måndag 16 oktober 2017

Detta är livet

Veckor i sträck har vi gått som i en tunnel av regn och moln. Alla våra sinnen har varit nordiskt motståndskraftiga, dock lite trötta. I en skruv av denna trötthet vänder man sig inåt, ger upp det yttre, stänger ner twitter, slutar ringa folk i onödan. Köper hem To kill a mockingbird och börjar läsa något man definitivt har missat. Läser även den importerade essäsamlingen Consider the Lobster av världens då mest samvetsömma författare, David Foster Wallace. Ingen kan som han skriva otroligt långa meningar som ändå hänger samman som i dans, märkligt förenade med intellektuell distans. Han är så otroligt begåvad att det är farligt att läsa honom*).

Men, som nån sa, jämförelser är förhatliga. Jag finner mig en dag sittande på en bänk i solen, som om allt i hela världen, det vill säga min värld, är okej. Man måste inte alltid en hel massa. Man får drömma, njuta av den lågt stående höstsolen. Öppna ögonen under varje rosaröd lönn och se svanarna pendla förbi i skuggan av träd i motljus. Känna lättnaden i att man precis nu en stund vilar från världssamvetet, och att man faktiskt inte gjort någon annan människa särskilt ont. Här finns en risk för självgodhet, jag vet. Men anta att man under en lycklig stjärna slipper förstöra för andra människor, kanske är det ens fylgia, skyddsängeln, som har hållit en i schack.

Tyvärr är skandalerna från världens alla hörn så monstruösa att jag under dagar av allt för många intryck, orkaner, skogsbränder, krig, förföljelse, blir lika pessimistisk om mänskligheten som de unga apokalyps-filosoferna. Jag förstår dem, men det går inte att leva varje dag med blicken fäst på plasten i havet, kvinnohandel, naturens förstörelse. Allt detta finns, och ska ha sin absolut nödvändiga uppmärksamhet. Men ingen människa orkar, eller ska behöva orka, att ständigt vara uppmärksam på det förgiftade i tillvaron.

Idag är det den vackraste oktoberdagen i år. Träden ser ut som - ja, ni vet. En mild västlig vind kluckar genom vattnet, blåser i håret. Solen, solen, solen över alla färger. Rejoice!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)
David Foster Wallaces´s litterära reportage Big red son från en "mässa" för porrfilmsproducenter, och deras arma "stjärnor," är det bästa, mest intelligent satiriska, jag läst om marknadiseringen av människan (som är en av de främsta signifikanterna för vår tid). Läs den, eller förbli lite ovetande om hur kroppen kommodifieras, tills även tanken, ja - det vi förr kallade själen - blir ett horhus. Som med Trump, så och med alla andra obetydliga och grandiosa harvare i kött och salesmanship.

                    


torsdag 12 oktober 2017

När man tror det är mörkt....



                                                                                                          



 

Målningar uppifrån och ner: Karl Axel Pehrson (beskuren), Connor Gallagher, Johannes Kjarval. Fotot från irländskt arkiv om "nybyggare".

Skriver, drömmer, arbetar

Inte alla, men de flesta som skriver måste göra "rent hus" omkring sig. Man måste hålla onödigheter borta, låta högarna av tvätt hopa sig i garderoben, strunta i att gå med äkta mattan till kemtvätt, skjuta upp släktmiddagar, klippning och ibland även njutningar. Man vill inte ha krångliga rätter som i halv åtta hos mig, utan göra nåt enkelt; kyckling och rotsaker, alltihop i en ungslåda, inga konstigheter. Ibland räcker två avocados, en banan, ett glas mjölk.

Och - det är faktiskt rätt njutbart att leva med en koncentration omkring vilken allt annat får cirkla bäst fan det vill. När det är som bäst alltså. Att gå in i det ena eller det andra manuset -- jag har två romaner i datorn, varav den ena är längre kommen, men också mer redigeringskrävande än den andra, som är nyare, kortare. Men hur och hur länge man ska hålla på, vet man inte. Innehållet ska inte pratas om här. Då och då hugger jag en mening, ett sceneri, ett väder. Och märker att det lever.

Tröttare dagar vacklar jag via tangentbrädan över till Twitter, Blogger och tidningarnas kultursidor, samt all världen press från Politico, till The Guardian, BBC news, Huffington Post, LRB och allt vad de heter. Mycket input för uppskjutardjäveln. Ibland pausar jag med musik, Bach, Paul Desmond, Julian Bream. Och det finns ett fåtal musikaliska verk som det går att skriva till, Philip Glass nästan alltid. Vet inte hur många gånger The Hours ljudvågor har strömmat, parallellt med genomläsning, redigering, någon liten tankeverksamhet..

