Jag landar på bra plats, andra raden, inför gitarr- och orkesterkonsert med Mats Bergström. Har inte hört honom live på femton år, så det här ska bli skoj. Det tycker också mannen som tränger sig in i samma bänk. Av någon anledning frågar han: "Vill du ha mig på höger eller vänster sida?". Det tycker jag var höjden av artighet. Men så var han också från Göteborg. "En go gubbe", som han själv sa. Och jag kunde inte göra annat än hålla med. Att presentera mig som en av Stockholms "goa gummor" hade däremot varit oartigt, både mot honom och mig.
Sen tipsar jag honom om slutnumret: Concierto de Aranjuez. "Det här blir höjdaren", säger jag. "Putta till mig när du tycker det är bäst", säger mannen som ser ut som en ovanligt frisk Joe Cocker.
Och mycket riktigt, efter de gamla slagdängorna av Bizet (utan Bergström) och lite annat, kommer den absolut bästa gamla slagdängan: Concierto de Aranjuez. Förtätad, känslosam, människovänlig, lite högtidlig. Som om det var på liv och död. Och det är det ju. Spela den gärna i rummet där jag dör.
Men nu inträffar ett av de där allra mest levande momenten. Som är så intressanta för att de aldrig går att förutse. Publiken har slappnat av, kanske musikerna också. Och när de långa suckande tonerna, pizzicattona, vemodet, livsatmosfären över höga berg och djupa dalar inträffar känns det som om alla plötsligt är med. Rummet är ett. Och jag har första och andra violinen nästan framför näsan. Har inte följt musiker så nära, på länge, och känner som jag brukar göra: Finns inget större än det här; hur människor lyckas samla ihop sig till en virtuos slinga ljud, harmonier, rytm, känsla, uppmärksamhet. Jag ser deras koncentration. Begeistrad är ett för litet ord. Alla spänningar släpper. Livet är där det ska vara. Stort så ini innersta.
"Dö, jag förstår dig", säger Göteborgaren efteråt. "Det var la speciellt. Men så står det ju också; Con spirito. Med ande, alltså".
Han är för söt. Och alla de andra också.
Här en you-tube-version av Adagiot i Concierto Aranjuez. Carlos Bonell spelar.
På den här inspelningen görs misstaget att lägga blåsarna för mycket i förgrunden mot slutet; det suger onödigt på sentimentet i verket. Men sänk ljudet och lyssna på gitarren.
söndag 10 juni 2012
fredag 8 juni 2012
Kom Liljor
Där vi går i motljuset och kisar mot en sjunkande sol står blå iris, och gula vattenliljor, och väntar. Nykomlingar i den botaniska trädgården. Planterade intill en nyanlagd våtmark, med en liten sjö på samma ställe där den fanns för trehundra år sen. Här häckar nu en massa fåglar, arterna obekanta på grund av kisande ögon. Svanen regerar. Vattnet blänker jolmigt som på en affisch från folkskolans läsesal: Sommardag.
I gräsmarken växer klungor av prästkragar. Syrenerna är bruna i kanten, kabbelekan är slut för i år, men jag får hejda mig, det är för många som blommat över. Gullvivor, Mandelblom, kvinnor och män. Ack. Men Kaprifolens tid är nu, den växer tätt utmed sluttningarna vid vattnet och man vrider nosen mot en lika tät doft. Aklejor och midsommarblomster tävlar om blåaste. Gullregnen gulaste. Vi rundar uddens högsta backe. Långsträckta stammar av asp, lönn, ek och tall, samt den armstarka boken, ännu i ljus grönska. Under dem, mellan stammarna, överallt de exotiska buskarna med rhodondendron. Violetta eller honungsgula. Ceris och vitt. Tystnad. Kajaker på vattnet. Näktergal.
Såsom hos Almqvist, så ock idag:
"Efter flere regniga och kulna dagar, hvilka ej passa sig för Junii månad, har det nu äntligen blivit ett präktigt Solsken, foglarna sjonga och qvittra, alt är grönt och rättnu skola vi äta middag".
