Visar inlägg med etikett Hierarkier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hierarkier. Visa alla inlägg

måndag 9 mars 2020

Viktigaste artikeln idag: Umair Haque

Den här artikeln kom till under trycket av Coronaviruset, men uppfordrar oss att se The Big Picture: Människors ojämlikhet i tillgång till föda, sjukvård, och allt annat av vikt. Läs, eller var lite fega! Och varsågod att ta att Umair Haque också är en dramtaisk talang.

"What moonshot does an age of rising authoritarian-fascism tell us that we need to get serious about? Building a world where every life has dignity, stability, security. Nobody — and I mean nobody — should live the way that Americans live: terrified that they might lose their job, and with it goes their healthcare, their savings are nonexistent, and soon enough, they might find themselves on the street. Americans rarely question any of that — but they should. What good is a modern society if people go on living in despair and fear? That way, they become easy meat for demagogues. Democracy cannot sustain itself. So if we are serious about democracy, then, too, we must create a world where every life — every one — has the basics, and never lives in want and fear again."

Hela artikeln finns här:The Lesson the 21st Century is Trying to Teach Us.



fredag 22 november 2019

Anna Fock - hela recensionen

Nästan en rysk roman

En lite kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka, i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Mile Island, USA, och Shellafield, England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.

Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar. Där finns också en lätt susning av något pastischartat, som så-här-skriver-man-en-rysk-roman-idag, vilket går väl ihop med den värme Fock håller vid liv gentemot människorna i historien. Det märks att hon både läst rysk litteratur och rört sig i den postsovjetiska delen av Europa.
Berättelsen utgår ifrån katastrofen i Majak, en explosion i en kärnindustrianläggning vars skadeverkningar drabbade tusentals och vars följder är mätbara än idag i milsvida naturområden. Men framförallt koncentrerar sig historien kring en familj och deras vänkrets. Fyra generationer, alla på olika sätt drabbade av den nedtystade olyckan. Där finns farfadern, som jobbade på anläggningen, och vars strålskador var så fruktansvärda att huden föll från hans ansikte. Där finns mormor och mamma, båda drabbade av cancer, och där finns den älskade barndomsvännen Darja, och hennes dotter, miljöaktivisten Ksenia. Men huvudpersonen är Igor, en pojke som samlar vänner omkring sig, är trofast och uppfinningsrik, och aldrig ger sig när det gäller att ta reda på sanningen. När väninnan, Olga, har dött i skogen under mystiska omständigheter vill han veta om hennes död på 80-talet är kopplad till olyckan 1957.

Det finns en stor närvaro i bilderna av familjen, deras sammanhållning och konflikter i en tid som är fattig, med tomma butiker och en övervakande statsmakt. När Igor börjar forska i vad som egentligen hände med Olga får han besök av en rapportör som varnar honom, och – allra konstigast ur Igors perspektiv – även beskyddar honom, något som senare får sin förklaring.
Från att vara en motsträvig son och envis skolkamrat, går han till att bilda ett band (det senare ger en uppfriskande bild av sovjetisk punk), till att gifta sig med sin punkbrud, läsa på teknis och bli kunnig på området radioaktiva metaller. Utbildningen leder honom till en anställning i olyckans centrum, Rosatoms anläggning för upparbetning av kärnbränsleavfall, dit han söker sig för att komma närmare sanningen om vad som hände där, 1957.
Eftersom ”utvecklingen” går framåt, har den f.d. fabriken för kärnstridsspetsar förvandlats till en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle.(Inom parentes sagt: en anläggning som förorsakade kraftigt förhöjd radioaktivitet i Europa så sent som 2017).
Fock styr sin intrig som en krimiförfattare.  Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget är hon en hantverksskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i 60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.

