tisdag 31 juli 2018

Sista dagarna i juli


Det har åskat. Dunder och brak, trädgården efteråt fuktig som en tropisk skog. Jag sitter och suckar på gården och glor på blommen, klematis rödviolett, lavendel blå, rudbeckia gul. Kastanjen hänger över mig med sin oförgängliga krona. På radion säger de att skogsbränderna är under kontroll.
En dag senare ligger jag på sängen och tar igen mig efter en lång natt med läsning – Terézia Mora: Alla dagar – mer om det en annan gång, troligen en artikel. Åskan kommer upp igen och mullrar i sydväst. Mera regn – är det enda man tänker på.


33 grader. Dricker vatten. Dricker vatten. Äter en aprikos. Blundar. Utanför i lönnen – en skata som upprepar sin tjattrande skarpa ton. Som om den är hotad, eller en unge. Något är det. Revirstriderna borde ju vara över för i år. Jag lyssnar på den som Cage sa att man skulle lyssna på ljud i en stad. Eller som jag inbillar mig att han sa: Låt alltihop bli musik. Mycket lätt med skator och åskmuller. Svårare med olidlig dunka-dunka-musik och babianvrål på balkongerna, som igår. Men nu är det söndag. Det blåser och fladdrar lätt i kastanjens och lönnens grenar och löv, jag kan se det genom fönstret. Och jag vet att bambun vid gången där nere också vajar lätt i vinden.


Från ett annat fönster hörs någon som övar musik. Ett elpiano kan jag urskilja. En flicka som sjunger. Sedan från samma håll, en pojke med gitarr. Nu är det han som sjunger: Like a bridge over troubled water, I will lay me down. Om igen: Like a bridge over troubled water, I will lay me down.

Att höra ett par unga människor göra sina övningar i musik; det är en bra söndag på den allmänning som är en bakgård i en stad. De flesta är fortfarande bortresta, men en annan granne övar också sitt instrument. Det har han gjort i fem månader och det är samma tre, fyra harmonier han kör igenom. Jag kan dem nu. Men jag har fortfarande ingen aning om vad det är för instrument han spelar. Det låter som nåt gammaldags, det är inget skönt ljud, det piper. Det är outhärdligt. Men va fan; like a bridge over troubled water, I will lay me down. Snart blir det mer åska.

måndag 23 juli 2018

Det sjunde inseglet

När jag såg om Det sjunde inseglet häromkvällen var det som om jag aldrig hade sett den. Eller, sannare sagt, det var som om den fortfarande kunde överraska mig, förtrolla mig, få mig att känna kärlek till filmen.

Jag har alltid hållit Det sjunde inseglet för Bergmans största film, oavsett hans många andra som också är stor konst: Nattvardsgästerna, Sommarnattens leende, och många fler. Vid det här laget har jag säkert sett den tio gånger, utspridda med många års mellanrum. Och nu vet jag att det är hans höjdpunkt, oavsett vad han själv säger om Persona, som han gjorde sent, och som har en modernitet som han antagligen själv fått för sig var lite finare. Det var den inte.

Jag blir hänförd av hur han lyckas kombinera en medeltida historia, med kyrkomålningar som utgångspunkt, med lieman och häxbränningar och fanans moster, till en cineastiskt fungerande berättelse om människan i alla tider. Det är också filmiskt svidande vackert, med Gunnar Fischers foto, från Hovs hallar, stränder, skogar, byar och värdshus.

Och det är dramaturgiskt svinsäkert: Hur han klipper från schackspelet med döden, till den oskuldsfulla gycklarfamiljen, till den lilla kyrkan där målaren Pictor berättar sina hemskheter och väpnaren Jöns får sin välformulerade dödsångest. Och vidare hela vägen: Tror aldrig jag lagt märke till klippningen så väl i en Bergmanfilm förut: Hur gjorde han? Skrev han in varje klipp i manuset eller kom det efteråt. Sånt måste även jag ta reda på. Men det är musikaliskt, rytmiskt, växlande mellan högt och lågt, mellan det ljusa och det hårda.

Jag har sett en utomordentligt tråkig uppsättning av Gengångare som Bergman gjorde, men jag har också sett den supergeniala uppsättning han gjorde av Bortho Strauss´ Rummet och tiden, på Dramaten, på 90-talet. Även där fanns det Bergmanska sinnet för tajming i en historia, absolut musikalisk känsla för rytm. Klapp, klapp, hej - här går det åt helvete. Ding, dong - jepp, här kommer en gnutta kärlek.

Det är stort att kunna kombinera medeltiden med hela dess rekvisita med något som fortfarande angår oss. Det är vansinne, och det fungerar, att låta Döden spela schack med riddaren på en strand, samtidigt som Mia och Jof leker med sitt lilla barn.

Jof, förresten, Nils Poppes oskuldsfulla gycklare med det öppna ansiktet, det största roll Poppe någonsin fått, och han gör det underbart. Min far är lika bra som alltid, och Åke Fridell, och Bengt Ekeroth som Döden. Och de andra.

Enda invändningen är att jag har svårt för de där gisslan-scenerna med Anders Ek. Samt att jag, som vanligt, är lite skeptisk till det alltför smarta i Bergmans dialoger. Men här funkar även det. För att stiliseringen som helhet funkar: Omsättningen av medeltid till nutid (dvs 50-talets nutid med atomkrigs-ångest) lämnar utrymme för både det sagoaktiga och det hårt litterära, för skrönan, slamset och andlig längtan. För väpnaren Jöns praktiska etik och Riddarens stora ouppfyllda drömmar om ett svar från Himlen.

Stort Bergman! Detta håller för evigheten!


Bergman själv med Döden, Bengt Ekeroth

Åke Fridell och Gunnar Björnstrand

Här finns en lista på långfilmer av Bergman i sommar. Jag tror fler kommer i höst. 
Det sjunde inseglet ligger på Svt Play till den 17:e augusti.

lördag 21 juli 2018

Ännu en dikt av Jane Hirshfield

It Was Like This: You Were Happy


It was like this:
you were happy, then you were sad,
then happy again, then not.

It went on.
You were innocent or you were guilty.
Actions were taken, or not.

At times you spoke, at other times you were silent.
Mostly, it seems you were silent—what could you say?

Now it is almost over.

Like a lover, your life bends down and kisses your life.

It does this not in forgiveness—
between you, there is nothing to forgive—
but with the simple nod of a baker at the moment
he sees the bread is finished with transformation.

Eating, too, is a thing now only for others.

It doesn’t matter what they will make of you
or your days: they will be wrong,
they will miss the wrong woman, miss the wrong man,
all the stories they tell will be tales of their own invention.

Your story was this: you were happy, then you were sad,
you slept, you awakened.
Sometimes you ate roasted chestnuts, sometimes persimmons.



fredag 20 juli 2018

Drick mindre i värmen, hälsar doktorn och jag

Min intuitiva känsla - "Nä, jag orkar verkligen inte bry mig om att köpa hem vin och sprit den här veckan heller" - har nu fått sin vetenskapliga backup: Det är inte alls bra att dricka i den här värmen, (och aldrig bra att dricka för mycket och ofta, men det brukar inte funka att man säger till dem som dricker för mycket. De bör söka hjälp).

Men, även om jag längtar efter ett glas vitt ikväll så finns det ju ställen. Och på något sätt känns det som under min värdighet att hasta till systemet i 29 graders värme (i morgon blir det 30 igen) bara för att sitta och smutta på något alkoholiskt framåt natten. Däremot satt min bästa granne och jag och hade helkul och blev småfulla på en härlig japansk whisky, för några veckor sen. Men det var före värmeböljan.

