onsdag 20 juni 2018

Maja Lundes roman tippar över i lärodikt


De första sidorna i Maja Lundes roman Blå (Natur&Kultur) är kanske det vackraste jag läst det här året. Men inte bara det vackraste, det visar också på en vidunderlig förmåga att göra ett fjäll, en glaciär, en fors, till något djupt berörande, att skriva in människan i naturen så att de två blir ett sammanhang.
Lunde som 2016 kom ut med den kritikerrosade romanen Binas historia har utlovat ett ambitiöst projekt; en kvartett av romaner, alla tillägnade vår tids stora frågor; klimatet, miljöförstörelsen, fattigdom, torka, hunger. 

Romanen Blå är uppdelad på två röster, två medvetanden, Signe och David. Signe är en sjuttiosexårig kvinna, sedan länge hemmastadd i det vidunderliga landskapet vid Ringfjorden som inleder romanen. Hon är journalist och miljökämpe, och hennes återkomst till landskapet berör också alla hennes minnen, en barndom, en kärlek, kampen mot miljöförstörande utvinningar av vattenfall och sjöar. Till sist även en kamp mot de fiffiga företagare som säljer utsågad glaciäris som lyxvara till drinkblandare söderut.
David är den andra huvudfiguren; en flykting som lämnat ett uttorkat Sydeuropa bakom sig. I sällskap med sin lilla, viljestarka dotter gör han vad han kan för att överleva i 2040-talets klimatkatastrof, och drömmer om att förflytta sig vidare, närmare vatten, närmare ett nytt liv.

Om Maja Lundes första roman Binas historia hölls ihop av en stilistisk säker berättarton och en lätt arkaiserande stämning, så är den nya romanen mer stilistiskt vacklande. Som så ofta med roman nummer två, under trycket av ett stort förlag, verkar hon vilja för mycket: Fånga en hel civilisations försyndelser och tragiska klimatförändringar i ett par vardagsnära och symboliska öden.
De kapitel som handlar om Signe, är ofta storartade, med stark inlevelse i både fjällnaturen och havet. Den arga, mot miljöförstöringen kämpande Signe, som också kämpar i sin segelbåt mot väder och vind, som kan tackel och tåg och kartor, är en kvinnogestalt att minnas. Det är också där författarens egen erfarenhet är tät; hon kan havet som en riktig seglare, hon är genuin i protesterna mot miljöförstörelsen, agget som rör sig i Signes skalle. Och hon kan skriva om väder och vind, dimma och vatten så att man känner det på huden, under händerna.

Kapitlen med David och hans dotter Lou, är svagare, mer ”gjorda”. När man vet vilka överjävliga läger Rohingyer befinner sig i, eller delar av den syriska befolkningen, blir det lite för journalistiskt att en författare som en gång besökt ett flyktingläger i Aten åtar sig att skildra den erfarenheten. Det beror inte på ”appropriering”, det beror på en didaktik som inte lyckas bära upp persongestaltningen. I stället fylls lägerberättelsen av små, torra detaljer. Vattenbristen, hungern, smutsen, all brist, som ska levandegöra livet i lägret är alltför tydligt installerade av en duktig hand, och dialogerna är taffliga. Dialog är överhuvudtaget inte Maja Lundes starka sida. En enkel invändning är att hon skriver alltför många onödiga ”sa han”, ”sa hon”, som sammanhanget skulle klarat sig utan. 

Man önskar att hon låtit de inre rösterna, och naturströmmarna hållas med sitt, och skippat lärodikten. Signes mycket starka historia kunde burit hela romanen. Det är nämligen där de mest levande processerna pågår både i psyket, och i berättelsen om en bygd, en natur och dess förstörelse.
Invändningarna till trots vill jag gärna höra Maja Lunde behålla sin stolta röst i de böcker hon planerat. För det mest levande i den här romanen är stort, sant och argt på ett sätt man bara kan älska.


Tidigare publicerad i ST, Dt, Gefle dagblad m.fl. mittsvenska tidningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar