"Han är så peko", sa min ungdomsvän. Och hade kanske rätt att säga det, eftersom han stammar ur delvis samma judiska kultur som Leonard Cohen. Med det menade han inte, vilket jag lätt kunde höra, att han föraktade Cohen, utan bara att påminna mig - gammal Cohenfan - om hans mindre coola sidor; det där att han kan vara en smula svulstig - med sina avalanches, som han "stepped into" och sin image av oåtkomlig poet i sitt torn:
There were lots of invitations
And I know you sent me some
But I was waiting
For the miracle, for the miracle to come,
En av de låtar som jag för övrigt älskar allra mest. Därför att den svär sig fri från plikter och påbud och med stora varma, nästan sakrala, kliv ger oss en stegrad ballad om passion, om längtan efter det en gång upplevda mysteriet, om en kärlek som alltid finns, på trots av ett avstånd. På trots av den torra skapande nödvändigheten.
När jag flyttade från Linköping, där jag bott i tolv år, tillbaka till Stockholm, var det första jag gjorde att gå på en Cohen-konsert. Som att rycka något tillbaka ur min ungdom. Detta var 88, och första gången jag hörde Cohen måste ha varit 68, då jag och min sambo fick hans första LP i present av en vän.
1988 i Stockholms konserthus var Leonard Cohen i utmärkt form. Han hade ju alltid den fördelen, framför t.ex. Dylan, att han egentligen aldrig gjorde några dåliga konserter. Han var så ut i fingerspetsarna yrkesman, elegant, disciplinerad. Det var en vidunderlig konsert; med Take this waltz, If it be your will, Tower of song, Dance me to the end of love, och Stranger song.
I told you when I came I was a stranger
I told you when I came I was a stranger
Och:
It´s you my love, you who are the stranger.
Hans sånger är både storartade och elementära; om man med elementa menar sex och religion, längtan och askes, en vilja till godhet och ett obändigt behov att vara fri. Som i Bird on the wire (en av hans sämre sånger). Att han dessutom kom ut med ett nytt album på högsta nivå, strax innan han dog, är som en del av hans mystiska tumme med ödet.
Och även nu - när jag är för gammal för att ha idoler, har Cohen en utvald plats i mitt hjärta och mitt musiska liv. Många av hans sånger tycks beskriva exakt min egen position i perioder av passionerad kärlek, eller ensamhet, eller frihetsdrift, eller dagar på en grekisk ö, eller ödmjukheten inför något större än man själv.
If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well
Så jag tänker med ömhet på vad en musiker kan betyda, en ensam och kompad artist, som med sin djupa röst har sjungit för oss i åratal om mänskliga ting och drömmar, om hjärta och smärta och tvivel och självironi. En onyttig sate. Som dog ett par dagar innan en nyttig jävla idiot som Trump blev vald till president i USA.
Så - låt oss minnas The miracle to come. Vi lär behöva det.
lördag 19 november 2016
onsdag 9 november 2016
En historisk dag
Ja, för det är väl det; när en rasist och skrävlare med sympatisörer i Ku Klux Klan snart ska få flytta in i vita huset, och fortsätta sina grandiost narcissistiska idiot-tolkningar av världen och politiken.
Men jag, som satt uppe hela natten, trodde inte mina ögon, inte mina öron, intet. Jag var rätt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna. Men så är det besynnerligheten med det Amerikanska valsystemet. Hon fick fler röster, men han vann.
Ute snöar det oändligt mycket mer än någon enda gång förra vintern. Jag ser det som en mild nåd från ovan som i flinga efter flinga fyller gården och gatorna, fyller träden med den skönhet som ingen kan köpa för pengar.
Jag ger upp en stund. Jag ger fan i världen. Jag går och björnar i snön.
Men här är en länk till Naomi Kleins glasklara artikel i The Guardian, idag.
Länkar även till Adam Shatz i London Review of Books. "The Nightmare begins".
Men jag, som satt uppe hela natten, trodde inte mina ögon, inte mina öron, intet. Jag var rätt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna. Men så är det besynnerligheten med det Amerikanska valsystemet. Hon fick fler röster, men han vann.
Ute snöar det oändligt mycket mer än någon enda gång förra vintern. Jag ser det som en mild nåd från ovan som i flinga efter flinga fyller gården och gatorna, fyller träden med den skönhet som ingen kan köpa för pengar.
Jag ger upp en stund. Jag ger fan i världen. Jag går och björnar i snön.
Men här är en länk till Naomi Kleins glasklara artikel i The Guardian, idag.
Länkar även till Adam Shatz i London Review of Books. "The Nightmare begins".
söndag 6 november 2016
En värdig avslutning på Allhelgona
Anne Applebaum - om Trump-ism
Nigel Farage, the leader of the UK Independence Party, has openly campaigned for Trump,
even appearing in a “spin room” to plug the Republican nominee after
one of his debates with Hillary Clinton. Geert Wilders, the xenophobic
Dutch politician, showed up
at the Republican National Convention, where instead of observing, as a
Dutch Christian Democrat would have done, he agitated on behalf of
Trump, too. All of the populist parties and newspapers use the
narratives put out by Sputnik, the Russian news service that serves as an endless source of conspiracy theories and fake news. This week, a fake account
of a refugee in Austria acquitted of raping a child — originally
broadcast on Russian state TV — was repeated by Russian President
Vladimir Putin and then across Europe, including (again) in the Daily Mail.
Läs hela Applebaums text i Washington Post.
Och idag 9/11 var Applebaums text översatt i DN.
Och här en annan, mer psykologiserande artikel, av Aleksandar Hemon i DN.
Läs hela Applebaums text i Washington Post.
Och idag 9/11 var Applebaums text översatt i DN.
Och här en annan, mer psykologiserande artikel, av Aleksandar Hemon i DN.
torsdag 3 november 2016
Fuck November
Kommer ut på gatan och fryser till. Löven är fallna och redan bruna. Grått ljus rinner mellan husen och sprider en känsla av förstelning. Jag drar på mig kapuschongen och börjar gå. För det är ju så man gör, man kommer igenom det. Det ena och det andra. En vägg av kyla, ett ljus som slocknar, månen i nedan, stora säckar med renoveringsmaterial från banklånekundernas konstanta ombyggnationer.
Gatan är numera inte bara allmän plats utan till stora delar ockuperad av renoverings- och-avfalls-säckar. Sverige är så klimatmedvetet. Sure. Men inte så länge folk utan känsla för realiteter kan låna hur mycket pengar som helst till nollränta, och producera avfall. De lever - som Horace Engdahl sa - över sina tillgångar.
Somliga av dem sysslar med att göra pengar av pengar. En helt improduktiv verksamhet som inte ger någonting ifrån sig till samhället, bara sätter nollor efter nollor, och det är ju signifikativt. Det var den sorten som var skyldig till börskraschen 2008. Men fortfarande tror folk att girighet är fint. Nästan. Lille Johan Nordberg deklarerar om igen att det är en bra drivkraft. Okej - well - om de åtminstone gör någonting. Skidor eller musikalbum, barnvagnar eller sportskor, okej. Men alla de här som sitter vid sina datorer och flyttar pengar åt sig själva och andra. Så fjuttigt.
En väninna berättade om sitt barnbarn: Han säger att de sämsta alltid vinner. Ja, för att det är enklare att dra ner nivån, än att höja den. Enklare att förstöra ett hus man köpt billigt av staten, än att sköta sina uppdrag ansvarsfullt. Enklare att söndra en familj och ta vad man kommer över, än att vara inställd på generositet och sammanhållning. Enklare att vara girig och hagalen än att dela med andra. Enklare att söndra och härska än att vilja det goda.
Så får samhället de ledare det förtjänar: Donald Trump skrider fram som en omedveten korkad ståuppare för hagalenskapen. Jimmie Åkesson och hans enfaldiga kumpaner fortsätter att hata allt osvenskt. Beviset för deras ohyggliga inskränkthet är att de nu också vill få ut "främmande ord" ur svenska språket. Komplexen rider på en våg av dumhet och liknar samma komplex av grav narcissistisk karaktär som Anders Breivik var full av.
Så: Fuck you fixartyper och lögnare. Trump är en gås, men en farlig gås. Och det obehagliga manipulerandet kring valet i USA är bara alltför likt det manipulerande som blivit en vanesak överallt; i företag, bland börsfixare, i bostadsbranschen och nu även i vårdbranschen, skolor och förskolor. Den nya "människan" föredrar att ha saker upp i röven i stället för att bry sig om helheten. Skatter är för andra. Själva bara roffar de. Och nu har de fått sin ynkliga idol: Donald Trump. Fuck november.
En länk till the Guardian. Om varför fattiga vita röstar på Trump.
Gatan är numera inte bara allmän plats utan till stora delar ockuperad av renoverings- och-avfalls-säckar. Sverige är så klimatmedvetet. Sure. Men inte så länge folk utan känsla för realiteter kan låna hur mycket pengar som helst till nollränta, och producera avfall. De lever - som Horace Engdahl sa - över sina tillgångar.
Somliga av dem sysslar med att göra pengar av pengar. En helt improduktiv verksamhet som inte ger någonting ifrån sig till samhället, bara sätter nollor efter nollor, och det är ju signifikativt. Det var den sorten som var skyldig till börskraschen 2008. Men fortfarande tror folk att girighet är fint. Nästan. Lille Johan Nordberg deklarerar om igen att det är en bra drivkraft. Okej - well - om de åtminstone gör någonting. Skidor eller musikalbum, barnvagnar eller sportskor, okej. Men alla de här som sitter vid sina datorer och flyttar pengar åt sig själva och andra. Så fjuttigt.
En väninna berättade om sitt barnbarn: Han säger att de sämsta alltid vinner. Ja, för att det är enklare att dra ner nivån, än att höja den. Enklare att förstöra ett hus man köpt billigt av staten, än att sköta sina uppdrag ansvarsfullt. Enklare att söndra en familj och ta vad man kommer över, än att vara inställd på generositet och sammanhållning. Enklare att vara girig och hagalen än att dela med andra. Enklare att söndra och härska än att vilja det goda.
Så får samhället de ledare det förtjänar: Donald Trump skrider fram som en omedveten korkad ståuppare för hagalenskapen. Jimmie Åkesson och hans enfaldiga kumpaner fortsätter att hata allt osvenskt. Beviset för deras ohyggliga inskränkthet är att de nu också vill få ut "främmande ord" ur svenska språket. Komplexen rider på en våg av dumhet och liknar samma komplex av grav narcissistisk karaktär som Anders Breivik var full av.
Så: Fuck you fixartyper och lögnare. Trump är en gås, men en farlig gås. Och det obehagliga manipulerandet kring valet i USA är bara alltför likt det manipulerande som blivit en vanesak överallt; i företag, bland börsfixare, i bostadsbranschen och nu även i vårdbranschen, skolor och förskolor. Den nya "människan" föredrar att ha saker upp i röven i stället för att bry sig om helheten. Skatter är för andra. Själva bara roffar de. Och nu har de fått sin ynkliga idol: Donald Trump. Fuck november.
En länk till the Guardian. Om varför fattiga vita röstar på Trump.
söndag 30 oktober 2016
Bokskogen
Vi går igenom bokskogen, C och jag. Vänder oss från det ljusgrå vattnet och står under Mose brinnande bok. Den är gul-röd-gyllene och så rik på färg att jag inte vet om jag någonsin sett den på det humöret. Den dignar av skönhet. Och - som alla vet - så beror höstens färger på en mängd olika förutsättningar; graden av sol och fuktighet under sommaren, jordmånen, blåsten. Detta bokträd har fått rätt villkor.
Här har jag gått så många gånger med olika människor, men också efter skilsmässor. Hur såg bokskogen ut efter min mans död? Med sina höga pelare, som elefantsnablar riktade mot himlen till en trumpetstöt av sorgsna löv. Gick jag här och grät en smula? Strosade vi här L och jag, och mina vänner S och E. Gick jag här med min danske käresta, och efter att det var slut? Hur många träd har hållit om mitt liv med sitt överseende: All things must pass.
