torsdag 25 augusti 2016
Just for fun...
...Så hittade jag den här i villervallan på nätet. Tycker den har sina poänger. Kommer från Simpsons. Tillhör väl alla. Men taskigt nog måste man vara en liten smula bildad för att fatta hela poängen.
onsdag 24 augusti 2016
The Sea of Soul
Man drömmer sig tillbaka, mer än gärna står man där igen. Och ändå är det så fint här med, varmt och soligt och äntligen lite sommar igen. Jag ska ta den nödvändiga skärgårdsturen, och så ska jag åka ut till landet hos en vän. Det är vad jag hinner mellan åtaganden av olika slag. Och det räcker.
Livet ÄR en fest.
Livet ÄR en fest.
 |
| Foto: Gerd Ulander |
tisdag 23 augusti 2016
Om lågheten - och Lilja 4-ever
Eftersom jag inte har tid att hitta på något nytt just nu, så länkar jag till en gammal text
om den kanske bästa film som gjorts av Lukas Moodyson, nämligen Lilja 4-ever. Dess aktualitet - om den unga flickan som säljs till porrbranschen - är bara än större idag, med alla ensamkommande flyktingbarn och andra som i sin fattigdom och utsatthet utnyttjas sexuellt av vidriga typer.
Lågheten tar alltid alla chanser att utnyttja andra människor, särskilt de fattiga, särskilt kvinnor och barn. Låghet är detsamma som total avsaknad av etik. En brist som för övrigt brer ut sig både bland låga och höga. Se exemplet med Macchiarini och hans ovetenskapliga utnyttjande av människors utsatthet, i den stamcells-teknologi som beundrar sig själv mer än vården av människor. Där money-mongering och lite sketen ära går in - går både vett och humanism ut.
om den kanske bästa film som gjorts av Lukas Moodyson, nämligen Lilja 4-ever. Dess aktualitet - om den unga flickan som säljs till porrbranschen - är bara än större idag, med alla ensamkommande flyktingbarn och andra som i sin fattigdom och utsatthet utnyttjas sexuellt av vidriga typer.
Lågheten tar alltid alla chanser att utnyttja andra människor, särskilt de fattiga, särskilt kvinnor och barn. Låghet är detsamma som total avsaknad av etik. En brist som för övrigt brer ut sig både bland låga och höga. Se exemplet med Macchiarini och hans ovetenskapliga utnyttjande av människors utsatthet, i den stamcells-teknologi som beundrar sig själv mer än vården av människor. Där money-mongering och lite sketen ära går in - går både vett och humanism ut.
lördag 20 augusti 2016
Lite sommar kvar....
De sista liljorna slår ut på gården, och den första fjärilen fladdrade på insidan av mitt fönster. En så kallad Påfågelöga. Jag ville hjälpa den ut, fick upp den på fingret, ut genom fönstret, men den ville inte ge sig av. Klamrade sig fast vid mitt finger, så där som en del människor också gör, klamrar sig fast vid än det ena än det andra. För min del tror jag bara fjärilen tog en paus från sin oro innanför glaset. Sen fattade den att vind och fria vidder är grejen, och flög bort från min hand.
onsdag 17 augusti 2016
Min raplåt
Vad vill vi med våra liv? Var finns anslutningen till det hela? Har du en väg som håller för fler eller går du nertrampad i lera?
Varför vet man aldrig vad man gör, förrän man gjort det? Vem är det som stör, vem är det som skyfflar lortet?
Som ligger vid var och ens port, på trots av de finaste bilar. Som länkar vid var mans namn, som knivar, som knivar,
de trodde det gjorde gott, de skilde land från folket, de skilde de enklaste bönder från dem som släppte ned smolket
i varje mans glas och föda, en del av det döda, det döda, det döda,
det som gjordes av beräkning, inte för läkning,
det som gjordes för snöd vinning, inte efter besinning,
besinning,
man kan tala om vad som helst, man kan gå som på räls, man är inte frälst,
vad fan sa du - frälst?
