tisdag 31 januari 2017

Barnsligt (amerikanskt) meddelande till allmänheten

Mina två bloggar Gabis Annex och björnstrand backwater har nu haft 200.000 besökare.
Roligt ändå, eftersom det visar att folk gillar litteratur, konst, musik, poesi och film.
Samt betraktelser över vandringar i naturen.

Det finns hopp även efter Trumps jävla kapitalgalna och korkade inflytande på världen. Han, vars skugga faller över denna nattmålning från Lund, av GAN, Gösta Adrian-Nilsson.


måndag 30 januari 2017

Två av de viktigaste texterna om USA nu

1.
"Precisely because the problem is one of temperament and character, it will not get better. It will get worse, as power intoxicates Trump and those around him"
(...)
The question is, what should Americans do about it? To friends still thinking of serving as political appointees in this administration, beware: When you sell your soul to the Devil, he prefers to collect his purchase on the installment plan. Trump’s disregard for either Secretary of Defense Mattis or Secretary-designate Tillerson in his disastrous policy salvos this week, in favor of his White House advisers, tells you all you need to know about who is really in charge. To be associated with these people is going to be, for all but the strongest characters, an exercise in moral self-destruction.
For the community of conservative thinkers and experts, and more importantly, conservative politicians, this is a testing time. Either you stand up for your principles and for what you know is decent behavior, or you go down, if not now, then years from now, as a coward or opportunist. Your reputation will never recover, nor should it.
Rifts are opening up among friends that will not be healed. The conservative movement of Ronald Reagan and Jack Kemp, of William F. Buckley and Irving Kristol, was always heterogeneous, but it more or less hung together. No more. New currents of thought, new alliances, new political configurations will emerge. The biggest split will be between those who draw a line and the power-sick—whose longing to have access to power, or influence it, or indeed to wield it themselves—causes them to fatally compromise their values. For many more it will be a split between those obsessed with anxiety, hatred, and resentment, and those who can hear Lincoln’s call to the better angels of our nature, whose America is not replete with carnage, but a city on a hill.
Länkar hela artikeln här.

2. 
Personspecificerad datainsamling som styrmedel av valkampanj.
Detta är en växande del av valpropgandans och därmed det politiska valets bräcklighet inför attacker av riktad reklam, riktad suggestion, riktad information - och där samtliga använda för att demoralisera, skrämma, skapa motvilja, eller engagera för sina speciella frågor. Trumps analytiska procedurmakare har använt data av det slaget; egentligen exakt detsamma som händer när du tänkt googlat Kreta och genast får åtta hotellerbjudanden därifrån i ditt mail.
De nya metoden att scanna folks karaktärer är utomordentligt obehagliga och skrupelfria datasnubbar har nu byggt stora lukrativa firmor på det material som finns lättåtkomligt i våra digitala spår på nätet: Läs om hur storebror data-analytikern ser dig och vet hur du ska manipuleras för att till exempel rösta med förskräckelse, eller avstå, på grund av misstro. 

This is not the happiest week of our lives. Cheer up! 
 

tisdag 24 januari 2017

Baselitz´ trasiga hjältar på Moderna Muséet

Hjältar, krigshjältar, som vi ser på film, eller om vi är centraleuropéer, nordafrikaner, kineser, tyskar etc - har mött i verkliga livet. Vad säger de oss?

I Georg Baselitz utställning på Moderna Muséet kommer de emot en, inte som på led, inte i massor av soldater på väg hem, utan som mycket ensamma individer. Varje målning visar en person, någon gång två, som för att meddela den absoluta existentiella ensamheten i deras öde.
 
Jag blev tagen av den här utställningen, och eftersom den bara pågår en månad till vill jag säga åt er att gå dit. Jag hade tänkt, vid en första åsyn i TV att det där var väl en expressionism man mycket snabbt kunde få nog av. Så var det inte alls. Tvärtom - det Baselitz målar har en uttrycksfullhet som håller, och särskilt mycket håller det han målar vid 27 års ålder, och det är den här utställningens period: Hela arbetsåret från en ung målare som för inte så länge sen upplevt kriget.

