Visar inlägg med etikett zen zinnia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett zen zinnia. Visa alla inlägg

lördag 4 augusti 2018

Simtur med Eva

Det finns en udde, i en sjö, dit jag gärna går. Den är bergig, och i backen upp mot högsta läget växer rodondendron, tallar och björkar, alar och odon. Nere vid stranden finns små klippor och stenar, här och var en len botten. Hit har jag gått med min man och mina vänner, med min danske käresta och mina grannar, och under årens lopp har det blivit till min andra sommarstrand (vid sidan av de i Lappland och de i Roslagen).
Vattnet är alltid varmast här, och man kan bada från maj till september. Bäst är att gå ut framåt kvällen, när de flesta andra gått hem; studentgängen, storfamiljerna från andra länder, turister och barn. Vid åtta är det helt lugnt. Vid nio har man nästan hela plejset för sig själv.

Det är vid den tiden Eva och jag åker ut och simmar. Simmar länge i lojt vatten. Nästan inga båtar. En vattenskoter som man knappt hinner irritera sig på innan den är borta igen.Vi simmar från stranden och ut till en klipphylla där vi sitter en stund i den nedgående solen. Klippan är helt varm under rumpan, och luften är säkert 28, vattnet 25. Så kan man sitta och samtala, badvåta, klockan nio, denna sommar med medelhavsvärme. Just då en gåva, de flesta andra dagar under lång tid, en möda.

Vi går hem genom långa planteringar, blommor tidiga för årstiden: Dahlior, zinnia, lavendel, oleander, egyptiska liljor och amaryllis belladonna, som doftar bordell (as if I knew). Eva är typen som stannar rätt länge vid varje intressant blombestånd. Jag är mer otålig. Men jag har lärt mig en smula om långsamhet den här sommaren. Enda sättet att tackla värmen är att gå runt i sävlig takt som någon av de gamla kvinnorna på grekiska öar. Eller männen, som sitter för evigt under ett tak, på sina caféstolar.

Jag läste i tidningen att människor i Norrland lättare råkar ut för besvär med de höga temperaturerna. Man säger att de är ovana. Men jag tänker - helt ovetenskapligt - att det kan bero på att norrlänningar aldrig pjåskar med sig själva. Och när det är tropisk värme en vecka i sträck är det just det man behöver. Pjåska med sig själv. Eva och jag rör oss långsamt, och allt tystare, mot busshållplatsen. Det är en fridfull kväll. Nyss kom svalkan. När vi stiger av bussen är det redan mörkt.



onsdag 24 januari 2018

Hans Grosin, min vän, i minnet

Han var en av de där pojkarna man genast såg, för att han inte såg ut som de andra. Kvick var han, snabb i käften, ofta rolig. Men vi kunde också försjunka i små olärda diskussioner om Rilke och Zen, om Beatpoeterna, om Bob Dylan och de första stegen på månen. Allt mycket tidstypiskt.

Det roligaste med Hans var kanske det som inte bara var tidstypiskt: att han var en rebell redan i skolan (relegerades två gånger) och att det var ett under att han med lika delar charm och oppositionslusta tog sig igenom Viggan och Södra Latin. Hans judiska utseende gjorde mycket till kan man säga; han såg alltid bra ut, i svart slängkappa, svart lockigt hår, och en näsa som var den vackraste i stan. Till och med när vi träffades hundra år senare såg Hans ännu förvånansvärt ung ut. Och så - med ens - var vi vänner igen.

Från den där första aningen vilda romantiken, känslan av att ha en manlig kompanjon som man kunde sitta i trappen och spejsa med till klockan två, och som verkligen alltid var snäll, till den senare, torrare vänskapen som ännu var varm, gick en tråd av ömsesidig utveckling; jag var en som försörjde mig på min penna, Hans på sin utbildning i psykologi, men vi var ännu båda bara nätt och jämnt del av det så kallade samhället. Det var kanske vår kvardröjande beat-romantik. Hans reste gärna till Goa, jag reste till Lappland och Grekland. Han hade, med stor flit, byggt upp en gård på Gotland till kursgård, och jag var konstant bjuden dit. Men just i sommar - just nu, när jag tänkt åka dit - finns han inte mer.

Han förvånade mig med sin praktiskhet och sitt robusta grepp om det jordiska. Han skulle leva länge trodde vi, han hade inga fysiska svagheter. Han satt med några av mina andra vänner vid mitt födelsedagsbord i augusti. Nu sitter han ibland på en stol i mitt kök i mitt minne och jag säger; Hanse, Hanseman, inte skulle du gå och dö så där.

Han dog av blodförgiftning. Ett helt oförargligt sår hade fått skit i sig. Hans dotter tog honom till sjukhus, och där fick han antiseptiskt dropp. Efter tre timmar skickade de hem honom. Men läkarritualen var ofullbordad. Hans dotter fann honom nästa dag i mycket dåligt skick, svaghet, frossbrytningar; återigen en resa till sjukhuset. Där dog han. Helt i förtid, helt i onödan. Hans barn förlorade sin pappa, jag förlorade en kär vän, hans bästa vän, Katarina, förlorade sin man. Denna onödiga död är nu lex-maria-anmäld.

Sorgen blandas med vrede: Hur fan kan man i ett högfunktionellt land som Sverige behöva dö av en blodförgiftning? Hur vårdslös var den personalen? Varför? Varför?