Vad menas med det, är du pingstvän? Jag är ingenting, ingenting
Jag är allt som lever och andas, jag är allt som finns i varandras, i varann om varann i det hela,
sluta fela, sluta fela.
Varför vet man aldrig vad man gör, förrän man gjort det? Vem är det som stör, vem är det som skyfflar lortet?
Som ligger vid var och ens port, på trots av de finaste bilar. Som länkar vid var mans namn, som knivar, som knivar,
de trodde det gjorde gott, de skilde land från folket, de skilde de enklaste bönder från dem som släppte ned smolket
i varje mans glas och föda, en del av det döda, det döda, det döda,
det som gjordes av beräkning, inte för läkning,
det som gjordes för snöd vinning, inte efter besinning,
besinning,
man kan tala om vad som helst, man kan gå som på räls, man är inte frälst,
vad fan sa du - frälst?
Vad menas med det, är du pingstvän? Jag är ingenting, ingenting
Jag är allt som lever och andas, jag är allt som finns i varandras, i varann om varann i det hela,
sluta fela, sluta fela.
tisdag 9 augusti 2016
Harald Lindberg...
...målade denna. Från mina barndomstrakter. Och nu måste jag hinna till havet innan sommaren är all.
onsdag 27 juli 2016
Terrorister och andra
Frankrike ena dagen, Belgien nästa, Tyskland den tredje. Nice, Bryssel, Paris, München, Utöya, Kabul, Orlando. Listan är mycket längre. Men resultatet är känslan vi alla lever med nu: Att dessa vedervärdiga terrorattacker bara ökar och fortsätter och att knappast några statliga, internationella, polisiära eller andra åtgärder kan hindra dem från att ske.
Mycket har naturligtvis hindrats, saker som vi inte ens vet om, liksom vi inte heller vet huruvida franska, belgiska, engelska eller tyska poliser och underrättelsetjänster kunde fått mer inflytande över situationer där en tänkbar terrorist redan var uppfångad som ett potentiellt hot, men ändå inte kunnat hindras. Detta gäller för samtliga terrorhandlingar i Europa under den senaste tioårsperioden.
Det går tydligen inte att få full kontroll på de kadrer av unga män, som i vissa fall tränats i jihadiska läger, i andra fall enbart agerar utifrån ungdomlig, psykiskt våldsam självhävdelse.
Man kan göra långa listor på vad som är utmärkande för IS och deras likar - hur vedervärdigt, omoraliskt och rasande inhumant de agerar. Hur blodtörstigt och grymt de utdelar sina straff. Hur sjukligt sammansvurna de är kring sina fanatiska idéer. Precis som Breivik lever de ofta i ett isolat, en kollektiv eller ensam bubbla av hysteriskt uppförstorade idéer om världen.
Detta har nu varje samhälle att ta hand om: Var finns de, och hur kan de upptäckas, hjälpas eller förhindras? Finns det - som en del psykiatriker gör gällande - tecken och varningssignaler för någon på väg in i en fanatisk dröm om terror? I en artikel i The Daily Beast analyseras ett antal kännetecken och varningssignaler, för såväl skolskjutare som IS-anhängare. Och en väl bevandrad religionshistoriker som Karen Armstrong skriver i sin bok om Våld & Religion, att många av de s.k. islamistiska terrordåden begås av frustrerade unga män, med knappt någon insikt i eller kunskap om Islam. Det är aggression och frustration som är de utmärkande egenskaperna.
Jag tänker att vi har en dold armé av lösa individer, fulla av testosteron och mindervärdeskänslor, som hittar en utväg för sina aggressioner genom en inbillad anslutning till Islam, eller IS, eller nationalism, eller nazism eller någon annan crazy formation av likasinnade. Det är den psykiskt störda anarkistiska armén. Samtidigt är den i många avseenden lik en organiserad armé: Där man måste utesluta känslor av empati för fienden, där man blir inlärd på att inte känna, där man stuvas om i hjärnan med hjälp av kraftig indoktrinering och hård träning i militär rättshaverism: Inställningen att vi har alltid rätt, de andra alltid fel. I det avseendet är det inget som skiljer de invaderande amerikanerna i Vietnam, Irak och Afghanistan från deras motståndare i samma länder, eller från deras motståndare i den oorganiserade terroristiska kadern.
