Nope. Jag fick det inte i år heller. Fasen också!
Nopel-priset, som hallåan råkade säga i förbifarten.
Men jag kommer väl att sitta där ikväll vid TVn och gotta mig i balklänningar och en och annan minister som kliar sig i örat, den tomma blicken hos trötta deltagare, den allmänna lyckan över glamour och Festivitas, den lilla avslöjande detaljen i en gest, en uttrycksfull blick över bordet, eller någon som bara somnar sött, som Tranströmer gjorde vid prisutdelningen i eftermiddags. No wonder.
Och eftersom jag inte läst Mo Yan utan bara hört Per Wästbergs tal, fullt av påståendesatser, så vet jag inte mycket om årets författare. Alltså återvänder jag till Tranströmer, letar, och läser av misstag: Sanningskarriären. En bokstav fel, precis som hallåan, eller som i Akademins partitur: Det stod Sanningsbarriären; en diktsamling från 1978. Ur den hämtar jag:
Minusgrader
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin
mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlings-
bangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman: En krita har
klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt
våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det
andra som också finns; en solkatt som flyttar sig på husväggen
och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten,
ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är mot-
sägelsefull som du själv."
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom
morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger
ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skol-
bussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
måndag 10 december 2012
fredag 7 december 2012
Eternal places of the spotless mind
Fotot (från BBC) är från Castlebay, på Barra, Hebriderna, där jag bodde lite vänsterut vid den enda landsvägen i ljuset av klara dagar som denna.
Men här och nu och länge än är det bara mer och mer snö, och folk stretar knuffar trängs halkar hasar glider genom modden utan att kunna stava till street-wise. Och de som bor vid de här gatorna i Gamla Stan - vad tyckte de?
torsdag 6 december 2012
Wolodarski d.ä. på Kungsholmen
Peter Wolodarskis pappa alltså - som om jag hade en aning om det förrän idag.
När jag efter ett besök på S:t Eriks ögonklinik och lättad över att slippa operation, tog mig in i S:t Eriks bostadsområde mötte jag av en slump en journalist som berättade lite om platsen. Inte för att den var obekant, jag har passerat där förr, under sommartid, och tyckt att området äger en viss - kanske lite overklig - stillhet. Då som nu gick jag omvägen dit för att slippa den maxat urtråkiga Flemingatan. Och så kommer man in i det här vackert färgsatta, tysta och privilegierade riket.
Men jag har inte sett dess baksida än. Bara noterat de fina rundade huskropparna i mitten (hästskoformer enligt någon) som ju i sig skapar en trevnad. Samt då färgsättningen och de lugna små gatorna med ännu inte fullvuxna träd.
När den här platsen blev bebodd för X antal år sen fanns här både bostasdrätter och hyresrätter (jag gissar vilt att dagens planerare nästan enbart bygger för de som kan köpa). Inflyttningshyrorna var uppe till diskussion och dåvarande fastighetsborgarrådet Annika Billström (S) såg till att hyressättningen inte blev alltför rikemansbetonad. Bra gjort!
Efter det har området, dess grundritning och stil, fått mycken kritik från arkitekthåll, men också beröm, ofta från de boende i närheten. Själv tycker jag det här är både roligare och mer humanistiskt (kolla bara höjden på husen) än mycket annat brutal-eller-post-modernistiskt. Men området har också vissa konstiga drag; som t.ex. tornen. De finns ju inte riktigt i verkligheten, utan är en kopiering av något gammalt som känns - uh - just gammalt. Och lite pretentiöst; liksom en signal för att här bor vi som blickar bakåt.
Alexander Wolodarski född i Sibirien, uppvuxen i Warsawa, utbildade sig i Moskva, Warsawa och senare i Sverige, och har kanske något kvar av storsovjetisk planering. I alla fall tycker några av hans kritiska kollegor det. Som den verkligt intresserade kan läsa sig till i den här länken. Eller så kan man läsa den här mer gullande texten. Men gå dit själva, och se.
