onsdag 21 juni 2017

søstrene faller

 

Begynnelsen faller, dagen, natten faller: mødrene faller

fedrene faller, søstrene faller, brødrene faller

slutten faller, natten, dagen faller


Ulf Eriksson introducerar mig till en poet jag inte kände innan: Nils Christian Moe-Repstad. 
Läs hans, ibland lite invecklade, men klart berörande text i Vagant.


en engel kikker tilbake

for å se på fremskrittet

og når historien gjentas

er ruiner bygget opp av ruiner

og vokser mot himmelen

forførende som en varm bris fra paradiset

måndag 19 juni 2017

Tänk på något vackert

























En målning av Andrew Wyeth som jag inte sett tidigare. Den heter någonting med Pentecost, Pingst alltså. Så här hängde vi näten också när jag var barn och ung.  Den här är nog målad i Maine, där Wyeth hade sitt sommarhus.

fredag 16 juni 2017

Recenserar en ny roman



Men varför skriver man en bok? Är det för att man kan? Erika Scott är en flyhänt författare. Jag tycker om hennes driv, och en viss värme i personskildringarna. Men jag förstår helt ärligt inte behovet av ännu en bok om urban medelklass med radhus och ungar och en obehaglig sjukdom som elementa.
Det ges ut för många romaner av det här slaget: Någon kan skriva och hittar sitt ämne. Men angelägenhetsgraden blir aldrig hetare – vare sig språkligt, intellektuellt eller estetiskt – än det skulle varit om, säg, Erika Scott skrivit ett antal fördjupande artiklar i sina mest engagerande ämnen.


Läs artikeln här i DT, bland andra. 

 Allt man vill ha av en roman är inte att den på smartast möjliga vis kan sätta ihop en historia.

tisdag 6 juni 2017

Nationaldagens solnedgång

This is Sweden. Som det målades av Bo Trankell 1973. Hoppas jag får tid och tillfälle att återkomma till honom, en av de bästa, och dolda, målarna i sin generation. Han målade i andra stunder halvt utplånade stämningar. Som minnen någon varit och skrapat på, som något sett i sömnen.
Glöm honom inte, om han mot förmodan skulle dyka upp och få en plats på något länsmuseum. Han dog 2013.



torsdag 1 juni 2017

Roman om Hilma af Klint

Jag recenserar en biografisk roman om Hilma af Klint. Svår genre, som det visar sig. Anna Laestadius Larsson har skrivit en 300-sidig historia.




"Jag har all förståelse för författarens vilja att placera den själfulla och individualistiska Hilma i en konkret och konfliktfylld social verklighet. Det behövs. Men problemet är konstnärligt: I vissa kapitel lyfter romanen och får ett organiskt liv, i andra plottras berättelsen sönder av en drift att vara på två ställen samtidigt, i en objektiv berättare, i Hilmas inre liv, i väninnornas små dialoger, i ekonomiska problem, i feministiska synpunkter på tjockmagade herrar och deras förargliga och nedlåtande epitet för kvinnor, hustrur och kvinnliga konstnärer. Omtagningarna är många och bifigurerna rätt ytligt skisserade.
Svårigheterna med en biografisk roman är ju; hur mycket ska man förklara om huvudpersonen, och när ska man lämna en öppning för det ovetbara? I Anna Laestadius Larssons berättarstil blir ämnet på något sätt alltför detaljerat beskrivet. Det lämnar mig, som läsare, med en viss övermättnad."