Visar inlägg med etikett Naturen och konsten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Naturen och konsten. Visa alla inlägg

fredag 17 januari 2020

Poesi i januari: Inger Christensen


Igår skulle Inger Christensen, om hon levat, fyllt 85 år. Den vackraste danskan är hennes uppfinning.

fiskehejren findes, med sin gråblå hvælvede
ryg findes den, med sin fjertop sort
og sine halefjer lyse findes den; i kolonier
findes den; i den såkaldt Gamle Verden;
findes også fiskene; og fiskeørnen, fjeldrypen
falken; festgræsset og fårenes farver;
fissionsprodukterne findes og figentræet findes;
fejlene findes, de grove, de systematiske,
de tilfældige; fjernstyringen findes og fuglene;
og frugttræerne findes og frugterne i frugthaven hvor
abrikostræerne findes, abrikostræerne findes,
i lande hvor varmen vil frembringe netop den
farve i kødet abrikosfrugter har.



Ur Alphabet, 1981

onsdag 27 november 2019

Kajorna

    
      Svarta fåglars vida
      cirklar skränande, högt
      över stenlejonet

      skita äta i stad av sten
      bland hjärtan av sten,
      högt flygande flock

      landar ljudligt i dungen
      av träd, forsande ström,
      kajornas vilda brus.


   
       Poesimånad, November
       Bild: Camilla Pyk

måndag 28 oktober 2019

Efteråret findes...

Efteråret findes; eftersmagen og eftertanken findes...

Hösten finns. Och det allra sista av hösten finns,
oändligt vackert som allt som går förlorat.
Och vi går utmed vattnen som är blåsvarta i skuggan,
och ljust emaljblå där himlen skiner ner, den stora lönnen
har fällt alla sina löv, och den har brutit en kraftig gren,
och vi säger: måtte den överleva, parkens praktfullaste
träd, men återstår gör också en lätt orange rymd kring
de sena sälgarna, raka som körsångare står de, och vakar
över de två svanarna i strandkanten, som lyser
vita mot det smaragdgröna gräset vid stranden,
där en enda björk ännu bär sina gula löv,
faller grenarna hängena ner mot vassen,
som är tät och kraftfull och fylld med ett obestämt
ljus i sina ulliga krafsiga brungrå toppar.
Vassen och säven som bildar fasta former av öar
målade av jag vet vilken konstnär som kan det här.
Det är vackert nu, det är alltid vackert här,
och lyktorna tänds och en ensam pojke på
tolv år går framför oss på vägen och ser ner
i sin mobil och det sista rosa lyser över husen österut
och ett flygplan sticker förbi, så litet mellan trädens
kronor och några springer sin sista tur och andra
är helt stilla, som änderna intill bryggan där de
brukar få mat av barn och gamla. Vi ser ner i vattnet,
ser upp mot molnen, en dag ska vi måla allt detta
så som det är värt, men innan dess:

efteråret findes; eftersmagen og eftertanken
findes; og enrummet findes; englene,
enkerne og elsdyret findes; enkelthederne
findes, erindringen, erindringens lys;
og efterlyset findes, egetræet og elmetræet
findes, og enebærbusken, ensheden, ensomheden
findes, og edderfuglen og edderkoppen findes,
og eddiken findes, og eftertiden, eftertiden


Inger Christensen, Alfabet


fredag 12 april 2019

Marit Furn - Abalone

En ung kvinna reser av oklar anledning till Sydafrika, dagarna efter att hennes far dött. Hon reser från sorgen, men har den med sig. Hon har också ett självpåtaget uppdrag; att som journalist undersöka de sociala förhållandena i Kapstaden, nu, många år efter Apartheid. Ester, som hon heter, reser runt med en driven fotograf, ser och samtalar med människor i plåtskjulskvarter och på socialkontor. Men uppdraget rinner ut i sanden. Fotografen blir onåbar och hittas, senare, död.

Under tiden har Ester flyttat in på ett skruttigt vandrarhem, där folk kommer och går, många från Europa, men också en vit man som är född i Sydafrika: Tom, en dykare, som hon slår följe med. Så påbörjas en sorts bitter roadmovie, som likt de flesta roadmovies innehåller gränslöshet och missbruk. Här av både alkohol, kokain och allmän flyktighet. 

Det finns någonting i Abalone (Bonniers) som får mig att associera till Jean-Luc  Godard: Två människor som flyr i en bil, som Anna Karina och Jean Paul Belmondo, i Tokstollen. Marit Furns gestalter har en spleen som man annars förknippar med män, och Abalone kan svagt påminna om Hemingways melankoliska generationsskildring Och solen har sin gång. Utlänningar, utkastade på ett hotell. Men, tänker jag, Hemingway var mycket softare.

Personteckningen är hårdkokt enkel: ett sätt att prata, en klädsel, en gångstil, även det filmiskt visuellt och fullt av outtalade informationer. Man får lov att gissa sig in i de här figurerna, som rör sig på gatorna i Kapstaden, på barer, hotell, danslokaler, och som nästan aldrig riktigt talar med varandra. Ester själv framstår som en inbunden mutist, och mannen hon hänger med är nästan en karikatyr av ensam, äventyrlig snubbe. När hon berättar att henne far nyss dött och ska begravas medan hon själv är i Kapstaden svarar han: ”Tunga grejer”. När han flyttar från vandrarhemmet till en bättre bostad säger han att hon lika gärna kan bo hos honom för ”det spelar ingen roll”. Mellan dem finns ett dröjande vemod; både hon och han blir, trots sin onåbarhet, berörande. De lever så utsatta, så strävt och smutsat av omständigheternas makt.

Ändå sticker det i mig av otålighet; när händelserna upprepar sig och inget väsentligt sker mellan de två, när de fysiska detaljerna omkring Ester ännu en gång radas upp med nästan tvångsmässig omständlighet. Det är som motsatsen till soul, bara kropp, händelser, rumsligheter, detaljer kring mat, dryck, ligg, duschande, snortande, bilåkande, mens, avtändning, huvudvärk, sömn. Det är ett oerhört skickligt fasthållande vid det materiella, men jag är inte säker på att jag tycker om att bli fasthållen. Och risken med författarens detaljskärpa och iakttagelseförmåga är att den ibland känns som en uppvisning; titta-vad-jag-kan. 

Ändå beundrar jag hennes konstnärliga precision i skapandet av filmiska bilder, starka ögonblick, lysande färger, mörker, ljus. Det finns ett oerhört finlir i stämningsskapandet. Men det hon också gestaltar är en stor ensamhet, utan att någonsin nämna ordet ensamhet står den som en aura omkring huvudpersonen.

Furn vet precis vad hon gör, när hon gör det: Förintar läsarens förväntningar med en malande materialism och stegrar samma förväntningar med en konstnärlig finess som håller fast en spänning, ett landskap, en korthuggen dialog där allt ligger under ytan. Det är show-don´t-tell för hela slanten. 

Men jag når inte riktigt in i denna skyddande konstruktion. Och jag tänker på andra författare jag läst på senare tid, som alla gett mig ett vidgat hjärta. Furn lämnar mig med en tomhet, en oändligt vackert beskriven tomhet. Det var väl så hon ville göra det. Man hör de två i romanen som då och då säger: Det är okej, det spelar ingen roll. Men det som längst dröjer kvar hos mig är de vidunderliga bilderna av landskapet: Taffelberget, stranden, fartygen ute på redden, den brinnande skogen, stjärnhimlen och det väldiga regnet som sänker deras bil så att ”den lika gärna kunnat vara sänkt i havet”.


                                                       
Tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, Gefle Dagblad, m.fl. tidningar, 1/4.

söndag 1 oktober 2017

Kirkeby och Gallagher, mina Oktobermålare










Per Kirkeby




















Detta är hösten. Och med årstider är särskilt landskapsmålare och kvinnor förtrogna. Ättlingar till havens väder och vind, till frukt som föll stora som barnhuvuden från vissa träd i glömda trädgårdar. Samlandet, äppelmoset, hallonsylten, körsbärsvinet. Men också massan av det som dör, krattandet, hässjandet, inhöstandet. Därefter vädren, de som torkade hö, eller de som virvlade iväg med öppnade fröhus, det som självsådde, det som aldrig gav något.
Marelden nedan, i Gallaghers bild. Vid kanten av ovädret där andra gåvor finns, skönhet och kamp och fisk och hummer. Sedan stormarna.



Connor Gallaghers målning ska ni klicka på, den vinner på  stort format. Visas på Royal Academy of Arts i London.    

lördag 29 april 2017

Koloristens metanoja

Drömde att min pappa stod bredvid mig när jag målade.
I rummet fanns också Ingmar Bergman.
Han sa: Jag antar att du vill veta vad jag tycker om den?
Jag sa: Jag ski-i-i-i-ter i vad du tycker.
Bergman storskrattade.




Foto: Gerd Ulander. Den här är inte helt färdig, men kanske föredrar jag den "rå". (Klicka för förstoring).

onsdag 9 november 2016

En historisk dag

Ja, för det är väl det; när en rasist och skrävlare med sympatisörer i Ku Klux Klan snart ska få flytta in i vita huset, och fortsätta sina grandiost narcissistiska idiot-tolkningar av världen och politiken.

Men jag, som satt uppe hela natten, trodde inte mina ögon, inte mina öron, intet. Jag var rätt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna. Men så är det besynnerligheten med det Amerikanska valsystemet. Hon fick fler röster, men han vann.

Ute snöar det oändligt mycket mer än någon enda gång förra vintern. Jag ser det som en mild nåd från ovan som i flinga efter flinga fyller gården och gatorna, fyller träden med den skönhet som ingen kan köpa för pengar.

Jag ger upp en stund. Jag ger fan i världen. Jag går och björnar i snön.



              Men här är en länk till Naomi Kleins glasklara artikel i The Guardian, idag. 
              Länkar även till Adam Shatz i London Review of Books. "The Nightmare begins".
 

onsdag 13 april 2016

Karl Axel Persson 1921 - 2005




































Om jag hade tid skulle jag skriva något om den här målaren. Men det har jag redan gjort, i Paletten, som tyvärr inte ligger på nätet. I gengäld kanske några av er orkar hitta vad Ulf Linde skrev om honom. Perssons utställning i Djursholm var den allra sista jag såg tillsammans med min late husband.

tisdag 22 mars 2016

Max Ernst - snäckblommor







































Mitt i terrorns dag, med rapporter från Bryssel, sitter jag och ser på den här målningen av Max Ernst. Den gör mig lugn. Det är en väl avvägd, men ändå märkligt vibrerande bild. Livet, grundformerna.
Max Ernst - som för inte så länge sen ställdes ut i Stockholm  - är en konstig målare: Han kan stelna till och bli tråkig, upprepa vissa bild-idéer tills de brinner ut: En måne över stiliserade berg, en samling höga raukar från öknen i Arizona, gestalter mitt emellan människa och förstelning. Surrealism med vackra förhinder, kan man säga.

Den här målningen är gjord 1929. Efter en kulmen som surrealistisk målare, runt 1945, blev han återigen enklare, mindre surrealistisk. Men den här bilden hör till hans tidiga franska period. Den är gjord i en förföriskt snygg kolorit som jag omedelbart drunknar i. Allting stämmer: varmt orange, olivgrönt, svart och engelskt rött. Samt de vita och blåskimrande blommorna. Han kallar dem snäckblommor. Formerna är som skal han hittat på stranden, men de är samtidigt samma former som jag ser på mina halvt utslagna anemoner, eller på den sibiriska vallmon i trädgården i Lappland, eller vallmon på Öland. Samt har jag hållit alla dessa snäckor i min hand, i Grekland, Spanien, Kroatien, och på Irland. Några ligger i mitt köksfönster for ever.

