onsdag 18 juli 2018

Kan man bli en regnturist?

Såg att det var väldiga åskväder och regn i Göteborg med närliggande öar igår. Jag råkar ha några gamla vänner på en av de öarna; Styrsö. Jag kan se framför mig hur vattnet forsar runt husen, blixt och dunder över taken. Inte ett väder jag brukar gilla. Men den här sommaren gör mig tveksam.

Sitter fast sen en vecka i 30-gradigt, samtidigt som flygen bär iväg söderut till 33 och 35 och kan inte för mitt liv komma på vart jag vill åka, och med vilket tåg, i denna hettan. Men något norrut verkar lagom. Hörde dock av en granne som varit i Tällberg, en söt gammal herre, att det var bråk på tåget ner. Typiskt värmebölja-bråk, sånt som ibland lett till kravaller i mer vilda områden.

Här är lugnt. Och hett. Gardiner för fönstren. Jag väntar till nio på kvällen innan jag går ut för att simma, i den gudskelov närbelägna sjön. Då är jag fullständigt lycklig cirka två timmar. Tar bussen hem och går mitt i gatan mot ljuset från solnedgången. Det finns knappt några bilar. Alla grannar är bortresta utom min favorit som jobbar och vattnar i trädgården. Själv har jag bara orkat ställa ut skålar med vatten till fåglar och insekter.

Fortfarande vid elva ångar gatorna av hetta. Det är New York över detta, men mindre störigt. Vattenbilen åker runt och väter ner och lämnar ångande gator efter sig. Jag håller mig vaken mest hela natten, när svalkan kommer, för det är då man kan leva, tänka, skriva lite, ta den enorma disken.

Men det kanske är dags för regnturism: Lofoten eller Bodö, typ. Eller Irlands västkust? En twittrare från Göteborg föreslog att det borde byggas en mur runt de distrikt av Sverige där det fortfarande regnar. Så att inte folket från Svealand och Gävleborg översvämmar västlandet och tar för sig av regnet som värsta välfärdsimmigranter. Vad får folk allt ifrån?

Det plaskande, strilande, ångande, fallande, forsande soundet av regn blev dock för mycket även i Göteborg idag. Snudd på obehagligt med vattenfyllda källare och alltför blöta hus. Och i mellansverige norrut bara brinner det. En del på grund av blixtnedslag och självantändningar, en hel del på grund av mänskligt slarv.
Sluta grilla nu, för fan, svenskar. Bli regnturister!



PS: Arga polisen om att idioter fortfarande sitter ute och eldar eller grillar: Det finns möjligen andra sätt att "mysa" än att ställa till med skogsbränder. Möjligen!

PS2: Och nu börjar man från höger politisera bränderna och deras bekämpning, som om det var regeringens fel, och inte den mycket mer långsiktiga planeringen för kostnader till vattenbärande flyg, brandförsvar, katastrofberedskap etc. Som Sebastian Rasmusson skrev på twitter, angående moderaternas klagomål.
"Annat sätt att se på saken:
 NUON-affärens kostnad = 158 brandflyg
 M:s skattesänkningar = 107 brandflyg
 Nya Karolinska = 140 brandflyg".

tisdag 17 juli 2018

Babianernas Brexit och De debilas Kapitalism

Och ja - mitt i ökenhettan - måste det ändå tas om igen; att vi har gått in i den tredje ekonomistiska eran, den som handlar om grandiost kriminella inslag i "demokratin". Vi har Trump som glufsar runt i sina gamla vanliga trötta hjulspår, och i det ärorika Drottningriket Brittania har ett par dribblande ökenråttor fastnat i en råttfälla av juridisk disciplin, som hävdar att de fått mer pengadonationer än vad som var "the limit" för pro-Brexit-kampanjen, samt att de mörkat dessa pengar som vore de till dem själva. Så gulligt att Drottningriket kan sätta åt dem för dessa tre, fyra, fem miljoner för mycket. Medan världen i övrigt pågår som den pågår.

De redan havandes vill hava mer, stjäla mer, gömma mer pengar, fly mer skatt, ljuga dygnet runt för sina närmaste och sina institutioner, förstöra mer av naturen, leja fler yrkesmördare, samla mer vapen och atombomber, gräva efter den sista oljan, förstöra totalt för framtida generationer och ja - mitt i ökenhettan nås vi av budskapet som var som hittat - de vill också privatisera vattnet. En affärsidé i 30 - 35 grader celsius är ju en affärsidé så god som någon. Go for it, förstör absolut allt. Eller så gör vi vad vi kan för att rösta bort de värsta jävla degenererade kapitalisterna, här och i alla andra länder. *)

Det räcker ju att titta på hur de ser ut för att fatta att det här är den lägsta generationen av kapitalister som någonsin existerat på jorden, fullt jämförbar med de mest debila och mordiska romerska kejsarna. Steve Bannon med sitt uppsvällda ansikte, Trump i sin groteska gestalt, Putin och hans stelkrampade kinder, Boris Johnsons infantila skiter-väl-i-allt-look, och alla de där ytterst besynnerliga snubbarna i den amerikanska kongressen, varav minst hälften ser ut som om de kom från maffian eller är hopmixade i ett labb. (Jag vägrar skicka bilder). För att nu inte tala om det retarderade gänget i Vita huset.

Men visst - redan Jesus visste ju detta - "så skola de sista bliva de första och de första skola vara de sista". Han menade nog på väldigt, väldigt långt sikt. Att glufsande babianer till maktmänniskor skulle ut, och människan skulle framträda. Nån jävla gång! Låt oss hålla ut!

*) Jag gör ett undantag för Soros in his old age.
_ _ _ _ _ _ _

Här finns artikeln i The Independent. 

Och som ett tecken av mer oskyldig art: En haj har siktats några meter från badstranden i Cornwall.
Mer om hajarna och deras planer kan ni nog läsa i de flesta engelska tidningar idag.

"Official Brexit organisation, fronted by Boris Johnson and Michael Gove, breached electoral law by co-ordinating illegaly with another group"


“These are serious breaches of the laws put in place by parliament to ensure fairness and transparency at elections and referendums.”

PS: Och det är alltså den sjukligt nyliberala "tankesmedjan" Timbro, som igår lanserat den nygamla och dåliga idén om att privatisera vattnet, med en skruvad länk till miljön bla.bla. I själva verket finns det inget farligare än att ha privatiserat vatten i mänskliga nödsituationer. Här finns den artikeln för er som inte genast vänder ryggen till.

PS 2: Jon Weman om den dåliga nygamla idén att privatisera vatten.

måndag 16 juli 2018

En dikt som bara kom, men vems?

Kan ni, mina ytterligt bildade, förfinade och saligt litterära läsare, med era geniala preferenser och era stolta traditioner, med hela er arsenal av duktighet och gott minne, med er väluppfostrade hybris och era irrelevanta faiblesser - tala om för mig var den här dikten kommer ifrån? Den bara hampade sig in någonstans, och sen har jag glömt författaren. Men jag tycker så mycket om den.





Gunnar Pettersson, författaren till den roliga, kunniga London-boken, (som kom i våras) löste detta åt mig och alla våra bloggvänner: Det är Jane Hirshfield som skrivit dikten.

tisdag 10 juli 2018

Karen Armstrongs bok om våld och religion

Jag skrev in den ganska långa artikeln om Karen Armstrongs bok på  björnstrand backwater. Artikeln, men framförallt boken, bör läsas av alla som är det minsta intresserade av detta stora, svåra ämne.
"Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig."
"Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland."
 

onsdag 20 juni 2018

Maja Lundes roman tippar över i lärodikt


De första sidorna i Maja Lundes roman Blå (Natur&Kultur) är kanske det vackraste jag läst det här året. Men inte bara det vackraste, det visar också på en vidunderlig förmåga att göra ett fjäll, en glaciär, en fors, till något djupt berörande, att skriva in människan i naturen så att de två blir ett sammanhang.
Lunde som 2016 kom ut med den kritikerrosade romanen Binas historia har utlovat ett ambitiöst projekt; en kvartett av romaner, alla tillägnade vår tids stora frågor; klimatet, miljöförstörelsen, fattigdom, torka, hunger. 