För närvarande är Wolodarski anlitad som planerare för Hagastaden, vars första förslag om två massiva, klubbsvampsliknande torn (se nedan), avskrivits på grund av engagerad kritik. Jag tyckte själv de var höggradigt Skitfula och skulle döda allt omkring. De var dessutom alltför nära mig. Men att döma av planerna blir det hur som helst massiva huskroppar med lite mellanrum och - återigen - en känsla av segregerad miljö, och grandiosa föreställningar. Och phalliska torn, av omnipotent karaktär.
Här en kritisk artikel från Svd. Och här ännu en betänksam angående hela Hagastadsprojektet, från DN.
Citat från Wiki om Wolodarski:
För närvarande (2010) är han engagerad i Hagastaden. Enligt Aleksander Wolodarski är "Norra station det största jag gjort. Allt jag gjort tidigare är småflugor i jämförelse".Hans främsta skapelser här, de båda hårt kritiserade Tors torn - två 40 våningars höghus på vardera sidan om Torsgatans förlängning i Solna - är dock avskrivna och kommer inte att förverkligas sedan den norska byggherren backat ur 2011.
Densitet? Miljöfattigdom kamouflerad som rikedom?
Kolla hur kakforms-tornen (en senare variant) och den massiva bebyggelsen kommer att dominera över Birkastan, Rödabergsområdet och Karlberg. Haga - själva parken - ska hålla för enormt mycket högre exploatering/slitage. Som om man helt distanserat kan kalkylera med vad en park tål. Och det går väl så länge man stirrar på den här overkliga modellen. Men: Det blir precis lika mycket frigolit som det ser ut som, jag lovar. Kycklingfarm à la stordrift. Och sen ska alla kycklingarna ut i Hagaparken, och det blir cirka en maskros per skalle. Gött.
Lägger till en länk till den f.d. diplomaten Gösta Grassmans artikel i Newsmill, om detta projekt och andra lika okänsliga.
När jag efter ett besök på S:t Eriks ögonklinik och lättad över att slippa operation, tog mig in i S:t Eriks bostadsområde mötte jag av en slump en journalist som berättade lite om platsen. Inte för att den var obekant, jag har passerat där förr, under sommartid, och tyckt att området äger en viss - kanske lite overklig - stillhet. Då som nu gick jag omvägen dit för att slippa den maxat urtråkiga Flemingatan. Och så kommer man in i det här vackert färgsatta, tysta och privilegierade riket.
Men jag har inte sett dess baksida än. Bara noterat de fina rundade huskropparna i mitten (hästskoformer enligt någon) som ju i sig skapar en trevnad. Samt då färgsättningen och de lugna små gatorna med ännu inte fullvuxna träd.
När den här platsen blev bebodd för X antal år sen fanns här både bostasdrätter och hyresrätter (jag gissar vilt att dagens planerare nästan enbart bygger för de som kan köpa). Inflyttningshyrorna var uppe till diskussion och dåvarande fastighetsborgarrådet Annika Billström (S) såg till att hyressättningen inte blev alltför rikemansbetonad. Bra gjort!
Efter det har området, dess grundritning och stil, fått mycken kritik från arkitekthåll, men också beröm, ofta från de boende i närheten. Själv tycker jag det här är både roligare och mer humanistiskt (kolla bara höjden på husen) än mycket annat brutal-eller-post-modernistiskt. Men området har också vissa konstiga drag; som t.ex. tornen. De finns ju inte riktigt i verkligheten, utan är en kopiering av något gammalt som känns - uh - just gammalt. Och lite pretentiöst; liksom en signal för att här bor vi som blickar bakåt.
Alexander Wolodarski född i Sibirien, uppvuxen i Warsawa, utbildade sig i Moskva, Warsawa och senare i Sverige, och har kanske något kvar av storsovjetisk planering. I alla fall tycker några av hans kritiska kollegor det. Som den verkligt intresserade kan läsa sig till i den här länken. Eller så kan man läsa den här mer gullande texten. Men gå dit själva, och se.