Det är detta "for ever" som är Max Ernst´s domän. Skärningen mellan levande och död, organisk och oorganisk materia. Övergångsformerna som omfattar allt liv; blommande, förstenat, mänskligt eller havslikt. Jag tror att det är den skärningslinjen som gör mig lugn. Där ligger det oändliga i sina igenkännliga former, där upprepas bladverk, blomblad, snäckformationer och trädstammar for ever. Där finns det ro i det utompersonliga.




Här är en annan text om Max Ernst, som jag skrev för Konstperspektiv i samband med utställningen 2008 på Moderna Muséet i Stockholm (Numera gratis inträde, tack vare sossarna).

söndag 6 mars 2016

Christine Ödlund på Magasin 3

Christine Ödlund, konstnär och komponist av elektronmusik, ställer ut på Magasin 3, i Frihamnen i Stockholm. Jag intervjuade och skrev om henne 2010, för Konstperspektiv. Texten finns här.
Här en länk till Magasin III. Ni har tid!


Acid Rock 2014




Vägg i utställningen. T.v. Nahuku 2016

tisdag 22 december 2015

Också en sorts jul

Jag är trött, seg och fullt inriktad på att bara gå ut i västvinden, i solljuset. Om jag hinner skriva tre timmar är det bra. Men att vara ute i ljuset är första prioritet nu. Det är som en lyx; en solig dag när man bara "hänger" i parken, kollar trädstammarnas linjer mot blå himmel, och strandens kurvatur mot ännu blåare vatten. Änder, svanar och annat löst folk.

Häromdagen mötte jag en katt. Jag stod just och tänkte på Gud - ja faktiskt - och så kom ett litet djur bakifrån och strök sig mot mitt ben. Jag klappade katten innerligt, som man gör med katter. Den var snart nöjd och stack iväg åt sitt håll och jag åt mitt.
Solen, parken, den blåsiga sjön, det är vad jag gör i stället för att shoppa. Shoppa loss, som de säger. Det låter så där.

Här shoppas minimalt. Jag ska fira jul med mina äldsta vänner och deras barn, och till dem ska jag köpa något gott. Det är allt. Sen blir det som sig bör någon kyrkokonsert, bokläsning och andra vänliga möten.
Och solen som steg idag, steg upp ur årets mörkaste natt, det vet alla. Nu gäller det att hänga med, för nu vill själva livet att vi bara blir bättre.

Skål, och god jul, kamrater!


Målning: P C Skovgaard, dansk guldalder.
Och så vill jag gärna länka till en artikel av konstvetaren Carin Franzén, om "konstens omöjlighet" som en motkraft till konstens marknader: Här.

onsdag 5 augusti 2015

Emil Nolde - en blomsterdåre


Jag vet hur det är, jag är själv estet. Det vi alltid kan göra, oavsett läget, är att gömma oss i skönheten, andas in den, plocka utsikter från bergens vidder och kvällar med underliga molnformationer. Vi ser på blommorna och liljorna på marken och drömmer bort all skit i världen.

Emil Nolde framstår för mig, just nu, som en målare man gillar i ungdomen: Han är storvulen och klatschig, hans färger är aningen hysteriska och hans närhet till de små tingen, blommorna, är i det närmaste övererotisk. Som ung vill man ha allt det där: Man vill ha färger som stegras och moln som aldrig existerat, men som talar till en om oerhört starka känslor och att jorden är ett häftigt ställe att leva på och det räcker så.

Men när jag ser Nolde, lajv, som man säger - för första gången i mitt liv - blir jag ganska besviken. Inte för att det är så allvarligt - det gäller ju en gammal kärlek, numera endast odlad via några scroll på nätet då och då. Men att se hur han, kallad för en av Tysklands största kolorister, om och om igen målar på med grön-röda kontraster - målar sina gubbar och troll och naturväsen i grova drag, och i oljor som verkar gjorda mycket hastigt och "spontant", som det heter - kan bara få mig att undra över tidens gång och konstens relativitet. Vem kan överhuvudtaget bry sig om dessa väsen han målar, dessa typer och troll, som sedan länge är passerade av liknande väsen i storfilmer och blockbusters? Nä, det går bara inte. Det är som om han kom på "en grej" han kunde göra, och sen gjorde det med en femårings envishet. Oljorna är kass helt enkelt.

Akvarellerna däremot - där finns fortfarande någonting. Det beror delvis på materialets känslighet, som förflyttar Nolde från självsäker penselsvingare till en konstnär som är mer i händerna på görandet. Ett material, färger vått i vått, som bara låter sig behärskas när man ger efter, och sen hittar kontrollen, sen ger efter igen. Men utan erfarenheten av att ge efter skulle Nolde stampat på samma självgoda plats för alltid.

Förutom landskapen med lysande moln, violetta solnedgångar och slaskande hav, är porträtten i akvarell ofta det bästa han gör. Återigen, han ger med sig, slumpen och skickligheten samspelar - så uppstår det en gnista av liv i verket.
Även blommorna är mycket vackra. Men också de på det där lite storvulna sättet som kan få mig att längta efter kontemplativa japanska blomsterstudier. Och jag kommer inte ifrån känslan av att han gömmer sig för sin nazistiska samtid genom att begrava sig i idyllens "boden", eller i naturens dramatiska skådespel. Alltsammans kan verka som kulisser för det han undviker: Sin existens i en politiskt sinnessjuk tid som han höll sig väl med*).

Kolorist, expressionist, och en jävel på att få vattenfärgerna att flyta in och ut i varandra snabbt som ett väders förvandlingar. Där överlever han. Så - det är ändå landskapen jag stannar inför, en god stund, innan jag lämnar salarna med en känsla av någonting övermäktigt.













En lite mer objektiv betraktelse över Nolde finns på Wikipedia.  
Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m. 30/8.
*) Nolde var medlem av Nationalsocialistiska partiet, men stämplades trots det, senare, som "entartet".

onsdag 8 juli 2015

Blommor i olja och pastell - Millesgården.




Skrev en artikel om Millesgårdens utställning av Blomsterkonst. Ett bra ställe att gå till när det regnar. Men ännu vackrare den soliga junidag jag var där. Länk finns här.
Målningen ovan är gjord av den finske målaren Heikki Marila.

söndag 5 juli 2015

När kropparna ska ut

Nu är det sommar. Kanske ni märkt det? 28 till 31 grader i Stockholm. Man öppnar alla fönster. Går ut och simmar i kvällningen. Inser att man blivit cirka hundrafemtio år äldre på några år. Framhärdar med att vara ute bland andra människor som är yngre, hippare och mera hejans på alla sätt.

I alla fall. Igår var årets första simtur och den var inte varm, men tapper. Jag simmar gärna där folk inte solar och smörjer sig och har sig. Det är nästan samma avvärjningsmekanism som att inte vara på varuhus eller restauranger där det spelas musak. Man vill dock vara lite ifred med både sina öron och sin kropp.

Som vanligt ser jag folk som är för tjocka och folk som är för magra, killar som jobbat ihjäl sig för sina muskler och kvinnor som, tja, något liknande. Blir därför så väl till mods när jag betraktar vad konstnärer gör när de ser på kropparna. Den ömhet som kan återfinnas i en kolteckning eller en pastellmålning, den är det man ska ha, när man handskas med kropparna.