Romanen Blå är uppdelad på två röster, två medvetanden, Signe och David. Signe är en sjuttiosexårig kvinna, sedan länge hemmastadd i det vidunderliga landskapet vid Ringfjorden som inleder romanen. Hon är journalist och miljökämpe, och hennes återkomst till landskapet berör också alla hennes minnen, en barndom, en kärlek, kampen mot miljöförstörande utvinningar av vattenfall och sjöar. Till sist även en kamp mot de fiffiga företagare som säljer utsågad glaciäris som lyxvara till drinkblandare söderut.
David är den andra huvudfiguren; en flykting som lämnat ett uttorkat Sydeuropa bakom sig. I sällskap med sin lilla, viljestarka dotter gör han vad han kan för att överleva i 2040-talets klimatkatastrof, och drömmer om att förflytta sig vidare, närmare vatten, närmare ett nytt liv.

Om Maja Lundes första roman Binas historia hölls ihop av en stilistisk säker berättarton och en lätt arkaiserande stämning, så är den nya romanen mer stilistiskt vacklande. Som så ofta med roman nummer två, under trycket av ett stort förlag, verkar hon vilja för mycket: Fånga en hel civilisations försyndelser och tragiska klimatförändringar i ett par vardagsnära och symboliska öden.
De kapitel som handlar om Signe, är ofta storartade, med stark inlevelse i både fjällnaturen och havet. Den arga, mot miljöförstöringen kämpande Signe, som också kämpar i sin segelbåt mot väder och vind, som kan tackel och tåg och kartor, är en kvinnogestalt att minnas. Det är också där författarens egen erfarenhet är tät; hon kan havet som en riktig seglare, hon är genuin i protesterna mot miljöförstörelsen, agget som rör sig i Signes skalle. Och hon kan skriva om väder och vind, dimma och vatten så att man känner det på huden, under händerna.

Kapitlen med David och hans dotter Lou, är svagare, mer ”gjorda”. När man vet vilka överjävliga läger Rohingyer befinner sig i, eller delar av den syriska befolkningen, blir det lite för journalistiskt att en författare som en gång besökt ett flyktingläger i Aten åtar sig att skildra den erfarenheten. Det beror inte på ”appropriering”, det beror på en didaktik som inte lyckas bära upp persongestaltningen. I stället fylls lägerberättelsen av små, torra detaljer. Vattenbristen, hungern, smutsen, all brist, som ska levandegöra livet i lägret är alltför tydligt installerade av en duktig hand, och dialogerna är taffliga. Dialog är överhuvudtaget inte Maja Lundes starka sida. En enkel invändning är att hon skriver alltför många onödiga ”sa han”, ”sa hon”, som sammanhanget skulle klarat sig utan. 

Man önskar att hon låtit de inre rösterna, och naturströmmarna hållas med sitt, och skippat lärodikten. Signes mycket starka historia kunde burit hela romanen. Det är nämligen där de mest levande processerna pågår både i psyket, och i berättelsen om en bygd, en natur och dess förstörelse.
Invändningarna till trots vill jag gärna höra Maja Lunde behålla sin stolta röst i de böcker hon planerat. För det mest levande i den här romanen är stort, sant och argt på ett sätt man bara kan älska.


Tidigare publicerad i ST, Dt, Gefle dagblad m.fl. mittsvenska tidningar.

Umberto Eco om fascism


"To people who feel deprived of a clear social identity, Ur-Fascism says that their only privilege is the most common one, to be born in the same country. This is the origin of nationalism. Besides, the only ones who can provide an identity to the nation are its enemies. Thus at the root of the Ur-Fascist psychology there is the obsession with a plot, possibly an international one. The followers must feel besieged. The easiest way to solve the plot is the appeal to xenophobia. But the plot must also come from the inside: Jews are usually the best target because they have the advantage of being at the same time inside and outside. In the US, a prominent instance of the plot obsession is to be found in Pat Robertson’s The New World Order, but, as we have recently seen, there are many others."

