onsdag 21 februari 2018

Knausgård, Turgenjev och Andersen-Lundby

 

Det hände nästan samtidigt: Jag hade med Karl Ove Knausgårds hjälp förflyttat mig till en resa i Ryssland, sett de gamla förfallna gårdarna med hans ögon, de nästan artificiellt nya kyrkorna, och de  ryska människorna; en chaufför med olidliga arbetstider, men samtidigt en talangfull berättare, några unga kvinnor på ett tåg, en 103-årig gammal kvinna vars släktingar inviterade honom till sitt hus, en kvinna som genomlevt tzartiden, revolution och leninism, och den nya underliga tid som är nu och som av någon bedöms som ett förfall.

Men Knausgård börjar sin betraktelse med Turgenjev och en Jägares dagbok - och med Tolstoj. Och jag såg de enkla skjortorna med skärp, hästarna, kärrorna, de som hämtade hö, de som hämtade ved, de som bar och slet på exakt samma sätt som de fortfarande bär och sliter i stora, glömda delar av Ryssland.

Sen, av en slump, dök den här bilden upp: Målad av Anders Andersen-Lundby. Samtida med en hel mängd nordiska naturlyriker målar han ofta snälla bilder, vackert ska det vara, och han får rätt stor framgång med skimrande vinterlandskap och disiga skymningar med snöklädda träd. Frost är han expert på. Och ändå var han självlärd. Han kunde också måla en nyutslagen bok om våren, det bara måste en dansk kunna. Men bilden som tog mig var denna: Med ens är Andersen-Lundby en riktigt stor konstnär.

De sköna vinterbilderna innehöll sällan några människor, och aldrig på nära håll. Men här gör
den danske konstnären samma sak som Turgenjev, går människorna till mötes i skogen. Och vilket jäkla väder. En slaskig fuktig blötsnö täcker marken, jorden har knappt nån tjäle känner man,vagnshjulen drar upp lera, bondens stövlar blir våta, det är rått. Det är också en dämpad färgskala och en annan valör än på de flesta av konstnärens målningar.

Jag tror att han, som i viss mån Turgenjev, och definitivt Tolstoj, drogs mot realismen, kanske i slutet av sitt liv. Här gäller det grundläggande villkor, slitet, veden, födan, arbetsdjuren och en ensam man i skogen. Men också - vilket ljus, vilket ljus som silar och drar och får mig att veta exakt hur den där dagen lyser, trots eländigt före. Det är stor konst, att få med både människan, villkoren, och den obotliga skönheten även i en liten mörk skog i snöglopp. För mig liknar den exakt en viss del av Haga, under samma vinterväder. Där finns den här sortens arbete inte mer. Men det fanns - på Bellmans tid.





























Tycker att ni gärna kan läsa Knausgårds artikel, den är så bra, den finns här. 
Och här nedan finns målningen av Anders Andersen Lundby i sin helhet, men jag tyckte alltså mer om den i beskuret skick. Sådan är min modernitet. Ni som ser den kanske tycker något annat. Lundby levde mellan 1841-1923.

Draghästar i snöig skog.


måndag 12 februari 2018

En målare jag nästan glömt: Serge Poliakoff

Det finns en viss sorts fin och lite lyrisk abstraktion som kulminerade i konsten på 50-talet, innan den blev hastigt avbruten av pop-art, minimalism och annat, på 60-talet. Jag behöver inte rota fram några exempel på den sortens konst; en räcka konstnärer från Philip von Schantz till Nicolas de Stäel har passerat den, ibland med fina resultat. Men som med nästan allt som är fint och elegant i konsten börjar det läcka kraft och dräneras och när det är gjort är det gjort.

Så finns då Kandinsky, Malevitj, Mondrian och andra djärva typer som gör mer radikala ryck. Bort med det lyriska, in med abstrakt expressionism. Feeling, fara, men också andlighet (Malevitj, Kandinsky) och en intill tvångsmässighet kontrollerad konst (Mondrian). Alltihop mycket användbart när salongskonsten blivit modernistisk såsighet.

In träder också Serge Poliakoff; en konstnär som inte hör till de där namnen man minns från första kursen i Konstvetenskap. Han kom som flykting från Ryssland 1917, landade i Paris, gick på de nödvändiga skolorna, hittade de rätta vännerna. Och blev påverkad, som vi alla blir (föreställningen om det rena originalet är antingen en egocentrisk eller en provinsiell dröm).

Och - jag har alltså inte fattat hur bra han ofta är: En konstnär som i stort sett håller sig till samma sak hela livet (medan Picasso genomgick sina arton faser) - och som gör det bättre och bättre. Det är en sorts tåga, eller trofasthet jag gillar. Men det skulle ju inte spela någon roll om det var ett fasthållande man tråkas ut av. Så inte med Poliakoff. Han är stram, han är en virtuos kolorist, som blir bättre och bättre ju mer han sparar på färgerna, som i den här målningen nedan, där de små schatteringarna i blått till svart är fyllda av nyanserad koncentration och låter de få röda, orange och vita partierna stå fram som i en meditativ dikt. Om vad? Ingen aning. Det är det som är mystik.

Och jag fattar att jag också närmar mig Poliakoff utifrån min stora förtrogenhet med Per Kirkebys konst. Så där som man kan avläsa en dikt av Eliot för att man läst så himla mycket Ekelöf. Eller ungefär så. Både Poliakoff och Kirkeby tror på färgen som "budskap". Båda har varit fascinerade av ikonmåleri och en nivå av andlighet i konsten.




Serge Poliakoff, olja p d, 1956










lördag 27 januari 2018

Kortessä om Clarice Lispector

Jag skrev in hela artikeln om Clarice Lispector på björnstrand backwater där jag lägger alla längre texter. Några axplock, som det hette förr, finns här, men läs för all del hela texten, det är den värd.

Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon. 

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet.

Hela texten finns här.

onsdag 24 januari 2018

Hans Grosin, min vän, i minnet

Han var en av de där pojkarna man genast såg, för att han inte såg ut som de andra. Kvick var han, snabb i käften, ofta rolig. Men vi kunde också försjunka i små olärda diskussioner om Rilke och Zen, om Beatpoeterna, om Bob Dylan och de första stegen på månen. Allt mycket tidstypiskt.

Det roligaste med Hans var kanske det som inte bara var tidstypiskt: att han var en rebell redan i skolan (relegerades två gånger) och att det var ett under att han med lika delar charm och oppositionslusta tog sig igenom Viggan och Södra Latin. Hans judiska utseende gjorde mycket till kan man säga; han såg alltid bra ut, i svart slängkappa, svart lockigt hår, och en näsa som var den vackraste i stan. Till och med när vi träffades hundra år senare såg Hans ännu förvånansvärt ung ut. Och så - med ens - var vi vänner igen.

Från den där första aningen vilda romantiken, känslan av att ha en manlig kompanjon som man kunde sitta i trappen och spejsa med till klockan två, och som verkligen alltid var snäll, till den senare, torrare vänskapen som ännu var varm, gick en tråd av ömsesidig utveckling; jag var en som försörjde mig på min penna, Hans på sin utbildning i psykologi, men vi var ännu båda bara nätt och jämnt del av det så kallade samhället. Det var kanske vår kvardröjande beat-romantik. Hans reste gärna till Goa, jag reste till Lappland och Grekland. Han hade, med stor flit, byggt upp en gård på Gotland till kursgård, och jag var konstant bjuden dit. Men just i sommar - just nu, när jag tänkt åka dit - finns han inte mer.

Han förvånade mig med sin praktiskhet och sitt robusta grepp om det jordiska. Han skulle leva länge trodde vi, han hade inga fysiska svagheter. Han satt med några av mina andra vänner vid mitt födelsedagsbord i augusti. Nu sitter han ibland på en stol i mitt kök i mitt minne och jag säger; Hanse, Hanseman, inte skulle du gå och dö så där.

Han dog av blodförgiftning. Ett helt oförargligt sår hade fått skit i sig. Hans dotter tog honom till sjukhus, och där fick han antiseptiskt dropp. Efter tre timmar skickade de hem honom. Men läkarritualen var ofullbordad. Hans dotter fann honom nästa dag i mycket dåligt skick, svaghet, frossbrytningar; återigen en resa till sjukhuset. Där dog han. Helt i förtid, helt i onödan. Hans barn förlorade sin pappa, jag förlorade en kär vän, hans bästa vän, Katarina, förlorade sin man. Denna onödiga död är nu lex-maria-anmäld.

Sorgen blandas med vrede: Hur fan kan man i ett högfunktionellt land som Sverige behöva dö av en blodförgiftning? Hur vårdslös var den personalen? Varför? Varför?

Hans, Hanse, Hanseman, som han kallades som ung; jag saknar dig. Och hej där, hör ni vänner, låt oss vara noga med varann så länge vi finns. Ingen vet hur länge. Ingen vet.

Här nedan är två bilder på Hans som han såg ut vid nitton, tagna på en strand i Israel. Nu i våra hjärtan kvar, för evigt.




Foto: Nini Tjäder

that face gone, now. 
Into the company of love
it all returns.

Robert Creeley

måndag 15 januari 2018

Kärleken och hatet, av Mara Lee


Tre skärvor ur min recension.
 
Från de pladdrande mode-flickorna i Ladies, till främlingskapet i Salome, till det gotiskt trolska och vansinniga i Future perfect, har författaren skalat ner sin problematik till en konstnärlig essens. Det kan sägas genast; det är oerhört vackert och säkert skrivet.

                                                                         *

”Sorgen borde vara som en hel civilisation, döden som människan förorsakat måste vara närvarande i allas minnen”, skriver Marguerite Duras i en av sina romaner. Det är det kollektiva minnet och den smärtan som Mara Lee uttrycker och begär att vi ska beröras av. Det gör hennes bok till en tragisk läsning, som att höra en röst be om nåd, samtidigt som den slår till, som att se tecknen för att hela vår tid, dess konflikter och hårdhet, är av sado-masochistisk natur. 

Några utvägar, någon frigörelse blir inte synlig. Kanske finns den bara i själva berättandet. Författaren som fortsätter tala, om det allra svåraste, om att vara osedd på grund av ras, kön, brist på självklar tillhörighet. Och att kunna segra enbart genom att nagla fast motståndaren i sitt språk, sina tankar. 


Hela recensionen finns här, för den som vill logga in en månad för en krona.
 

torsdag 4 januari 2018

Athena


Nedanför gudarna finns
ett solhettat torg
där inga djur strider
Ingen med bestens överkropp
Ingen med bestens huvud
Ingen med bestens bett och hovar
Tystnad skapad en
stund i det sneda ljuset
mellan sju och nio
Då en man klädd i purpur
och sandaler korsar torget
bärande på en kora

Ingen slamrar med porslin och bestick
Min croissant frasar tyst
Kaffet är för denna morgon perfekt
Yoghurtskålen fylld med honung
och valnötter

Deras små djuriska hjärnhalvor
har torkat i solen
De har gett upp sitt hårda skal
medan de andra djuren
Koprophilos pedophilos hierophant
ännu dör en långsam död
deras fräna dofter av makt
tomma munnar

Horn, hovar, helikoptrar
The hardy ass, the whippers lash
drönare kärnvapen
tomma munnar
vitt drön

En överhängande
Fagus Orientalis
dränker mig i grönt
Ännu är jag du.