Först i sista tredjedelen av romanen tycker jag att den spretar. Fock mjölkar sin berättelse lite för länge. Det är vådan av att göra för mycket av en redan välsignad roman, att putta in ett par överflödiga trådar, och aningens för mycket prat. Många förvecklingar, många väsentliga sådana, men också några man hade kunnat vara utan. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Anna Fock är nominerad till Augustpriset 2019.
(Tidigare publicerad i Dt, ST, Öp, Gefle Dagblad, Nlt, med flera tidningar i mitt-Sverige.)

söndag 17 november 2019

Svenonius och sjörövar-Karolinska

Det finns nästan ingen politiker i Stockholms stad som befolkningen tycker mer illa om än Irene Svenonius. Och med all rätt hånar även Twitter henne regelbundet och ofta med stor humor.
Man kan se henne som en beskäftig och uppjagad skolflicka som valpar runt i konsultbranschen viftande på svansen åt alla dessa underbara uppköpare av svenska skattebetalares vårdpengar. Man anar en person som aldrig blivit vuxen - o, ja, det finns många såna - uppfylld av sin egen lilla betydelse och sina skenheliga men fullständigt orealistiska och korrupta planer för svensk sjukvård. En ärketönt. Hon tar in den lika okunnige maken i processen, trevligt - lite som i Ceaușescus Rumänien! Låta upphandlingarna gå på måfå och bli 47 miljarder dyrare än planerat. (Tänk vårdbehov, skolor, äldrevård för den summan, den är svindlande).Visa upp sitt troskyldiga skolflicksansikte i TV och försöka se ut som om man bara är en duktig hantverkare i sjukvårdsförstörelse-skogen. Hugga ner fint, det kan vi moderater, och vi gör det med tjusiga slogans om New Public Management, Vårdval och "Värdebaserad vård" Ha! Hyckleriet är så obscent att det svider. Minst en människa har uppenbarligen dött av den här proceduren och många, många fler står i kö för en specialistvård som aldrig kom. För att travestera Peter Wolodarski: Irene Svenonius borde äntligen ta ansvar för sitt sjunkande skepp och hänga sig i masten, eller vad det heter på sjörövarspråk. Och många fler än hon bär ansvar för en sjukvård som hamnat i klorna på de vanliga sjörövarna; de som alltid skor sig på andras resurser: I detta fall skattemedel som kunde ha gått till EN ANSTÄNDIG SJUKVÅRD.

Läs Peter Wolodarski i söndagens ledare: Äntligen ryter han till lite mer än han brukar.
Och här den gamla Arena-artikeln om jäv.
Ja, det finns hur mycket som helst att ta fasta på för den som vill leta. Men viktigast och grundligast är förstås Anna Gustafsson och Lisa Röstlund i sina gräv, som ju handlar om något större, om samhällsskickets "nydaning".
Alla de viktiga artiklarna om Nya Karolinska av Gustafsson/Röstlund kan ni söka i DN. Och deras bok finns här. 

Här finns även en utomordentligt arg och kunnig artikel av Fanny Nilsson, underläkare och skribent.

"Allt det vi hade tillsammans har sålts. Det var aldrig politikernas att rea ut. Apoteken, vårdcentralerna, sjukhusen, äldreboendena, hemtjänsten: allt detta viktiga som räddar liv eller ger ett smärtfritt liv, ett längre liv, ett värdigt liv. Hur kunde makthavarna sälja våra liv?" så skriver Jona Elings Knutsson i ännu en svinbra artikel i Dagens Samhälle.


Sveriges bästa offentliga upphandling står det på ljustavlan bakom Svenonius. Get yourself a fucking consultant lawyer!



måndag 30 september 2019

Min recension av Steve Sem-Sandbergs W



Vad gör en roman vacker? Vad gör en roman brutal?
Frågor jag ställer mig under läsningen av Steve Sem-Sandbergs nyligen utkomna W (Bonniers).
Svaret är kanske att den mest intensiva hypnosen av läsaren sker när språkets skönhet fasthåller en brutal och skoningslös värld. Det är som att utsätta sig för något livsfarligt, men under musik.