Med min man hade jag en trädgård. Den återkommer i mina drömmar, där också han är levande. Den får mig alltid att tänka Karen Blixenskt: "I once had a garden in Linköping, close to the cathedral". Inte alls så exotiskt som "I once had a farm in Africa, at the foot of the Ngong hills", men länge sen och långt borta. I den trädgården växte en enorm bok, ett gammalt vårdträd som skjutit i höjden och med sin kraftiga stam behärskade utsikten från vårt köksfönster. Samt behärskade oss om höstarna i det tålamodsprövande krattandet av boklöv, hala och glatta. Men den var livskraftig. Liksom vår kärlek var det då.
Nu hör jag till min förfäran att bokträden i Skåne blir anfrätta av en sjukdom: Någon form av svamp eller infektioner som boken inte har något genetiskt skydd mot, och som stör dess immunförsvar. Sjukdomen kommer från importerade växter: Såna som vi ser i trädgårds-inredningsprogrammen: Exotiska eller icke - men växter från andra delar av världen kan sprida smittor både till almar, bokträd, askar och kastanjer. Så blev kastanjerna i USA nästan utrotade ur biotopen. Så är också mitt gamla älsklingsträd asken alltmer hotad.
Och som vanligt: Konsumismen, även av plantor, allt det där vi gör oss flotta med, allt utanverk, från växter, till bilar, till eviga renoveringar, förstör vår miljö. Det är också därför Sverige, trots miljömedvetenheten, har ett av Europas högsta utsläpp av koldioxid. Det beror till största delen på den konsumistiska livsstilen. So - listen, kiddos: Höstens askar och bokträd är inte enbart vackra, de är vårt samvete.
Här kan ni läsa vad en av Sveriges främsta skogsforskare Johanna Witzell berättar om bok, alm och ask.
Här har jag gått så många gånger med olika människor, men också efter skilsmässor. Hur såg bokskogen ut efter min mans död? Med sina höga pelare, som elefantsnablar riktade mot himlen till en trumpetstöt av sorgsna löv. Gick jag här och grät en smula? Strosade vi här L och jag, och mina vänner S och E. Gick jag här med min danske käresta, och efter att det var slut? Hur många träd har hållit om mitt liv med sitt överseende: All things must pass.
Med min man hade jag en trädgård. Den återkommer i mina drömmar, där också han är levande. Den får mig alltid att tänka Karen Blixenskt: "I once had a garden in Linköping, close to the cathedral". Inte alls så exotiskt som "I once had a farm in Africa, at the foot of the Ngong hills", men länge sen och långt borta. I den trädgården växte en enorm bok, ett gammalt vårdträd som skjutit i höjden och med sin kraftiga stam behärskade utsikten från vårt köksfönster. Samt behärskade oss om höstarna i det tålamodsprövande krattandet av boklöv, hala och glatta. Men den var livskraftig. Liksom vår kärlek var det då.
Nu hör jag till min förfäran att bokträden i Skåne blir anfrätta av en sjukdom: Någon form av svamp eller infektioner som boken inte har något genetiskt skydd mot, och som stör dess immunförsvar. Sjukdomen kommer från importerade växter: Såna som vi ser i trädgårds-inredningsprogrammen: Exotiska eller icke - men växter från andra delar av världen kan sprida smittor både till almar, bokträd, askar och kastanjer. Så blev kastanjerna i USA nästan utrotade ur biotopen. Så är också mitt gamla älsklingsträd asken alltmer hotad.
Och som vanligt: Konsumismen, även av plantor, allt det där vi gör oss flotta med, allt utanverk, från växter, till bilar, till eviga renoveringar, förstör vår miljö. Det är också därför Sverige, trots miljömedvetenheten, har ett av Europas högsta utsläpp av koldioxid. Det beror till största delen på den konsumistiska livsstilen. So - listen, kiddos: Höstens askar och bokträd är inte enbart vackra, de är vårt samvete.
Här kan ni läsa vad en av Sveriges främsta skogsforskare Johanna Witzell berättar om bok, alm och ask.
onsdag 26 oktober 2016
Höstlig frid
"I haven´t been this happy, since the end of world war two", sjunger Leonard Cohen på sitt lätt överdrivna men självironiska sätt.
Och jag: Har inte på länge varit så tillfreds som idag. Äntligen öppnade sig himlen. Äntligen var jag fri igen, och kunde ströva som jag ville. Äntligen var de självpåtagna plikterna färdiggjorda, för en tid. Äntligen en kväll utan pliktläsning, utan twitter, utan det ena och det andra.
