måndag 16 oktober 2017

Detta är livet

Veckor i sträck har vi gått som i en tunnel av regn och moln. Alla våra sinnen har varit nordiskt motståndskraftiga, dock lite trötta. I en skruv av denna trötthet vänder man sig inåt, ger upp det yttre, stänger ner twitter, slutar ringa folk i onödan. Köper hem To kill a mockingbird och börjar läsa något man definitivt har missat. Läser även den importerade essäsamlingen Consider the Lobster av världens då mest samvetsömma författare, David Foster Wallace. Ingen kan som han skriva otroligt långa meningar som ändå hänger samman som i dans, märkligt förenade med intellektuell distans. Han är så otroligt begåvad att det är farligt att läsa honom*).

Men, som nån sa, jämförelser är förhatliga. Jag finner mig en dag sittande på en bänk i solen, som om allt i hela världen, det vill säga min värld, är okej. Man måste inte alltid en hel massa. Man får drömma, njuta av den lågt stående höstsolen. Öppna ögonen under varje rosaröd lönn och se svanarna pendla förbi i skuggan av träd i motljus. Känna lättnaden i att man precis nu en stund vilar från världssamvetet, och att man faktiskt inte gjort någon annan människa särskilt ont. Här finns en risk för självgodhet, jag vet. Men anta att man under en lycklig stjärna slipper förstöra för andra människor, kanske är det ens fylgia, skyddsängeln, som har hållit en i schack.

Tyvärr är skandalerna från världens alla hörn så monstruösa att jag under dagar av allt för många intryck, orkaner, skogsbränder, krig, förföljelse, blir lika pessimistisk om mänskligheten som de unga apokalyps-filosoferna. Jag förstår dem, men det går inte att leva varje dag med blicken fäst på plasten i havet, kvinnohandel, naturens förstörelse. Allt detta finns, och ska ha sin absolut nödvändiga uppmärksamhet. Men ingen människa orkar, eller ska behöva orka, att ständigt vara uppmärksam på det förgiftade i tillvaron.

Idag är det den vackraste oktoberdagen i år. Träden ser ut som - ja, ni vet. En mild västlig vind kluckar genom vattnet, blåser i håret. Solen, solen, solen över alla färger. Rejoice!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)
David Foster Wallaces´s litterära reportage Big red son från en "mässa" för porrfilmsproducenter, och deras arma "stjärnor," är det bästa, mest intelligent satiriska, jag läst om marknadiseringen av människan (som är en av de främsta signifikanterna för vår tid). Läs den, eller förbli lite ovetande om hur kroppen kommodifieras, tills även tanken, ja - det vi förr kallade själen - blir ett horhus. Som med Trump, så och med alla andra obetydliga och grandiosa harvare i kött och salesmanship.

                    


torsdag 12 oktober 2017

När man tror det är mörkt....



                                                                                                          



 

Målningar uppifrån och ner: Karl Axel Pehrson (beskuren), Connor Gallagher, Johannes Kjarval. Fotot från irländskt arkiv om "nybyggare".

Skriver, drömmer, arbetar

Inte alla, men de flesta som skriver måste göra "rent hus" omkring sig. Man måste hålla onödigheter borta, låta högarna av tvätt hopa sig i garderoben, strunta i att gå med äkta mattan till kemtvätt, skjuta upp släktmiddagar, klippning och ibland även njutningar. Man vill inte ha krångliga rätter som i halv åtta hos mig, utan göra nåt enkelt; kyckling och rotsaker, alltihop i en ungslåda, inga konstigheter. Ibland räcker två avocados, en banan, ett glas mjölk.

Och - det är faktiskt rätt njutbart att leva med en koncentration omkring vilken allt annat får cirkla bäst fan det vill. När det är som bäst alltså. Att gå in i det ena eller det andra manuset -- jag har två romaner i datorn, varav den ena är längre kommen, men också mer redigeringskrävande än den andra, som är nyare, kortare. Men hur och hur länge man ska hålla på, vet man inte. Innehållet ska inte pratas om här. Då och då hugger jag en mening, ett sceneri, ett väder. Och märker att det lever.

Tröttare dagar vacklar jag via tangentbrädan över till Twitter, Blogger och tidningarnas kultursidor, samt all världen press från Politico, till The Guardian, BBC news, Huffington Post, LRB och allt vad de heter. Mycket input för uppskjutardjäveln. Ibland pausar jag med musik, Bach, Paul Desmond, Julian Bream. Och det finns ett fåtal musikaliska verk som det går att skriva till, Philip Glass nästan alltid. Vet inte hur många gånger The Hours ljudvågor har strömmat, parallellt med genomläsning, redigering, någon liten tankeverksamhet..

