När jag läser Kafkas brev till sin far, den dominante, okänslige och förtryckande fadern till en känslig och begåvad son, blir jag överväldigad av Frans generositet, hans sannfärdiga försök att tränga igenom den mur som hans far utgör, hans lyhörda vilja att inte skada fadern, men samtidigt vara så ärlig som möjligt. Det har uppenbarligen kommit till en punkt där allt måste sägas, och sägas så tydligt och utan tvetydigheter som möjligt.
What was
always incomprehensible to me was your total lack of feeling for the suffering
and shame you could inflict on me with your words and judgments. It was as
though you had no notion of your power.
Ur brevet framtäder en väsensskild
far; en doer med uppkomlingsnit och tvära ryck av förakt för den blyge,
litteräre sonen. En far som bullrar och vet allt om allt och inte kan lyssna
till någon annan. En som dessutom ofta hotar med våld och straff utan att
genomföra det:
It is also
true that you hardly ever really gave me a whipping. But the shouting, the way
your face got red, the hasty undoing of the braces and laying them ready over
the back of the chair, all that was almost worse for me. It is as if someone is
going to be hanged. If he really is hanged, then he is dead and it is all over.
But if he has to go through all the preliminaries to being hanged and he learns
of his reprieve only when the noose is dangling before his face, he may suffer
from it all his life.
Om man någon gång, eller rätt ofta,
tyckt att en förälder har betett sig som skit, så kan det hjälpa att läsa om
Kafkas barndom, fast ”hjälpa” är fel ord, men i beskrivningen av det oerhörda
tryck han levde under bleknar det mesta. Frans överlämnade brevet till sin mor
för att hon skulle ge det till fadern. Det gjorde hon aldrig. Det lämnades
tillbaka. Sonens arbete för ett steg till förståelse var förgäves. Men Frans
Kafka skrev. Och kanske blev hans författarskap ännu intensivare på grund av
det tryck han levat under. Man vet inte. Man ska inte idealisera saker.
*
De flesta barn växer upp i någons
skugga, de flesta människor lever med skuggan av en annan. Det kan vara fadern
som är alkoholist, som blir ett lallande fån på helgerna och sen sticker för
gott. Det kan vara den masochistiska modern som nitar sin familj vid intresset
för hennes sjukdomar. Det kan vara fadern som aldrig ens ger sig till känna.
Det kan vara modern som ligger med alla som går förbi, det kan vara hon som är
fastfrusen i ordentliga ritualer. Varianterna är många och ofta mer smygande än
de jag skisserat. En förälder som aldrig riktigt är hemma, som verkar vara
någon annanstans. Eller hon som ogillar fysisk beröring (Jazzmusikern Paul
Desmonds mor sägs alltid ha hanterat honom med gummihandskar på, hon var
tvångsneurotisk och hans far såg till att flytta sonen till sina släktingar. Det var räddningen).
Vi lever alla i någons skugga. Själva
solen kastar en lång skugga; den berömde och framgångsrike fadern, en varm och
snäll man, utgör ett tak för sina barn. Barnen till författaren och kritikern,
som tidigt ska tävla i snillrikhet. Eller sonen till den berömda pianisten,
vars övningar ekar genom huvudet på ett barn som var lite grann i vägen.
Det märkliga och fina är hur skuggorna
inte sällan ger kraft eller incitament till ett konstnärskap. Ingen Ingmar
Bergman utan den problematiska prästfamiljen. Ingen Harry Martinsson utan den
tidiga ensamheten. Ingen Nelly Sachs utan de djupt oroande kollektiva skuggor
som föll över hennes liv. Ändå – det gäller att komma ut ur de där skuggorna, via egen kreativitet eller sanningssökande, av något slag. Inte alla mäktar det. Men de som kan...