Baselitz föddes i en liten ort inte långt från Dresden. Han var sex-sju år när han såg, i fjärran, hur Dresden bombades sönder. Han såg säkert också alla de lemlästade, sårade, luttrade och sorgsna soldater som kom hem från ett krig som dödat miljoner unga män. Jag tänker när jag går och tar in hans gestalter att det är nära i tid, med de tusentals sårade soldaterna i Syrien och på andra ställen.

De är soldater i kamouflagefärgade kläder, och själva koloriten i kamouflagefärgerna målas så tafatt och otympligt så att man ser dem som en brist på skydd. Inte soldaten med ett sår i pannan, inte han som har en gris vid sin sida, inte han med ett avhugget ben, och inte han som står barfota och låter sina kängor ligga bredvid, inte ens han som har en anka vid sina fötter, som han möjligen kan göra mat av, är skyddad. De är alla extremt utsatta. De har alla ett ansikte som går igen, som är samma, som är den arketypiske unge mannen som mött kriget och förlorat allt.

I varje målning en lidande, och i varje lidande en Kristus - det kan man säga utan att vara långsökt. Det förekommer kors i måleriets teckningar, och ett stympat träd återkommer, brutet och blödande som soldaterna. Detta träd är korset, och i en av målningarna sammanfaller korsets grenar med soldatens utsträckta armar. Det universella lidandet är lika stort oavsett tid och och plats; om Tyskland 1944 eller Syrien 2017 eller på Golgata..

           
Det är med en oerhörd känslostyrka som den taggade och drabbade tjugosjuåringen går lös på sina minnen av kriget, av män som verkar ha förlorat allt, lemlästade, med ansikten som nyss var ovetande. Det är köttigt och "slarvigt" med uppfläkt fläsk och sorgsna kukar som drar uppåt i vädret och verkar röra sig oberoende av de arketypiska pojkansikten som är likadana på minst 20 målningar, ett ansikte utan mycket annan erfarenhet utom just detta förbannade krig. Ibland någon som tar ett enda lång steg, som tecken på beslutsamhet. Ibland är ett par i svartvitt på en enorm målning som jag inte skulle tveka att kalla för Baselitz svar på Picassos Guernica. Det är också den mest stiliserade målningen på utställningen.

Jag förvånas om och om igen över hur mycket jag tycker om hans måleri; som om en tråd av starka känslor löper från målning till målning, och gör (nästan) varenda bild storartad, orädd, uttrycksfull och katarsisk. När en konstnär målar så här delar vi det smärtsammaste som finns i människolivet: Den totala förlusten, och att samla ihop sin gestalt (som konstnären samlar ihop gestalten) för att röra sig vidare utan att ljuga bort det värsta.

Så många målningar innehåller en liten, symbolisk kärra, som ett tecken i bilden: Det var alla dessa kärror barnet Georg såg efter krigsslutet. Allt det sönderbombade och blottställda, något som kunde dras på en kärra till nästa anhalt, nästa boplats, innan städerna byggdes upp igen.

Det finns en stark historia i Georg Bazelits´ tidiga måleri, och det finns en känslomässig nerv som är vild i sin linjeföring. Vild, men sann: Kropparna får tyngd, ja, de känns tunga att släpa på med sitt bagage, och ändå är de nästan urholkade. Rester till hälften försvunna i kriget.

Eller ta målning av en ung människa i profil, pojke eller flicka kan göra detsamma: Med ett enormt uppförstorat tungt, rosakänsligt öra, tycks hennes huvud lyssna in allt brus från krig och lidanden i världen. Det örat är också vi. Förr vid en radio, nu vid alla våra appar och nyheter. Det lyssnande örat är dilemmat att aldrig mer vara ifred. Det har redan hört för mycket.



Utställningen pågår t.o.m. 19 februari


måndag 23 januari 2017

Marguerite Duras - hela min artikel

Nu ligger hela min artikel om Marguerite Duras på björnstrand backwater. Jag länkar här.
Detta är för er som läst eller inte läst Vicekonsuln, Horan från den Normandiska kusten, Älskaren, Smärtan, Förgöra sa hon, Atlantmannen m.fl. Go there!


Tycker det passar så oerhört bra att publicera den kollektivt nu när 5 miljoner kvinnor eller fler marscherat runt om i världen för en mänsklighet som är mer än feminism, och som vägrar finna sig i en störd snubbe vid makten i världens största "demokrati".

lördag 21 januari 2017

Trumps Inauguration och ett barn som ser




Herr Dysterkvist och Smulan Snygg har nu installerat sig vid en bädd av torra rosor. Festivitas modell Jobbig stämning. Ett koncept som tyvärr kommer att föranleda många liknande installationer.
Den jag möjligen hoppas på i den här bisarra familjen är den något drömmande, ofta gäspande och uttråkade sonen Barron. Jag tror han gör en soft revolt om några år och skuddar stoftet av fötterna.

Han tycker - jag ser det på honom - precis som jag; att den politiska och familjära teatern är helt overklig. En dag kommer han att sluta anpassa sig till Donalds show. Varenda ansiktsuttryck han har är som en liten kille som vet vad föräldrarna försöker dölja. Hans ansikte är aldrig inne på att fjamsa med. Jag tror inte riktigt han vet hur man gör det. Det är ett fint ansikte. Som tittar fram mellan de av rikedom och makt och okunskap djupt förvirrade föräldrarna och deras, läs Trumps, otympliga talande. Jag tor Barron är ungen som kommer ut ur det här nätet av halvsanningar och hyckleri. Om en dagligen indoktrinerad son skulle kunna revoltera, bli den onormale  - som pressen redan velat göra honom till - då kan det vara han som blir fri.


Eller som Philip Larkin skrev:                                        
              
They fuck you up, your mum and dad.
    They may not mean to, but they do.   
They fill you with the faults they had
    And add some extra, just for you.

But they were fucked up in their turn
    By fools in old-style hats and coats,   
Who half the time were soppy-stern
    And half at one another’s throats.

Man hands on misery to man.
    It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
    And don’t have any kids yourself.

måndag 9 januari 2017

Skönheten mot Odjuret - Meryl Streep versus Trump

Meryl Streep mottog idag ett välförtjänt Golden Globe award for lifetime achievement. Och som den hela människa hon är tog hon tillfället i akt att ge sig på Odjuret. Det slutar med att alla får tårar i ögonen. Jag med. "Take your broken heart, make in into art".



lördag 7 januari 2017

Det finns en annan värld i världen

Det finns en annan värld i världen. Man märker det när man älskat samma man i femton år, och fortsätter samtala lite med honom när han är död. Man märker det på de där människorna som kommer in i ens liv och man genast vet att de hör ihop med ens existens. Man märker det på hundar som gör långa avsteg från husse och matte för att hälsa på en. Man märker de på vänner som man omedelbart förstår sig på.

Det finns en annan värld i världen. Det känns vid återseendet av vänner, deras barn så vuxna att de också blir ens egna samtalspartners. Man märker det med den där långe älgen till man som det inte riktigt blev av med, men som man alltid kan tala och skratta med, som med få andra. Man märker det på saknaden efter väninnan i Köpenhamn som dog 2007, och som var den mest vidunderliga väninna man kunde ha. Woman-power och stor dansk hjärtlighet. Man märker det på ungdomsvännen i Hälsingland som skriver brev om hur fridfullt han ordnar det omkring sig.

Det finns en annan värld i världen. Man märker det på de som kommer: På människorna, djuren, fåglarna. Man ser pilgrimsfalken störtdyka över gården, snön som faller i fina lager som en gåva från ovan. Ingen mammon råder över den gåvan - man ser med blotta ögat att det finns en annan värld, som inte handlar om vem som har tjänat mest på den här stan, vilka som har lyckats suga ut mest pengar ur f.d.  allmännyttans hus, vilka som har utnyttjat billig arbetskraft för att plussa in ytterligare några miljoner på sina konton. Nej, en annan värld. En annan. Där det inte handlar om att Fredrik Reinfeldt sitter som en elevrådsordförande, med sin konstiga ironiska blick som han använt i alla år, i alla sammanhang och som bara talar om för psykologerna att han har hittat ett försvar."Jag är lite överlägsen den här situationen, men jag är med ändå". Som när han intervjuar Tony Blair och ser ut som partykompisen som motvilligt talar allvar och aldrig någonsin kommer till skott med de verkligt journalistiska frågorna (Tack, Anna Hedemo för att du röt av ursinne över denna inkompetens förklädd till journalistisk).