                                                                         *
Drömmer: Att jag är på bussresa i Danmark med en trevlig person, vi kommer fram till Esbjerg, kanske ska jag där ta en färja till England. Damen är elegant, frågar om vi ska träffas nån dag. Visst, säger jag, men just nu har jag haft en massa stök hemma och jag vill bara vara FRI. Precis så - med versaler, står det skrivet i drömmens skalle. Damen är belevad och säger javisst, men du kan ta adressen till mitt hotell. Jag har en känsla av att den adressen kommer att bli liggande i nån ficka, men jag uppskattar hennes coola hållning, som är typ "Please yourself", eller "feel free" som min amerikanska vän Michael brukade säga. Sånt är mycket bra att säga till en som har det stora frihetsbehovet. Det som jag kände av redan i barndomen, när vi sjöng "Frihet är det bästa ting, som köpas kan all världen kring...". "Och vill du vara dig själver huld, så älska frihet mer än guld".
Jag går fortfarande och håller tioåringens idol Biskop Thomas i handen.




söndag 8 oktober 2017

Psykopatiska kärringar

Jag vet att det är högsta mode att alltid och allestädes utnämna män till de värsta människorna på jorden. En skilsmässa från en s.k. "kulturman" kan i åratal generera texter om samma sak; mannens hemskhet och kvinnans rättfärdighet. Att sönerna sen får leva resten av livet med bilden av den svartmålade fadern verkar inte komplicera tillvaron för rättrogna ego-feminister. Ibland ska det göras honnör för den sortens "avslöjanden", som sen klonas i nästa artikel och nästa artikel. Ibland är det en försmådd stalker som skriver sina psykade memoarer om den hemska mannens ointresse.
 
Jag tänkte vända lite på de invanda figurerna. Det finns en annan arketyp: Medea, kvinnan som dödar sina barn. Och här räcker det inte längre att i femhundra sidor skrift förtala och nedvärdera barnens far, här gäller det raska slag, ett mord eller två. Visst Jason har svikit sin kvinna Medea, sin hämnd tar hon ut på barnen. Hon blir en mördare.

Som alla gamla psykoanalytiker och kliniska psykologer vet finns de mörka krafterna hos alla människor, kvinnor och män. Särskilt destruktiva är de svarta sidor som låtsas vara något annat än de är: Modern som hämnas på ett barn, medan hon låtsas skydda ett annat. Förträngningar där ont blir gott. Den bekännande katoliken som tror sig veta det rätta och gömmer sin psykopati i olika onda handlingar: Manipulation av familjemedlemmar. Förtal. Kontroll. Söndra och härska.

Alla som ens varit i närheten av den sortens kvinnor och mödrar vet att de närmar sig Medea-stadiet även i förklädnad av god mor. Hela God-Mor-Komplexet är i själva verket så fasansfullt inlindat i beroenden och navelsträngar, i manipulationer av arv och straff, i överförda sjukdomar och suggestiva förtroenden ämnade att få den andre: En man, en dotter, en son - att bli "lojal" med den sjuka moderns världsbild.

Medea-gestalten har allt sedan Euripides väckt intresse för arketypen: Hon som mördar sina barn. Modernt sett räcker det ju med: Hon som medvetet eller omedvetet är destruktiv för sina barn, ofta också för sin man. Inte konstigt att så många tagit sig an temat från olika vinklar: Dreyer, Anouilh, Lars von Trier, Sara Stridsberg.
Det senaste problematiserandet handlar förstås om patriarkatets makt, om Medea som en förståelig reaktion. Vild av svartsjuka rusar hon in i dådet.

                                                                     *

Jag såg för inte så länge sedan en intressant dokumentär om en hjärnforskare som upptäckt en defekt i sin egen hjärna; samma defekt som återfanns i mängder av psykopaters hjärnor. Forskaren hävdade att det var en medfödd skada i hjärnan som gjorde dessa människor kyliga, oempatiska och alltid beredda att offra andra för sig själva, eller förstöra för någon de konkurrerade med. Han var en rolig karl - det är ju alltid roligt med självinsikt - och han menade att det enda som gjort honom mer mänsklig var att han hade en så god familj omkring sig, alltså god tur med motståndet mot hans värsta sidor.

Tänk er att det goda inflytandet tas bort? Att någon med psykopathjärna plötsligt fråntas en del av sina skydd i livet. Att psykopaten börjar härja helt fritt, i skydd av konventionen "god far" eller "god mor". (För att nu inte tala om "god president").
Hundratusen familjer har förstörts på det sättet. Många har skrivit om det: Känslokylan som biter sig fast under en mask av god katolik, god republikan, god maoist, god feminist, god lutheran, god djävel.
Inte bara de åtta variationerna på Medea handlar om detta, men mängder av skönlitteratur, film och dramatik. Akt 1: Familjen har det gott. Akt 2: Någon olycka/otrohet/sjukdom inträffar. Akt 3: Familjen splittras och den som kan ta makten gör det. Akt 4: Endast de sjukt beroende blir kvar under den makten. Exit: Lång dags färd mot natt.


                                           Med lite tur har man bara sett den på Dramaten.

söndag 1 oktober 2017

Kirkeby och Gallagher, mina Oktobermålare










Per Kirkeby




















Detta är hösten. Och med årstider är särskilt landskapsmålare och kvinnor förtrogna. Ättlingar till havens väder och vind, till frukt som föll stora som barnhuvuden från vissa träd i glömda trädgårdar. Samlandet, äppelmoset, hallonsylten, körsbärsvinet. Men också massan av det som dör, krattandet, hässjandet, inhöstandet. Därefter vädren, de som torkade hö, eller de som virvlade iväg med öppnade fröhus, det som självsådde, det som aldrig gav något.
Marelden nedan, i Gallaghers bild. Vid kanten av ovädret där andra gåvor finns, skönhet och kamp och fisk och hummer. Sedan stormarna.



Connor Gallaghers målning ska ni klicka på, den vinner på  stort format. Visas på Royal Academy of Arts i London.