Philip Roth - longörer och epifanier

Jag har bara läst två romaner av Philip Roth tidigare, den legendariska, bullriga och kalejdoskopiska Amerikansk Pastoral och den mycket stillsamma och sorgsna Exit Ghost som jag skrev om här.
Den bok jag nyss läst ut sägs vara hans sista. Den heter Nemesis och är en Roth som överraskar mig genom sin trägna vanlighet. Allt i boken är mycket osensationellt, förutom den polioepidemi som drabbar en generation unga människor i staden Newark i New Jersey sommaren 1944 - och särskilt då ett gäng unga judiska pojkar - så är allt som händer bara mycket allmänmänskliga ting. Här finns ingen glamour och inga galna amerikanska genier, ingen vild ungdom och inga dekadenta revoltörer.
Livet, som det skildras av Roth, innebär en stadig vandring i ansvar och studier, nedärvd judisk etik och social gemenskap på en fotbollsplan där sommarlovspojkar sparkar boll och kastar spjut.

Bucky Cantor är kanske en av de mest alldagliga huvudpersoner jag mött. Och då får man fatta det som att Philip Roth gör en mening av just detta; hur alldaglighet förbyts i stora etiska dilemman, gudsproblem och avsked, under en livsperiod på några korta månader när hundratalet barn dör i polio och många av de andra får men för livet.
Bucky är en ungdomsledare som förflyttar sig från den hemska värmeböljan och polioskräcken i Newark till ett friluftsidealistiskt ungdomsläger i Pennsylvania där han kan arbeta tillsammans med sin fästmö, långt bortom problemen i hemstaden. Skildringen av friluftsidealismen hör till det man typiskt fnissar åt. 

Jag vill inte spoila berättelsen för er med alla detaljer om vad som sen händer. Men det Roth koncentrerar sig på är alltså en ung människas möte med ett ansvar han inte kan ha kontroll över - poliosmittan - och en idé om hur Gud och livet borde vara, som visar sig ohållbar. Det gamla teodicéproblemet står skrivet inte mellan utan på raderna, och överhuvudtaget gör Roth oss lite överinformerade om problemets kärnpunkt och förgreningar. Men de händelser som skildras, sådant som avgör ett öde på några dagar och låter slumpen vrida till det på fruktansvärda sätt, är samtidigt en befriande motvikt mot alla amerikanska lycko-och-vinnar-ideal som vi nu ser förfäktas av en av världens mest korkade presidenter.

Philip Roth är gammal och vis, men kanske också lite trött. Jag erkänner min svaghet för honom, samtidigt som jag irriterar mig en aning på hur han vrider och vänder på realiteterna i sitt tema, och på tankarna i Cantors huvud. Denna korta roman kunde varit kortare. Men jag tycker mycket om att han låter en samling så oerhört vanliga människor vara huvudfigurer i sitt drama, där vikten alltid ligger vid eviga mänskliga dilemman, mellan hälsa-sjukdom, kärlek-stolthet, lojalitet-egoism, mellan varför och varthän och vad är meningen med allt ont och all skit i världen? -  tillbaka till ögonblicken av komplett fröjd mellan två unga människor som första gången klär av varandra nakna.

Mellan de jordbundet realistiska skildringarna av allt som sker i vardagen, mat och sport, sovkojer, lägereldar och spjutkastning, lyfter de ljuvliga ögonblicken och fladdrar genom texten som flaggor, snart nog sönderrivna av tidens vind.

Februariljuset

Alltid i februari: Förvåningen över hur snabbt ljuset kommer tillbaka. När man så länge varit under isen av mörka eftermiddagar, hala gator och temperaturer som fodrar tålamod, sisu, nordisk jäkla tåga. Och så infaller februari, det sker ett uppvaknande, isen är full av skridskoåkare, solen skiner i bästa fall till klockan fyra, fåglar börjar drilla och de första snödropparna kommer upp ur rabatterna på gården. Februari borde firas, nästan mer än midsommar, för nu börjar ju hela härligheten, och då menar jag inte semmeldagarna, jag är ingen fan av semlor. Men jag kan minnas doften av kardemumma, när min mormor bakade vetebröd, och att den doften var nästan godare än själva semlan.

Idag en långpromenad vid en blankis mjuk som silke, grått i grått, och ovanför det ett ljus som under tunt molntäcke tycks komma från alla håll. Ett filmiskt ljus. Fukten som får landskapet att skimra en smula, isen på vägarna som äntligen smält, bofinken, och vintergäcken som lyser vid en husvägg.
När Mars börjar blir det förstås ännu mer, dagarna tycks snart oändliga; allt griper tag i en, som om man bara har ett liv att leva, och det är ju troligen så.
Snart reser jag till Lappland, och inget Marsljus i världen är starkare än det över skarsnön och vidderna. Har man tur kommer även norrskenet och överrumplar en. Och man blir återigen en människa, mitt uppe i det stora, det som alltid återstår.