Det finns en värld där f.d. politiker får husera med sina gamla PR-fejs i näringslivet, i bankväsendet, som konsulter, och det spelar numera ingen roll om de är avdankade högermän eller sossar, ty i den stora multinationella streber-och-miljärdars-kyrkan råder endast Mammons logik. Alla som tar för sig är dess präster. Alla som skor sig på andra är dess blivande rådgivare. Ku Klux Klan får åter in en snuskigt stor fot i amerikansk politik och här hemma sitter miljardärerna och skattesmitarna och skryter för varandra i sin overklighetsbubbla. Klyftorna ökar enormt i alla samhällen, inte ens Kanada klarar sig ur den fällan. Men den fällan är alltid dålig för hela ekonomin.

Så - visst ska man bry sig om politiken, men när den är så parodisk som nu, när den allt fetare Reinfeldt och hans buddies i politikens och penningens värld ska intervjua varandra, när Trump bjuder in amerikas rikaste fulmiljardärer till sitt kabinett, när hela den figuren är ett stort skämt, som begär att uppfattas som verklig, en yuppie med enorma affärer och lika enorma skulder, med fiffighet som en gambler och noll intelligens som statsman, då börjar alla fatta att denna världens makthavare inleder sista etappen i en stor jävla fars. Det kommer att gå åt helvete. Det kommer att skada absolut alla andra mänskliga värden, som det alltid gör, när penningkåta analfixerade mammas jättebebisar kollektivrunkar över världens resurser. Ja, jag använder fula ord, precis som de som ser igenom skiten alltid gjort, fråga Hieronymus Bosch (bild nedan), fråga Strindberg, Thomas Bernhard, Rabelais, Jeremia, Houellebecq, Jelinek, not to mention Jonathan Swift.







Jag är säker på att de som skriver och får ur sig de allra svartaste satirerna, är samma människor som i sin mer känsliga sida bara längtar efter något annat. Något de kan respektera som samhällssyn, några de kan respektera för att de föredrar sanning och rättvisa, gott medborgarskap och inte utstötning, några de kan respektera som verkliga jämlikar, och inte se ner på som en samling halvbildade skolpojkar som lärt sig hur man gör PR för sig själv och suger in så mycket pengar som möjligt i sin giriga apparatjnik. Detta ödsliga panorama av - mest män - som far hit och dit i världen och gör sig viktiga. Dunk, dunk i nästa rygg. Och denna sorgliga brist på kompetent samarbete för att lösa de stora problemen, klimatfrågan, de fattiga, flyktingvågen, krigen, vattenförsörjningen, kommunikationerna, mm. I varje del av dessa stora frågor är det alltid och endast de slipprigt penningkåta som förstör och/eller bromsar varje förändring till de bättre. Tar bort tåg och bussar, snor åt sig av fackliga kassor, säljer sjukhus till kompisar.

I den världen kan man inte leva utan att bli förbannad precis varenda dag, varje gång man ser på TV. Man skickar lite pengar till de snälla organisationerna. Man tänker på att gå in i politiken, så långt till vänster som möjligt nu, eftersom V är de enda som kastar motvikten till all den här zombiförstörelsen av samhällets resurser. Och ändå räcker det inte.

Det finns en annan värld i världen. Den är inomslig; det är  den som föder konst och sagor och berättelser från andras liv, musik, poesi, dans som man dansar en morgon i köket. Det finns en annan värld. Den är inte beräknande. Den rakar inte åt sig. Ibland har den kallats kärlek. Till livet, till en människa, till musik. Det vore fint att leva i ett samhälle som värdesätter den världen, och inte höjer sitt taskiga självförtroende enbart genom köp. Den världen har högre nivå, än alla illusionerna om makt och ägande har. Den överlever vår död. Och vår tid.


Målning: Piero della Francesca, ca 1450, detalj.

Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till. 

Victor Rydberg

Och här skriver Andreas Cervenca om vår tid furstar: Alfahannar med galonhud.