I den här artikeln förklarar en läkare varför det är skit att dricka för mycket när det är varmt. Håll ut med den moralen, kamrater! Däremot ska ni dricka mer vatten! Men det vet ni.

Och nu blir det reklam:


onsdag 18 juli 2018

Kan man bli en regnturist?

Såg att det var väldiga åskväder och regn i Göteborg med närliggande öar igår. Jag råkar ha några gamla vänner på en av de öarna; Styrsö. Jag kan se framför mig hur vattnet forsar runt husen, blixt och dunder över taken. Inte ett väder jag brukar gilla. Men den här sommaren gör mig tveksam.

Sitter fast sen en vecka i 30-gradigt, samtidigt som flygen bär iväg söderut till 33 och 35 och kan inte för mitt liv komma på vart jag vill åka, och med vilket tåg, i denna hettan. Men något norrut verkar lagom. Hörde dock av en granne som varit i Tällberg, en söt gammal herre, att det var bråk på tåget ner. Typiskt värmebölja-bråk, sånt som ibland lett till kravaller i mer vilda områden.

Här är lugnt. Och hett. Gardiner för fönstren. Jag väntar till nio på kvällen innan jag går ut för att simma, i den gudskelov närbelägna sjön. Då är jag fullständigt lycklig cirka två timmar. Tar bussen hem och går mitt i gatan mot ljuset från solnedgången. Det finns knappt några bilar. Alla grannar är bortresta utom min favorit som jobbar och vattnar i trädgården. Själv har jag bara orkat ställa ut skålar med vatten till fåglar och insekter.

Fortfarande vid elva ångar gatorna av hetta. Det är New York över detta, men mindre störigt. Vattenbilen åker runt och väter ner och lämnar ångande gator efter sig. Jag håller mig vaken mest hela natten, när svalkan kommer, för det är då man kan leva, tänka, skriva lite, ta den enorma disken.

Men det kanske är dags för regnturism: Lofoten eller Bodö, typ. Eller Irlands västkust? En twittrare från Göteborg föreslog att det borde byggas en mur runt de distrikt av Sverige där det fortfarande regnar. Så att inte folket från Svealand och Gävleborg översvämmar västlandet och tar för sig av regnet som värsta välfärdsimmigranter. Vad får folk allt ifrån?

Det plaskande, strilande, ångande, fallande, forsande soundet av regn blev dock för mycket även i Göteborg idag. Snudd på obehagligt med vattenfyllda källare och alltför blöta hus. Och i mellansverige norrut bara brinner det. En del på grund av blixtnedslag och självantändningar, en hel del på grund av mänskligt slarv.
Sluta grilla nu, för fan, svenskar. Bli regnturister!



PS: Arga polisen om att idioter fortfarande sitter ute och eldar eller grillar: Det finns möjligen andra sätt att "mysa" än att ställa till med skogsbränder. Möjligen!

PS2: Och nu börjar man från höger politisera bränderna och deras bekämpning, som om det var regeringens fel, och inte den mycket mer långsiktiga planeringen för kostnader till vattenbärande flyg, brandförsvar, katastrofberedskap etc. Som Sebastian Rasmusson skrev på twitter, angående moderaternas klagomål.
"Annat sätt att se på saken:
 NUON-affärens kostnad = 158 brandflyg
 M:s skattesänkningar = 107 brandflyg
 Nya Karolinska = 140 brandflyg".

tisdag 17 juli 2018

Babianernas Brexit och De debilas Kapitalism

Och ja - mitt i ökenhettan - måste det ändå tas om igen; att vi har gått in i den tredje ekonomistiska eran, den som handlar om grandiost kriminella inslag i "demokratin". Vi har Trump som glufsar runt i sina gamla vanliga trötta hjulspår, och i det ärorika Drottningriket Brittania har ett par dribblande ökenråttor fastnat i en råttfälla av juridisk disciplin, som hävdar att de fått mer pengadonationer än vad som var "the limit" för pro-Brexit-kampanjen, samt att de mörkat dessa pengar som vore de till dem själva. Så gulligt att Drottningriket kan sätta åt dem för dessa tre, fyra, fem miljoner för mycket. Medan världen i övrigt pågår som den pågår.