                                                                         *
Drömmer: Att jag är på bussresa i Danmark med en trevlig person, vi kommer fram till Esbjerg, kanske ska jag där ta en färja till England. Damen är elegant, frågar om vi ska träffas nån dag. Visst, säger jag, men just nu har jag haft en massa stök hemma och jag vill bara vara FRI. Precis så - med versaler, står det skrivet i drömmens skalle. Damen är belevad och säger javisst, men du kan ta adressen till mitt hotell. Jag har en känsla av att den adressen kommer att bli liggande i nån ficka, men jag uppskattar hennes coola hållning, som är typ "Please yourself", eller "feel free" som min amerikanska vän Michael brukade säga. Sånt är mycket bra att säga till en som har det stora frihetsbehovet. Det som jag kände av redan i barndomen, när vi sjöng "Frihet är det bästa ting, som köpas kan all världen kring...". "Och vill du vara dig själver huld, så älska frihet mer än guld".
Jag går fortfarande och håller tioåringens idol Biskop Thomas i handen.




söndag 8 oktober 2017

Psykopatiska kärringar

Jag vet att det är högsta mode att alltid och allestädes utnämna män till de värsta människorna på jorden. En skilsmässa från en s.k. "kulturman" kan i åratal generera texter om samma sak; mannens hemskhet och kvinnans rättfärdighet. Att sönerna sen får leva resten av livet med bilden av den svartmålade fadern verkar inte komplicera tillvaron för rättrogna ego-feminister. Ibland ska det göras honnör för den sortens "avslöjanden", som sen klonas i nästa artikel och nästa artikel. Ibland är det en försmådd stalker som skriver sina psykade memoarer om den hemska mannens ointresse.
 
Jag tänkte vända lite på de invanda figurerna. Det finns en annan arketyp: Medea, kvinnan som dödar sina barn. Och här räcker det inte längre att i femhundra sidor skrift förtala och nedvärdera barnens far, här gäller det raska slag, ett mord eller två. Visst Jason har svikit sin kvinna Medea, sin hämnd tar hon ut på barnen. Hon blir en mördare.

Som alla gamla psykoanalytiker och kliniska psykologer vet finns de mörka krafterna hos alla människor, kvinnor och män. Särskilt destruktiva är de svarta sidor som låtsas vara något annat än de är: Modern som hämnas på ett barn, medan hon låtsas skydda ett annat. Förträngningar där ont blir gott. Den bekännande katoliken som tror sig veta det rätta och gömmer sin psykopati i olika onda handlingar: Manipulation av familjemedlemmar. Förtal. Kontroll. Söndra och härska.

Alla som ens varit i närheten av den sortens kvinnor och mödrar vet att de närmar sig Medea-stadiet även i förklädnad av god mor. Hela God-Mor-Komplexet är i själva verket så fasansfullt inlindat i beroenden och navelsträngar, i manipulationer av arv och straff, i överförda sjukdomar och suggestiva förtroenden ämnade att få den andre: En man, en dotter, en son - att bli "lojal" med den sjuka moderns världsbild.

Medea-gestalten har allt sedan Euripides väckt intresse för arketypen: Hon som mördar sina barn. Modernt sett räcker det ju med: Hon som medvetet eller omedvetet är destruktiv för sina barn, ofta också för sin man. Inte konstigt att så många tagit sig an temat från olika vinklar: Dreyer, Anouilh, Lars von Trier, Sara Stridsberg.
Det senaste problematiserandet handlar förstås om patriarkatets makt, om Medea som en förståelig reaktion. Vild av svartsjuka rusar hon in i dådet.

                                                                     *

Jag såg för inte så länge sedan en intressant dokumentär om en hjärnforskare som upptäckt en defekt i sin egen hjärna; samma defekt som återfanns i mängder av psykopaters hjärnor. Forskaren hävdade att det var en medfödd skada i hjärnan som gjorde dessa människor kyliga, oempatiska och alltid beredda att offra andra för sig själva, eller förstöra för någon de konkurrerade med. Han var en rolig karl - det är ju alltid roligt med självinsikt - och han menade att det enda som gjort honom mer mänsklig var att han hade en så god familj omkring sig, alltså god tur med motståndet mot hans värsta sidor.

Tänk er att det goda inflytandet tas bort? Att någon med psykopathjärna plötsligt fråntas en del av sina skydd i livet. Att psykopaten börjar härja helt fritt, i skydd av konventionen "god far" eller "god mor". (För att nu inte tala om "god president").
Hundratusen familjer har förstörts på det sättet. Många har skrivit om det: Känslokylan som biter sig fast under en mask av god katolik, god republikan, god maoist, god feminist, god lutheran, god djävel.
Inte bara de åtta variationerna på Medea handlar om detta, men mängder av skönlitteratur, film och dramatik. Akt 1: Familjen har det gott. Akt 2: Någon olycka/otrohet/sjukdom inträffar. Akt 3: Familjen splittras och den som kan ta makten gör det. Akt 4: Endast de sjukt beroende blir kvar under den makten. Exit: Lång dags färd mot natt.


                                           Med lite tur har man bara sett den på Dramaten.

söndag 1 oktober 2017

Kirkeby och Gallagher, mina Oktobermålare










Per Kirkeby




















Detta är hösten. Och med årstider är särskilt landskapsmålare och kvinnor förtrogna. Ättlingar till havens väder och vind, till frukt som föll stora som barnhuvuden från vissa träd i glömda trädgårdar. Samlandet, äppelmoset, hallonsylten, körsbärsvinet. Men också massan av det som dör, krattandet, hässjandet, inhöstandet. Därefter vädren, de som torkade hö, eller de som virvlade iväg med öppnade fröhus, det som självsådde, det som aldrig gav något.
Marelden nedan, i Gallaghers bild. Vid kanten av ovädret där andra gåvor finns, skönhet och kamp och fisk och hummer. Sedan stormarna.



Connor Gallaghers målning ska ni klicka på, den vinner på  stort format. Visas på Royal Academy of Arts i London.    

onsdag 27 september 2017

MIkael Niemis nya roman


Jag har läst ett av de stora Norrlandseposen. Särskilt rörd och tagen är jag av det inre livet hos den unge pojken i romanen. Och, som sagt, "Koka björn" handlar rätt lite om björnar. Men de sätter tonen, där i myrarnas och älvarnas land, där mörkret sänker sig över kärleken och godheten, i denna berättelse.

"Pojken Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut människan i en flod så vit som Torne älv."  

 

fredag 22 september 2017

Hemingways gröna berg

Jag läste i tät följd ett par av Hemingways riktigt stora: Och solen har sin gång, uppgivenhetens generationsroman, och Att ha och inte ha, från trettiotalets depression; den vackraste minimalistiska prosapoesi man kan läsa, vid sidan av mästarens Grand Finale: Den gamle och havet.
Men mellan genirycken hade Hemingway onda och trötta dagar. Tilltufsad av skilsmässor, alkohol, en störtning med flygplan och en bilkrasch, bidar han sin tid någonstans mellan de fyra äktenskapens in-och-ut-gångar. Samt skriver en av sina sämre romaner, den pratiga, lite skrytiga, Afrikas gröna berg. Det var förstås något han måste göra; journalisten och jägaren hade skaffat sig tillräckligt med dagboksmaterial från sina safari-resor i Afrika - en bok måste det bli, nu när alla väntade på en Hemingway. Tvånget att producera mellanromaner är ett öde han delar med de flesta bästsäljande författare.

Så här sitter vi nu i Kenyas bush, whiskypimplande Hemingway och ett gäng andra sysslolösa vita, som drar ut på noshörningsjakt med afrikanska vägvisare.
Det är lite patetiskt, som om de svarta och deras natur var ett sorts fritidshem för omogna vita män som ska bevisa någonting. Sin kraft och manlighet och närhet till livets allra häftigaste sida, förstås. Blod och död och bara vita ben som tränger sig igenom taggiga buskage. Problem med rostiga gevär och immande glasögon. Och så - det befriande skottet, fullträffen, följd av slaktprocedur och hemforsling i jeep. Adrenalinkick och visslingar i reptilhjärnan, i eftersnacket vid lägerelden, och vidare ut i manlighetskulten. Ja - och sedan de förklokade biografierna om en Hemingway som kompenserar sina sexuella tillkortakommanden på jaktens och tjurfäktningens arena. Sant, och inte sant.

För jag läser en Hemingway som alltid begeistras av naturen. Som med viss överdrift odlar det ursprungligaste av mysterier; det att vi delar liv och död med djuren. Att solen har sin gång och bergen är gröna för oss alla.
Observant som den jägare han är, drar han in läsaren i sin trollkrets av friska sinnesintryck, och man ser inte längre den trötte västerländske mannen på väg efter kickar. Man ser en halvvuxen pojke som nosar sig fram på stigar och stränder, fångad av nuet och faran.
Afrikas gröna berg må vara Hemingways barnsligaste roman, ändå kan jag känna igen mig i hans eviga Huckleberry-Finn-gestalt; med näsan mot vinden och äventyret. Man behöver mer än ett par glasögon för att förstå en man som en besläktad.


Tidigare publicerad i UNT.

torsdag 21 september 2017

Ahlström och Engström - två recensioner

Inledning till min recension av Kristofer Ahlströms "Hjärtat är bara en muskel".

"Det finns en torr glädjelös ton i början av den här romanen. En stor bilolycka med dödlig utgång har skett, och berättarjaget, Elisabeth, reparerar sig med minnen. Samtidigt som hon genomlever ett trauma, går hennes tankar tillbaka till tidig ungdom, till den osäkerhet och kroppsliga vanmakt som hör tonåren till. Det är känsligt berättat, med en finkalibrerad iakttagelseförmåga, som dock ibland blir lite tråkig".

Hela recensionen finns här.

Thomas Engström har skrivit sin fjärde spionhistoria om Ludwig Licht "Öster om avgrunden". Jag hade förvånansvärt roligt med den:

"Intrigerna mellan de på den aldrig helt rätta sidan (väst) och de på den avskyvärda (ryska) blir en smula James-Bond-aktiga, och dialogerna är som gjorda för en hårdkokt film där den manliga vokabulären går på speed och lakonismer. Ibland rusar språket iväg med vitsandets mekanik. Ibland pustar man ut vid en strålande fjälldal eller ett stekhett Tbilisi plötsligt genomströmmat av ångande regn, ett ögonblicks befrielse från både intrig och ironisk macho-vokabulär. En befrielse som visar en annan sida av författaren, den som kan skriva både vackert och initierat om det land han bodde i en tid."
Recension i DT här.  
    

 

lördag 16 september 2017

Min kärlek till Stadsbiblioteket


Jag växte upp där, i korsningen mellan Odengatan och Sveavägen. Som samtidigt var korsningen mellan en urtida rullstensås – Observatoriekullen – och en ny tidsanda, Stadsbiblioteket.
Fortfarande, en sommardag när solen lyser på rotundan, när Observatoriekullen är vit av myriader prästkragar, när vattnet rinner i den lilla konstgjorda bäck som Gunnar Asplund planerade in i den omgivande parken, kan jag bli rörd. Så oerhört bra detta är. Ett tempel för många, på sin platå, med den långa trappan. Som Gunnar Asplund så tidstypiskt skrev efter en resa i Italien: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden”.

Här finns också en plaskdamm för barn, stora gräsmattor, en lekhage, en terrass där man kan läsa böcker eller hångla om vädret tillåter. Pilar planterade runt dammen, och lite högre upp i terrängen den anlagda trädgården, rinnande vatten över gråsten omgivet av mer exotiska saker som bambu och spirea.
I Stadsbiblioteket gick jag alltid in och ut. Lånade ständigt böcker, i tidig ålder mest fem-böckerna, samt gick på sagostunder i det lilla rummet där Nils Dardels väggmålning med John Blund fanns. Den var en stor flummografi för ett barn att fästa ögonen på medan den något nyktrare bibliotekarien läste med vänlig stämma. På biblan mötte jag också en del tidiga vänner. Men mest var jag ensam där. Som alla som börjar skriva tidigt bekräftat är biblioteket den klostersal man behöver. 
 
Inte begrep jag heller den oerhörda flottheten i att vi kunde vistas där mellan nio och nio på kvällen. Att han som ritade rotundan, och alla de vackra sidosalarna i kvadraten, var en världsberömd och stilbildande arkitekt. Det enda misslyckandet, som jag noterade tidigt, var den egendomliga akustiken i rotundan, torr längst ner och full av sprakande ekon där uppe. Det var aldrig där man satt. Jag satt i konstsalen, med bok efter bok, eller i de små trapporna vid sidan av den stora, som slingrade sig uppåt mot hemliga rum dit bara bibliotekarier hade tillträde. Stenen i trapporna var gråsvart. Som en trapp i Sagan om ringen. Först lång senare kunde jag uppskatta rotundan för dess lager på lager av utländsk skönlitteratur, flera trappor upp.

