lördag 25 november 2017

En Fransk Charmör faller av pinn

Ja, problemet som Svenska Akademin nu har att hantera - som det heter på torrspråk - har ju nått ut, ibland så långt som till London, utan att där ha väckt någon större uppståndelse. Än. Men man har ju sina egna att ta hand om, från Profumo och framledes.

I Sverige är vi dock förvånade. Hela me-too-rörelsen är en enda lång förvåning blandad med vad-var-det-jag-sa. Själv har jag i stort sett klarat mig ifrån sexdårar, eller bara lyckats freda mig. Men det finns en farlig och förförisk mix i att vara rovet för män med makt. Att ge efter för några smulor man kan vinna på det. I mitt liv har jag snarare fått säga ifrån till både män och kvinnor som missbrukat makt. Det har gått fint, om ni frågar mig. Det har också kostat mig ett par jobb, säkert.

Men så inträffar då det tjusiga; att Sveriges kulturliv blir benådat med en Fransk Charmör. Och visst, det vimlar inte av franska charmörer i det här landet, inte av charmörer överhuvudtaget. Så herr X träder in i en krets av lite styvbenta intellektuella, och blir där en härligt uppfriskande enfant terrible.
Alla i avdelningen Arbetsförmedlingen Kultur cirklar in i hans grotta av mysiga kvällar med postmodern filosofi + Mahler + spända debutanter och wannabees. Själv hugger mannen för sig bland unga, och inte så unga, kvinnor. Han beter sig som en jävla drul, helt enkelt. Han lär även ha betett sig som en sadist. Men man är inte karriärist om man inte - som Ann Heberlein - kan skvätta ur sig: "Jag betraktade det som en initiationsrit". (Möjligen har hon nu raderat den tweeten, men hennes hållning är främst betingad av det konstanta behovet att vara motvalls ung vänster-feminism. Jag förstår då inte varför hennes "konflikt" med Svante Weyler skulle betraktas som något annat än ytterligare en "initiationsrit". Kanske var han inte tillräckligt mäktig, enligt Fru Herberleins hierarkier).

Bild: Francisco de Goya
Med lite impopulär jungiansk analys skulle man lätt kunna hävda att hela detta skeende är typiskt för människor med ett överutvecklat intellekt och ett underutvecklat känsloliv. Jung menar att människan i stora drag består av fyra komponenter: intuition, känsla, intellekt och sensation. Med det senare menas alltså inte sensationer utan sinnesintryck och förmågan att handskas med de praktiska tingen. Man kan, enligt J, bara utveckla ett par av dessa sidor väl, t.ex. känslan och sensationerna, eller intellektet och intuitionen, eller nån annan kombination. De återstående förblir outvecklade, en smula primitiva och naiva. Vilket man ju ofta noterat i samband med sextrakasserier. Det infantila kladdandet på mer eller mindre motvillig kvinna är ju helt enkelt en form av känslomässig overklighet. En bristande verklighetskontakt med den andra, så som det blir synligt hos Trump och andra underutvecklade - och ofta grandiosa -  män. Men också vanliga stretiga intellektuella män kan ha en brist på sensorer i känslorna, och en tafatthet i det sensuella livet. Hos Jung statueras det strålande folkviseenkla komplexet med bildad professor och vulgär balettflicka. På den berömda Klubben verkar könen i denna konstellation ha varit utbytta. Vulgär sexmissbrukare och snälla, känslomässigt vaga, intellektuella unga kvinnor.

Att man i åratal, ja, rentav decennier, överser med en snubbe som druttlat så till den milda grad med snart sagt alla kvinnor som kom i hans väg, beror nog inte enbart på klubb-solidaritet, men också på den där blindsynen som ofta inträffar bland människor som rör sig mest i det blå, eller i de intellektuella finessernas kulisser. Man ser liksom spelet, men man tolkar det fel, på grund av bristande intuition, eller rentav en rädsla att vara omodern och bigott, när man nu är en så tjusig samling moderna och postmoderna hedonister.

Ja, jag tror jag vet vad det här handlar om. Det är inte bra och inte rakryggat. Det är i bästa fall naivt. Men jag har ändå förtroende för Sara Danius och hennes förmåga att reda ut hela skiten. Det är slarvigt av Horace att låna ut lägenheten i Paris, till denna snubbe, utan koll. Det är inte okej att Per Wästberg, som omöjligt kan ha varit ovetande, odlar sin lilla makt och lobbar för en kunglig medalj till den Franske Charmören. Det är ungefär lika osnyggt som den hysteriske Malmquists otäcka mailkonversation med Li Li. Det går tydligen bra, inte att vara charmerande, men att vara grandios, även om man inte är fransk.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Tillägg 27/11. En text av Magnus Ullén, som om jag inte har fel är professor i språk och litteratur: Han skriver in de minst sagt solkiga ekonomiska realiteterna kring klubben (som alla nu vet heter Forum), och gör en vidare koppling till tystnadskulturen och urusla villkor för de (oftast unga kvinnor) som höll i arbetet på klubben. Samt beskriver han synnerligen torrt den lilla karriärklicken kring Akademin, som blundade för det mesta. Länk här.
Tillägg 2/4/18 Länkar till Kristina Lugns uttalande i fransk TV.

4 kommentarer:

  1. Man vill va hedonister med markis de Sade som outtalat ideal?

    SvaraRadera
  2. Det vet jag ju ingenting om. Men du har ändå en point, generellt.

    SvaraRadera
  3. Svar
    1. Men tack kära du. Roligt när det kommer från en så beläst person ;)

      Radera