Läs för Guds skull hela artikeln i The New York Review of Books. 
Den är så rik, och bra. Tack till Joachim Zander, som tipsade.

söndag 17 juni 2018

Klådan - ett etiskt dilemma?

Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?

"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"

Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.

Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.

onsdag 13 juni 2018

Kjell Westö - Den svavelgula himlen




Prologen är smygande. En medelålders man sitter ensam i ett hus där en hotfull gestalt i svart hood rör sig utanför fönstren. En föraning om ett mörker som får sin förklaring många hundra sidor senare.

Men berättarens livshistoria börjar så ljust. En pojke på tio år cyklar omkring i ett skärgårdslandskap, samma sommar som hans pappa har hyrt ett litet torp vid havet. Där finns vidsträckta åkrar, ekar och tallar, vassvikar och smultron. Färgerna i Westös skildring lyser som en målares, och glädjen inför naturen, äventyrskänslan på en cykel i ungdomen, är ljuvligt skildrad och lätt att känna igen.


Pojken är uppvuxen i lägre medelklass i Helsingfors. Han är enda barnet i en familj som är snäll men lite osäker; en strävsam pappa som älskar George Harrison-låtar, och en mamma som gärna vill delta i kulturlivet. Äktenskapet mellan föräldrarna tar slut och bara trådarna bakåt till ett fattigt och religiöst Österbotten finns kvar.

Pojken är en av dessa många som måste slå sig fri. Att cykla hit och dit i landskapet är sinnebilden av hans frihetsbehov. På en av sina utflykter möter han Alex Rabell och blir snart inbjuden till den finlandssvenska släkten Rabells herrgårdslika villa. Farfadern Poas skugga vilar över familjen, porträttet av honom är skarpt och autokratiskt som en hökprofil. Fadern Jakob är av egendomliga orsaker alltid ”bortrest”, modern Clara håller i tåtarna, och Alex lillasyster Stella är snart i rätt ålder för en begynnande kärlekshistoria. Egentligen är det porträttet av Stella som är det rikaste i berättelsen. Hon och berättarjaget blir varandras fixstjärnor, älskar som galningar, skiljs och möts igen och tappar aldrig varandra helt ur sikte under de fyrtio år som romanen gestaltar. Stella är vild och fri och svår, inte minst dialogerna mellan henne och berättarjaget är full av intelligenta, otåliga iakttagelser.


Hennes bror Alex är en maskhållare, en kylig typ som gör allt för att vidga sitt till hälften ärvda imperium. Han är den som alltid talar i termer av pengar, marknader, konjunkturer, och ändå lyckas Westö göra honom till en komplicerad människa och en trofast vän. Andra i vänkretsen är småpsykopatiska mobbare och uppkomlingar, eller snälla, som Krister, en ständigt filosofisk och diskuterande kamrat. Ett annat fint porträtt är den stadiga Linda Vogt, klok och utan åthävor.


Hela skeendet skildras genom denna vängrupp, deras föräldrar, och – så småningom – deras barn. Det är ett bra grepp, det gör mig som läsare mer berörd av vad tiden gör med dem alla, både de förflutnas skuggor, och framtidens skugga, då åttiotalet tutar igång med sin ekonomistiska vulgaritet. Men då har Stella redan dragit iväg utomlands, och förenat sig med en experimentell teatergrupp, Krister har blivit präst, och jagberättaren kämpar med författarskapet, blandat med motvilliga uppdrag som lärare. 


Westö beskriver inte bara vängruppens utveckling genom kamratskap, erotik, yrkesliv och konkurrens, men helt parallellt, och utan att det känns det minsta krystat, ett samhälles utveckling från 60-talet till nu. Klass och kön, begär och frihetsbehov är som tangenter på ett mångstämmigt piano, där ackorden först – som i början, i sommarljuset - klingar vackert för att senare braka ner i dissonanser och våld. Tyngdpunkterna förskjuts i förhållande till tidsandan; några flyter upp, andra dras ner.

Det är som det ska att ekonomi-gurun Björn Wahlroos dyker upp i kretsen kring den allt rikare Alex. Han talar på ett festligt symposium för bankirer och företagare, under devisen ”Noble Savage or Pragmatic Engineer? – The Finnish Brand in a Fast and Ever-Changing World”. Man hör den finlandssvenska betoningen på dessa engelska fraser, och skrattar nästan, men inte helt, för det är som Kjell Westö sagt i en intervju: ”80-talet är viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden förlorar sin sista chans att vända saker rätt.”

Westö lyckas, som så ofta, att med några stora grepp dra in också krigstiden, med dess minnen av nazismens och fascismens ondska, samtidigt som han beskriver det ofrånkomliga klassamhällets gränser. De rika berikar sig, och de fattiga mister sina hus.


En hel del känner man igen från hans tidigare romaner, driften att överblicka det förflutna, ungdomar i fritt fall, sexualitetens manier och de äventyrliga försöken till öppenhet. Men också ett etiskt grundackord; som om människorna, de han skildrar, kunde bära varandra. Bokens jagperson vill så mycket, han är på sätt och vis en samvetets representant, och som sådan kämpar han med sin humanism, och – ännu mer – med det svarta hålet i denna humanism; en enda handling av brutalitet. Men närheten, försoningen och mognaden är inte ouppnåeliga, inte ens när den allra svartaste nutid, en smula korthugget och pliktskyldigt, avslutar romanen.

Som läsare är jag konstant berörd, och först efter trehundra sidor finns en svacka där författaren pratar på för mycket om olika middagar, bilturer och restaurangbesök. Dessutom använder han modeorden ”på riktigt” alldeles för många gånger. Det borde en ordkonstnär undvika. Men den kritiken är marginell. Det lyfter igen, porträtten fördjupas, vänskaperna återuppstår, de tragiska avskeden, moderns död, faderns demens, en ungdomskärlek som upphör, ett orättfärdigt testamente, en släkt som skingras; allt är genuint mänskligt, okonstlat och igenkännbart. 


Foto: Fredrik Willberg
Det finns författare som jobbar med mer sofistikerade tricks, eller borrar i sitt ego.  Kjell Westö är snarare en gedigen klassiker, och jag tycker så oerhört mycket om den omsorg han ägnar sina huvudfigurer, även när de beter sig våldsamt och arrogant, eller bär på tunga krigshemligheter. Det finns en allvarsam ömhet i hur han ser på människorna, som han berättar så mycket om, men som ändå framstår som mysterier eller aldrig uttömda svar på aldrig helt nåbara hemligheter. Dessutom är han skicklig på att skruva en intrig, att låta det som man anat under ytan långsamt avslöjas och bli tydligare, svartare, mer melankoliskt. Kjell Westö visar om igen hur bra det går att vara en alldeles traditionell författare som bara vill se lite klarare och djupare på sina medmänniskor och sitt samhälles historia. 

_ _ _ _ _ _ _ 

Jag nämnde den här boken tidigare, men ville inte lägga in den förrän tidningsläsarna grundligen fått sitt. Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, VLT, Gefle Dagblad, NA, m.fl.

torsdag 7 juni 2018

Fortfarande det vackraste jag vet...

...det vackraste jag vet just nu alltså: Och nu hittade jag hela konserten på nätet, fri från intervjuer. Detta är en benådad tolkning/omtolkning av Vivaldi. Max Richters minimala och samtidigt rockiga variation, med soloinsats av tidens mest passionerade violinist, Daniel Hope (vid sidan av Janine Jansen måste jag tillägga då). Man kan dansa till den eller bara hänga på som om det gällde livet.
Ta hit den här konserten för tusan, Berwaldhallen eller Konserthuset eller Göteborgs filharmoniker. Ni måste göra det. Måste! Jag kommer. Jag tvingar alla mina vänner att komma med.



fredag 1 juni 2018

Mysteriet med tonen - Philip Roth

Den jag egentligen hade tänkt läsa, Portnoys complaint, fanns inte på evigheter inne på Biblan, och inte heller på Akademibokhandeln. I stället lånade jag Everyman eller Envar, som den heter på svenska.
Läser de första kapitlen och tänker, okejda, det här var ju alldagligt, men ändå. Roth har medvetet gått in för detta alldagliga, han placerar sig i en vanlig människas figur, ett judiskt alter ego som varit utsatt för de existentiella grundbultar och förödmjukelser som intresserar författaren. Kroppens och relationernas skruttighet. Det är där han befinner sig. I tiden efter fruarna, skilsmässorna och de oupphörligt sura sönerna, som aldrig kan acceptera faderns beslut; detta att han var färdig med sitt äktenskap och beredd på något mer levande.

I Envar finns ingen moralism. Inte mot mannen som trots skuldkänslor - ofta underblåsta av de småaktiga sönerna - väljer att lämna ett tråkigt äktenskap efter sig. Inte heller visavi det faktum att han alltmer isolerar sig, tröttnar på folk, och drar till sig folk igen, med något så välmenande som en målarkurs. En viss tröst är den godlynta dottern, eller de vackraste minnena från en barndom vid havet. Men med tiden blir denna en gång så livshungriga surfunge mer dyster. Han känner sig tyngd av hur livet saktar ner, och kroppen blir opålitlig.

Ändå är det (nästan alltid) något med Roth röst som gör mig närvarande och glad. Han följer med lätt medkänsla varje människas öde, åldrandets Everyman. Sitta och vänta på diagnos, få den, kämpa med den, möta andra i ungefär samma ålder, som kämpar med sitt, ett knä, en cancer, en höft, dålig syn.
Plötsliga protuberanser från en gammal erotisk sol flammar upp igen i mötet med någon så klichébetonad som en söt joggingflicka på stranden. Men allt det där är kortvarigt. Medan protagonisten minns sitt liv, går nuet allt långsammare, allt oftare ser han att någon vän har dött, en arbetskamrat tagits in för depression, en kvinnlig vän tagit sitt liv.

Det är i den här romanen och Exit Ghost som han tampas med döden extra mycket. Upptakten till romanen är en begravning, och det är inte den första kistan eller den första kyrkogården i de 192 sidor som följer. Mot slutet skapas ett crescendo av minnen från kyrkogårdar, begravningar, och föräldrarnas bästa råd till sitt barn ur benknotornas djup. Måttet rågas av mötet med en svart dödgrävare, Roths egen Yorrick. Men de skämtar inte om döden, de talar om hur man rent konkret och med god logistik gräver en grav och fyller igen den.

Hur detta undgår att bli en morbid dödsfixering? Well, det är bara inte det. Snarare en försoning med döden. Philip Roth är fena på att få de absoluta villkoren, födelsen, livet, utplåningen, t.o.m. föräldrarna, att ledas över i en vacker kretsgång som till syvende och sist bara betyder: Livet, som det är. Och mot slutet blir de flesta av hans kontrahenter inbegripna i en resignerad men varm feeling: va fan, som det blev hörrni.

Den lätta judiska humor som ackompanjerar allt han tar i - en ton av komisk distans - och den sorgsna dödsmedvetenheten i den här romanen är vad som gör den till en stor, liten roman. En allmänning. Det är Philip Roths ton, hans medmänsklighet, och hans alldeles naturliga berättarröst som gör det.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tidigare skrev jag om Exit Ghost och Nemesis.

fredag 25 maj 2018

Dikt 1005



Solen stod upp igen och
Jorden var hel
Utan en skåra av
dissonans, dofterna
Man kunde se allt
Man kunde se lodjuren
fast man inte visste
Var de fanns

Jorden var jordens kung
Solen var brännande
Under den på glid gick de feta
fåren, getterna
fräna fraktaler
fiktiva fraktioner på jet
drivna mot nästa toppmöte om
sin önskvärda undergång.

Det stod barn och väntade, ensamma eller i grupp
det togs en gruppbild på barnen med honom
Den Store Grotesco
Han som rev upp alla avtal, alla kjolar, rev upp den
rest av ordning som ännu nådde ner i maktens gravar.
Där satt de höga, utstyrda med manicker,
med amuletter och talismaner,
vapen och horor och avsatta ministrar, med sina
fruar som håller barn och banker och bilar lika.

Vi andra dök, vi dök
det glittrande havet, den milda insjön
Slutna ögon såg
dök som lommen och uttern dök,
som istidsmänniskan dök
Hade en egen sol
Stående, sjudande i källans vilda kanal
forsande vatten
strid utan strid
fred med guden.

Solen stod upp hel.
Det goda var inte över.
Under oss var det
Forsande mellan fingrar.
Ingens.


onsdag 23 maj 2018

Max Richters Vivaldi

Jag tar om den här i en annan upplaga, för jag vet att jag måste tvinga er att lyssna på den. Max Richters rekomposition av Vivaldi, med den helt fabulöse violinisten Daniel Hope. Om ni inte lyssnar går ni miste om något som är värre än att kastanjerna blommar över och syrenerna är i sitt esse bara några dagar till.

Den här är i sitt esse for ever. And ever. And ever. Be happy!



måndag 21 maj 2018

Hajtänder



Jag hoppar som en fågel
På vintergrenar
letar efter kärleken

Där sjönk en genom ett hål i isen
Det bubblar fortfarande
Av gammal andning

Jag ser öknen. Jag ser Golgata
Men min vandring är en vardagsrutt
En trivsel med det enkla och sköna

Jag ser stora kors
Som människor lägger i vägen
För varandra, som om de hade rätt

De som lägger kors och spikar över
Andras vägar har aldrig rätt
The Fair Deal Is:
De har dålig karma

Nu har den lilla fågeln
Hittat en broder, en syster och
En broder till; när de finner
Varandra är de en flock

En flock är inte möjlig
Bland människor med
Hajtänder, så kallade
shanghajare.

söndag 20 maj 2018

Kväll på jorden

Rännstenen är färglagd med rosa blom, flera meter med högar av nedfallna blomblad. Det rosa körsbärsträdet vid sjön har börjat blomma ut, men mycket senare här än i Kungsträdgården. Jag ställer mig och glor upp i de sista blommorna, fångar nymånens skära och kvällens milda ljus mellan grenarna. Ett ögonblick i sommarlyckan. Någon har sopat ihop en stor plätt med rosa blom alldeles utanför sin port. Jag gissar på någon av traktens asiater.

Vid parkvägen doftar syrenerna starkt, och båtarna gungar lojt. En sydvästlig vind far som en lätt beröring över vattnet. Alla träd är utslagna, frodigare än jag minns dem. På sjön finns blanka gator och tärnor som singlar ner och hämtar något ur vattnet. Svalorna har kommit. De överraskade mig nyss med sina bravurnummer. Svalornas flykt och svalornas skrin är minnesmärken för så mycket, jag kan inte säga vad. Och på tisdag ska jag äta middag ute med S och en hund under bordet. Äntligen utkomna ur vinterns gråa tunnel.

På hemväg från parken mötte jag ett av asiaternas barn. Det är de som har sushibaren. Och barnet, en pojke: ett fullständigt runt huvud, runda kinder och två sneda streck till ögon. Just så som barn brukar tecknas där borta.

lördag 12 maj 2018

Vara död

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring
översättningen av hans Handbok (Ellertröms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.






Överst: En sen Kirkeby, nederst en från 90-talet. Fotot på Per är taget i en hall i Geologiska muséet i Köpenhamn, där han gjorde tak-och-väggmålningar. Per K föddes 1/9 1938, dog 9/5 2018.