Segelbåtar och skåp.

Idag gick jag runt Skeppsholmen, där segelbåtarna fortfarande låg och kluckade i västanvinden. Bakom dem ett tystnat Gröna Lund och, snett ovanför båthamnen, Kastellet där Babar gjorde sin morgongymnastik på terrassen, enligt min barndoms pappa. Kajerna är numera välskötta och trähusen är renoverade i pastellfärger. Dessutom fanns det marschaller i backen på Kastellholmen. Några skulle gifta sig i ett av husen ikväll. Men Babar är död sedan länge. I alla fall min pappas Babar.

Häromdagen gick vi på Långholmen, i samma melankoliska oktoberskymning. Där är husen stillsamma till sin karaktär, och ett långt huskomplex, knappt högre än en skuta speglade sin tysta fasad i det blanka vattnet. Vi gick över en liten bro, och fortsatte utmed stranden norrut, förbi halvt förfallna bryggor, på bortglömda promenadvägar, förbi det gamla fängelset och vidare bort under pilarna tills vi såg staden på andra sidan vattnet. Norr Mälarstrand.
Under våra fötter jord, löv, en doft av murket trä. Svarta träd mot vattnet, en bil som oväntat svängde sina lyktor mot oss och kom rullande i smygtakt. Film Noir.

På tillbakavägen passerade vi en stor bred backe där båtfolket lagt upp sina drömmar. Navigare necesse est, vivere non est necesse, läste jag på latinlinjen. Här låg hundra stillastående navigatörer. Segelbåtar modell havskryssare uppstaplade på träbockar eller på nyare stöd av metallrör. I skymningen såg de ut som spolformade valar fastnade i sina ställningar, med den tunga kölfenan neråt backen. Valar som inväntar vintern. Utan segel och utan hav, en uppstoppad dröm.

Man kan lägga sin själ i en båt, det förstår jag. Men inte att man kan lägga den i skåp och lådor, soffor och köksluckor. Själv bor jag sedan lång tid med en soffa för mycket, ett skåp för mycket, en byrå och en säng för mycket. Varför är en lång historia, men kortfattat: Man byggde vindsvåningar där jag förut hade mitt vindskontor. Jag skulle behöva en vinsch och ett ställ för att lasta av mina skåp på några träbockar i en hemlig och oövervakad del av staden. Långholmsbacken, typ. Synd att inte skåp kan segla. Aldrig kommer att kunna. Man får väl ro bort dem.

För en tid sedan var det någon som frågade (och det får man ju vara glad för i min ålder) – ”Är du gift?”. ”Nej” sa jag. Utan vidare eftertanke. Jag borde kanske sagt ja. Ja, jag är gift med mina skåp. Två stora och tre små mutister. Varav hälften måste ut ur mitt hem innan jag ens kan börja navigera. Eller släppa in något mer talfört.

Olivträd i Kirstens Have

Bild hämtad från Sten,saks,papir, Kirstens blogg. Klicka för förstoring.

Och dimma i Kongens Have, på en plats jag suttit tusen gånger i stockrosornas tid. Bild hämtad från Thomas Nydahls blogg.

Elefanterna finns

"och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden"

"Alfabet finns
alfabets regn
regnet som silar
nåden ljuset

stjärnornas stenarnas
mellanrum och former

flodernas lopp
och sinnets rörelser

djurens spår
deras gator och vägar

redens byggande
människors tröst"


Strofer ur Alfabet av Inger Christensen.

Olivträd hugget till ved. Oktober.

Höstalfabet. Gjorda i Paint. Klicka för förstoring.

Valfri samhällstårta.

Moderaterna blir som Socialdemokraterna. Socialdemokraterna blir som Moderaterna. Centern blir som Kristdemokraterna. Kristdemokraterna blir som gammelhögern. Gammelhögern blir som Centern. Vänsterpartiet blir som Socialdemokraterna, fast lite mer. Miljöpartiet blir som Folkpartiet, fast lite större. Folkpartiet blir som Inget Särskilt fast med Skolfrågor som flagga. Sverigedemokraterna blir som gammelcenter på landsbygden - innan det fanns ett begrepp som invandrare, (fast med läskigare flaggor i hemlighet). Xenophobia Undercover ingår i notan.
Bara broderskapsrörelsen och K G Hammar och Martin Lönnebo protesterar, och de är ju knappast ett "parti".

Alltså är det bankerna och EU och det hundögda "ansvaret" som styr landet; Caligula Light som ser till att betalningen tillkommer dem som ställt till det. Och vem hade egentligen trott något annat?
Cyklisterna?

När man inte orkar blogga…

…kan det bero på att man inte orkar hetsa upp sig över det man redan vet; att det är många riksdagsmän, kommunpolitiker, småstadspampar, storstadsfifflare, byledare, EU-traktamenterade, bostadsrättsfixare, svartfirmor, riskkapitalister, läkare utan etik och biståndsorgan utan insyn, som fumlar runt i den Stora Världens Ständiga Karusell av ledarskap och missbrukade förtroenden, av bankbonusar på bekostnad av bankkunder, av EU-bidrag för ängar man inte slår, och bostadsbidrag för bostäder man inte bor i, för strategiskt uppköpta lägenheter som de rika inte bor i (investering), samtidigt som ungdomar i Stockholm inte har någonstans att bo (nollinvestering).

När man inte bloggar kan det bero på att man inte ens orkar dra i någon av alla de tåtar som handlar om att världen går på knäna i en marknadsekonomisk maffiastil; de som kan ta för sig tar för sig hur som helst, och resten blir över för andra att lösa…

Politiken blir en arena för städare, de folkvalda en samling upprensare efter ekonomiska slarvjannar och girigbukar och narcissistiska politiker som Berlusconi, samtidigt som samhället, enligt Gordon Brown, utvecklas - entreprenöriskt gunås - till en ”nation of window-cleaners”.
Och vilka är de som får sina 24 fönster på Strandvägen tvättade med skattebetalarnas pengar? Och varför är det så fiffigt ordnat att halvtidsanställda Liselott i Farsta med tre barn, inte får samma skatteavdrag för sina fem fönster, för att hon tjänar för lite? Men det är även hennes skattepengar som bidrar till städningen på Östermalm och i Djursholm. Så vad tänker ni rösta på nu igen, era drontar?

Vet ej. Som huggsexa betraktat lever vi i det bästa av samhällssystem. Och i Det Stora Övergripande Organet ska årets städning vara färdigplanerad på onsdag. Någon som tror på det?

Läs gärna den här artikeln från en bloggkollega, samt åtföljande länkar. Eller den här från Copyriot. Båda artiklarna lär få en fortsättning. Verkar det som.

Bild: George Grosz, 1893-1959, En vintersaga.

Tänker på något helt annat...

River Caragh, County Kerry, Irland.
Klicka för förstoring.