De redan havandes vill hava mer, stjäla mer, gömma mer pengar, fly mer skatt, ljuga dygnet runt för sina närmaste och sina institutioner, förstöra mer av naturen, leja fler yrkesmördare, samla mer vapen och atombomber, gräva efter den sista oljan, förstöra totalt för framtida generationer och ja - mitt i ökenhettan nås vi av budskapet som var som hittat - de vill också privatisera vattnet. En affärsidé i 30 - 35 grader celsius är ju en affärsidé så god som någon. Go for it, förstör absolut allt. Eller så gör vi vad vi kan för att rösta bort de värsta jävla degenererade kapitalisterna, här och i alla andra länder. *)

Det räcker ju att titta på hur de ser ut för att fatta att det här är den lägsta generationen av kapitalister som någonsin existerat på jorden, fullt jämförbar med de mest debila och mordiska romerska kejsarna. Steve Bannon med sitt uppsvällda ansikte, Trump i sin groteska gestalt, Putin och hans stelkrampade kinder, Boris Johnsons infantila skiter-väl-i-allt-look, och alla de där ytterst besynnerliga snubbarna i den amerikanska kongressen, varav minst hälften ser ut som om de kom från maffian eller är hopmixade i ett labb. (Jag vägrar skicka bilder). För att nu inte tala om det retarderade gänget i Vita huset.

Men visst - redan Jesus visste ju detta - "så skola de sista bliva de första och de första skola vara de sista". Han menade nog på väldigt, väldigt långt sikt. Att glufsande babianer till maktmänniskor skulle ut, och människan skulle framträda. Nån jävla gång! Låt oss hålla ut!

*) Jag gör ett undantag för Soros in his old age.
_ _ _ _ _ _ _

Här finns artikeln i The Independent. 

Och som ett tecken av mer oskyldig art: En haj har siktats några meter från badstranden i Cornwall.
Mer om hajarna och deras planer kan ni nog läsa i de flesta engelska tidningar idag.

"Official Brexit organisation, fronted by Boris Johnson and Michael Gove, breached electoral law by co-ordinating illegaly with another group"


“These are serious breaches of the laws put in place by parliament to ensure fairness and transparency at elections and referendums.”

PS: Och det är alltså den sjukligt nyliberala "tankesmedjan" Timbro, som igår lanserat den nygamla och dåliga idén om att privatisera vattnet, med en skruvad länk till miljön bla.bla. I själva verket finns det inget farligare än att ha privatiserat vatten i mänskliga nödsituationer. Här finns den artikeln för er som inte genast vänder ryggen till.

PS 2: Jon Weman om den dåliga nygamla idén att privatisera vatten.

måndag 16 juli 2018

En dikt som bara kom, men vems?

Kan ni, mina ytterligt bildade, förfinade och saligt litterära läsare, med era geniala preferenser och era stolta traditioner, med hela er arsenal av duktighet och gott minne, med er väluppfostrade hybris och era irrelevanta faiblesser - tala om för mig var den här dikten kommer ifrån? Den bara hampade sig in någonstans, och sen har jag glömt författaren. Men jag tycker så mycket om den.





Gunnar Pettersson, författaren till den roliga, kunniga London-boken, (som kom i våras) löste detta åt mig och alla våra bloggvänner: Det är Jane Hirshfield som skrivit dikten.

tisdag 10 juli 2018

Karen Armstrongs bok om våld och religion

Jag skrev in den ganska långa artikeln om Karen Armstrongs bok på  björnstrand backwater. Artikeln, men framförallt boken, bör läsas av alla som är det minsta intresserade av detta stora, svåra ämne.
"Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig."
"Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland."