onsdag 13 juni 2018

Kjell Westö - Den svavelgula himlen




Prologen är smygande. En medelålders man sitter ensam i ett hus där en hotfull gestalt i svart hood rör sig utanför fönstren. En föraning om ett mörker som får sin förklaring många hundra sidor senare.

Men berättarens livshistoria börjar så ljust. En pojke på tio år cyklar omkring i ett skärgårdslandskap, samma sommar som hans pappa har hyrt ett litet torp vid havet. Där finns vidsträckta åkrar, ekar och tallar, vassvikar och smultron. Färgerna i Westös skildring lyser som en målares, och glädjen inför naturen, äventyrskänslan på en cykel i ungdomen, är ljuvligt skildrad och lätt att känna igen.


Pojken är uppvuxen i lägre medelklass i Helsingfors. Han är enda barnet i en familj som är snäll men lite osäker; en strävsam pappa som älskar George Harrison-låtar, och en mamma som gärna vill delta i kulturlivet. Äktenskapet mellan föräldrarna tar slut och bara trådarna bakåt till ett fattigt och religiöst Österbotten finns kvar.

Pojken är en av dessa många som måste slå sig fri. Att cykla hit och dit i landskapet är sinnebilden av hans frihetsbehov. På en av sina utflykter möter han Alex Rabell och blir snart inbjuden till den finlandssvenska släkten Rabells herrgårdslika villa. Farfadern Poas skugga vilar över familjen, porträttet av honom är skarpt och autokratiskt som en hökprofil. Fadern Jakob är av egendomliga orsaker alltid ”bortrest”, modern Clara håller i tåtarna, och Alex lillasyster Stella är snart i rätt ålder för en begynnande kärlekshistoria. Egentligen är det porträttet av Stella som är det rikaste i berättelsen. Hon och berättarjaget blir varandras fixstjärnor, älskar som galningar, skiljs och möts igen och tappar aldrig varandra helt ur sikte under de fyrtio år som romanen gestaltar. Stella är vild och fri och svår, inte minst dialogerna mellan henne och berättarjaget är full av intelligenta, otåliga iakttagelser.


Hennes bror Alex är en maskhållare, en kylig typ som gör allt för att vidga sitt till hälften ärvda imperium. Han är den som alltid talar i termer av pengar, marknader, konjunkturer, och ändå lyckas Westö göra honom till en komplicerad människa och en trofast vän. Andra i vänkretsen är småpsykopatiska mobbare och uppkomlingar, eller snälla, som Krister, en ständigt filosofisk och diskuterande kamrat. Ett annat fint porträtt är den stadiga Linda Vogt, klok och utan åthävor.


Hela skeendet skildras genom denna vängrupp, deras föräldrar, och – så småningom – deras barn. Det är ett bra grepp, det gör mig som läsare mer berörd av vad tiden gör med dem alla, både de förflutnas skuggor, och framtidens skugga, då åttiotalet tutar igång med sin ekonomistiska vulgaritet. Men då har Stella redan dragit iväg utomlands, och förenat sig med en experimentell teatergrupp, Krister har blivit präst, och jagberättaren kämpar med författarskapet, blandat med motvilliga uppdrag som lärare. 


Westö beskriver inte bara vängruppens utveckling genom kamratskap, erotik, yrkesliv och konkurrens, men helt parallellt, och utan att det känns det minsta krystat, ett samhälles utveckling från 60-talet till nu. Klass och kön, begär och frihetsbehov är som tangenter på ett mångstämmigt piano, där ackorden först – som i början, i sommarljuset - klingar vackert för att senare braka ner i dissonanser och våld. Tyngdpunkterna förskjuts i förhållande till tidsandan; några flyter upp, andra dras ner.

Det är som det ska att ekonomi-gurun Björn Wahlroos dyker upp i kretsen kring den allt rikare Alex. Han talar på ett festligt symposium för bankirer och företagare, under devisen ”Noble Savage or Pragmatic Engineer? – The Finnish Brand in a Fast and Ever-Changing World”. Man hör den finlandssvenska betoningen på dessa engelska fraser, och skrattar nästan, men inte helt, för det är som Kjell Westö sagt i en intervju: ”80-talet är viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden förlorar sin sista chans att vända saker rätt.”

Westö lyckas, som så ofta, att med några stora grepp dra in också krigstiden, med dess minnen av nazismens och fascismens ondska, samtidigt som han beskriver det ofrånkomliga klassamhällets gränser. De rika berikar sig, och de fattiga mister sina hus.


En hel del känner man igen från hans tidigare romaner, driften att överblicka det förflutna, ungdomar i fritt fall, sexualitetens manier och de äventyrliga försöken till öppenhet. Men också ett etiskt grundackord; som om människorna, de han skildrar, kunde bära varandra. Bokens jagperson vill så mycket, han är på sätt och vis en samvetets representant, och som sådan kämpar han med sin humanism, och – ännu mer – med det svarta hålet i denna humanism; en enda handling av brutalitet. Men närheten, försoningen och mognaden är inte ouppnåeliga, inte ens när den allra svartaste nutid, en smula korthugget och pliktskyldigt, avslutar romanen.

Som läsare är jag konstant berörd, och först efter trehundra sidor finns en svacka där författaren pratar på för mycket om olika middagar, bilturer och restaurangbesök. Dessutom använder han modeorden ”på riktigt” alldeles för många gånger. Det borde en ordkonstnär undvika. Men den kritiken är marginell. Det lyfter igen, porträtten fördjupas, vänskaperna återuppstår, de tragiska avskeden, moderns död, faderns demens, en ungdomskärlek som upphör, ett orättfärdigt testamente, en släkt som skingras; allt är genuint mänskligt, okonstlat och igenkännbart. 


Foto: Fredrik Willberg
Det finns författare som jobbar med mer sofistikerade tricks, eller borrar i sitt ego.  Kjell Westö är snarare en gedigen klassiker, och jag tycker så oerhört mycket om den omsorg han ägnar sina huvudfigurer, även när de beter sig våldsamt och arrogant, eller bär på tunga krigshemligheter. Det finns en allvarsam ömhet i hur han ser på människorna, som han berättar så mycket om, men som ändå framstår som mysterier eller aldrig uttömda svar på aldrig helt nåbara hemligheter. Dessutom är han skicklig på att skruva en intrig, att låta det som man anat under ytan långsamt avslöjas och bli tydligare, svartare, mer melankoliskt. Kjell Westö visar om igen hur bra det går att vara en alldeles traditionell författare som bara vill se lite klarare och djupare på sina medmänniskor och sitt samhälles historia. 

_ _ _ _ _ _ _ 

Jag nämnde den här boken tidigare, men ville inte lägga in den förrän tidningsläsarna grundligen fått sitt. Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, VLT, Gefle Dagblad, NA, m.fl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar