Visar inlägg med etikett Media. Historier från Historien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Media. Historier från Historien. Visa alla inlägg

lördag 17 augusti 2019

En bild ur Världsarkivet

Måste dela denna. På grund av: Den handlar inte om mig, eller dig, eller någonting särskilt viktigt.




onsdag 20 mars 2019

Johanna Frid: Nora eller brinn Oslo brinn

Jag hamnar av en slump på internet och av en slump ser jag bilder på en f.d. kär mans f.d. kone. Men herregud, tänker jag; mänskan ser ju ut som en presentbutik, med sitt Georg Jensen halsband och sin latinosjalett på huvudet; en fluffig rosett mitt uppe på en dansk rultas huvud. Nästa bild: Men oj, vad hon ser blaskig ut, liksom överanpassad. Och så bra att hon hittade en finansman då, så hon äntligen kan sluta tänka på pengar.

Detta är sant och detta är lågt. Jag har en trött dag. Jättetrött. Efter någon timmes framhasande på hala gator i diverse ärenden har jag tagit taxi hem. Bestämmer mig för att lägga mig tidigt, men vill läsa en stund. Det blir Johanna Frids: Nora eller brinn Oslo brinn. Ett kapitel ska jag orka. Det blir två tredjedelar av boken. Jag har så roligt. Jag fnittrar stup i kvarten, precis som alla andra som läst Johanna Frids bok. Men det som inte alla andra har är en f.d. käresta i Köpenhamn, och en annan kärlek där, med vidhängande dansk kone med Georg-Jensen-halsband. I Johanna Frids bok är det i stället hennes danska pojkväns mamma som bär det där irriterande perfekta halsbandet. Men den verkligt stora irritationen är hennes kära Emils f.d. flickvän, Nora. I Oslo. Pro tempo kallat Arsle.





Johanna, som huvudpersonen heter i denna autofiktiva roman, råkar av en slump få se en bild av Emils ex Nora i hans Ipad, och fattar att de fortfarande har kontakt. I och med det har sattyget satt igång, svartsjukans mara som via internet plockar fram allt fler bilder på den vackra Nora, i tusen trevliga situationer, med förtjusande föräldrar och lika förtjusande hår, samt underbara ögon. Instagram blir en stjärnhimmel av Noras glansfulla (men uppenbarligen otroligt vanliga) liv. Grejen är att Nora är så älskad, av mamma och pappa, ständigt omgiven av förtjusta små utrop som hennes mamma pluddrar i väg medan hon instagrammar den en bilden efter den andra på sin dotter. Bara detta är ju komiskt. Att Johanna blir svartsjuk på en modersbindning som pågår via sociala medias hemtrevliga och småputtriga kanaler.

Boken handlar till sist också om det: Om det stora jämförelsehavet av hemgjorda mediabilder, om jämförelsernas ekonomi kan man säga, och här finns en lurig koppling till Houellebecqs romanidéer om den stora feta kapitalistiska varumarknaden som äter upp det mest privata och ställer ut det i teknologins butiker.

Jag laddade ner Instagram-appen igen och bestämde mig för att ta reda på vad som hänt där borta i väst de senaste tre veckorna. Nora hade varit på fest, trevligt. Hösten hade kommit till Arsle, nydeligt. Jag scrollade, inspekterade, och plötsligt hade jag Noras mamma framför mig. Jag såg varifrån Nora fått sitt utseende, det konventionellt vackra, de höga kindbenen. Det var en nedstigning i skärselden.

Hela den radda av problematiska jämförelser som drabbar romanens Johanna, måste vara något som Instagram-generationen länge levat med, med tanke på det stora igenkännande Johanna Frids bok har mottagit. Men alldeles bortsett från det så är hon en självmedveten litterär begåvning, med en stil som är brittiskt lätt och opåverkad av samtida litterära trender. Man kan se henne som ännu en mycket bra svensk berättare, med flyt, men till den här romanens paradoxer hör också bråddjupen in och ner i kroppen, där en endometrios gör tillvaron jävligt tung. 

Smärtan var inte nödvändigtvis absolut, den kunde förändras och transformeras, stöttas eller lindras. Eller negligeras och sätta sig djupare, funderade jag, insiktsfull av morfinet. Livmodern, tänkte jag. Mens, mens, mens. Jag levde med smärtan för att jag trodde att den var normal. Och nu låg jag här. Tankarna började sakta ner och tappa farten. Smärtan skadade min kropp permanent. Och varje gång jag träffade en läkare var jag tvungen att bevisa den och peka på att den var verklig.

Som vanligt kan inga korta snuttar göra boken rättvisa, eftersom den bygger så mycket på pendlingar, mellan sinnesstämningar och även mellan språk: Svenska uppblandad med danska och norska funkar både som en nordisk hybrid och en lustfylld distanseringsmekanism. 
Jag vill höra mer från den här författaren. Hon står helt för sig själv, avvisar alla-kan-vara-allt-ideologin med både humor och svärta, och har ännu inte setts på en enda stylad kvinnoförsäljande förlagsbild.

- - - - - - - - - - - - - - - - - 

Länk till Ellerströms förlag, som gett ut boken.

måndag 10 december 2018

Recension av Agneta Pleijel


Jag lade in min recension av Agneta Pleijels självbiografiska roman, del 2, "Doften av en man" på björnstrand backwater. Där kan ni som följer henne, eller inte, läsa vidare.

Senare ska jag lägga in en lång, bra intervju jag gjorde med 
henne, för många år sen. Vår avdelning av The Paris Review, non?

Och, viktigare: Här finns Agneta Pleijels artikel om migration och flyktingpolitik, från häromdagen.

torsdag 1 november 2018

Om ni bara ska läsa en artikel idag....

Så låt det bli den här i Svd. Så väl skriven, så sann, och så listig. Meet Steven Pinker - optimismens och jätte-jätte-bra-humanismens sektledare. En man med en sån frilla kan naturligtvis bara vara konstant begeistrad. Ungefär som Ludvig XVI.




söndag 9 juli 2017

Sommar i P 1 är som twitter

Jag borde egentligen inte bedöma det här alls, eftersom jag mer och mer sällan lyssnar på Sommar-programmen. Inte för att jag saknar nyfikenhet, men för att tiden är begränsad och hellre ägnas musiken i P 2.
Men när jag lyssnat så är det slående hur Sommar-programmen ofta artar sig till twitter i långformat: Man kastas mellan hurtfriska presentationer av familjeliv, grillkvällar, festivaler och kärlekens variabler, mellan skrytiga utrop om bedrifter och självutlämnande berättelser om livets smärtopunkter. Det är mänskligt och det är inget konstigt med det, men jag mår en liten smula illa i svackan mellan ytliga rapporter och hudlösa bekännelser.

Kanske är det just därför jag tycker att skådespelare ofta gjort särskilt bra sommarprogram. Mikael Nyqvist och Johan Rabeus, till exempel. Det kan bero på att skådespelare har en inbyggd feeling för livet som teater. Ett sommarprogram är ingen dagbok, det är också en liten show. Bodil Malmsten hade för övrigt också en känsla för det där. Och man behöver inte vara William Shakespeare för att vara medveten om sin publik. Ska jag kasta min själ för svinen, eller ska jag få dem att skratta åt det som äter min själ? Ska jag skoja och göra narr av livet i världen eller ska jag bita, ryta, blotta hela mitt hjärta?
Man kan göra allt det där - om man gör det konstnärligt. Men när twitter blir en själasörjare och Sommar i P 1 en psykisk djupdykning så ber jag om en smula distans. Jag orkar helt enkelt inte med den själsliga blottarkulturen.
Om det ska sägas djupa sanningar, så låt det bli ett verkligt drama, en historia vi skådar, inte bara en sorgsenhet som slår larm för allmänhetens snart nog döva öron.

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Macbeth, Akt V, scen 5)

tisdag 30 maj 2017

Böjer sig kulturmedia för klick-journalistiken?

I ett par intressanta små intervjuer i norska tidningen Klasskampen (ja, föralldel, låt inte namnet hindra er) - diskuteras kulturjournalistikens villkor i surfplattornas och klick-nyheternas tid.
Från Aftenpostens Sarah Sørheim till Forlagsredaktør Trygve Riiser Gundersen och Frode Bjerkestrand på Bergens Tidende, hörs samma gånglåt: Även kulturen måste anpassa sig till det nya mediala klimatet.
Som innebär vad? Jo, att kultursidor fångar upp ovanligt lite klick i nättidningarnas räknesystem. Det som fångar är boendebilagor, känslosamma rubriker, sport, mat etc.
I ett lite större perspektiv, som mitt, är det lätt att se att det är materialismen som segrat över kultursidor och kulturbevakning. Näst efter kommer den känslostyrda amygdala-blicken.

Konstig nog, och utan all kritik mot David Lagercrantz, så sammanföll mycket av det nya kulturfältets problematik i dokumentären om honom igår kväll. En man som går fram och tillbaka mellan hem och förlag, skrattar, stressar, gråter och uttrycker sig elegant men också ärligt: Mest om känslor. Om hans egentliga arbetsliv vid skrivbordet sades mycket lite.
Hans bestseller står som nummer 4 i Millenium-trilogin, och ni vet alla vad som hände sen. Massor av kritik, beröm på utländska kultursidor, en David mellan hopp och förtvivlan. Dokumentären producerades av det företag där hans fru har en hög position och i samarbete med hans förlag där Jessika Gedin har en släkting.

Vad är det Göteborgare och Malmöiter brukar säga: I Stockholm ligger hela kulturgänget med varandra, gifter sig, går på fest och skriver om varandra. Väldigt ofta positivt. David Lagercrantz blev ett undantag, en syndabock. Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om att han, och makarna Kepler, Thommy Berggren, Ebba-och-Horace-skilsmässan, med mera sensationellt material ÄR så väl anpassade till den nya klicko-kratin. Lanseringen av Lagercrantz´ Millenium-bok var enorm. En helt utmattad, emotionellt skör författare åkte runt jorden och skrev signaturer och pratade. Han var för övrigt rätt rolig att höra på.
Men samtidigt fick en begåvad författare som Helena Looft kämpa i åratal med sitt förlag för att få ut sin mycket smalare, och vackert skrivna bok; Pappa, vet du vad jag drömde? (På ett annat förlag). Exemplen kan mångfaldigas, och det är inte ointressant när författare vrider om sin karriär till krimi-branschen, eller när en ung poet provocerar med att säga: Jag vill tjäna mycket pengar på mina dikter. Ska hon skriva klick-betes-dikter? Skapa skandaler? Gifta sig, skilja sig, och TALA UT i pressen?

Kultursidorna drog ned på sin bevakning redan för femton år sen, då jag skrev för många av dem. Den lilla tappra TCO-tidningen, med en stor fackförening bakom sig, höll ut lite längre med sin kultursida. I dagsläget finns det inte sällan en mer självständig kulturbevakning på landets medelstora tidningar, än på de riktigt stora, där populärkulturen tar enorm plats.

Problemet är, som alla vet, att prenumerantstocken sjunker hos morgontidningarna, och kvällstidningarna lockar med sina smaskigaste berättelser för betalande läsare. Det somliga kulturredaktörer gör, i alla fall i Norge, är att skapa videos för kulturhändelser: En snutt av en utställning, plus kommentar, en snutt av en dansföreställning. Inget ont i det, om det kan upprätthålla information och intresse för kulturhändelser.
Men kultur är mer än händelser. Kulturbevakningen bör hålla fanan högt, och vi som vill läsa gedigna, genomarbetade, personligt hållna kulturartiklar, och även skriva sådana, måste hålla ut som en förtrupp, och inte låta oss inrangeras som klickväldets eftertrupp. Inte heller bör vi hålla oss alltför väl med de stora städernas korridorfamiljer.



                                               ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Läs för övrigt gärna de olika artiklarna, från norsk kulturhorisont, bara att klicka vidare. "Kulturmediernes knefall"

Trygve Riiser Gundersen:
"Det er ikke slik at anmeldelser skal være forbrukerstoff på lik linje med produkttester av for eksempel yoghurter. Anmeldelser har vært en ekstremt viktig del av hele økologien i kulturfeltet, fordi de gir forlagene mulighet til å produsere bøker, leserne mulighet til å følge med på hva som gis ut og kulturen anledning til å diskutere med seg selv".