Lux, calme et volupté.

 
Vet inte hur det blir med lugnet den här sommaren. Det började ju helt ljuvligt i Lappland, med ett pärlband av vackra dagar, hög blå himmel, lätta moln och en sjö som förvandlades från is till klart, blått vatten. Gräs och träd och liljorna på marken slog ut. Jag gick upp och ner i de vackra backarna, där jag gått så många år.
Och jag känner mer och mer att det är mitt andra hem på jorden. Fjällen, forsarna, det stora ljuset under sommaren. Bäckarna och stigarna genom skog och ut på myr.

Det förekom en del varma dagar, när vi ropade yippie man slipper bylta på sig, och man kunde sitta barärmad i solen. Barfota gick jag nästa alltid. Min fötter ser ut som jag föreställer mig en herdes från Kalahari. Och apropå det - så är det just nomadfolken jag associerar till i mitt leverne där uppe: Det är en lång kulturantropologi, där samerna ingår, men också tuareger, beduiner, massaier och mängder av jordens jägar-och-herdefolk.

Det är i den antropologiska sträckningen jag känner en så anakronistisk identifikation. Det finns - eller fanns - en särskild frihet i de där folkens hårda livsföring: Inga överherrar, inget nigande och bockande, men en stolt stamtradition av att klara sig själv och de sina, och gå vidare.
(Just nu läser jag för övrigt Karen Armstrongs strålande kulturhistoriska överblick över våld och religion*), från de tidiga stamsamhällena till de något senare stadsstaterna, där man omedelbart började ta kontroll över böndernas produktion, och därmed såklart samtidigt förtrycka dem.)

Herdarna i bergen, och de som jagade, hade en annan livsstil. De var de icke underkuvade. Till dem räknar jag mig, symboliskt - förstås. Deras liv var också tufft; enorma vandringar genom kyla eller hetta. Och naturligtvis kan jag inte i uthållighet mäta mig med dessa nomadiserande folkstammar. Men jag kan utveckla min styrka under liknande förhållande i skog och mark och på vatten.

Men, låt oss inte hymla om att vi i de allra flesta fall får byta ut både kamelen och hästen till en cykel, eller möjligen en kajak. Och att vi cyklar eller tar sparken till handelsboden, inte springer i timmar för att skjuta ner gnuer. Men i den sortens avbyråkratiserade livsföring finns mycket av min joi-de-vivre. När den inte enbart är lat, luxe och calme.

Bild: Picasso

Not ') Karen Armstrong, "Med Gud på vår sida", Religion och våld genom historien (Natur& Kultur)

Ingmar Bergmans födelsedag och några klipp

Den här lilla krönikan skrev jag efter Bergmans död för några olika tidningar.

Citat:
"Själv ser jag efter fyrtio års bekantskap om "Det sjunde inseglet" och känner djup beundran, för dess innehållsrikedom, mod och rytmiska bildsinne. Berättelsen om medeltida människor blir samtida, modern som den upproriske väpnaren Jöns, och riddaren, med sin rädsla för undergången.
Vad jag tror att svenskarna, de som bryr sig om kultur, kommer att sakna, är den store sagoberättaren. En modern sagoberättare, som mot kvällen samlar folk för att ge dem ännu en historia, om hur man tacklar häxorna och trollen, demonerna och rädslan, här, i vår tid."

Sen ett par andra texter: Om Mikael Timms Bergmanbok. Från TCO-tidningen.
Och den här, allra mest lästa Nattvardsgästerna revisited.

My heart is in the Highlands

På perrongen i Umeå

Mannen som slår sig ner bredvid mig på perrongen är berusad. Han håller hårt i sin berusning, liksom stramar upp sig, när han börjar prata med mig. Min första instinkt är att hitta på en ursäkt och gå därifrån. Men det känns onödigt fegt. Vad är det nu han vill säga den här gamla pojken runt femtio, en söndagskväll efter midsommar på en tom perrong i Umeå?

Jo, han vill ha sällskap ut och dricka öl, innan det försenade tåget kommer in. Det vill jag inte. Det måste jag säga tre, fyra gånger om. Sen pratar vi om hans hemby i Tärna; om hur alla åkte skidor, och ja, det vanliga. Han har en oerhört stark stirrande blick, blå ögon som känns lite som små stenar.

-         Om du int´ säger till när tåget går då kan det bli bråk, säger han.

-          Det blir inget bråk, säger jag och ser honom rätt in i ögonen.

-          Jomän, om du int´ - då blir det bråk.

-          Vadå bråk? Det blir inget bråk.

Jag ser honom ännu bestämdare i ögonen. Då vänder han bort blicken och ser generad ut. Sen pratar vi lite till om livet i fjällen, om hans föräldrar som är 90 och 85, och att han har det stora missödet att han måste resa ner till Stockholm och jobba. ”Det är ju fan”. 

Efter en stunds tjat om den där ölen som jag inte vill ta lommar han iväg själv till närmsta pizzerian. Friden sänker sig. Men jag tänker att det är så här man ska göra. Så har manliga (och kvinnliga) författare alltid gjort: Var skulle annars Faulkner och Hemingway, Doris Lessing och Sara Lidman fått sina karaktärer och bifigurer ifrån? Den lille mannen med den istadigt berusade blicken var också en del av det myllrande människosläktet. Inte att jag är sentimental, bara lite snäll.

En sak har varit en fördel för skrivande män; att de aldrig behövt skydda sig så mycket som kvinnor: De har kunnat gå in på de tuffa barerna och lukta av stämning och jargong. De har kunnat färdas hur som helst med nästan vem som helst utan att vara rädda om sig. De hade möjligen tackat ja till den där ölen med en främling. 

För mig räckte det att testa det jag tror på: Att om man vet att man har rätt och säger det; då har man makterna på sin sida. ”Det blir inget bråk”. 

Som skrivande människa måste man våga ett och annat. Och efter att ha varit i den stora vilda naturen nära fjäll, åsar och sjöar, kan man ju inte bli så plutteborgerlig genast att man väjer för en ensam berusad man. Människointresset är en bundsförvant, så länge inget hot uppstår. När Tärna-mannen avvikit talade jag med en statistiker som satt och tänkte på sin master-uppsats. En ung kvinna, målmedveten och kul. Hon skulle ner till Göteborg för att höra Springsteen med en vän.

Den sotens korta möten är som alla vet en charm med resandet. Men det att återvända trofast är ännu större. Så har Marsfjällen, Kultsjön, vattenfallen och forsarna, förkastningsblock, sandstränder, myr och skog, fått fäste i mig. Och när jag reser dit, är det målandet/skrivandet jag har med mig. Myren skriver in i mig tusentals vita hjortronblom. På papperet landar färgerna från barmark och stränder, från glödande himlar och gråa moln. 

I ICA-affären i Umeå gick en stor fet man och hans kvinna långsamt och surt mumlande mellan mathyllorna, stannade vid köttdisken. Tvekade och tvekade: ”Jamen för fan vi tar väl det där då”, kom det efter en stund. Utanför ICA satt en rumänsk gammal kvinna, smal som en spik och med röda blemmor i ansiktet. ”Jag har lupus” sa hon. Inte vet jag vad det är, men hon såg lidande ut. Jag gav henne pengar och lättade mitt samvete för jordens fördömda. Som man måste göra.

Sommarkväll vid Gröndal - Hilding Linnqvist

Glad Midsommar

Ja, ni vet ju att den redan pågår. Enligt planetära rörelser så började den igår och fortsätter idag och sen dricker vi nubbe när året vänder. Same procedure as last year. Utom att jag firar midsommar i Lappland med vänner och nya bekantingar från Kalifornien. Här är de vackraste dalahästar jag vet. Allmogekonst.

Berg dimma moln

Senaste dagarna: Regn, bergen omflutna av dimmor, bara konturerna tittar fram.
Strax innan hann jag upp till fjället, i strålande sol, björkbackarna fulla av ljusgrönt och blommande kabbeleka. Alla små bäckar visslade och sjöng. Kände lukten av björn. Blev inte rädd.
Nu detta tunga grå. Bra det med. Om man ändå ska packa och åka hem.

                                Kinesisk tuschmålning. Konstnär: Vet ej.