Figuren W baserar sig på Johann Christian Woyzeck, en soldat som mördade sin kvinna i ett anfall av svartsjuka. Händelsen inspirerade Georg Büchners drama, 1836, en ofärdig pjäs som räddades av andra och som sedan dess spelats ofta, förvandlats till opera av Alban Berg och till film av Werner Herzog, för att bara nämna några versioner. Originalberättelsen är hållen i en absurd expressionism med en närmast marxistisk grundsyn; samhällets materiella villkor gör människan till människans varg, och soldaten Woyzeck till en jagad som brister under trycket.
Denna långsamma och ytterst plågsamma ”bristning” är vad som minutiöst registreras i Steve Sem-Sandbergs roman.
  
Berättaren är en iakttagare, en fluga på väggen som samtidigt äger förmågan att sitta av en stund på Woyzecks huvud, lyssna inåt. Kombinationen av distans och empati, det lite gammalmodiga språket, och instick från den rättsliga processen, försätter oss på historisk mark. 
W. är ute i kriget, det franska-tyska-svenska, och även när han vänder tillbaka fortsätter kriget, eftersom han är ett nådehjon. Han är som tampen i änden av ett långt rep; en samhällshierarki som knappt har bruk för hans hantverksmässiga talanger. Han slöjdar, syr, betjänar en herreman. Alla använder honom till någonting, ingen ser honom.

Centrala kapitel beskriver den nödställda, grymma, återvändande armén, som rör sig genom övergivna byar, bränder, högar av lik, och soldater som knappt överlever. De smörjer in sina kroppar med ister för att uthärda kylan, deras hunger och törst är så stor att gomseglet torkar ihop. Fasansfulla scener avlöser varandra. Men beskrivningen av helvetet på Europeisk mark för oss närmare de fasor som människor från andra kontinenter genomlever idag. 

När kriget har tagit ifrån Woyzeck allt, när han utmagrad och nersliten, vänder tillbaka och vill träffa ”Lilla hjärtat”, flickungen som han betraktar som sitt barn, har han inget att erbjuda utom sin fantasi om ljuset han vill fånga åt henne. Han lägger små spegelbitar på gatan för att hon ska lysas upp av reflexerna. Då blir han bortföst.

Steve Sem-Sandberg har en oförvitlig närvaro i sitt drama. Han genomkorsar det allra svartaste av mänskligt/omänskligt liv. Men ovanför det vidgar sig de exakt registrerade, växlande himlarna; enorma landskapsmålningar där figurerna tycks förflytta sig under en överpersonlig sanning. 
Mot slutet växer de mystiska avsnitten, som när Woyzeck, under en paus uppe i bergen, kastar sten ut mot klipporna :

I det låga solskenet kastar varje enskild sten sin skarpt skurna skugga tills alla, skuggor som stenblock, skär in i varandra i svårtydbara mönster.

Det är här Woyzeck börjar skåda, se saker som andra inte ser. Bibliska sorger och bibliska syner drabbar honom och kulminerar i den hallucinatoriska prosa som inramar mordet. Kontrasten är rättstjänarnas kanslispråk och magra förståelse. 

Jag vet ingen svensk författare, efter Birgitta Trotzig, som tränger in i det mänskliga lidandet som Steve Sem-Sandberg gör. Men han skriver som om han håller textens rytm och skönhet framför sig – och oss – som det enda värnet mot en avgrundsdjup pessimism angående människan natur. 
Den Woyzeck som ”aldrig riktigt kom in i världen” går genom alla skillnader i tid och rum rätt in i nuet. Han blir Envar, blir alla förtryckta. Den verklige Johann Christian Woyzeck avrättades 1821, inför en upphetsad folksamling. 


Artikeln publicerad i DT,  Gefle Dagblad, ÖP, ST, med flera mittsvenska tidningar.

torsdag 14 mars 2019

Kvinno-och-människorättskämpe dömd i Iran

Jag skrev på för några dar sedan, när Ola Larsmos appell kom upp på twitter. Nu länkar jag till Gabrielle Roland Walden, som skrev om Nasrin Soutodeh, och ber alla skriva på i solidaritet med henne och för att trycka på mot den överjävliga domen.

Här är Amnestys upprop.

fredag 8 mars 2019

Mara Lee - Kärleken och hatet

Mara Lee blev prisbelönad för sin bok Kärleken och hatet, som jag recenserade för ett år sen. Här är hela recensionen.

                                    Hårt liv - vackert skildrat


Det finns några kodord: Ordet ras, både i bemärkelsen etnicitet och i bemärkelsen fall, förödelse. Strax därefter kommer raseri, ett raseri oftast uttryckt i termer av kyla, intellektuell kamp, bett och knytnävar. Efter det kommer ordet sår, ”såret” som länge varit föremål för feministiska diskurser, blir hos Mara Lee öppet och verksamt. Som om henne huvudperson bär både såret och raseriet, och som om underkastelsen och smärtan är en väg förbi den rena intigheten.

Om hennes tre tidigare romaner – Ladies, Salome och Time Perfect – varit överfulla med ett persongalleri där alla krockar med varandra i missförstånd och förakt, hot, hat och slag, eller ytlighet och babbel – så är Kärleken och hatet (Bonniers) en långt mer koncentrerad historia, poetisk, tankfull och sträng. 
Det är till berättandets fördel att författaren drar sig samman. Här skriver hon lyriskt kortfattade betraktelser, stundtals aforistiska, men halva boken utgörs av ett öppet narrativ; som i historien om pojkarna som ser henne på stranden, pojkarna som utgör ett rasistiskt hot, mot vilket hon hämnas med sin styrka: Simmarflickan som drar ner en av dem under vattnet. Kanske drunknade den där pojken? Kanske inte. Men minnet av det hon gjort ekar vidare in i en annan, pågående, historia med en man som bär spår av ungdomlig rasism. Han är tatuerad med ett märke, underförstått nazistiskt. Hon liknar honom vid pojken på stranden och de fixerar varandra i en ny kroppslig konstellation. Så skriver hon också in det förflutna i nuet och nuet i det förflutna på ett sätt som skapar en klaustrofobi hos mig som läsare. 

Människorna är hårda mot varandra. Ärr, bett och elakhet ingår i de sexuella riterna. Några utvägar, någon frigörelse blir inte synlig. Kanske finns den bara i själva berättandet. Författaren som fortsätter tala, om det allra svåraste; att vara osedd på grund av ras, kön, brist på självklar tillhörighet. Och att kunna segra enbart genom att nagla fast motståndaren i sitt språk, sina tankar. Det finns en bitter bottensats i allt detta som vore outhärdlig om inte Mara Lee skrev så vackert och skarpt. 
 

fredag 1 februari 2019

Anita Goldman om judarna och inkvisitionen på Mallorca

Författaren Anita Goldman har gjort ett gediget historiskt grävarbete, om tusen år av judisk historia på Mallorca. Om det skrev jag i ett stort antal tidningar, på minnesdagen av Förintelsen.


"På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly.
Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.
De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud."

Hela recensionen av Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Norstedts) finns att läsa bl.a, här och här. Eller här, för de av er som har tillgång till de tidningarna. Skriver in hela texten gör jag senare.

söndag 14 oktober 2018

Tanten i kassan

Hennes hud är en liten smula rödfnasig. Det smala ansiktet har karaktär, näsan är rak och de blå ögonen vänligt närvarande. Sin majoritet av gråa hår har hon samlat till en hästsvans i nacken. I hennes kassa går det raskt till, men aldrig opersonligt. Jag hör henne ofta säga nåt kul till kunden framför. Hon ser glad ut. Kanske trivs hon verkligen med att jobba igen. 

Kvinnan är nämligen över pensionsåldern. Hon är - garanterat - en av alla dessa kvinnliga fattigpensionärer som nu måste jobba ett par år till. Men hon gör sitt bästa av situationen. Förmodligen, och enligt min ringa människokännedom, är det för att hon gillar att jobba med folk. Det är litet av snabbköpets glesbygds-fest över henne.

Förbi henne på bandet rullar exotiska mangos, papaya, kött och döda fåglar, limpor och batterier, lampor och ostar. Hon är snabb, som ordet snabbköp anger. Och eftersom alla människor har olika förutsättningar så sitter hon här, i stället för att jobba som konsult för 700.000 i månaden, på Nya Karolinska, runt hörnet, och prassla lite med papper och fakturor. Men just det att hon sitter här, visar att socialdemokratin ännu inte är framme där den ska vara. Kvinnor med liten ekonomi fortsätter att arbeta. Medan de orättfärdiga snaskiga korrumperade sitter på sina arschlen, alldeles för långt fram i samhällets beslutsordning.

Jag tänker mig att alltid gå till hennes kassa, dela ett ord eller två. Och jag hoppas hon någon gång får vila och andas ut på en stor yacht utanför Italienska Rivieran. Men, nej, hon drömmer inte alls om det. Hon funderar nog redan på julklappar till barnbarnen. Och vad hon måste spara in på.
Jag tror att Lars Ahlin, och bara Lars Ahlin, skulle kunna skriva den sanna historien om hennes liv. 

tisdag 17 juli 2018

Babianernas Brexit och De debilas Kapitalism

Och ja - mitt i ökenhettan - måste det ändå tas om igen; att vi har gått in i den tredje ekonomistiska eran, den som handlar om grandiost kriminella inslag i "demokratin". Vi har Trump som glufsar runt i sina gamla vanliga trötta hjulspår, och i det ärorika Drottningriket Brittania har ett par dribblande ökenråttor fastnat i en råttfälla av juridisk disciplin, som hävdar att de fått mer pengadonationer än vad som var "the limit" för pro-Brexit-kampanjen, samt att de mörkat dessa pengar som vore de till dem själva. Så gulligt att Drottningriket kan sätta åt dem för dessa tre, fyra, fem miljoner för mycket. Medan världen i övrigt pågår som den pågår.

De redan havandes vill hava mer, stjäla mer, gömma mer pengar, fly mer skatt, ljuga dygnet runt för sina närmaste och sina institutioner, förstöra mer av naturen, leja fler yrkesmördare, samla mer vapen och atombomber, gräva efter den sista oljan, förstöra totalt för framtida generationer och ja - mitt i ökenhettan nås vi av budskapet som var som hittat - de vill också privatisera vattnet. En affärsidé i 30 - 35 grader celsius är ju en affärsidé så god som någon. Go for it, förstör absolut allt. Eller så gör vi vad vi kan för att rösta bort de värsta jävla degenererade kapitalisterna, här och i alla andra länder. *)

Det räcker ju att titta på hur de ser ut för att fatta att det här är den lägsta generationen av kapitalister som någonsin existerat på jorden, fullt jämförbar med de mest debila och mordiska romerska kejsarna. Steve Bannon med sitt uppsvällda ansikte, Trump i sin groteska gestalt, Putin och hans stelkrampade kinder, Boris Johnsons infantila skiter-väl-i-allt-look, och alla de där ytterst besynnerliga snubbarna i den amerikanska kongressen, varav minst hälften ser ut som om de kom från maffian eller är hopmixade i ett labb. (Jag vägrar skicka bilder). För att nu inte tala om det retarderade gänget i Vita huset.

Men visst - redan Jesus visste ju detta - "så skola de sista bliva de första och de första skola vara de sista". Han menade nog på väldigt, väldigt långt sikt. Att glufsande babianer till maktmänniskor skulle ut, och människan skulle framträda. Nån jävla gång! Låt oss hålla ut!

*) Jag gör ett undantag för Soros in his old age.
_ _ _ _ _ _ _

Här finns artikeln i The Independent. 

Och som ett tecken av mer oskyldig art: En haj har siktats några meter från badstranden i Cornwall.
Mer om hajarna och deras planer kan ni nog läsa i de flesta engelska tidningar idag.

"Official Brexit organisation, fronted by Boris Johnson and Michael Gove, breached electoral law by co-ordinating illegaly with another group"


“These are serious breaches of the laws put in place by parliament to ensure fairness and transparency at elections and referendums.”