För närvarande är Wolodarski anlitad som planerare för Hagastaden, vars första förslag om två massiva, klubbsvampsliknande torn (se nedan), avskrivits på grund av engagerad kritik. Jag tyckte själv de var höggradigt Skitfula och skulle döda allt omkring. De var dessutom alltför nära mig. Men att döma av planerna blir det hur som helst massiva huskroppar med lite mellanrum och - återigen - en känsla av segregerad miljö, och grandiosa föreställningar. Och phalliska torn, av omnipotent karaktär.
Här en kritisk artikel från Svd. Och här ännu en betänksam angående hela Hagastadsprojektet, från DN.
Citat från Wiki om Wolodarski:
För närvarande (2010) är han engagerad i Hagastaden. Enligt Aleksander Wolodarski är "Norra station det största jag gjort. Allt jag gjort tidigare är småflugor i jämförelse".Hans främsta skapelser här, de båda hårt kritiserade Tors torn - två 40 våningars höghus på vardera sidan om Torsgatans förlängning i Solna - är dock avskrivna och kommer inte att förverkligas sedan den norska byggherren backat ur 2011.
 |
| Hagastaden, modell. Wennergrenskrapan till vänster. Karolinska i förgrunden. |
Densitet? Miljöfattigdom kamouflerad som rikedom?
Kolla hur kakforms-tornen (en senare variant) och den massiva bebyggelsen kommer att dominera över Birkastan, Rödabergsområdet och Karlberg. Haga - själva parken - ska hålla för enormt mycket högre exploatering/slitage. Som om man helt distanserat kan kalkylera med vad en park tål. Och det går väl så länge man stirrar på den här overkliga modellen. Men: Det blir precis lika mycket frigolit som det ser ut som, jag lovar. Kycklingfarm à la stordrift. Och sen ska alla kycklingarna ut i Hagaparken, och det blir cirka en maskros per skalle. Gött.
Lägger till en länk till den f.d. diplomaten Gösta Grassmans artikel i Newsmill, om detta projekt och andra lika okänsliga.
 |
| Tors torn. Första modellen. |
onsdag 5 december 2012
Scottish accent
Harmonisk dag. Igår alltså. Idag var det lite väl mycket snö att kämpa med. Fast hellre det, som jag hör hela Stockholm säga, medan de väntar på tunnelbanan till avlägsna förorter som de kanske aldrig kommer fram till i kväll. Pity the poor immigrant.
Igår däremot hampade det sig så att det var lagom snö och att jag sammanföll med två skottar i det (föga) vilda utelivet. Det var kort och lagom och noll raggfaktor, men jag fick höra den där ljuvee-liga dialekten som gör mig på gott humör. Jag pratade på om mina färder i nordvästra Skottland, och de fyllde i. "Yeee, the väästerrn ajjlands, teeey arrr the best. Wiir from Glasgou yo nåå, so theese arr´ourr pleejses." "Åoh, yo´we biin to Iona of Mull, hääv yo? (Är det förresten inte bara skottar som kan konsten att uttala dubbel-W-et i ett What? på rätta sättet? OW.)
De tyckte Sverige var vackert och jag rekommenderade Lappland som vanligt. Sen gick jag hem och drömde förliden natt - som Sjöberg skriver - inte om Beatrice Aurore, men om den här:
En kossa jag bara "träffat" på Iona. Highland cattle heter den. Tio centimeter lång ytterull för att daska av regn och snö, och en exceptionellt tät innerull för att hålla värmen. Djur vet hur man ska klä sig. Under en lång vandring utmed höga stränder på Iona stötte jag på en flock av dessa kor och tjurar som betade i en vindskyddad vik. Jag var inställd på att ta mig förbi dem ned till stranden. Fixade en käpp och gick förbi. De var hur lugna som helst. Men vad visste jag. En sorts myskoxar? Nix, det här är kor har jag fattat läääjtli. Myskoxar hör till getfamiljen.
