fredag 31 augusti 2012

Faller ur myndighetsrollen?

I den pågående dystra debatten om Thomas Quicks skyldighet/icke skyldighet ska jag inte uttala mig i någon riktning, eftersom jag aldrig läser på artiklar om mord och annan vämjelse.

Men: Om Göran Lambertz, på trots av en enorm mur av kollegial antipati, hävdar att det kan finnas något som gått snett i detta överjävliga ärende, så ska han ha cred för det, och inte enbart kritik.

Juristprofessorn Madeleine Leijonhufvud, som redan många gånger visat sig från sin mest flickskoleaktiga sida, hävdar däremot att Göran Lambertz gör det stora misstaget att "falla ur myndighetsrollen". Ha!
Är det Gogols Ryssland eller Gogols Sverige vi befinner oss i?
Ett samhälle där folk håller sig på plats inom myndighetsrollen - med allt vad det nu kan innebära av dolda lojaliteter, ryggdunkande, karriärkorsetter, tysta överenskommelser och fina ytor, är inte ett värdigt rättssamhälle. Punkt slut!

Göran Lambertz har en linje i sin verksamhet som tyder på stor självständighet och en vilja att uttrycka sig  fritt, kritiskt och öppet, om vad som än diskuteras. Vi är många som vant oss vid det, som tycker oss veta vad han går för. Alldeles oavsett upprörda röster från domare, och advokatsamfundets medlemmar, som väl har sedvanligt intresse av att skydda advokater, vars ordval, pläderingar - och nu,  nedlåtande omdömen om Lambertz - liksom ingår i rekvisitan. Man ska "vinna" "sitt mål".

Om Lambertz tycker sig ha andra, etiska ansvarsbedömningar att göra, så är det bra för rättsapparaten.
Det betyder inte att jag kan avgöra hur rätt eller fel han har; det betyder att jag litar på någonting i hans person som verkar stå friare än många andra. Som vågar "falla ur myndighetsrollen".

Sen tycker jag att ordens nyanser är viktiga - och att det därmed kanske hade varit bättre för själva saken om Lambertz valt ordet "indicier" i stället för "bevis" i sina artiklar.

Tillägg: Länk till artikel i Expressen.
Länkar även, "för skoj skull" till en äldre artikel av Zaremba. Times Change.

tisdag 28 augusti 2012

Sommar farväl

Foto: G. Björnstrand

Fast, nej. Inte riktigt än. Igår när vi var ute och gick låg två ungdomar och långsimmade i badviken. Häromdagen doppade jag fötterna och det var lika varmt som i luften. Anslående 20 grader alltså. Men det har varit kalla nätter nu. Jag badar inte mer förrän jag kommer till bastu och simhall.

Så att: Bilden ovan får vara sommarens sena kulmen. En långsam skymning över nordvästra Kultsjön, sett från Klimpfjäll. Med friskt älggräs, tolta och rallarros i backarna. Och raningar i sjön. Någon som vet vad raningar är?

onsdag 22 augusti 2012

Ansiktet och Viktigheten

Det händer ibland att man får känning av sitt eget ansikte som mask. Tappa den inte. Eller – är det verkligen så där jag ser ut?

Ansiktet vårdas med hudkräm och smink, samt i välbärgade kretsar med lyftningar, insprutningar och collagen. Takes time to be a woman. Eller – som en äldre vän i Köpenhamn brukade säga, när hon krigsmålade sig framför spegeln för att gå ut och handla: ”Ellers tror di man er gåed ned ad bakke”. Netop.

Ansiktet - en persona. Vi släpper det bara i älskande och tillitsfulla ögonblick. Eller i konstens uttryck; musik, teater, dans. Släpper ansiktet – men med konstnärlig medvetenhet. Strääänsch.
Japanerna släpper det kanske aldrig. Jag minns en rätt kuslig erotisk film från Japan, med oupphörligt sexuellt begär, avslutad med en kastration. Förfärande och hårt, för mig och den man jag var på bio med. Minns inte om det hände så mycket i deras ansikten. Tyngdpunkten låg någon annanstans.

Fotomodellerna håller på sitt fejs. Attraktionen utgår från det onåbara, ovetbara. Vem finns där bakom? Tricket är uttryckslösheten. Den gudomliga stenstoden. Den förgår dock och blir till sprucken verklighet igen.

Åldrandet är besvärligt för de flesta, både kvinnor och män. För kroppsindustrin en lönande problematik. Söta unga kvinnor förlorar en del av sin figur och blir äldre matronor med – i bästa fall – viss stil. Män får mer mage, kvinnor fler rynkor, några blir skinntorra, andra blir överviktiga. Vackerheten får hitta andra vägar. Utstrålning. 

Utstrålning. 

Ansiktets sociologi: Jag vet att jag spelar min roll, och innanför ovalen brer landskapet ur sig som vanligt, ointresserat av mitt ansiktes efemära gräns. Landskapet innanför, landskapet utanför. Egot som en skiva mellan två världar. Ett veck – både i tiden – och i rummet. ID-kortet. 