PS: Och det är alltså den sjukligt nyliberala "tankesmedjan" Timbro, som igår lanserat den nygamla och dåliga idén om att privatisera vattnet, med en skruvad länk till miljön bla.bla. I själva verket finns det inget farligare än att ha privatiserat vatten i mänskliga nödsituationer. Här finns den artikeln för er som inte genast vänder ryggen till.

PS 2: Jon Weman om den dåliga nygamla idén att privatisera vatten.

söndag 17 juni 2018

Klådan - ett etiskt dilemma?

Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?

"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"

Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.

Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.

tisdag 17 april 2018

Balsam Karam, Händelsehorisonten


Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.
Men i motsats till Lessing och Trotzig (och många andra) så gör inte Karam sin historia psykologisk eller politisk, hon har inget av Lessings utforskande drag. I stället är det som om hon skyddar sina människor, deras tragiska historia, bakom en talande vägg som liknar sagans poetik. Förutom fyra kvinnliga huvudpersoner, varav den viktigaste är den upproriska Milde, svävar alla de andra omkring i ett perspektiv där de sinnliga bilderna blir som en tapet. Man ser de röra sig på marken, man lär inte känna dem. Men sådan är sagan: Där finns onda och goda, som hos Tolkien eller Astrid Lindgren. Det onda finns i de stora staternas och städernas orättfärdiga maktutövning. Det goda finns i människornas sammanhållning och värme. Det är Saurons rike mot snälla Hobbits. Och när jag accepterat att det är sagan som är hennes form, kan jag lättare förstå att den stil hon använder (kanske) skyddar mot det värsta: Det som hon själv bär på kollektivt, av kurdiska minnen, av förtryck och uppror.
Landet är en sydlig ort, staden doftar av jasmin, och caféerna hyser många katter och en del gamla kvinnor som stjäl vad de kan komma över, och barn som gör detsamma, så att de kan överleva i utkanterna där de bor. Utkanterna, dit de fördrivits, är så satans fattigt, villkoren liknar vilken som helst lägerstad för flyktingar i världen. Det är de villkoren som författaren borrar in i läsaren, inte så att hon tvingar det på oss, men det milda repetitiva sjungandet når längre och längre in. Dagar utan vatten, att få be om tillgång till en vattenkran, att ständigt lappa kläder, äta mat som andra kastat, eller kastat till en, att sova tätt intill varandra för att hålla kylan borta, och att ändå se skönheten över bergen. Skönheten som är den enda oförgängliga gåvan i deras liv.
Det onda består av soldater, poliser, förhörsledare, som vanligt, och begripligt. Men jag irriterar mig lite på att det goda är helt matriarkalt, saknar varje spår av män. Sagan vill tydligen ha det så, men det liknar en dogm.
Det finns ett mod i att så renskalat hålla fast vid en arkaisk berättarstil – det överpersonliga, lyriska – men samtidigt finns risken att bli alltför monoton.
Man kan också säga att den monotoni med vilken hon frambesvärjer de deporterade människornas liv, är den monotoni med vilken de lever, och som författaren ser till att vi tar del av, vi som kräver underhållning och ”händelser”. Trots det - här och var i Händelsehorisonten hade jag nog velat rucka på rytmen, bända upp det skyddande höljet av repetitiv text och även korta en del. Det är ungefär den enda kritik jag har. I övrigt är detta en ovanlig och rörande stark debut.

Eftersom även ni som inte har tillgång till Mellansveriges många tidningar ska kunna läsa den, klippte jag in den här.

måndag 26 mars 2018

Balsam Karam - en stark debut

För er av mina läsare som möjligen hör hemma i det stora och vittfamnande Mellansverige och dess tidningar, så finns här det två senaste recensionerna att läsa. Om Balsam Karam och hennes bok Händelsehorisonten skrev jag idag:  

Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.

Hela texten finns bland annat här i Sundsvalls tidning, Dalarnas tidningar, Gefle dagblad, och många fler.



Tidigare skrev jag, mer kritiskt, om Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren: 

Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare. 

Finns i samma tidningar som ovan. Kultur/Nöje/recenserat.