Hur som, de skotska öarna, från Isle of Skye till North Uist, South Uist - och med omvägar över Oban, Mull, Iona är en av de allra vackraste resor jag gjort. England har nästan alltid varit snällt med vädret i september. Och Iona och Barra ligger fortfarande så fint kvar i mitt minne att jag kanske inte ens behöver resa dit igen. Fast gärna för mig.
Nu tror ni jag ska avsluta med Bob Dylan: My heart is in the highlands. Men det blir något mer skotskt än så. Av en om möjligt ännu mer romantisk. Robert Burns.
Igår däremot hampade det sig så att det var lagom snö och att jag sammanföll med två skottar i det (föga) vilda utelivet. Det var kort och lagom och noll raggfaktor, men jag fick höra den där ljuvee-liga dialekten som gör mig på gott humör. Jag pratade på om mina färder i nordvästra Skottland, och de fyllde i. "Yeee, the väästerrn ajjlands, teeey arrr the best. Wiir from Glasgou yo nåå, so theese arr´ourr pleejses." "Åoh, yo´we biin to Iona of Mull, hääv yo? (Är det förresten inte bara skottar som kan konsten att uttala dubbel-W-et i ett What? på rätta sättet? OW.)
De tyckte Sverige var vackert och jag rekommenderade Lappland som vanligt. Sen gick jag hem och drömde förliden natt - som Sjöberg skriver - inte om Beatrice Aurore, men om den här:
En kossa jag bara "träffat" på Iona. Highland cattle heter den. Tio centimeter lång ytterull för att daska av regn och snö, och en exceptionellt tät innerull för att hålla värmen. Djur vet hur man ska klä sig. Under en lång vandring utmed höga stränder på Iona stötte jag på en flock av dessa kor och tjurar som betade i en vindskyddad vik. Jag var inställd på att ta mig förbi dem ned till stranden. Fixade en käpp och gick förbi. De var hur lugna som helst. Men vad visste jag. En sorts myskoxar? Nix, det här är kor har jag fattat läääjtli. Myskoxar hör till getfamiljen.
 |
| Strand på South Uist |
Hur som, de skotska öarna, från Isle of Skye till North Uist, South Uist - och med omvägar över Oban, Mull, Iona är en av de allra vackraste resor jag gjort. England har nästan alltid varit snällt med vädret i september. Och Iona och Barra ligger fortfarande så fint kvar i mitt minne att jag kanske inte ens behöver resa dit igen. Fast gärna för mig.
Nu tror ni jag ska avsluta med Bob Dylan: My heart is in the highlands. Men det blir något mer skotskt än så. Av en om möjligt ännu mer romantisk. Robert Burns.
måndag 3 december 2012
Elektriskt & Döden
Promenerar i skymningen
vid Brunnsviken. Kala träd mot en himmel som är elektriskt blå. Ekarnas grenar spretar med snövita linjer,
björkarna lika fluffigt vita som de var i Lappland. Knarr under fötterna. Det liknar
Gam-Sverige här nu: Carl Eldhs ateljé är väl det sista huset i innerstan i
brunlaserat trä. På andra sidan vägen gamla stallar i samma färg. Och ett översnöat
duvslag. Me likes.
För ett tag sen vaknade jag en morgon med en fågel i rummet. Någon flög runt huvudet och utstötte oro. Den hade kommit in genom en springa under natten, letade kanske efter ett schysst vinterbo. Men inte ihop med mig. Panik. Jag fick den mellan händerna, men den var alltför mjuk att hållas fast. Öppnade fönstret på vid gavel, och fågeln hittade ut. Den var mörk ovanpå, hann jag se. Kanske en bofink.
Inte helt ovanligt att någon flyger in i mitt rum, men fåglar får mig att tänka: vad ville den? Det går i familjen. När min pappa var bortrest från farmor om sommaren sa hon till honom: Om du tänker på mig skickar jag en fågel. Och det gjorde hon.
En vän berättade en dröm för mig och vi sa: Den handlar nog om döden. Den var obehaglig, instängd. Men jag tänker ibland att man kanske kan välja sin död. Om man får va frisk alltså. Och att det jag är rädd för nog inte är själva döden utan allt det andra. Bäcken, slangar, näringsvätska, katet, fanans moster. Vännen och jag har kommit överens om att förkorta livet åt varann, om det kniper. Men pro tempo jobbar vi enbart med att förlänga det.
Ibland när jag mediterar kan jag komma in i ett tillstånd som väl är en alpha-rytm: Här-är-Gabi-hör-nu, med mera, stannar av. Jag blir som en organisk enhet: En kålrot, en lilja, en sovande kamel. Det är på det sättet jag tror att man – om man har tur – kan dö som man vill. Bara släppa allting, lägga sig ned och sväva iväg i cellulär trans. Möjligen vet jag några som var inne på det; och visste ungefär när de ville lägga av; min pappa och min bästa väns pappa: Nä, hörrni grabbar och ladies, nu räcker det. Några veckor senare var de döda. Kanske var det därför min pappas ansikte förvandlades inför mina ögon från dödsångest till en stolt liggande riddare. Som om han själv hade satt av hästen. Det var det sista han skickade till mig.
För ett tag sen vaknade jag en morgon med en fågel i rummet. Någon flög runt huvudet och utstötte oro. Den hade kommit in genom en springa under natten, letade kanske efter ett schysst vinterbo. Men inte ihop med mig. Panik. Jag fick den mellan händerna, men den var alltför mjuk att hållas fast. Öppnade fönstret på vid gavel, och fågeln hittade ut. Den var mörk ovanpå, hann jag se. Kanske en bofink.
Inte helt ovanligt att någon flyger in i mitt rum, men fåglar får mig att tänka: vad ville den? Det går i familjen. När min pappa var bortrest från farmor om sommaren sa hon till honom: Om du tänker på mig skickar jag en fågel. Och det gjorde hon.
En vän berättade en dröm för mig och vi sa: Den handlar nog om döden. Den var obehaglig, instängd. Men jag tänker ibland att man kanske kan välja sin död. Om man får va frisk alltså. Och att det jag är rädd för nog inte är själva döden utan allt det andra. Bäcken, slangar, näringsvätska, katet, fanans moster. Vännen och jag har kommit överens om att förkorta livet åt varann, om det kniper. Men pro tempo jobbar vi enbart med att förlänga det.
Ibland när jag mediterar kan jag komma in i ett tillstånd som väl är en alpha-rytm: Här-är-Gabi-hör-nu, med mera, stannar av. Jag blir som en organisk enhet: En kålrot, en lilja, en sovande kamel. Det är på det sättet jag tror att man – om man har tur – kan dö som man vill. Bara släppa allting, lägga sig ned och sväva iväg i cellulär trans. Möjligen vet jag några som var inne på det; och visste ungefär när de ville lägga av; min pappa och min bästa väns pappa: Nä, hörrni grabbar och ladies, nu räcker det. Några veckor senare var de döda. Kanske var det därför min pappas ansikte förvandlades inför mina ögon från dödsångest till en stolt liggande riddare. Som om han själv hade satt av hästen. Det var det sista han skickade till mig.
söndag 2 december 2012
300 är vår volym
Sverige, Sverige coachland. Konsultland. Föredragshållar-må-bra-land- Tänka-positivt-skratta-på-sig-kurser. Men framförallt, numera, i växande arbetslöshetstider: Ett coach-land.
Nu ska ni inte sitta där och tänka illa och tro att jag menar såna hyggliga coacher som Victorias f.d. träningscoach Daniel. Nej da, lite ländryggsarbete och magmuskelfeeling och pilates-bollar har aldrig gjort någon illa.
Nej - jag tänker på hur varje statlig/och/eller/kommunal verksamhet nu blivit föremål för sneglarögon: Ni vet de där trollen som står i skogen och skyfflar in guld i sina grottor. De sneglar på vårdmottagningar, rehabcentraler, äldrevård, barnomsorg och skolor. De ser ett litet klipp. (Jag bortser nu på mitt vanliga satiriska sätt från det lilla fåtalet som VILL någonting MER än att tjäna pengar på transaktionerna.)