(Ur breven)
Skolplansch. Konstnär okänd.
I gräsmarken växer klungor av prästkragar. Syrenerna är bruna i kanten, kabbelekan är slut för i år, men jag får hejda mig, det är för många som blommat över. Gullvivor, Mandelblom, kvinnor och män. Ack. Men Kaprifolens tid är nu, den växer tätt utmed sluttningarna vid vattnet och man vrider nosen mot en lika tät doft. Aklejor och midsommarblomster tävlar om blåaste. Gullregnen gulaste. Vi rundar uddens högsta backe. Långsträckta stammar av asp, lönn, ek och tall, samt den armstarka boken, ännu i ljus grönska. Under dem, mellan stammarna, överallt de exotiska buskarna med rhodondendron. Violetta eller honungsgula. Ceris och vitt. Tystnad. Kajaker på vattnet. Näktergal.
Såsom hos Almqvist, så ock idag:
"Efter flere regniga och kulna dagar, hvilka ej passa sig för Junii månad, har det nu äntligen blivit ett präktigt Solsken, foglarna sjonga och qvittra, alt är grönt och rättnu skola vi äta middag".
(Ur breven)
torsdag 7 juni 2012
Syskonbarn, grannar, invandrare, människor
Ett av mina syskonbarn var på besök. Flickan med
latinamerikansk pappa, som rest fram och tillbaka mellan länderna sen hon var
fyra år. Fem år i Peru, resten i Sverige. Välutbildad pappa som fick ett jobb
här som inte var på nivå med hans kvalifikationer. Politiska problem i Peru. Resten av familjen emigrerad
till Washington DC. Och min systerdotter tar sina sparpengar till USA-biljetten
för att hälsa på sin farfar, nu 98 år. Ingen vet hur länge han lever.
Nä, ingen vet. Och det som betyder något är hur vi handskas
med varandra innan. Jag gillar min systerdotters föresats att se sin farfar
innan det är för sent. Hon är också min bästis, och när jag blir gammal vet jag
att hon hälsar på och köper en flaska sherry eller en bit ost på vägen. Av mig fick hon en blus. Något senare får hon väl resten här. Men det är en annan historia.
Mina två goda grannar står med näsan ner i jorden och bökar
med ogräs och såplantor och små buskar som nästa år blir träd. Jag beundrar
deras tåga, men själv är jag färdig med trädgård. Hade en i tio år, det räcker.
Jag vet hur fina mina doftliljor blev, hur indiankrassen ingenting behöver och
hur sensitiva löjtnanshjärtan är. Det hörs ju på namnet. Och jag vet hur man går med spaden i
grusgången och drar upp maskros. Det enda jag inte vet är hur stor magnolian
blev, som vi satte en gång, maken och jag. Får väl åka tillbaka och titta
efter. Eller inte.
Fram och tillbaka åker vi människor, en del mer än andra. Som
nu grekerna. På Grekiska Föreningen samlas folk om igen, ungefär som på 60- och
70-talet, för att lära sig de första grunderna i svenska. Läkare, lastbilschaufförer, tekniker och
blomsterhandlare, tillsammans. ”Jag heter Kostas, hon heter Eleni, vad heter du?” ”God morgon”. ”Tack
så mycket”. ”Vad är klockan”. Några av dem har redan nu – efter krisen – fått jobb
i Sverige. Fler lär komma. Men ingenting är som på det tidiga 60-talet när Scania
Vabis aktivt sökte efter grekiska arbetare. Det var arbetskraftsinvandring. Sen kom
den stora vågen av exilgreker efter juntans maktövertagande. Många av dem blev
kvar i Sverige, men ännu fler har flyttat hem igen.
De som kommer nu anländer till ett helt annat Sverige. Jag
hoppas de blir väl mottagna, och att de hittar jobb som motsvarar deras
kvalifikationer. Hur länge de blir kvar beror på en mångfald faktorer. Men
ingen av dem har – så vitt jag vet – för avsikt att stanna i Sverige för skoj skull.