Målning: Degas

Målning: Toulouse Lautrec
Toulouse Lautrec
Degas

Målning: Matisse

Sen övergår vi till Eugéne Jansson, som ju målade under en tid när kroppskulturen började växa fram. Han var på grund av läggning mest förtjust i att måla av nakna män. Tyvärr kan man också ana den stelhet och perfektion som den tidens anda, liksom vår egen, gav upphov till i sin kult av kroppen.
Nog ser de ut att ha lite tråkigt, atleterna i de två sista målningarna. Ja, det var det, från mig, idag. Reclining on the sofa, mostly.






torsdag 7 maj 2015

Oscar Bergman - den ordentlige akvarellisten



Det är vid första påseendet en rätt enkel målning. Som alltid hos Oscar Bergman blir man tillfredsställd med det omedelbara livet: En vårdag med sippor och klar luft. Med träd på väg att slå ut och en domkyrka i bakgrunden, som i mina ögon ser ut som Uppsaladomen, men det kan jag inte svära på.
Trädet, en bok, är det som dominerar målningen, allt det andra är trallala som lallar med. Samma trallala som i alla Oscar Bergmans målningar av vårlandskap. Varje vitsippa för sig, åhej, och varje löv för sig, va bra. Det ser ut som det ser ut, tror vi. En öm skildring av dagar vi alla vill minnas. Inte minst min mormor, som hade Oscar Bergman som sin älsklingsmålare. Han var naturalist och naivist och samtidigt en som stod utanom de allmänna riktningarna. För han målade så ordentligt.

Detta ordentliga är det som närmar honom till skolplanschernas atmosfär, det nästan övertydliga återgivandet av krokiga ekar och späda björkar. Här en bok som strävar vertikalt i höjd med kyrkans torn och högre. Det är som om han gärna vill sammanbinda kulturens höghus med bokens sega kraft.

Men denna målning skiljer sig från de han brukar göra; det är något med trädets formation och grå massa, dess in-och-utbuktningar som liknar en kropp och efter att man betraktat det en stund börjar det röra på sig och antar en surrealistisk atmosfär. Det är ett märkligt ljus över barken som gör objektet overkligt. Det är alltid ett konstigt ljus hos Oscar Bergman, som om han inte riktigt kunde få till det där med ljuset, och då är vi tillbaka i skolplanschernas grådisiga stämning, och sen kan vi hoppa framåt till ett par konstnärer på 70-talet som lät sig inspireras av dessa planschers matta ljus, Jan Håfström framför allt.

Om man skär ut delar av målningen framgår det att den har övernaturliga kvaliteter; jag menar förstås enbart på bildens nivå. Och som en påminnelse om att även den mest ordentliga målare hamnar utanför sin egen ordentlighet, när en bild blir till. Så måste det vara.


Oscar Bergman, 1907. (Ja, och just en sådan kraftig bok hade vi i vår trädgård, maken och jag).

fredag 10 april 2015

A Clear Midnight Poem - Whitman


Away from books, away from art, the day erased, the lesson done,
Thee fully forth emerging, silent, gazing, pondering the themes thou
lovest best.
Night, sleep, death and the stars.



















Dikt: Walt Whitman. Foto: Elin Maria Johansson, konstnär.

söndag 22 mars 2015

Våren som Natur och Kultur

En av de konstnärer som inspirerade fotorealismen på 70-talet var Andrew Wyeth. Hans bilder av landskap och människor i Pennsylvania och Maine var precisa och väl tecknade, men bar samtidigt med sig någon hemlighet under den naturalistiska ytan. I denna målning har hemligheten så att säga lagts i dagen. Jag hade aldrig sett den förut. Och började skratta.


















Målningen heter Vår, och är från 1978.
Nedan ett foto på en svart svan som siktats i en sjö i Dalarna. Detta är något mycket ovanligt i Sverige och föranleder stora rubriker och tankedigra texter. Visst är den fin. Men svarta svanar har funnits i decennier vid dammen nedanför Louisiana konstmuseum i Humlebaek. Jag såg dem först alltså. Och idag fick jag av en twitterkvinna vägledning till Snoilskys dikt. Särskilt den avslutande versen säger allt som behöver sägas om svarta svanar. Den får bli sist i denna *betraktelse*.
 


Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg. 

Mörk, liksom i eld förkolnad,
Är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
Ännu bär om branden bud. 

Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor
Ut, I barn af natt och glöd. 


Carl Snoilsky
skriven 1903-4.

lördag 22 november 2014

Höst i Kyoto




En vän, som är arkitekt, är på resa i Japan. Går till de välordnade trädgårdarna. Grips av frustration över den tjocka strömmen av turister.
Här ett foto från en trädgård i Kyoto. Som vi vet var zen-buddhisterna fena på att arra dessa trädgårdar för kontemplation och yttre frid - som blev en inre.  Naturligtvis har konsumismen tagit över även det. Denna årstid när träd och buskar målar sig själva med ingens hand. Och digitalkamerorna klickar och mobilkamerorna står på led.

Vännen är också densamma som arrat vår väl tilltagna bakgård med rader av bambu, rodondendron, liljor, tulpaner, samt mystiska buskar och blommor jag ännu inte vet namnet på. Det har blivit en vemodigt vacker existens om sommaren, med en bred solgata mellan mars och september. Fullt av växande arter och färger. Nu intet. Ingen sol. Ingen blom. Ingen trädgårdsarkitekt. Dimma. Endast bambun är grön året om.

Foto: Susanne Tupy.


tisdag 18 november 2014

Valse Triste - Sibelius.

Sibelius. Nationalromantik. Jag vill tro att det är stora skogar och tungt fallande vatten - och en för musiker rätt bökig tempoväxling.

Men Valse Triste är också lätt. I god mening. Det vill säga - det är den så klart inte alls, för de som spelar, eller dirigerar. Jag har hört några olika inspelningar och fann till exempel den med Karajan distinkt och ändå djupt romantisk. Bitvis sockersöt. Något som inte är inneboende i musiken utan har mer med betoningar, fraseringar och sånt fint att göra. Karajans temperament var en ettrig vägvisare. Mot något som slutar i en dödsdans.

En annan inspelning, rysk, var för storvulet smetig och tappade sen greppet om rytmen. Ytterligare en tolkning - Stokowskis - blir rolig just därför att den snarare accentuerar det rytmiska. Den är på en gång resolut och alltför ivrig, och har dessutom rätt risig ljudupptagning. Men man känner anden även genom skrapet. Hos Stokowski finns några hästar med i valsen. Polska ryttare, med stövlar och sånt. Drama. Plötslig sorg.

Men så kom då Valse Triste äntligen till sin fulla rätt igår. Det var Esa Pekka Salonen som dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester på ett sätt som bara kan beskrivas som sublimt. Efter inledningens strängknäppar går valsen igång, böljande men lugnt, som över fält. Detta fält är kanske en rest av Salonens minimalistiska skolning och i så fall tackar man för den. Han låter musiken ligga ner och få fotfäste innan den drar iväg. Han växlar mellan lugnet och de förhöjda vilda fraserna. Till punkten där flöjter och violiner och bleck går upp i en sorts brusten glädje i högt tempo. Så tas de ner igen, ner i valsens svepande bort, i ett durrande orkesterljud, bort till nästan intet.

Här kan ni lyssna på hela Klassiskt på hemväg, och när ni får upp ljudslingan högst upp på sidan, kan ni fösa er fram till slutet på programmet. Där ligger Valse Triste. Där vinner Salonens tolkning ett hjärta. Och November en mening.


Målning, skiss, John Constable.

Vet inte om ni fattade länken. Det är alltså ett helt program, P 2 på hemväg, från Måndag den 17/11. Och Sibelius ligger sist i den tråden. Som jag nu ger er Här igen.