Visar inlägg med etikett kortprosa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kortprosa. Visa alla inlägg

torsdag 30 januari 2014

Köpenhamn i skilda ljus

Och så sitter jag här med min Köpenhamnsbaserade bok och längtar inte ens till Köpenhamn, men till en särskild kväll när jag dansade vilt på en musikpub på Vesterbrogade och gick hem med en ung musiker från Chicago som sjungit där hela kvällen, och naturligtvis var han en irländsk amerikan med fräknar. Och han hade Emerson på nattduksbordet, det var hans reselektyr, Emerson och friheten och individen, och han skulle stanna en hel månad och spela i Köpenhamn, och ganska ofta gå hem ensam om natten från Vesterbrogade, och han bad mig stanna ett dygn till, men jag sa nej: Jag måste se utställningen på Louisiana innan jag far hem, Toulouse-Lautrec var det kanske, eller Monet, jag minns inte. Och min mamma skulle fylla 80 år och jag skulle laga middag hemma i Stockholm för henne och syskonen, och snälla, sa jag till honom, kan du följa mig till Hotel Nabo på Istedgade, för jag måste ändå vakna där i morgon och lämna rummet. Och han som hette Brendan följde mig genom Köpenhamn klockan fem om morgonen, och det blev nästan ljust fast det var i november. Och det är lättare att vara vild och kärleksfull i en främmande stad, och senare, rätt mycket senare, fanns alla de andra nätterna och dagarna i Köpenhamn, en annan tid, den jag skriver om nu.
Och så såg jag hos Jonas Bergh, en bloggande författare jag tycker om, att han också skrev om sina nätter och dagar i Köpenhamn, och jag känner mig så nära det där, att jag gör den gamla leken. Ni vet, när man viker ett papper och fortsätter en historia som någon påbörjat, och så viker man upp det och ser att det blev rätt tokigt. Nu gör jag den ikväll.  Hej Jonas - ursäkta. It´s just a childs play.


onsdag 25 december 2013

Dylan Thomas läser.

A Childs Christmas in Wales. En värdig present till alla mina trogna och/eller otrogna läsare. Vilken röst. Vilken feeling! Tänk att detta finns på you-tube. Gratis. Gott så.
There are always uncles at Christmas. The same uncles. Uncle Dylan, the dashing.


söndag 15 september 2013

Millibar X

Så övergick den långa sommaren i ett melankoliskt regn.
Varför melankoliskt?
Varför inte bara ett lätt regn? Spridda skurar i kustlandskapen?
Dimma om morgonen. Ökad luftfuktighet. Millibar X.
Solens melankoli.

Varför inte?

De lätta kajakerna ligger som streck av ljus neon
på det allt disigare vattnet. Sju pojkar vars röster skriker
i varann. En ledare som ropar: Det ska kännas i benen också,
till och med i fötterna.

Fötternas melankoli?

Vid tullen: Tre flickor klär av sina
överkroppar alldeles under den
limegula bron. För att fotografera varandra.

Fotgraferandets melankoli?

Bortom det Stora Sjukhuset;
en lyftkran som lyser brandgult
mot den åskblå himlen.
Lyser som neon?
Nej. Som en snart
utbrunnen tändsticka.

Lyftkranens melankoli?
Nej, det är solen.
Det är solens melankoli.
Min mirakulösa ålder.


onsdag 7 augusti 2013

Ljud

En båt hörs långt bort i Karlbergskanalen. Brumtutar. Två grannar talar lågmält om hemligheter på sin balkong. En kvinna skriker som en katt i en halvtimme. Öppet fönster. Kompisgänget nere på gården hör allt. En ung man testar hur han skulle låta. Som en tjur. Höga skratt på det. Bofinken har bara mycket små ljud kvar.

Det blåser i träden och fladdrar i solen. Någon slår i en dörr. Korsdrag. Mina otåliga ljud vid diskbaljan. Kommer åskan? Någon vansinnesfnittrar i en timme, helt koksad. Ljudet av en soptunna som slår igen. En man sätter på en kran och slangen sprutar vatten över gräset. Schiiisch, shoosch. Svaga billjud från tullarna. Inbromsningar. Ett barn höjer sin vilja i gårdens eko. Svalorna gör sin omätliga sväng. Skrik för höga himlen.