Den Negativa Stora Modern

Jag hade en mycket god vän, präst och jungian, som brukade säga: "Mot den negativa stora modern kämpar man förgäves".
Hans ord har ljudit rätt många gånger i mina öron.
I det land vi lever i, där nu mannen, männen och fäderna blivit de stora bovarna i tillvaron, där manshatet tillåts bre ut sig som slagord klistrade på alla män utan undantag, tänkte jag göra en liten exposé över hur negativa, svarta och förstörande mödrar och kvinnor kan vara.

Kvinnors svarta sidor ska naturligtvis delvis - eller i Sverige; alltid - skyllas på samhället, det s.k. patriarkala samhället, som försätter kvinnor i situationer där deras underlägsna ställning gör dem neurotiska och eventuellt även skadliga. Men nu råkar både män och kvinnor vara människor, olika kön, men också olika människor; och det svarta hos människan är inte könsbundet, det flyter fritt omkring och ställer till elände var det kan.

Arketypiskt, om man vill använda Jungs begrepp, handlar det om människans skuggsida. Ibland är den som starkast hos människor som identifierar sig med det goda, det rätta, ibland det religiösa. På baksidan av deras stora krav på sig själva, deras moralism, växer ressentimentet, den trista baksluga sidan av hat, avund och förstörelse. Man kan se det i religiösa häxprocesser, inkvisitioner, muslimsk fundamentalism och nationalistiska partiers rasism och människohat. Vi, de fina, de rena, mot dem - de syndiga, onda. Vi som gör rätt, mot dem som gör fel.

En annan variant, av mer privat karaktär är: Jag, den förfördelade. Kvinnan i skuggan av sin man. Hon som gifte sig med en rolig, begåvad man för vilken allt verkade lätt, blev den baktunga som ofta tyckte synd om sig själv, som spred sitt dåliga självförtroende till barnen. Samma barn som vid faderns död måste utropa: Pappa förstörde för oss. En återklang av modersbindning och en självbild fogad efter modern. Det finns nämligen inget svårare än att frigöra sig från sin mor, den som födde oss, och närde oss, den första tiden i livet. Många människor klarar det inte, utan blir kvar i sin moders grepp, i defensiva försvar för även dåliga mödrar. Ibland blir barn kvar i högre utsträckning hos negativa mödrar, evigt kämpande för att hitta det positiva i det negativa.

Den psykologiska litteraturen är överfull av neurotiska mödrar - och fäder - av histrioniska utbrott, av självmedlidandets dominans, av ägandebehovets fastklamrande vid barnen, av orättvist fördelade gracer beroende på barnens lydighet osv. Det kan hända - faktiskt även i Sverige - att rätt få kvinnor har begåvningen att ge sina barn fria, d.v.s att acceptera deras frigörelse och inte försöka manipulera in dem i beroenden. Det vanliga mönstret är kanske att det mest frigjorda barnet straffas. Det kan självfallet gälla fäder också, inte minst i de familjer där det ska ärvas både ämbeten, hus, pengar och en plats i lilla styrelsen. I Sofokles Antigone är det Kreon som dödar Antigone, den kvinna hans son Haimon älskar, men som Kreon inte kan bejaka. Han väljer makten och Haimon, den olydige, tar sitt liv. Inte så olikt sonen i en viss svensk finansfamilj.

Den Negativa Stora Modern, i den mening som min vän prästen använde det, ser man kanske tydligast i sagor och myter. Snövits styvmor den otäcka häxan är ett exempel: Alltid med en spänt vakande blick över Snövit, alltid jämförande, avundsjuk och maktgalen. Makt är också en del av den negativa moderns osynliga behov: Hellre söndra och härska än fred i familjen. Snövits styvmor försöker flera gånger att döda eller hämma sitt barn.
Bruno Bettelheim skriver: "I Snövit tvingas den fåfänga, svartsjuka och destruktiva drottningen att stiga i rödglödgade skor och dansa sig till döds. Tygellös svartsjuka som vill andra ont blir sitt eget fördärv, vilket symboliseras inte bara av de röda skorna utan även av döden som följer när man dansar i dem".

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Källor:
Bruno Bettelheim: Sagans förtrollade värld
C G Jung: Four Archetypes, m.fl.
Erich Neumann: Myten om Amor og Psyche, samt The Origins and History of Consciousness
Joseph Campbell: Myths to live by, The Hero with a thousand faces.

David Foster Wallace - om frihet, irritationer och val

Den här lilla you-tube-inspelningen kom till mig från en twitter-kamrat. Det är ett sällsamt bra exempel på Det Goda Amerika. Inte för att mannen som talar här vill göra sig till representant för något särskilt amerikanskt, eller ens gott, och allra minst vill han nog representera det land USA är just nu, men det slipper han, för han är död. David Foster Wallace tog sitt liv efter att i åratal kämpat med depressiva perioder.

Jag vet inte ännu så mycket om honom, men för mig hör han omedelbart hemma i den stora traditionen av schyssta, intressanta, delvis idealistiska, delvis hedonistiska, frihetliga och upproriska amerikaner av vilka jag läst så många: Norman Mailer, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Don DeLillo, Paul Auster, och tillbaka till John Steinbeck, Hemingway, Ginzberg, Pirsig, Updike, O´Neill osv. Det är deras och deras likars medkännande, humoristiska, surrealistiska och allt annat än trästock-materialistiska hållning som upprätthåller de frihetliga värdena i det där landet som nu har så mycket besvär med sin vulgo-president.

David Foster Wallace är dessutom rolig, fast han talar med spänning i rösten, som allvarliga människor ofta gör. Ni kommer att älska detta, om ni är mina vanliga läsare. Och det är också en  påminnelse om de bättre sidorna av Amerika, där en tutor kan tala så här fritt och föga ängsligt akademiskt. En man som dessutom är ödmjuk, frank och direkt.
Själv ska jag nu ta en första bok av D F W i min hand. (Avslöjad).

Björnar ni måste se

Så ljuvligt: Naturfilm från Columbia, Kanada. The Great Bear Rain Forest. Finns alltså i utkanten av det stora landet och är ett av Kanadas naturreservat. Detta som dåren Trump i landet (på alla sätt nedanför) vill ta ifrån Amerika: de stora fredade och statsunderstödda reservaten. Men denna galenskap råder inte i Kanada; här är till och med omsorgen om björnarna så stor att de blivit vana vid och accepterar sällskap av människor. Se den här filmen innan den försvinner från Svt. Här är länken.

An outspoken american will do for today

Och här kommer så den fjärde viktiga kommentaren om Trumpish-ism, från en charmerande arg person, som sedan länge lämnat både slaveriet och den rövslickande hövligheten bakom sig. I offer you - Leonard Pitts:

Just last Sunday, senior policy adviser Stephen Miller declared on CBS’ “Face The Nation” that “our opponents, the media and the whole world will soon see as we begin to take further actions, that the powers of the president to protect our country are very substantial and will not be questioned.”
What you do “will not be questioned?” Lord, have mercy. That’s the kind of statement that, in another time and place, would have been greeted with an out-thrust palm and a hearty “Sieg heil!” Here in this time and place, however, it demands a different response:
Just who the hell do you think you are?
Meaning you and all the other trolls you have brought clambering up from under their bridges.

Read more here: http://www.miamiherald.com/opinion/opn-columns-blogs/leonard-pitts-jr/article132721909.html#storylink=cpy

Läs hela artikeln här.

Och så kan ni läsa vad Washington Post skriver om den reaktionära spindoktorn Stephen Miller, här.

Ställ klockorna - W H Auden

Ställ klockorna, stäng av mobilen
Hindra hunden från att gläfsa över feta ben.
Tysta ner pianot och med dämpad trumma
Bär ut kistan, låt de sörjande få komma.

Låt flygplan cirkla dystert under aftonglöd

Teckna över himlen sitt budskap: Han är död.

Sätt kragar av kräpp runt duvors vita halsar

Låt trafikpolisen bära svarta bomullshandskar.

Han var mitt Norr, mitt Söder, mitt Öst och Väst

Min arbetsvecka och min söndagsfest

Min middag, min midnatt, mitt tal, min sång

Jag trodde kärleken var evigt hel: Jag hade fel.

Jag önskar inga stjärnor mer, ta ner varenda en och fler

Packa ner månen och demontera solen

Häll ut oceanen och sopa bort all skog

För ingenting kan nånsin mer bli gott och vara nog.

  

W. H.Audens berömda Funeral Blues, som också lästes i filmen Fyra bröllop och en begravning.

Jag tog mig för att nyöversätta den till svenska för min vän Sverker, som förlorat en kär anhörig. Den är inte fulländad, men den är bättre än de andra svenska översättningarna. Dock finns det rim på engelska som omöjligt kan återfinnas i svenskan. Några nödsituationer uppstår, men det är ett intet mot den saknad dikten handlar om. 

Målningen är av Nicholas de Staël.