onsdag 27 december 2017

Crossroads

Korsvägar. Eller vägkorsningar. Krydsede veje.

Några människor i ungdomen. Med alla möjligheter ännu öppna. Superlativer, fester, klubbar.
Några pojkar som genomför en sorts happening på ett torg i Gamla Stan om natten. Och en av dem följde mig hem. Vi satt i trappen i min farstu och pratade. Om zen, om musik, Dave Brubeck, beatpoeterna.

Han var en av mina första kärlekar. En kort tid. Men vi möttes av en slump, som man säger, för tolv år sen, och blev vänner igen. Crossroads. Nu är han död. Nyss död. Av sjukvårdens misstag död, i något så fatalt som en blodförgiftning. Detta gör mig förbannad. Han kunde ha blivit hur gammal som helst. Detta gör mig ledsen. Eftersom han hade sparat mycket för att i lugn och ro få bli hur gammal som helst, där i sin gård på Gotland, till vilken jag hade en stående invitation.

Krydsede veje. Men jag for alltid till Lappland så snart jag kunde. Och nu är det om igen något som är för sent. Ännu en möjlighet som sluter sig.
Jag står inte ut med döden. Själva överklivningen mellan livet och döden, som är obegriplig. En förvillelse. Ängeln är alltid någon annanstans.

torsdag 21 december 2017

Donald Trumps Energi

Sedan han blev vald till president har det knappt gått en dag utan att man sett hans nuna i pressen, på twitter, i TV. Gummiansiktet grimaserar och gör sig till, spelar upp sina ynkliga roller, och trutar med munnen som en unge som väntar på något mer ur en nappflaska. Ögonen är grisigt grå och ansiktet har grova porer. Under det finns en växt av små feta muskler, en organiskt stabbig energi, som fördelar sig i hela kroppen, men som blir särskilt tydligt i ett ansikte som aldrig någonsin varit i närheten av en känsla utöver jag vill ha, jag vill va, jag ska ta. Den totala och simpla vulgariteten har fått sin första totalt simpla och vulgära president.

Är det meningen att man ska bli folklig nu? Tala om folkvaldheten? I detta rövarnäste av fixartyper och egendomliga inblandningar från främmande stat? Tala om att han är demokratiskt vald? När hela skiten bygger på fiffel och båg och en samling penningkåta varelser som kört sitt yttersta race för att förstöra det sista av något gott som fanns i USA.

Så gör de ju nämligen alltid, överallt. I Latinamerika har det behövts fascistiska överstar för att göra det (Chile 1973, 9/11, med hjälp av CIA), i USA går det bra att puffa fram en merkantil idiot som aldrig tänkt på något annat än att tjäna pengar, och som stöttas av andra med lika låga intressen och ännu mer pengar. Han skrytsamhet är också av det vulgära slaget, men dessutom ljuger han som en borstbindare (varför de nu i det folkliga språket skulle anses ljuga mer). Ljuger om hur mycket pengar han bara ärvt, ljuger om sina misslyckade och havererade affärsprojekt, ljuger om sina förbindelser utomlands och framförallt med Ryssland, som pågått sedan 1987.

Stabbigheten i hans ansikte och de teatrala utspelen har fascinerat mig också. Vad är det för underlig energi han går på, brukar jag tänka, eller vilken helvetes energi han har? Går han på blodtransfusioner? När ska den där biffiga, bullriga energin ta slut? Sanningen är, tror jag, att den börjar krackelera. De senaste dagarnas bilder av Trump visar en annan oro i blicken, en såradhet. Ansiktet har börjat sjunka inåt, neråt. Trutmunnen ser mer sammanbitet trött ut. Det är bra så, det är mycket bra. Hoppas karln imploderar.

Det finns nämligen två energier i världen: Den goda, som går på kärlek och kreativa val, konstnärligt, politiskt, familjärt, vänskapligt, kollegialt. Och den destruktiva, sataniska energi som går på låga val, ständig egoism, hagalenskap och intriger, och som - viket ju Bibeln ofta hävdat - till slut förgör sig själv. Köttslig energi, som inte ens är detsamma som köttslig lust, som ju ofta leder till kärlek, utan en köttslig energi som bara vill knuffa sig fram, ta det som inte tillkommer den, knuffa undan andra, så där som DT gjorde på ett politiskt möte med andra makthavare. Har man sett den lilla ynkedomen komma in  i rummet och tränga sig förbi en annan politiker, som en treåring på en skolgård, då har man sett allt. Då vet man att skitmänniskorna tagit över i världen.