Vi lever i Europa. Och de som förskansar sig bakom det lilla
ägandebehovet av en nation, ett land, kommer inte att lyckas. Vi lever inte i
den historien längre. Och försöker vi kommer vi att likna de där rikemansvillorna som
chockerade mig när jag första gången kom till Rivieran som 17-åring. De hade
höga murar med incementerade vassa glasskärvor på toppen. Ungefär så tror jag
den rika tiondelen av världens befolkning ser sin framtid; de och deras barn och
deras ackumulerade miljarder ska någonstans vasst förskansa sig mot allt det andra.
Det kommer inte att gå. Men det vet ju alla. Människor. Utan murar.
Bilden: Grekiska invandrare anländer till Södertälje 1960 för att arbeta på Scania Vabis.
Prosadikt: Kännas igen
Jag förstår inte
Jag förstår inte vad folk säger. Jag förstår inte vad jag
säger.
Jag förstår någorlunda vad träden säger och de små hundarna
som springer förbi,
ögonkasten, handrörelserna, trycket av en röst.
ögonkasten, handrörelserna, trycket av en röst.
Men jag fattar inte undertexten till ett samhälle som det här.
Inte ens om den förenklas till det yttersta.
Jag förstår mig på en snygg kavaj och en bra tavla,
och en maträtt som är gjord med omsorg om curryn, de små
räkorna.
Ingenting ska stå på för länge, men en bra tröja håller i
trettio år.
Jag vet om en stol går att sitta i
och en man går att ligga med
Jag vet att ett visst väder och en viss hud
Har betydelse för fortsättningen
Om man sitter kvar i stolen, om man ligger kvar med mannen
Jag förstår inte varför samhället måste veta allt om oss
Hur vi sitter, hur vi ligger
Om vi tar betalt eller inte tar betalt
För vår inre skönhet
”konsten”.
Jag förstår en hel del, men inte det här
Hur det kom sig att det blev
Just så här, ytterst fult
obetalbart betalbart
Jag är säker på att alla förklaringarna har fel
Och några av dem har lite rätt
Men det räcker inte
Om jag ligger alldeles stilla med magen
Mot en binge gräs och löv, kan jag höra hur
Allt går under
Allt går under hud
Och försvinner ut där det kan kännas
söndag 3 juni 2012
Utanför fängelset, blåst och blom
Idag for jag långa busslinjen till Långholmen för att gå en promenad. Tänkandes att det här har jag alltid tyckt om, på samma sätt som Tony Judt gillade sina helt ändamålslösa tågresor i London som ung. Hur han satte sig på tåget eller tuben och bara for in i ett bättre, öppnare tillstånd:
"If I had a goal it was to cover the whole network, from terminus to terminus, an aspiration I came very close to achieving. What did I do when I reached the end of the line, Edgwar as it might be, or Ongar? I stepped out, studied the station rather closely, glanced around me, bought a dessicated London Transport sandwich and a Tizer...and took the next tube back."
Så där har jag gjort med stadens bussar, åkt hela vägen ut till Frösunda vik. Bara för att den bussen fanns. Förbi extremt röriga områden av företag och bostäder, fult hopgyttrade mellan motorvägar, tills jag till sist nådde skogsbiten och stranden. Åkt till delar av söder som jag knappt är bekant med, trots femtio år i staden. Som nu Långholmen idag: Det är som att komma till en småstad grundad på 1700-talet. Fängelsets granitmurar. Små fina torp, blandade med mer stilfulla byggnationer med måttfulla fönster och brutet tak. Syrener som växer vilt, akleja, höga bolmande häckar med enkla vita rosor. Allt i fritt fall, som om öns trädgårdsmästare saknar styling - gudskelov. Och jag nådde Långholmens badvik, en plats där jag aldrig varit, så vitt jag kan minnas. Bara jag, en övergiven badboll, tungt drippande blad, Stadshuset på andra sidan, dränkt i en våt akvarell, samt de exemplariska joggarna, rödsvettiga, tävlande med sig själva.
På fotbollsplanen blommor från kastanjer som drösat ner av blåst och regn. Som en gulrosa sandstrand över gruset. På busshållplatsen en mycket vacker indier som ler mot mig. Jag låtsas som det regnar, och det gör det ju. Samtalar med en fryntlig herre i keps. För min del är det också detta jag gillar med små utflykter. Det där att möta människor av en slump, utan förväntningar, och utan förpliktelser. Men det skriver inte Judt om, så som Jenny Diski gör i den originella lilla boken: Främling på tåg (citat här).
Judt, däremot, skriver om sina utflykter på ett sätt som gör att man känner igen sig som tillhörande en kader, på väg från Existensen till Något mer:
"As a child I always felt uneasy and a little constrained around people, my family in particular. Solitude was bliss, but not easily obtained. Being always felt stressful - wherever I was there was something to do, someone to please, a duty to be completed, a role inadequately fulfilled: something amiss. Becoming on the other hand, was relief. I was never as happy as when I was going somewhere on my own, and the longer it took to get there, the better. Walking was pleasureable, cycling enjoyable, bus journeys fun. But the train was very heaven".
När jag kommer hem har de nyplanterade växterna vuxit en halvmeter. De små träden har utvecklats från taniga tonåringar till frodiga existenser. Livet växer vilt och vajande, under regnen, den stenlagda gången är full av nedblåsta lönnlöv och små kvistar. Jag funderar på att sopa undan det, men inser att det ligger vackert där det ligger. Trädgårdsmöbeln är övertäckt av gulrosa kastanjeblommor. Två mönster au naturel, ingen avslutad ordning.
Men så har jag då betat av något mer av listan:
Läsa ut Tony Judt: Illa far landet.
Påbörja Tony Judt: The Memory Chalet.
Gå en livad promenad.
Berömma trädgårdsfliten.
Maila Maria C
Ringa V
Skriva en krönika/recension
Rensa avlopp i badrummet
-------------------------------------
Citaten hämtade ur Tony Judts bok: The Memory Chalet, 2011
"If I had a goal it was to cover the whole network, from terminus to terminus, an aspiration I came very close to achieving. What did I do when I reached the end of the line, Edgwar as it might be, or Ongar? I stepped out, studied the station rather closely, glanced around me, bought a dessicated London Transport sandwich and a Tizer...and took the next tube back."
Så där har jag gjort med stadens bussar, åkt hela vägen ut till Frösunda vik. Bara för att den bussen fanns. Förbi extremt röriga områden av företag och bostäder, fult hopgyttrade mellan motorvägar, tills jag till sist nådde skogsbiten och stranden. Åkt till delar av söder som jag knappt är bekant med, trots femtio år i staden. Som nu Långholmen idag: Det är som att komma till en småstad grundad på 1700-talet. Fängelsets granitmurar. Små fina torp, blandade med mer stilfulla byggnationer med måttfulla fönster och brutet tak. Syrener som växer vilt, akleja, höga bolmande häckar med enkla vita rosor. Allt i fritt fall, som om öns trädgårdsmästare saknar styling - gudskelov. Och jag nådde Långholmens badvik, en plats där jag aldrig varit, så vitt jag kan minnas. Bara jag, en övergiven badboll, tungt drippande blad, Stadshuset på andra sidan, dränkt i en våt akvarell, samt de exemplariska joggarna, rödsvettiga, tävlande med sig själva.
På fotbollsplanen blommor från kastanjer som drösat ner av blåst och regn. Som en gulrosa sandstrand över gruset. På busshållplatsen en mycket vacker indier som ler mot mig. Jag låtsas som det regnar, och det gör det ju. Samtalar med en fryntlig herre i keps. För min del är det också detta jag gillar med små utflykter. Det där att möta människor av en slump, utan förväntningar, och utan förpliktelser. Men det skriver inte Judt om, så som Jenny Diski gör i den originella lilla boken: Främling på tåg (citat här).
Judt, däremot, skriver om sina utflykter på ett sätt som gör att man känner igen sig som tillhörande en kader, på väg från Existensen till Något mer:
"As a child I always felt uneasy and a little constrained around people, my family in particular. Solitude was bliss, but not easily obtained. Being always felt stressful - wherever I was there was something to do, someone to please, a duty to be completed, a role inadequately fulfilled: something amiss. Becoming on the other hand, was relief. I was never as happy as when I was going somewhere on my own, and the longer it took to get there, the better. Walking was pleasureable, cycling enjoyable, bus journeys fun. But the train was very heaven".
När jag kommer hem har de nyplanterade växterna vuxit en halvmeter. De små träden har utvecklats från taniga tonåringar till frodiga existenser. Livet växer vilt och vajande, under regnen, den stenlagda gången är full av nedblåsta lönnlöv och små kvistar. Jag funderar på att sopa undan det, men inser att det ligger vackert där det ligger. Trädgårdsmöbeln är övertäckt av gulrosa kastanjeblommor. Två mönster au naturel, ingen avslutad ordning.
Men så har jag då betat av något mer av listan:
Ringa V
Skriva en krönika/recension
Rensa avlopp i badrummet
-------------------------------------
Citaten hämtade ur Tony Judts bok: The Memory Chalet, 2011
lördag 2 juni 2012
Hinna, hann, orka
Hann inte träffa H innan han for till Gotland. Orkade inte gå med S på konsert. Hann maila K innan han for till Provence. Har tre personliga mail obesvarade. Har inte hunnit betala räkningen till Lappland. Inte hunnit skaffa nytt presskort. Måste skaffa nytt pass. Glömde att I och V hade födelsedagar. Men A, som också fyllde, var här på middag och fick present, så det blev supernice. Glömde synundersökningen. Kom för sent till fysisk träning. Måste fixa cykellåset. Undrar om jag ska träffa f.d. arbetskamrater nästa vecka. Orka. Hinner jag till lanthuset i juni? Lappland får nog vänta.
Är det här kul att läsa? Kanske inte. Men jag har kikat in hos både Kirsten och Teologen och sett att de skriver listor om vad de måste göra och sen stryker det de gjort. Lustig idé. Men det funkar faktiskt som läsning. Därför att så där har vi det. Det är mänskligt. Det är tillkortakommanden. Har för mig att Anna också brukar blogga de där listorna ibland.
Hur som. Mina listor och mina ofullbordade gärningar och sammankomster och min låga tåga när det gäller att möta alla som gärna vill möta mig, har fortfarande med efterdyningar av stroken att göra. Alltså; ska jag verkligen orka skriva på mitt eget material, samt en del jobb, samt ärenden, städ och mat, så blir det inte så mycket energi över. Medmänniskor får vänta. Jag har inte gått på en enda större tillställning, vernissage, teater eller dans det senaste året. Det jag måste göra tar energi från det jag gärna varit med på. Och i sammanhanget vill jag kasta in en brasklapp angående nuvarande attityder till sjukskrivning och konvalescens: Jag har haft förmånen att möta vettiga människor, men alla har inte den turen.
Stockholm har ett enormt underskott på neurologer. Jag var en lyckans ost som fick komma till efterkoll hos välvilliga experter på Danderyd. Hade jag haft otur hade det blivit direkt till husläkaren. Och husläkaren KAN INTE neurologiska problem. KAN INTE ens de texter om hjärntrötthet som finns i avhandlingar på nätet. Verkar det som. Jag har haft en dust med min husläkare, men på grund av Danderyds neurolog så kom den sent och blev kort. Jag gillar min husläkare. Han har varit en bra person. Men här gick han bet. Att min hjärna har hög IQ och att jag kan formulera mig inför en läkare som en jämlike, är inte detsamma som att jag har full energi. Sorry, baby!
Och jag tänker på alla dem; cancertrötta, artrosvärkande eller lätt strokade, som ska möta den här nya människosynen: Att man inte får vara sjuk, jo mycket sjuk får man va, halvdöd går an, men inte halvfrisk.
För mig handlar det om att dagarna växlar enormt, mellan osedvanlig trötthet, glömska, och plötsliga väldigt utsövda ryck av energi. Då allt ska göras, hinnas, orkas. Jag prioriterar nog ofta, på min fritid, naturen och/eller skrivandet. Samt de allra närmaste då. En och annan exklusiv utställning hinns med. Och musiken som är så vänligt lätt åtkommen har blivit min oöverträffade underhållning, en glädje djupare än förr.
Men skulle jag - vilket jag slogs emot - ha jobbat 3/4-tid som min husläkare ville, så skulle jag inte haft ett liv. Utan kommit hem utschasad, lagt mig spänd, och varit orolig för hur i helvete jag skulle klara det. Det är inte ett sätt att få en fortfarande hjärntrött människa helt frisk. De som kan det här, har berättat. De som sitter i telefon för att få okunniga, sjukkasseunderdåniga läkare, att fatta hur det är för en patient när varje syssla tar dubbel energi. För mig blev det halvtid. Och nu är det snart överstökat.
Småsakerna är värst. Var la jag? Vem skulle jag ringa? Var har jag telefonboken? Hjälp, jag glömde tandläkartiden. Måste köpa ny bandspelare. Är sockret slut? Shit. Nu brände jag vid kastrullen igen. Måste komma ihåg att köpa olivolja. Boka tvättstugan. Vad fan la jag glasögonen. Nee-eej. Badvattnet rann över. Orkar inte diskutera problem. Skiter i konflikter. Gör mig onåbar. Sitter klistrad vid datorn för att bli klar med en intervju, eller en egen text, tills det snurrar i huvudet. Orkar inte heller, efter sex timmars jobb och ärenden och eget skriv, vara kul på kvällen. En och annan långhelg kan det ske, att jag bjuder på mat själv, promenererar i fyrtakt, eller äter ute med någon av mina bästa. Bless those days.
Så där ja. Ingen rolig, ingen charmig blogg idag. Och här bara regnar det. Men vad fan. Jag litar på att ni tycker om mig ändå. Jag gör det. Och hälsar vänfast till dem jag glömt.
Till sist då, musiken:
Bach, cellosuite no 1. preludium, med Mischa Maisky.
Är det här kul att läsa? Kanske inte. Men jag har kikat in hos både Kirsten och Teologen och sett att de skriver listor om vad de måste göra och sen stryker det de gjort. Lustig idé. Men det funkar faktiskt som läsning. Därför att så där har vi det. Det är mänskligt. Det är tillkortakommanden. Har för mig att Anna också brukar blogga de där listorna ibland.
Hur som. Mina listor och mina ofullbordade gärningar och sammankomster och min låga tåga när det gäller att möta alla som gärna vill möta mig, har fortfarande med efterdyningar av stroken att göra. Alltså; ska jag verkligen orka skriva på mitt eget material, samt en del jobb, samt ärenden, städ och mat, så blir det inte så mycket energi över. Medmänniskor får vänta. Jag har inte gått på en enda större tillställning, vernissage, teater eller dans det senaste året. Det jag måste göra tar energi från det jag gärna varit med på. Och i sammanhanget vill jag kasta in en brasklapp angående nuvarande attityder till sjukskrivning och konvalescens: Jag har haft förmånen att möta vettiga människor, men alla har inte den turen.