Det finns filosofer, inte minst de med österländsk bakgrund, som menar att den tid i livet där jag befinner mig "normalt" sett är en tid av tillbakadragande. Man har inte längre lust att käppas med andra, icke närbesläktade människor. Man föredrar frid och ett visst avstånd till vad det nu är som det käppas om.
Idag var jag långt borta från allt det. Ett svagt solljus spred sin öppning över lugna vatten. Grått och silkigt, och trädens färger dimmiga av fukt. Vassarna svagt kopparröda, vajande. En senkommen trana flög förbi. Friden infann sig nästan genast - till min förvåning. Så var jag då hemma i mig själv igen.
Betraktat som erfarenhetsmaterial är det alltid intressant att lite grann förstå hur enormt mycket "inne i allting" andra människor är, med jobb, karriärer, barn, släkt, inhandling, banklån, seminarier, med mera. Och de andra, med sina långtradare, sina byggjobb, sitt ansvarsfulla vårdande av sjuk medmänniska. Och att mitt troligen största privilegium i livet har varit en viss nomadisk frihet, som jag sätter mycket högt, och att jag - med mina sannerligen ringa inkomster - ändå nästan alltid kunnat gå dit näsan pekar, dvs skrivit och arbetat bara med det som jag tyckte var mest intressant eller vackert. Frilansarens nomadiska spår och vittringar.
Nu återstår en del att göra, av plikt en del, men mest ändå av lust; till mitt eget skrivande och målande. Till musiken, till vännerna. Och till de fridfulla promenaderna utmed vatten, upp på berg. Träden, jorden, vattnen, fåglarna, och de bästa vännernas ansikten. Voila! Cést la Vie.
PS: Man bör nog - som Hegel "antydde" - se sitt liv som tes-antites-syntes. Om och om igen. Annars finns alltid risken att man kör på med tesen - som på en pinne.
Och jag: Har inte på länge varit så tillfreds som idag. Äntligen öppnade sig himlen. Äntligen var jag fri igen, och kunde ströva som jag ville. Äntligen var de självpåtagna plikterna färdiggjorda, för en tid. Äntligen en kväll utan pliktläsning, utan twitter, utan det ena och det andra.
Det finns filosofer, inte minst de med österländsk bakgrund, som menar att den tid i livet där jag befinner mig "normalt" sett är en tid av tillbakadragande. Man har inte längre lust att käppas med andra, icke närbesläktade människor. Man föredrar frid och ett visst avstånd till vad det nu är som det käppas om.
Idag var jag långt borta från allt det. Ett svagt solljus spred sin öppning över lugna vatten. Grått och silkigt, och trädens färger dimmiga av fukt. Vassarna svagt kopparröda, vajande. En senkommen trana flög förbi. Friden infann sig nästan genast - till min förvåning. Så var jag då hemma i mig själv igen.
Betraktat som erfarenhetsmaterial är det alltid intressant att lite grann förstå hur enormt mycket "inne i allting" andra människor är, med jobb, karriärer, barn, släkt, inhandling, banklån, seminarier, med mera. Och de andra, med sina långtradare, sina byggjobb, sitt ansvarsfulla vårdande av sjuk medmänniska. Och att mitt troligen största privilegium i livet har varit en viss nomadisk frihet, som jag sätter mycket högt, och att jag - med mina sannerligen ringa inkomster - ändå nästan alltid kunnat gå dit näsan pekar, dvs skrivit och arbetat bara med det som jag tyckte var mest intressant eller vackert. Frilansarens nomadiska spår och vittringar.
Nu återstår en del att göra, av plikt en del, men mest ändå av lust; till mitt eget skrivande och målande. Till musiken, till vännerna. Och till de fridfulla promenaderna utmed vatten, upp på berg. Träden, jorden, vattnen, fåglarna, och de bästa vännernas ansikten. Voila! Cést la Vie.
PS: Man bör nog - som Hegel "antydde" - se sitt liv som tes-antites-syntes. Om och om igen. Annars finns alltid risken att man kör på med tesen - som på en pinne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)