Eller - varför kalla dem människor?


lördag 9 december 2017

Allan Pettersson, tiden och 7:e symfonin

"Pettersson levde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm där han växte upp under fattiga förhållanden. Han föddes dock när familjen en kortare period bodde utanför staden. Fadern var smed och modern sömmerska". (Wiki)

Det ger inte alltid så mycket att blanda in det där om Allan Petterssons barndom, eller hans reumatiska sjukdom, som så ofta görs till och med i professionella recensioner av hans musik. Vi kan ta till oss att han kom från en mycket enkel och fattig miljö på Söder, att han självmant greppade en fiol och lärde sig spela, att hans liv var präglat av stor ensamhet, och vissa konflikter med de då ledande modernisterna i svensk musik, Blomdahl och andra. Att han - som jag anser - var en större och vidare tonsättare än Karl-Birger Blomdahl, pampen i dåtidens musikliv, som Pettersson för allt i världen inte ville underordna sig. Sen måste vi lägga allt det där biografiska åt sidan. För det är inte det som gör honom till en enastående tonsättare: Det är att han kan omgestalta allt han varit med om till något universellt och inte till ett ält i familjen, eller ett ält i kultursidornas debatter.

Han tar det han har, hela sitt - i både mänsklig och musikalisk mening - känsliga register, och han gör av det konst. Punkt. Där konsten tar vid, i hans fall tonsättarkonsten, är hela poängen att gå från det privata till det vidare, mer arketypiskt närvarande. Han blir stor för att han omgestaltar sitt öde, in i det större ödet; hans smärta är samma smärta som den generationen kände inför andra världskriget, judeförintelsen, stalinismen, atomkrigshotet. Det finns teman i hans musik - inte minst i den mest älskade 7:e symfonin - som står i direkt förbindelse med en kaotisk smärtpunkt i tiden, det drar och tjuter, det är outhärdligt kakafoniskt, det stiger till fortissimon av ren förtvivlan, men just att denna förtvivlan är så ren gör den rörande. Det är katharsis, och det uttrycker allas vår förtvivlan över det vi inte kan hela på jorden, eller ändra till något vackert. Hur skulle han, liksom de många författare som kämpade med smärtan efter andra världskriget - Paul Celán, Primo Levi - hur skulle de kunna göra så självklar och dansande folkvisemusik som Hugo Alfvén, eller skriva sådana dikter som Erik Axel Karlfeldt, eller alls skriva?

Dag Wirén är en annan av mina favoriter, ungefär samtida med Pettersson. Han är å andra sidan en virtous, en klangmästare och rytmälskare, och jag vet inte om det går att hitta ett universellt engagemang i hans musik, eller en öppning mot människolivets svarta hål. Han orkestrerar som en mästare, men själv lämnar han inte ut sig. Det handlar om stilsäkerhet, samma stil gör det möjligt att i stort sett mest ha kul med musiken. Senare i livet, där symfoni nummer 4 skapas, har han nått en annan lyrisk innerlighet. Där finns också ett farligare drag.

Men storheten i Allan Petterssons produktion är en så lysande bild av vad människor, alltid, på alla håll - tänk på Latinamerika, tänk på den judiska diasporan, tänk på flyktingarna - kunnat åstadkomma utifrån de svåraste omständigheter.

Nyss spelades Petterssons 7:e symfoni i Berwaldhallen, under Daniel Hardings ledning. En vacker tolkning. Jag lyssnade särskilt in mig på hur han drar ut på rytmiken i finalen, där basen bildar ett väldigt rytmiskt gung som av stora dyningar, som kontrasterar mot de högre registren i violin, flöjter och den skärande vackra piccolan. Detta rytmiska gung gör Harding till en repetitiv och meditativ underton, som får ligga intakt under det andra: tada tada dam, tada tada dam. Det är suveränt. Och när jag hör andra inspelningar, av Antal Dorati eller Kofman, särskilt den senare, så hör jag hur han (Kofman) så mycket lättare och (tyvärr) elegantare smälter samman den där basgången, rytmiken, med den övriga, högre orkestertonen. Det blir för snällt. Återigen en fråga om tidsanda? Daniel Harding har lärt sig av minimalisterna vad en stor, repetitiv rytmisk rörelse gör för musiken. Han betonar den i ett utdraget tempo, låter den ta oss med in i slutet som i en ofrånkomlig, efterhand hoppfull, dynamisk våg.

Här finns konserten med Harding/Sveriges Radios symfoniorkester från förra lördagen i Svt Play.

Och här är de andra inspelningarna jag nämner: Antál Dorati med Stockholms Filharmoniska Orkester.



Roman Kofman, och Nederländska Radions Symfoniorkester.