Ja: Och så har vi då coachföretagen. De som är kopplade till "en aktiv arbetsmarknadspolitik", och som innebär att några otroligt engagerade mänskor ska hjälpa till att putta ut folk i arbetslivet: Skriva CV, kamma håret, putsa skorna, koncentrera sig på tangenterna och lilla tråkprogrammet Excel, tänker ni. Ja, kanske det.
Men nu handlar det om stora pengar, och folk som föses omkring utan support, och med urusla datorer till det facila priset av 32.000 per person och månad. Tänk Riktig Utbildning för samma pris. Tänk några rejäla kurser i dövspråk, fotvård, busskörkort, franska, växeltelefoni, turism, historia, barnpedagogik, ergonomi - eller vad vet jag.
300 är vår volym, säger den enfaldige chefen för ett litet exat företag som låter folk sitta och vänta på uttjänta datorer och några möten i veckan med en överansträngd coach. Många av de som söker jobb blir anvisade detta idiotiska vara-på-plats-i-vadå? som krav. Man dealar med folk som om de var huggen skog: 300 är vår volym. Kapa!
Tänk 300 x 32.000 x inte-vet-jag-hur-många på alla andra ställen. Multiplicera det med årets tolv månader. Och simsalabim: Sverige har råd med att utbilda arbetslösa! Vad man däremot inte kan försvara är en löjeväckande "jobbpolitik" som är som gjord för att sudda siffror och gynna fixartyper.
God natt i advent!
---------------------------------------------------------------
Den som vill veta mer kan höra ett program gjort av Sveriges radio här, som tände på detta blogginlägg.
Nu ska ni inte sitta där och tänka illa och tro att jag menar såna hyggliga coacher som Victorias f.d. träningscoach Daniel. Nej da, lite ländryggsarbete och magmuskelfeeling och pilates-bollar har aldrig gjort någon illa.
Nej - jag tänker på hur varje statlig/och/eller/kommunal verksamhet nu blivit föremål för sneglarögon: Ni vet de där trollen som står i skogen och skyfflar in guld i sina grottor. De sneglar på vårdmottagningar, rehabcentraler, äldrevård, barnomsorg och skolor. De ser ett litet klipp. (Jag bortser nu på mitt vanliga satiriska sätt från det lilla fåtalet som VILL någonting MER än att tjäna pengar på transaktionerna.)
Ja: Och så har vi då coachföretagen. De som är kopplade till "en aktiv arbetsmarknadspolitik", och som innebär att några otroligt engagerade mänskor ska hjälpa till att putta ut folk i arbetslivet: Skriva CV, kamma håret, putsa skorna, koncentrera sig på tangenterna och lilla tråkprogrammet Excel, tänker ni. Ja, kanske det.
Men nu handlar det om stora pengar, och folk som föses omkring utan support, och med urusla datorer till det facila priset av 32.000 per person och månad. Tänk Riktig Utbildning för samma pris. Tänk några rejäla kurser i dövspråk, fotvård, busskörkort, franska, växeltelefoni, turism, historia, barnpedagogik, ergonomi - eller vad vet jag.
300 är vår volym, säger den enfaldige chefen för ett litet exat företag som låter folk sitta och vänta på uttjänta datorer och några möten i veckan med en överansträngd coach. Många av de som söker jobb blir anvisade detta idiotiska vara-på-plats-i-vadå? som krav. Man dealar med folk som om de var huggen skog: 300 är vår volym. Kapa!
Tänk 300 x 32.000 x inte-vet-jag-hur-många på alla andra ställen. Multiplicera det med årets tolv månader. Och simsalabim: Sverige har råd med att utbilda arbetslösa! Vad man däremot inte kan försvara är en löjeväckande "jobbpolitik" som är som gjord för att sudda siffror och gynna fixartyper.
God natt i advent!
---------------------------------------------------------------
Den som vill veta mer kan höra ett program gjort av Sveriges radio här, som tände på detta blogginlägg.
lördag 1 december 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)