Kan det genomstrålas?

Viktigheten. Allas vårt behov av den. Men män som går i pension får det svårare än kvinnor, ofta. Skälet är – som en manlig medresenär från Berlin påminde mig om – att män förlorar sin ”importance”. Viktigheten i att ha en respekterad position som när man avgår gapar tomt i någon del av själen. Jag har sett det. På läkare och chefer och andra som levt sitt liv inför andras ögon, i betydelsens centrum. Och sen – inget särskilt. Spela golf? Valla hunden? Fiska? Omvärdera livet? Lägga sin vikt någon annanstans?

Kvinnor har troligen lättare att ”gå av”. Deras liv ofta mer utfyllt av människor, relationer, barn, husets alla vrår (ja, jag vet att jag här bör sticka in en brasklapp om moderna män, men jag väntar med det).
Jag skulle tro att det för frilansande kvinnor väger extra lätt att bli av med en viktighet man knappast haft, och heller inte eftersträvat. Den skulle tyngt för mycket. Frilansare vill resa med lätt packning – annars blir man inte just det.

Viktighet. Vikt. Tyngd. Pondus. Position.

Ansiktet som uttryck. Eller mask. Hårt polerad.
Eller som motvilligt uttryck, okontrollerbart. Hur läser den andre mig? Vad ser jag under den andres roll? 

Oviktighet, lätthet, rörelse. En meanderslinga lik en norrlandså. Ansiktet och viktigheten smälter en stund, till sjögräsnivå. Kommer nyliv. Kommer annat när något går förlorat. 

Och det eviga?

Utstrålning. Som en doft. Så kort som sant. 

Dessutom finns mycket att göra. 


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _



Länkar till den här texten - som är på något vis besläktad.

måndag 20 augusti 2012

Bergens talan


Södra Stekenjokk,
Dalgång vid Klimpfjäll,
Suddig men dock tolta, blommande i backarna ner mot Gaustafallet.
Foto: Gabrielle Björnstrand. Klicka för förstoringar.

lördag 18 augusti 2012

Stekenjokk for ever


Saxfjället
Stekenjokk



Foto: Gerd Ulander
Stekenjokk

Foto Gerd Ulander

Gaustafallet. Foto: Gerd Ulander
(Alla foton utom de av Gerd Ulander är "mina".)

onsdag 15 augusti 2012

Anteckningar från norr

Någonting i fjällen påminner om Grekland. Starka dofter, men andra. Kråkris i stället för rosmarin, krypbjörk i stället för salvia. Varma dagar som frigör eteriska oljor. Bergen torra, bergens kammar mot kvällsljuset. Stjärnornas ankomst.

Tranor skriker igen på andra sidan sjön. Nej - det är en trana. Den behöver inget svar.
Själv går jag omkring och lullar i efterdyningarna av utflykter, avslutade med stor träningsvärk.

Hörde ett radioprogram om Thomas Bernhard. Ett halvt, troligen inkorrekt citat, fastnade.
Bernhard: Man säger sanningen och det är som att sticka ut huvudet. Sen drar man det tillbaka igen. (Och ingenting ändrar sig?).
Utan att han hade formulerat det såg jag framför mig göken som tittar ut ur gökuret. Sanningssägarens Ko-ko.
Skickligt att skriva så; antyda bilden, men avstå från bilden.
(Den som har den där meningen på kornet kan höra av sig).

Jag har gått barfota i gräset och fått två bistick, två dagar i rad, på samma ställe under foten. Det bekommer mig inte. Tvärtom; det gläder mig att det finns så många obesprutade bin här uppe. Annat är det i Sörmland och Uppland.
Men jag kom också att tänka på min man. Vi var på skogspromenad och han blev stungen av jordgetingar. Halsen och ansiktet svullnade upp. Vi sprang till bilen. Under körningen kunde jag se hur hans ansikte blev större och större. Han kunde knappt svälja. Väl framme på lasarettet gav de honom en histaminspruta (gissar jag) - och det hela var snabbt överstökat. Det var enda gången jag såg honom rädd. Mannen som segelflög i Alperna, åkte slalom och bröt armen, satte sig upp på första bästa häst, och var ordonnans med hemliga papper i ett riskabelt politiskt läge. Men jordgetingar. Fy Fan!

Förutom tranan gillar jag summertonen från fjällflyget, när det lyfter från vattnet. Ljudet av äventyr.
Sen tystnad.

Men snart kommer väl någon och säger något meningslöst. Vad gör jag då? Förmodligen låter jag munter. Anfall är bästa försvar.

Snart kommer jag själv att säga något meningslöst. Igen. Men inte lika ofta som förr. Det tar ett långt liv att hålla käften. Åtminstone då och då. Norrlänningar är rätt bra på det.


Tranans läten

Ur Sveriges Radios arkiv och websida.

måndag 13 augusti 2012

Trappen




Inte min trapp. Inte mitt foto. Men det är här jag är.

Foto: Gerd Ulander