Bilderna från Abu Graib, de civila bombningarna i Afghanistan, Palestina och Irak, och vittnesmålen från Guantanamo visar - som så mycket annan krigshistorik - att det mordiska, hatiska, förnedrande och urskiljningslöst våldsamma är en följd av krig, och av en mentalitet med manikeisk särskiljning av De Goda från De Onda, där de senare är de man kan göra vad som helst med. Brutaliserade unga amerikaner skiljer sig inte så mycket från brutaliserade unga islamister; det är huvudsakligen tillhörigheten till en ordnad formation, legala vapen, och invanda former av dödande som gör dem mer "humana".
Jag är i högsta grad motståndare till europeisk masochism; ständigt undflyende gentemot aggressiva subgrupper, med hänvisning till kolonialismens historia, de många invasionskrigen, de ekonomiska krigen etc. - särskilt med tanke på att jag personligen, liksom många med mig, inte haft någon som helst del i denna historia, eller några val att göra, annat än att gå i de sammanlagt milslånga europeiska marscherna och demonstrationerna MOT Irak-kriget. Men även om jag själv, och andra, inte har någon skuld i de militär-industriella västerländska invasionsmönstret, så vet vi ändå att den historien finns, och är en viktig - kanske den viktigaste - faktorn i den nuvarande vågen av terror.
Vedervärdig terror, meningslösa handlingar, splittrade subgrupper, maniska individer; det är - som Zygmunt Baumann sagt - som om vi lever i ett minfält. Men ändå måste vi tänka på de barn, mödrar, män, gamla, oskyldiga människor, som helt konkret haft dessa minfält omkring sin närmaste stad eller by. Och som haft dem där på grund av sovjetisk, israelisk eller amerikansk ockupation.
Oavsett terrorhandlingar, oavsett vår enorma bedrövelse, måste vi klara att se sammanhangen, om vi ska kunna tala oss vidare, diplomatiskt, psykologiskt, socialt, genom den här uppenbara eldhärden i 2000-talets historia. Vi måste se att alla krig är brutala. Och att de mördade muslimerna i Srebrenica är lika verkliga som de mördade i Nice.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
För att lite grann komplettera den vanliga fokuseringen på unga män, så länkar jag till den här artkeln om rehumanisering och psykologisk hjälp till unga kvinnor som dragits in Islamism och rekryterats av Daesh-grupper i Frankrike.
Länkar även till en samvetsöm artikel av den fransk-marockanske författaren Tahar Ben Jelloun, om alla muslimers ansvar för sina förvildade utstickare."Si nous continuons à regarder passivement ce qui se trame devant nous, nous serons tôt ou tard complices de ces assassins".
Mycket har naturligtvis hindrats, saker som vi inte ens vet om, liksom vi inte heller vet huruvida franska, belgiska, engelska eller tyska poliser och underrättelsetjänster kunde fått mer inflytande över situationer där en tänkbar terrorist redan var uppfångad som ett potentiellt hot, men ändå inte kunnat hindras. Detta gäller för samtliga terrorhandlingar i Europa under den senaste tioårsperioden.
Det går tydligen inte att få full kontroll på de kadrer av unga män, som i vissa fall tränats i jihadiska läger, i andra fall enbart agerar utifrån ungdomlig, psykiskt våldsam självhävdelse.
Man kan göra långa listor på vad som är utmärkande för IS och deras likar - hur vedervärdigt, omoraliskt och rasande inhumant de agerar. Hur blodtörstigt och grymt de utdelar sina straff. Hur sjukligt sammansvurna de är kring sina fanatiska idéer. Precis som Breivik lever de ofta i ett isolat, en kollektiv eller ensam bubbla av hysteriskt uppförstorade idéer om världen.