Hans, Hanse, Hanseman, som han kallades som ung; jag saknar dig. Och hej där, hör ni vänner, låt oss vara noga med varann så länge vi finns. Ingen vet hur länge. Ingen vet.

Här nedan är två bilder på Hans som han såg ut vid nitton, tagna på en strand i Israel. Nu i våra hjärtan kvar, för evigt.




Foto: Nini Tjäder

that face gone, now. 
Into the company of love
it all returns.

Robert Creeley

måndag 21 juli 2014

Varken tala eller tiga


En munk frågade Fuketsu: "Tal och tystnad förenar
och åtskiljer. Hur ska man bära sig åt för att varken tala
eller tiga?"
Fuketsu sa: "Jag minns våren i Konan. Fåglarna sjunger
bland hundratusentals doftande blommor."

Mumon säger

Fuketsus zen är som en ljungeld. Så fort han får tillfälle
slungar han den. Men varför kom han den här gången
dragande med en gammal dikt? Om du kan svara på det
öppnar sig vägen för dig. Så gör dig kvitt alla vackra
fraser och berätta för mig om din zen!

Det var ingen vacker vers han läste
men den talade utan ord.
Den som låter tungan löpa
råkar alltid vilse.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ur Mumonkan, Muren utan port
översatt och utgiven av Johan Laserna
i en sällsynt vacker utgåva
på Umbra Solis, 1999.

torsdag 6 mars 2014

Tulpaner

Inne på Coop lyckades jag snabbt dra åt mig en bukett tulpaner. Men nogsamt ändå. För jag ögnade igenom varenda knippe innan jag tog det rätta: Crimsonrosa liljeblommande tulpaner.
Påminner om den längst ned till höger, fast ljusare. De står så lysande fint i mitt köksfönster och jag tycker aldrig jag haft så vackra.
Vad är det med oss människor och tulpaner? Oss nordbor. Oss kvinnor. Nätet vimlar av tulpaner. Kvinnor knökar alltid in tulpaner på sina bloggar. Men jag har aldrig sett att män gör det. Om de inte ingår i en trädgårdstävling, eller nåt.

När jag var gift var det nästan alltid jag som köpte tulpanerna. Män köper blommor när de uppvaktar (där kom det orkidéer, tulpaner, fresia, mimosa, rosor) - och kanske vid högtidliga tillfällen, bröllopsdag, födelsedag etc. Men kvinnor - jag och de jag känner - vill alltid ha blommor. Vi känner inte igen oss själva utan dem.

Och så finns då de små roliga, ljuvliga trädgårdarna, antingen vid huset, eller på en kolonilott. Jag går förbi de närmaste om somrarna och beundrar. Särskilt finska Katrinas extra omhuldade trädgårdsland. Där växer månad efter månad, noga planerat de tidiga och de sena blomstren om varandra. Själv har jag haft trädgård i tio år, och tyckte sen att det räckte; med gräva maskros och sånt. Men jag skulle kunna tänka mig något alldeles litet. Egentligen just det som mina tre goda grannar med stor möda anlagt på vår gård: Från Bambu till Rudbeckia, från rosenbuske till Iris, från tidig jättesnödroppe till sen zinnia sol.




                               Bild hämtad från Råcksta Trädgårdar

tisdag 15 november 2011

Sen Zinnia Sol

Nu var det dags att gå ut i solen igen. Den finns alltså. Mössan nerdragen, halsduken väl virad, som en Snusmumrik. Går nerför skogsbacken där glittret lyser upp från vattnet och eklöven ligger bruna som bortslösade skivor av norsk getost. Inga fåglar, bara skatan som hoppar. Inga människor, jovisst joggare.
Sätter mig på en sten med handskar under rumpan. Glittret ska vara ännu en timme. Det grå molnet ska komma svepande från norra Uppland, men inte än.

Jag går förbi den Stora Trädgården. Där står de höga ruggarna med dahlior kvar; de blommar ännu, i mitten av november, i gult, vitt och rött. De krapplackröda är bäst. Djupast. I rabatten bakom finns ännu tagetes, och zinnia, mina älsklingar. Och ingen av dessa blommor är ens nordiska. Zinnia kommer från Mexico. Den har så fina schatteringar, från ljust violett till häftig orange. Näckrosorna i dammen har sjunkit till sin botten. Men i en annan rabatt viftar ringblommorna ivrigt att de lever, de lever. Så också jag.

När jag kommer hem ser jag på Mumintrollen i tecknad version från Japan. Mumindalen placerad mellan asiatiska knölberg och aldrig sedda blommor. Men storyn är fin som alltid. Hade glömt hur mycket jag tyckte om dem. Men identifierar mig gör jag inte längre: Inte ens med den argsinta lilla My. Och absolut inte med muminmamman; hon hänger för mycket vid diskhon, med förkläde. Och pappan med alla sina orealistiska drömmar, och snorkfröken med sin fåfänga, och Misan med sin lessna självbild, och Tofslan och Vifslan, som liksom bara hänger med. Men Snusmumriken då? Jo, han är fortfarande lite mera jag. Vi som drar ner mössan och vill gå lite ifred ganska ofta. Samtidigt som vi är snälla mot alla och inte låter oss dras in i deras problem. Jag, en mumrika, bland zinnior. Och utan pipa.