                

måndag 14 augusti 2017

Trump Deconstructed


Det här är den bästa artikel jag läst om hela fenomenet Donald Trump. Nu råder "om-ni-ska-läsa-en-enda-artikel-idag"-regeln. Det blir Sidney Blumenthal i LRB!

"What Gatsby and Trump also have in common are gangsters. Gatsby’s fortune is secretly derived from his bootlegging partnership with Meyer Wolfsheim, a character based on the mobster Arnold Rothstein, who fixed the 1919 World Series. Trump’s business has been dependent almost from the start on real-life racketeers. There was Anthony ‘Fat Tony’ Salerno, boss of the Genovese crime family, and Paul ‘Big Paulie’ Castellano, boss of the Gambino crime family, who owned the company that provided the ready-mix cement for Trump Tower, used in place of the usual steel girders. There was John Cody, the boss of Teamsters Local 282, who controlled the cement trucks and was an associate of the Gambino family. There was Daniel Sullivan, Trump’s labour ‘consultant’, who in partnership with the Philadelphia crime boss Nicodemos ‘Nicky’ Scarfo’s financier, sold Trump a property in Atlantic City that became his casino. There was Salvatore ‘Salvie’ Testa, ‘crown prince’ of the Philadelphia Mob, who sold Trump the site on which two construction firms owned by Scarfo built the Trump Plaza and Casino. There was Felix Sater, convicted money launderer for the Russian Mafia, Trump’s partner in building the Trump SoHo hotel through the Bayrock Group LLC, which by 2007 had more than $2 billion in Trump licensed projects and by 2014 was no more. There was Tevfik Arif, another Trump partner, Bayrock’s chairman, originally from Kazakhstan. Bayrock’s equity financing came from three Kazakh billionaires known as ‘the Trio’, who were reported to be engaged in racketeering, money laundering and other crimes. And so on.​"

Länk här

söndag 13 augusti 2017

Virginias guvernör säger ifrån

Alla vet väl nu vad som händer i Charlottesville, Virginia, USA. Och att Trump som vanligt inte säger ifrån om det värsta utbrottet av huliganism och våld från vit.makt-idioterna, trots att det redan lett till ett mord. Men här är en som säger det som ska sägas. Det ger mig återigen hopp om Amerika. 




De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika. 

söndag 6 augusti 2017

Mississippi

Det ösregnar, en riktig rotblöta, en vederkvickelse för landskapets torra backar och för tidigt gulnade träd. Vattnet forsar fram på gården, ett femtiotal starar flyger upp och vet inte längre var de ska sitta i de svajande slaskande träden. De slåss om platserna på takåsen mittemot, de lugnar ner sig när de funnit exakt lika avstånd till varandra, det är cirka en meter emellan dem. Nu sitter de som på en stadig linje under de flygande molnen.

Den stora kastanjen och lönnen utanför mitt fönster står och svajar i skopor av regn som om en liten tromb rundar deras cirklar och är borta. Stuprännorna sprutar över och stuprören öser ur sig vattnet från ovan.
Det är Mississippi tänker jag. Det är hästen som vägrar vid den överfyllda floden, det är mulorna som hasar i leran, det är männen som försöker ta sig över det våldsamma vattnet. Det är våldsamheten i As I lay dying. Jag har just läst den. William Faulkner är den starkaste konstnärliga upplevelse jag haft sen jag såg Folkoperans Philip Glass-föreställning i höstas.

Men Faulkner. Faulkner. Den oerhörda kraft han lägger i sin närvaro bland människorna och djuren, det varma hjärta som rör sig bakom hans text om människorna som kämpar på sin plats i Mississippi, med sina kor och hästar, mulor och bomullsfält, sina förhållanden, sin arbetsamhet, sin vildhet och sin vrede. Hur arkitektoniskt skickligt han bygger in landskapet, husen, broarna, höjderna, ljuset, färgerna i sin berättelse. "Hans språk är"... brukar man säga, det låter för jävla tamt: Han skriver som om han är helt inne i det där ovädret som drabbar människorna, medan frun i huset, Addie, ligger och dör och sonen Cash redan snickrar envetet och noggrannt på hennes kista, där Darl sitter och drömmer och är den underlige konstnären i denna familj, där Jewel är en vilding och fadern en snusförnuftig latmask, och dottern Dewey Dell bringar tröst och korgar med matsäck.

Det finns väl en massa invändningar man kan göra om kvinnoporträtten, Dewey Dell är ju mjuk som dagg, men Addie som ligger och dör är en stark personlighet, och så den där typiskt sydstatsreligiösa sjungande malande människan, Cora, som alltid säger nåt om Gud och hans vägar. "The Lord giveth and the Lord taketh away". Javars.

På ett sätt har Faulkner gjort det lätt för sig. Romanen är skriven som flätade röster, inifrån varje jagperson. Faulkner är dem alla, går in i dem alla, med vars och ens språk. Och det är mycket sydstatsvändningar som det tar ett tag att förstå (jag undrar hur de gjorde med den svenska översättningen som jag inte läst). Deras inre röster är individuella, men stämda under trycket av det stora ackordet, döden, fattigdomen, familjen, ovädret. Med gudagåvan (från Joyce) stream-of-consciusness flyter romanen på som ett litet drama med femtontalet röster.

Från och med nu ska jag läsa Faulkner resten av alla regnvädersdagar på jorden. Hans djup och hetta och närvaro har inte funnits i någon bok jag läst, på länge. Men jag har en riktigt bra recensionsbok under läslampan. Mer om det senare.



Faulkner med sin häst

söndag 30 juli 2017

En liten barocktrio

En stor konstruktion. En kyrka, en korsformad Linnélada. Stora ljusa fönster mot blekgrått väder utanför. En väldig relief av Tessin, där Jesus flyger upp vit som kalk och sträcker upp sina armar mot Fadern i himmelen. Kyrkan är full. Jag är en smula svettig under blusen.

När jag blundar ser jag bilder flimra förbi som i en lång bred tunnel som smalnar av mot en ljus öppning. I tunnelns mörker vimlar bilderna förbi som på en målning av yttersta domen; Tarantinos blodiga scener ur filmen från igår, folk som skjuter varann någon annanstans, en psykotisk president som uppviglar till polisvåld, flyktingar, döda och uppsvällda i en gummibåt. Barn utan föräldrar, föräldrar utan sina barn. Torra marker som brinner. Vanvettiga strider som tar fäste i kroppar och hjärnor och utspelar sig om och om igen framför våra tafatta försök att rädda och ställa tillrätta. TV-serierna som blir mer och mer våldsamma. Blod som flyter, skallar som slås sönder, barn som skriker från ett sjunkande skepp.

Men längst bort i den våldsamma tunneln, där den lilla ljusa öppningen finns, sitter två kvinnor och en man och spelar på sina instrument, en viola, en viola da gamba och en cembalo.
De spelar Buxtehude, som de gjort i 350 år.  När jag öppnar ögonen ser jag dem. Och när jag kommer ut ur kyrkan börjar det regna över den stora flocken människor, som har hört konserten. Vi är ute ur tunnelns mörker.



måndag 24 juli 2017

On the bonny, bonny banks of Loch Lomond


- Vad är det? Vad är det som händer, sa han.
Vi låg tätt intill varandra vid en strand av Storavatnet i Voss. Det var en så där allmänt halvljummen julidag som nu. Men vädret var stilla, och vi hade bara lagt oss ner för att vila. Legat hade vi gjort förr. Men detta var något annat, som om huden mellan våra händer liksom smälte in i den andra handen, som en liten ström av luft och liv, helt givet, okontrollerbart.

Så hade varken han eller jag upplevt "hålla handen" tidigare. Det var som svaret på den där frågan: Hur passar människor ihop? Vi passade. Det var basic.

I Voss var vi på ett sommarseminarium. Vi låg rätt ljudligt gissar jag, i den uthyrda folkhögskolan. Och hudkontakten på en strand i Voss var alltid densamma. På Gotland, på Öland, i Spanien, många år senare. Vi låg efter åtta som värsta passionerade, i Granada. Det gick aldrig över. I Granada såg vi Flamenco, så bra. I Madrid såg vi konst. I Paris såg vi Sainte Chapelle, och bodde i skilda rum på hotellet för min man hade börjat snarka så ljudligt. Vi for hem med nattåg och drack whisky.

Jag kom att tänka på den där stranden i Voss idag när  Bryn Terfel sjöng Loch Lomond i radio.
"But me and my true love will never meet again, on the bonny, bonny banks of Loch Lomond".
Och sen har jag fattat att den stora skotska sjön är populär som vigselplats. Så vackert, och betydligt mindre vulgärt än Las Vegas.
Min man och jag gifte oss i en liten medeltida kyrka, Kaga, i Östergötland. Sen gick vi snabbt hem och la oss. Och - nej - det var inget uppvisningsbröllop.