Utifrån sett är det fortfarande en av de vackraste byggnaderna i denna del av staden. Står man på Odenplan i väntan på buss, en trist kväll, har man ändå stadsbiblioteket att fästa blicken på. Rotundan lyser varmt gul i kvällssolen. Och tursamt nog blev den aldrig inskuffad bakom den monstruösa glaskuben som skulle utgöra tillbyggnad. Må den aldrig återuppstå. Och må inga politiker planera för att placera Stadsbiblioteket någon annanstans. Stället har en ande.

När vi var barn där, mina systrar och jag, ingick platsen i en organisk helhet: På somrarna med fötterna i plaskdammen, om vintrarna med skridskor och små, täta grupper i värmestugan där man hörde sina första snuskiga historier. Sen ut igen och jaga över isen. Ibland om våren klättrade vi upp och ner i backen till Observatoriehöjden, idag tycker jag det ser farligt brant ut. 
Poängen är att naturen i parken och litteraturen i biblioteket kompletterade varandra. Kentauren på höjden var beviset; det går att förena natur och kultur. Det var också tanken bakom Gunnar Asplunds hela projekt.

Jag tackar fortfarande det svenska samhället, för den här sortens initiativ. Och jag hoppas att privatiseringsvågen inte når våra bibliotek. Det är en alldeles för bra verksamhet för att delas ut till de egennyttiga. Men de små biblioteken har blivit färre nu, i många år. De rödgröna i riksdagen vill ändra på detta och skjuta till mer pengar till de lokala biblioteken runt om i landet. Vad som i övrigt kunde behövas är donationer av generösa kapitalister. Precis som när Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 1918 meddelar att en miljon kronor doneras till Stadsbibliotekets uppförande och senare ytterligare 130 000. Arkitekten och bygget drar igång. Tio år senare står det världsberömda biblioteket där. Det är på det sättet kapitalet, kulturen och samhället kan samarbeta. 




När Per Albin Hansson införde folkhemstanken i den politiska debatten 1928 – stod redan Stadsbiblioteket på plats. Idealet föregår idén som föregår förverkligandet. Och äras de som äras bör: Valfrid Palmgren från högerpartiet var en stark kvinna som brann för folkbildning. Hon var först ut med idén om Stadsbiblioteket. Utan stöd i sitt eget parti fick hon stöd från liberalerna. Och detta sker på trots av andra politiska stämningar, som att högerpartiet året innan röstat ned folkskolereformen. Och ännu något år tidigare voterat ner kvinnlig rösträtt. Där hade de fel, som vanligt. Men Valfrid Palmgren hade rätt.

Det har alltid funnits en idealitet bakom folkbiblioteken. Först var det församlingsbiblioteken, sen de mindre stadsdelsbiblioteken och arbetarbiblioteken och sist, som kronan på verket, Stockholms stadsbibliotek. Må aldrig någon business ta över detta. Vi är medborgare, vi är kentaurer, inte kunder.  
 

fredag 25 augusti 2017

Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen

Jag skrev om den fantastiska romanen. Ni kan också höra författaren live, på Kulturhuset i Stockholm den 29:e Augusti, kl 19.00.

"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess." 

onsdag 23 augusti 2017

Att mutera till marknadsvarelse

Det finns något som heter evolution. Det behöver jag inte förklara för er, alla vet. Utveckling i riktning av någon högre funktion, bättre villkor för en art.
En del talar också om social evolution. Jag ska tala om social devolution.

De vackraste byggnadsverken jorden runt är det heligas platser, kyrkor, moskéer, synagogor, buddhisttempel, hinduiska helgedomar med murar fulla av nakna, älskande par i skulptur.
Hagia Sofia, Canterbury Cathedral, Domkyrkan i Sienna, Durham Cathedral, Lundadomen.
Vidare: Slotten, broarna, järnvägarnas vänthallar och perronger, de första skyskraporna, muséerna, biblioteken. Fyrtornen. De väl fungerande sjukhusen. Den väl fungerande busstrafiken. Etc.

Nu: Det brinnande höghuset i London, bostad mest för fattiga och därför illa underhållet. 93 döda. Den brinnande skyskrapan i Dubai, enbart för rika, ingen död. Utförsålda järnvägar och busslinjer, ständiga förseningar, ingen ordning på rälsen, varje dag sitter människor någonstans fast en timme eller tre. Busslinjer, många indragna. Sjukhus, många överbelastade, en del helt dysfunktionella. BB fungerar dåligt för de som behöver det. Psykoterapi för utsatta unga är svåröverkomlig. Osv. Osv.