Detta har nu varje samhälle att ta hand om: Var finns de, och hur kan de upptäckas, hjälpas eller förhindras? Finns det - som en del psykiatriker gör gällande - tecken och varningssignaler för någon på väg in i en fanatisk dröm om terror? I en artikel i The Daily Beast analyseras ett antal kännetecken och varningssignaler, för såväl skolskjutare som IS-anhängare. Och en väl bevandrad religionshistoriker som Karen Armstrong skriver i sin bok om Våld & Religion, att många av de s.k. islamistiska terrordåden begås av frustrerade unga män, med knappt någon insikt i eller kunskap om Islam. Det är aggression och frustration som är de utmärkande egenskaperna.
Jag tänker att vi har en dold armé av lösa individer, fulla av testosteron och mindervärdeskänslor, som hittar en utväg för sina aggressioner genom en inbillad anslutning till Islam, eller IS, eller nationalism, eller nazism eller någon annan crazy formation av likasinnade. Det är den psykiskt störda anarkistiska armén. Samtidigt är den i många avseenden lik en organiserad armé: Där man måste utesluta känslor av empati för fienden, där man blir inlärd på att inte känna, där man stuvas om i hjärnan med hjälp av kraftig indoktrinering och hård träning i militär rättshaverism: Inställningen att vi har alltid rätt, de andra alltid fel. I det avseendet är det inget som skiljer de invaderande amerikanerna i Vietnam, Irak och Afghanistan från deras motståndare i samma länder, eller från deras motståndare i den oorganiserade terroristiska kadern.
Bilderna från Abu Graib, de civila bombningarna i Afghanistan, Palestina och Irak, och vittnesmålen från Guantanamo visar - som så mycket annan krigshistorik - att det mordiska, hatiska, förnedrande och urskiljningslöst våldsamma är en följd av krig, och av en mentalitet med manikeisk särskiljning av De Goda från De Onda, där de senare är de man kan göra vad som helst med. Brutaliserade unga amerikaner skiljer sig inte så mycket från brutaliserade unga islamister; det är huvudsakligen tillhörigheten till en ordnad formation, legala vapen, och invanda former av dödande som gör dem mer "humana".
Jag är i högsta grad motståndare till europeisk masochism; ständigt undflyende gentemot aggressiva subgrupper, med hänvisning till kolonialismens historia, de många invasionskrigen, de ekonomiska krigen etc. - särskilt med tanke på att jag personligen, liksom många med mig, inte haft någon som helst del i denna historia, eller några val att göra, annat än att gå i de sammanlagt milslånga europeiska marscherna och demonstrationerna MOT Irak-kriget. Men även om jag själv, och andra, inte har någon skuld i de militär-industriella västerländska invasionsmönstret, så vet vi ändå att den historien finns, och är en viktig - kanske den viktigaste - faktorn i den nuvarande vågen av terror.
Vedervärdig terror, meningslösa handlingar, splittrade subgrupper, maniska individer; det är - som Zygmunt Baumann sagt - som om vi lever i ett minfält. Men ändå måste vi tänka på de barn, mödrar, män, gamla, oskyldiga människor, som helt konkret haft dessa minfält omkring sin närmaste stad eller by. Och som haft dem där på grund av sovjetisk, israelisk eller amerikansk ockupation.
Oavsett terrorhandlingar, oavsett vår enorma bedrövelse, måste vi klara att se sammanhangen, om vi ska kunna tala oss vidare, diplomatiskt, psykologiskt, socialt, genom den här uppenbara eldhärden i 2000-talets historia. Vi måste se att alla krig är brutala. Och att de mördade muslimerna i Srebrenica är lika verkliga som de mördade i Nice.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
För att lite grann komplettera den vanliga fokuseringen på unga män, så länkar jag till den här artkeln om rehumanisering och psykologisk hjälp till unga kvinnor som dragits in Islamism och rekryterats av Daesh-grupper i Frankrike.
Länkar även till en samvetsöm artikel av den fransk-marockanske författaren Tahar Ben Jelloun, om alla muslimers ansvar för sina förvildade utstickare."Si nous continuons à regarder passivement ce qui se trame devant nous, nous serons tôt ou tard complices de ces assassins".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)