Visar inlägg med etikett Drömmar. Liv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Drömmar. Liv. Visa alla inlägg

tisdag 14 juli 2020

Låt de döda begrava sina papper


Låt de döda begrava sina döda
Låt de döda begrava sina papper
Låt de döda begrava sina möbler
Låt de döda begrava sina slakter
Låt de döda begrava antiloper
Låt de döda begrava sina sopor
Låt de döda begrava sina anfall
Låt de döda begrava sina kall
Låt de döda begrava sina jetplan
Låt de döda vandra genom Rajasthan

Låt de döda begrava sina intriger
Låt de döda begrava dem som tiger
Låt de döda begrava en triljon
Låt de döda begrava dödens mutation
Låt de döda begrava panama papers
Låt de döda begrava sina moneymakers
Låt de döda begrava sina gömda skatter
Låt de döda begrava sina marmorkatter

Låt de döda begrava sina saxofoner
Låt dem alltid minnas sina ekvationer
Låt de döda begrava sina stölder
Låt dem slippa alltför stora bölder
Låt de döda begravas med briljanter
Låt dem sörjas av några äldre tanter
Låt de döda få allt som fanns på listan
Låt dem fatta att det följer med i kistan.


måndag 27 april 2020

Det lukkede København

Från Kastellet


Igår kväll var jag inne på en nätkarta över Köpenhamn; mest för att se efter om det fanns ett hotell på Bredgade som jag glömt bort. Det fanns det inte. Men Bredgade sträcker sig från Kongens Nytorv ungefär fram till Kastellet, och vid Kastellet gör gatan en sväng och då heter den plötsligt Grønningen.

Kastellet, Langelinie, galleriet vid Gothersgade, Glyptoteket, alla dessa platser som var mitt andra liv under tolv år, det är soft spots på kartan. Så glad jag var i Köpenhamn; vänskaper och kärlek, och intressanta möten: Inger Hanmann, Per Kirkeby, Palle Mikkelborg, Pia Tafdrup och min käre gamle ungdomsvän Kalle Marosi som lät mig låna hans lägenhet de första åren där, när han var bortrest. Sen bodde jag rätt ofta över hos Inger på Gammel Kongevej, och även hos Gitte på Lille Kannikestraede, ibland på de små hotellen vid Stationen, ett par gånger hos Anna och Torben i Helsingör, för att nu inte nämna den unge mannen på Parosvej långt ute på Amager. Men vi håller honom utanför detta idag.

På kartan hade man varit inne och uppdaterat platserna i det karantäniska Köpenhamn. Det är en minimalistisk dikt. Melankolisk till sitt innehåll, saklig i sin upplysning.

Det Kongelige Bibliotek. Midlertidigt lukket.
Amalienborg. Midlertidigt lukket.
Den sorte Diamant. Midlertidigt lukket
Rundetaarn: Midlertidigt lukket
Statens museum for Kunst. Midlertidigt lukket
Niels Bohr Institutet. Midlertidigt lukket
Nationalmuseum. Midlertidigt lukket
Sigurds Bar. Midlertidigt lukket
Tycho Brahe Planetarium. Midlertidigt lukket
Østre Gasværk Teater. Midlertidigt lukket
Fitness World. Midlertidigt lukket
Københavns Universitet. Midlertidigt lukket
Nyboder skole. Midlertidigt lukked
Fredriks Kirke. Midlertidigt lukked
Thorvaldsens museum. Midlertidigt lukket
Hard Rock Café. Midlertidigt lukket.
Kulturhuset Islands Brygge. Midlertidigt lukket.
Ny Carlsberg Glyptotek. Midlertidigt lukket.
Nørrebro Brygghus. Midlertidigt lukket.
Tivoli. Midleretidigt lukket.
Fhasal Thai Massage. Midlertidigt lukket
Vor Frue Kirke. Midlertidigt lukked

Men Buddha Bikes är inte stängt, inte Café Fata Morgana (såklart) och inte Grundtvigskirken.
Och där uppe på Bispebjergs kyrkogård vilar min stora kärlek i konsten: Per Kirkeby.
Tur han slapp denna skiten. Och så typiskt att Boston Consulting Group håller på och dribblar som vanligt, även i det stängda Köpenhamn. Men Kind of Blue er midlertidigt lukket.


Bild från det inre av Rundetaarn, som det ju ser ut nu, när ingen är där.
Se även tidigare text från Köpenhamn i september: Förfärliga tåg underbara människor.




tisdag 3 december 2019

Greta i Lissabon

Dagens glada nyhet var detta: De goda människorna i Sezuan har kommit fram. Och eftersom de har seglat i 30-40 knop de senaste dygnen, och eftersom jag är uppfödd både med att segla och med att be för folk, så har jag bett för Greta. Men samtidigt litat på att hon nog har sina beskyddare, både bland människor och i själva Ljuset.

Här är hon nu! Leve miljökämpen! Godnatt!




söndag 24 februari 2019

Om Clarice Lispector

En utforskare av psyket

 

Clarice Lispector föddes i Ukraina 1920, men flyttade med sin judiska familj till Brasilien som liten. I debutromanen Nära det vilda hjärtat skildrar hon denna uppväxt, helt från flickans perspektiv: En flicka med egensinnighet, fantasi och stort mod. Man blir omedelbart tagen av den flickungen; rastlös, egensinnig och svår för omgivningen att fånga in. Boken skrev hon vid 22 års ålder, och det är en enastående debutroman som snabbt vann erkännande i Brasilien.

Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon. 

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet. 

En stor och glupsk sensualism löper parallellt med en kall och iakttagande sida, och en oerhörd leda vid all anpassning till ett så kallat normalt liv. Få kan som Lispector gestalta uttråkning som en metafysiskt ond nivå. Där blir impulserna till elakhet en självbevarelsedrift, ett sätt att aldrig låta sig kuvas. Föraktet är hennes fula sida. Den stolta människans förakt för svaghet och förljugna mänskliga beteenden. Ett exempel: Den stackars läraren som tonåringen, Lispectors alter ego, lyckas förolämpa så att han blir löjlig och ynklig. ”…jag åstadkom alltid samma resultat: han blev störd, undvek min blick och började stamma. Vilket fyllde mig med en makt som fördömde mig. Och med medlidande. Vilket i sin tur gjorde mig irriterad. Det irriterade mig att han tvingade en liten skitunge att förstå en vuxen man. ” (Hemlig Lycka). Här och på andra ställen märker man intryck från Nietzsche och surrealisterna, tillåtelsen att ta fram det obehagliga, göra det till en styrka, skapa något av förbjudna energier.

Över huvud taget har jag efter Virginia Woolf sällan läst en författare som så grundligt utforskar en hemlig och ”opraktisk” del av livet, den del som berör stämningar och tecken, det vi kallar psyket. Lispector prövar gränsen för tänkandet, gränsen för kännandet, gränsen för hur mycket man kan gå helt upp i tillvaron, i morgonljuset, eller i det ökenljus som hon ofta närmar sig, som i en blandning av askes och extas. Gud är inte av en tillfällighet en ofta återkommande part i hennes texter. Gud är som en nära vän till henne, en svår typ, som hon ändå fattar mod och tar i handen och säger ifrån till. Kanske är det en Gud inom henne själv, det vet man inte. Hos Lispector är gränserna mellan jag och du, ditt och mitt, Gud och världen, gott och ont alltid flytande. Hon är gränsövergångarnas författare. Det är det som gör henne så äventyrlig att läsa. Ibland till och med lite farlig. 

I den stora experimentella romanen Passionen enligt G H tilldrar sig nästan hela berättelsen i ett rum där en kvinna konfronteras med en kackerlacka. Kompositionen stegras som i en konsert: Jaget och detet, rummet och kroppen, människan och djuret vävs in och ut i varandra, obehagligt och på gränsen till psykotiskt. Men den mynnar ut i en sorts mystisk förening med världen, med ett avstående från jaget till förmån för, ja vad? Hon skriver: ”… det första steget i förhållande till den andre är att i sig själv finna alla människors människa”. 

Det fanns en tid när psykologiska författarskap var lite omoderna. Men när det nu kommer tillbaka till oss via Clarice Lispector är det i en annan form: Det finns saker jag känner igen först när jag läst en novell av henne. Så skickligt kan hon beskriva underströmmar mellan människor, det omedvetnas alla skuggor i en scen. Det är välviljan som gömmer en hämnd, och kärleken som ruvar på sin egen förträfflighet. Det är ett barn som äter sig in i en vuxen människa, och det är en vuxen kvinna som skiftar mellan sin ömhet för världen och sin fasa inför en råtta, det andra, det fula. Det är också trots allt kärleken mellan man och kvinna: ”det finns oförstörbara saker som följer med kroppen ända till döden som om de hade fötts tillsammans. Och en av de sakerna är det som skapades mellan en man och en kvinna som upplevt vissa ögonblick tillsammans”. (Nära det vilda hjärtat).
I Blåsa liv och Levande vatten vill Lispector göra något som är på en gång dagbok och undersökning, på en gång litteratur och antilitteratur. Intrycken blandas med filosofiska idéer, som en sida längre fram motsäger sig själva. Det är som att hon alltid måste rädda sin andliga frihet från att fastna, till och med från att fastna i hennes egna tankeformer. 

Men om det finns något som irriterar mig hos henne så är det upprepningarna. De sena böckerna Levande vatten och Blåsa liv är mycket likartade, med olika gestalter. Blåsa liv är den manliga berättarens dialog med en sensualistisk kvinna, som är en motsats, en antites. I Levande vatten pågår författarens diskussion med sig själv och en f.d. man; iakttagelser som övergår i existentiella perspektiv. Det är aldrig ointressant, men det inger mig känslan av att Lispector fastnat i något. En ekokammare där hon spekulerar över livet. Det jag saknar är då den enkla generositeten i att faktiskt berätta en historia. Jag tycker mest om Lispector när hon gör just det. Som i Hemlig Lycka, där novellen om den förnumstiga flickan, som besöker en kvinna och undervisar henne om livet, når komiska höjder. Eller Familjeband, där varje novell är suveränt gestaltad, med små oförväntade händelser där tillvaron spricker upp i absurditet och skönhet. Detsamma gäller för debutboken Nära det vilda hjärtat. 

I en av sina sista böcker, Stjärnans ögonblick, gör hon experimentet att skriva om en kvinna mycket olik henne själv; en fattig obetydlig flicka i utkanten av samhället. Hon gör det med finess och stor distans, som om det är enda sättet för henne att inte sentimentalisera den andra. Läsaren får själv fylla i det som anas under den stiliserade berättelsen om Macabea; flickan som inte vet om att hon lider. Det är ett strålande och ovanligt försök att omfatta den andra människan. 


Clarice Lispector som barn
                   Artikeln har tidigare publicerats i DT, ST, Vlt, ÖP, m.fl dagstidningar.

fredag 4 januari 2019

Känslosam eller sentimental?

Jag behöver bara höra två låtar på P2 för att registrera detta. Det sker via P2 Världen: En kvinna sjunger "Vem kan segla förutan vind", både på grekiska och svenska, båda språken blir laddade av sentiment - det ligger för övrigt i den visans natur - och alla verser är liksom lagda tätt intill en gråtmild saknad, eller melankolisk känslovurm.
Strax efter en engelsman - och vilken engelsman! Han sjunger om kärlek, längtan, up over the hills and beyond the sea, om någon älskad, om nån som gick ut i kriget, Brittania called to war. Men jävlars vilket kärvt humör det finns i denna saknad och längtan. Grabbigheten på en pub någonstans i Hertfordshire faller in i en som skönt känslosam, på ett starkt vis. Noll sentiment.

Så vad är skillnaden? Den sentimentale tittar tillbaka med ett förskönande av det förflutna (mentalt sett kanske en modersbundenhet) och på ett kollektivt plan bildas små celler av dalahäst-romantiker och traditons-fanatiker och mamma-har-alltid-rätt. Den hatiska nationalismen är sentimental. Hitler var sentimental, Jimmie och hans argsinta polare är klart sentimentala; de saknar all sund känslosamhet, som till exempel medlidande med människor på flykt, men älskar att grotta in sig i sentimentala (nedkylda) idylliska versioner av ett Gam-Sverige som knappt aldrig funnits.

Den sjungande engelsmannen vet att han har förlorat allt det där. Det han har är sitt hjärta, sin humor, sin aldrig mätta och aldrig självbelåtna längtan. Efter liv, mera liv. Det är riktigt bra känslosamhet.

Här en låt med det fina engelska trad&mulit-kulti-bandet The Imagined Village. Martin Carthy sjunger, med sisters&brothers från när och fjärran.


torsdag 18 oktober 2018

Sömn

När man efter lång trötthet sover riktigt djupt och länge är det som om nya underjordiska kanaler friläggs i hjärnan. Gångar som leder längre in, som i sin tur korsas av hemliga rum där man inte minns att man varit förut. Dessa rum är inte bebyggda eller beboeliga, de är ljust orange eller svagt utterbruna, de har luddiga konturer, men leder vidare till ytterligare en sidogång där lite ljus sipprar in från taket. De är de dolda utrymmena för ett okänt liv.

Vaknar man efter en sådan sömn händer ofta genast något annat än frukost, håller-den-här-filen fortfarande, hinner jag till tåget. Man kan sätta sig direkt vid datorn och redan innan man sitter där har hjärnan plockat upp väsentliga pågående rörelser. En dynamik som kan handla om sanningar man måste skriva ner, tankar som inte ryms i debatten, nya vändningar av en gammal historia, tolkad som teater, och så vidare, och så vidare.

Det bästa är att det bara rullar på. Man skriver som en skidåkare åker. Det finns inga hinder, snön är lätt. Ljuset faller inte in över en utan kommer inifrån, från någon av de där gångarna som har smulor av ljus gömda i sig, smulor av sanning. Skidorna är inte skidor utan lätta sandalklädda fötter som kan allt om irrgångar och lögner, om livets teater och om det ljust orangefärgade spektrat i ett filter av urgammal hjärnsubstans. Utan andfåddhet men lätt i gasen är det någon som rör sig. Man kommer att möta den på halva vägen. Så förvissad är hjärnan, efter djup sömn.






Musik: Max Richter, Dream 3, in the midst of my life. 2015.


söndag 19 augusti 2018

Till nattugglornas försvar....

....eller, som jag brukar säga: Även Hitler gick upp tidigt om morgonen. Det är liksom inget kriterium för något särskilt.
Här skriver




Edward Hopper: Nighthawks.

fredag 16 mars 2018

Bästa musiken

Denna. Som jag alltid kan lyssna på, även när jag arbetar, om jag arbetar med något konstnärligt, skriver, målar.
Den stör aldrig koncentrationen. Den är inte mycket mer än suset i träden, ljudet av svallvågor, en rytm av snöfall som löper genom nordliga breddgrader. Ingen störande personlig dramatik, inga yviga romanser. Det var det minimalisterna menade med det opersonliga. Hos Philip Glass blir det opersonliga mer än något distanserat och rytmiskt. Upprepningarna liknar en blandning av känsloströmmar, drömmar, möten, förbiilande fragment av ett liv bland andra varelser, människor, fåglar, små ödlor.
(Dock ska man vara på ett rätt energiskt humör när man lyssnar på den, annars blir man dränkt).

Sen var naturligtvis filmen The Hours enastående bra. Och det är som om hans musik ibland blir större, mer varierad, just när den är filmmusik. Jag tycker det är roligt, hur konsterna korsbefruktar varandra, i en värld av skönhet och förtroende, långt bortom detta löjliga stackars materialistiska samhälle.





onsdag 24 januari 2018

Hans Grosin, min vän, i minnet

Han var en av de där pojkarna man genast såg, för att han inte såg ut som de andra. Kvick var han, snabb i käften, ofta rolig. Men vi kunde också försjunka i små olärda diskussioner om Rilke och Zen, om Beatpoeterna, om Bob Dylan och de första stegen på månen. Allt mycket tidstypiskt.

Det roligaste med Hans var kanske det som inte bara var tidstypiskt: att han var en rebell redan i skolan (relegerades två gånger) och att det var ett under att han med lika delar charm och oppositionslusta tog sig igenom Viggan och Södra Latin. Hans judiska utseende gjorde mycket till kan man säga; han såg alltid bra ut, i svart slängkappa, svart lockigt hår, och en näsa som var den vackraste i stan. Till och med när vi träffades hundra år senare såg Hans ännu förvånansvärt ung ut. Och så - med ens - var vi vänner igen.

Från den där första aningen vilda romantiken, känslan av att ha en manlig kompanjon som man kunde sitta i trappen och spejsa med till klockan två, och som verkligen alltid var snäll, till den senare, torrare vänskapen som ännu var varm, gick en tråd av ömsesidig utveckling; jag var en som försörjde mig på min penna, Hans på sin utbildning i psykologi, men vi var ännu båda bara nätt och jämnt del av det så kallade samhället. Det var kanske vår kvardröjande beat-romantik. Hans reste gärna till Goa, jag reste till Lappland och Grekland. Han hade, med stor flit, byggt upp en gård på Gotland till kursgård, och jag var konstant bjuden dit. Men just i sommar - just nu, när jag tänkt åka dit - finns han inte mer.

Han förvånade mig med sin praktiskhet och sitt robusta grepp om det jordiska. Han skulle leva länge trodde vi, han hade inga fysiska svagheter. Han satt med några av mina andra vänner vid mitt födelsedagsbord i augusti. Nu sitter han ibland på en stol i mitt kök i mitt minne och jag säger; Hanse, Hanseman, inte skulle du gå och dö så där.

Han dog av blodförgiftning. Ett helt oförargligt sår hade fått skit i sig. Hans dotter tog honom till sjukhus, och där fick han antiseptiskt dropp. Efter tre timmar skickade de hem honom. Men läkarritualen var ofullbordad. Hans dotter fann honom nästa dag i mycket dåligt skick, svaghet, frossbrytningar; återigen en resa till sjukhuset. Där dog han. Helt i förtid, helt i onödan. Hans barn förlorade sin pappa, jag förlorade en kär vän, hans bästa vän, Katarina, förlorade sin man. Denna onödiga död är nu lex-maria-anmäld.

Sorgen blandas med vrede: Hur fan kan man i ett högfunktionellt land som Sverige behöva dö av en blodförgiftning? Hur vårdslös var den personalen? Varför? Varför?

Hans, Hanse, Hanseman, som han kallades som ung; jag saknar dig. Och hej där, hör ni vänner, låt oss vara noga med varann så länge vi finns. Ingen vet hur länge. Ingen vet.

Här nedan är två bilder på Hans som han såg ut vid nitton, tagna på en strand i Israel. Nu i våra hjärtan kvar, för evigt.




Foto: Nini Tjäder

that face gone, now. 
Into the company of love
it all returns.

Robert Creeley

onsdag 27 december 2017

Crossroads

Korsvägar. Eller vägkorsningar. Krydsede veje.

Några människor i ungdomen. Med alla möjligheter ännu öppna. Superlativer, fester, klubbar.
Några pojkar som genomför en sorts happening på ett torg i Gamla Stan om natten. Och en av dem följde mig hem. Vi satt i trappen i min farstu och pratade. Om zen, om musik, Dave Brubeck, beatpoeterna.

Han var en av mina första kärlekar. En kort tid. Men vi möttes av en slump, som man säger, för tolv år sen, och blev vänner igen. Crossroads. Nu är han död. Nyss död. Av sjukvårdens misstag död, i något så fatalt som en blodförgiftning. Detta gör mig förbannad. Han kunde ha blivit hur gammal som helst. Detta gör mig ledsen. Eftersom han hade sparat mycket för att i lugn och ro få bli hur gammal som helst, där i sin gård på Gotland, till vilken jag hade en stående invitation.

Krydsede veje. Men jag for alltid till Lappland så snart jag kunde. Och nu är det om igen något som är för sent. Ännu en möjlighet som sluter sig.
Jag står inte ut med döden. Själva överklivningen mellan livet och döden, som är obegriplig. En förvillelse. Ängeln är alltid någon annanstans.

tisdag 28 november 2017

Kvinnan i fönstret mitt emot

Hon jobbade på Posten. Alltså inte på Icas stressade paketutlämning, utan på den riktiga Posten. Då, när det fanns ett Postkontor, där vi vänligen, och sällan stressade, stod i kö för att sköta våra inbetalningar, porton, paket och dessemellan utbetalningar. Inget ID-kort behövdes för vi var kända i kvarteret sen länge. Jag vill minnas att hon stod i kassa 3.

Om man råkade hamna vid hennes kassa möttes man av ett ansikte som alltid var detsamma: En på en gång vänlig och lätt frånvarande utstrålning. Hon såg ut att leva i två parallella världar, och det fanns ingen anledningen att jäkta med just denna, när den andra hade all tid i Universum. Hennes ansikte var ovalt, med alla delar harmoniskt placerade för att inte göra ett alltför starkt intryck på andra. Hennes bemötande var alltid korrekt, men med en liten lutning åt det altruistiska. Ibland kunde det kännas som om hon uppfattade alla som stod i hennes kö som förlorade, men inte i denna världen.

Jag tror att hon gick i pension, och vid något tillfälle, kanske en solig dag på en balkong, la jag märke till att hon bodde i lägenheten mitt emot, på andra sidan gården. Posten var nu sedan länge upphävd till förmån för andra, icke människovärdiga lösningar. Men postdamen hade dessbättre lämnat allt detta bakom sig. Jag såg aldrig att hon hade några gäster, jag såg henne läsa. Hon satt vid ett ovalt bord, under en lågt hängande taklampa och läste, till långt in på natten. Det föreföll som om detta alltid hade varit hennes egentliga sysselsättning, och att postarbetet mest varit en skenvärld.

Ofta var hon klädd i morgonrock, eller någon löst hängande klänning, som möjligen var ett nattlinne. Jag kan inte minnas att jag såg henne läsa böcker, men alltid tidningar. Detta var före tabloidernas tid, så egentligen såg jag henne mest bakom en helt uppslagen dagstidning. Hon satt i timmar. Hon måste haft ett stort och uppdämt behov av vetande. Ibland steg hon upp från bordet och kom tillbaka med en kopp the, troligen, och några mackor. Sen läste hon vidare. Inget annat hände, så vitt jag kunde uppfatta. Det som hände var att hon la tidningar i lager på fönsterbrädet. Lager efter lager av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och andra. Kanske hade hon inte hunnit läsa alla artiklar hon ville läsa. Högen på fönsterbrädet växte tills den täckte halva fönstret, sen ytterligare en stor del av fönstret och till sist var det bara en liten springa kvar upptill.

Jag såg på väggen av tidningar som dolde hennes liv numera, och tänkte att hon möjligen var känslig för drag. Efter det vet jag inte vad som hände. Jag for till Danmark, jag glömde titta efter hur hon hade det. Och en dag, några år senare, la jag märke till att hon inte längre fanns där. Tidningarna var borta. I hennes hem rumsterade nu en barnfamilj med livliga samtal på balkongen och en liten hund som ibland stack ut sin nos mellan springorna och viffade åt skatorna. Det kändes ändå som om något gått förlorat. En människa, helt enkelt.
Jag tänker mig att hon nu sitter i sin självklara Himmel, som är kosmopolítisk, och ostört hinner läsa alla dagstidningar, på alla språk; El Pais, Berlingske Tidende, Le Monde, New York Times, Berliner Morgenpost, Corriere della Serra, Nederlands dagblad, Athinapoli, Al Jazeera, Aftenposten.....

fredag 10 november 2017

Budskap från den käre bortgångne

Drömmar är märkliga, fantastiska sanningssägare ibland. Ibland så röriga att man omöjligt fattar vad som händer. Och jag som nästan aldrig har mardrömmar drömmer en natt att jag hela tiden i en mörk stad måste undkomma otäcka beväpnade gäng, psykopatkillar, som i A Clockwork Orange. Jag lyckas, men först efter att jag stuckit en sabel i magen på en av dem.

En natt drömmer jag att jag ser min trötte gamle far, på ålderns dag. Han går med dålig balans in i ett stort cirkustält, för att se en teaterföreställning. Jag följer efter honom, för att vaka över hur det går. Där inne i halvdunklet lägger han sig ner på golvet. Han är mycket trött. Jag sätter mig ner hos honom, klappar honom på pannan och den stora näsan.

- Du är snäll, Gabi, säger han. Var inte för snäll.
Sen fortsätter han:
- Du skulle fått mycket mer av mig. Men nu är det för sent.

Just sådana kortfattade insiktsfulla meningar som han ibland gav ifrån sig, i livet. Han låter sorgset allvarsam, aningen förbannad. På vem?
Bakom oss i mörkret sitter Ingmar Bergman, med kvinnligt sällskap. Medan jag talar med min far, i vår lugna närhet, smyger Bergman ut bakom oss. Som så många andra betyder han ingenting längre. Cirkusen är över.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Här finns min text om de sista dagarna med min far. Ur Tidskriften Evangelium.