Stockholm har ett enormt underskott på neurologer. Jag var en lyckans ost som fick komma till efterkoll hos välvilliga experter på Danderyd. Hade jag haft otur hade det blivit direkt till husläkaren. Och husläkaren KAN INTE neurologiska problem. KAN INTE ens de texter om hjärntrötthet som finns i avhandlingar på nätet. Verkar det som. Jag har haft en dust med min husläkare, men på grund av Danderyds neurolog så kom den sent och blev kort. Jag gillar min husläkare. Han har varit en bra person. Men här gick han bet. Att min hjärna har hög IQ och att jag kan formulera mig inför en läkare som en jämlike, är inte detsamma som att jag har full energi. Sorry, baby!
Och jag tänker på alla dem; cancertrötta, artrosvärkande eller lätt strokade, som ska möta den här nya människosynen: Att man inte får vara sjuk, jo mycket sjuk får man va, halvdöd går an, men inte halvfrisk.
För mig handlar det om att dagarna växlar enormt, mellan osedvanlig trötthet, glömska, och plötsliga väldigt utsövda ryck av energi. Då allt ska göras, hinnas, orkas. Jag prioriterar nog ofta, på min fritid, naturen och/eller skrivandet. Samt de allra närmaste då. En och annan exklusiv utställning hinns med. Och musiken som är så vänligt lätt åtkommen har blivit min oöverträffade underhållning, en glädje djupare än förr.
Men skulle jag - vilket jag slogs emot - ha jobbat 3/4-tid som min husläkare ville, så skulle jag inte haft ett liv. Utan kommit hem utschasad, lagt mig spänd, och varit orolig för hur i helvete jag skulle klara det. Det är inte ett sätt att få en fortfarande hjärntrött människa helt frisk. De som kan det här, har berättat. De som sitter i telefon för att få okunniga, sjukkasseunderdåniga läkare, att fatta hur det är för en patient när varje syssla tar dubbel energi. För mig blev det halvtid. Och nu är det snart överstökat.
Småsakerna är värst. Var la jag? Vem skulle jag ringa? Var har jag telefonboken? Hjälp, jag glömde tandläkartiden. Måste köpa ny bandspelare. Är sockret slut? Shit. Nu brände jag vid kastrullen igen. Måste komma ihåg att köpa olivolja. Boka tvättstugan. Vad fan la jag glasögonen. Nee-eej. Badvattnet rann över. Orkar inte diskutera problem. Skiter i konflikter. Gör mig onåbar. Sitter klistrad vid datorn för att bli klar med en intervju, eller en egen text, tills det snurrar i huvudet. Orkar inte heller, efter sex timmars jobb och ärenden och eget skriv, vara kul på kvällen. En och annan långhelg kan det ske, att jag bjuder på mat själv, promenererar i fyrtakt, eller äter ute med någon av mina bästa. Bless those days.
Så där ja. Ingen rolig, ingen charmig blogg idag. Och här bara regnar det. Men vad fan. Jag litar på att ni tycker om mig ändå. Jag gör det. Och hälsar vänfast till dem jag glömt.
Till sist då, musiken:
Bach, cellosuite no 1. preludium, med Mischa Maisky.
fredag 1 juni 2012
Vägen - unchained.
Jaha ja. Så börjar man längta upp igen då. Sittandes med trehundra manussidor vid sitt skrivbord, som inte vetter mot någonting annat än ord på en skärm, som måste bli färre (kill your darlings) eller fler. Men igår kväll; ett helt kapitel som klarat sig igenom manglingen. Fast det där andra stycket där skulle behöva....ett mellanstick. Och här är det ...bara trivialt. Så åter till intervjuerna. Som ska redigeras och bli till innan det stora ljuset och sommaren tar över. Livet är stort, det bara verkar inte så, alla dagar. Tyvärr.
Herr Realitet, din mastodontiska sucker! Unchain my heart. Och när jag ändå är igång med en symbolisk frigörelse tar vi nästa låt; en avspänd inspelning för alla utom gogo-damen. Joe Cocker at his best: You can leave your hat on.
PS: Jag älskar att skriva....det är liksom bara något annat som drar. Och när jag tänker efter - så har det alltid varit. En nomadgen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)