Nu ser vi alltså devolutionen: Från en etik som var levande både inom Kristendom, Buddhism och Islam (jag talar inte om terrorister idag) till en socialliberal och socialdemokratisk ordning som sörjde även för de som hade det svårt, och som därigenom möjliggjorde deras utveckling i samhället - från det, till en marknadifiering av allt och alla. En mutation kan vara på väg, något händer kanske i hjärnan och till en början i psyket, hos dem som bara tänker på att göra marknad av allt.

Först låter det så fint: New Public Management. Effektivisera. Ta bort människor. Ta in större förtjänst för de som redan uppdagat att de kan sko sig och tjäna grova pengar på det som tidigare var samhälleliga funktioner: Skolor, sjukhus, daghem, äldrevård, flyktingmottagningar, assistensbolag.

Man behöver bara se ansiktena på dessa marknadens sluggers, för att fatta att de är på väg att mutera i riktning grobian, psykopat, senare hyena och sist skorpion.Vad händer med skorpioner; jo, de lurar andra men samtidigt sig själva, som i anekdoten med skorpionen som sänker även sig själv i sin vilja att sänka en annan. Karmalagen var inte så dum ändå. Som metafor alltså.

Men på ytan ska allt se så fint ut. Man säljer in sig själv som marknadsvarelse. Man måste kolla alla moden, vad andra har, man lever i jämförelsernas helvete. Gud, det får inte finnas nån som är vackrare än jag, yngre än jag, mer attraktiv än jag: Jag gör om mig. Jag lägger 200.000 om året på att operera om min kropp och ger en tjuga till den tiggande. Jag är en mycket fin människa.

Marknaden gör, som redan Marx visste, en vara av människan. "Det är viktigt att vara vacker" är den slogan som framkallar intill oigenkännlighet omgjorda skådespelerskor och skådespelare, samt alla andra härifrån till Farsta Strand och Lidingö, som tillåter plastikkirurger att tjäna grova pengar på människans osäkerhet. Och de blir inte ens vackrare, de blir fulare och fulare och fulare för varje plastikoperation. Och sen ska skattebetalarna (Karolinska) stå för reparation av deras oreda i ansiktet.
Liksom skattebetalarna ska stå för all annan oreda som den giriges ingrepp i samfundet skapar.

Se även det som en präktig symbol för vår tid, för devolutionen.

lördag 19 augusti 2017

Kjell Westö - Den svavelgula himlen


Jag skrev om Kjell Westös nya roman; det bästa jag läst på länge. Man sitter med ett susande i huvudet av igenkänningar; det är skärgårdsnaturen, det är staden Helsingfors, det är den tid i livet han gestaltar, tiden från elva år och uppåt, när allt är nytt och alla människor man möter och håller sig till blir livsavgörande. Från en luftburen ungdom till besvärliga passioner.
Läs den!

Och läs min recension här.

onsdag 16 augusti 2017

Kafka och Skuggorna


När jag läser Kafkas brev till sin far, den dominante, okänslige och förtryckande fadern till en känslig och begåvad son, blir jag överväldigad av Frans generositet, hans sannfärdiga försök att tränga igenom den mur som hans far utgör, hans lyhörda vilja att inte skada fadern, men samtidigt vara så ärlig som möjligt. Det har uppenbarligen kommit till en punkt där allt måste sägas, och sägas så tydligt och utan tvetydigheter som möjligt. 

What was always incomprehensible to me was your total lack of feeling for the suffering and shame you could inflict on me with your words and judgments. It was as though you had no notion of your power.

Ur brevet framtäder en väsensskild far; en doer med uppkomlingsnit och tvära ryck av förakt för den blyge, litteräre sonen. En far som bullrar och vet allt om allt och inte kan lyssna till någon annan. En som dessutom ofta hotar med våld och straff utan att genomföra det:

It is also true that you hardly ever really gave me a whipping. But the shouting, the way your face got red, the hasty undoing of the braces and laying them ready over the back of the chair, all that was almost worse for me. It is as if someone is going to be hanged. If he really is hanged, then he is dead and it is all over. But if he has to go through all the preliminaries to being hanged and he learns of his reprieve only when the noose is dangling before his face, he may suffer from it all his life.

Om man någon gång, eller rätt ofta, tyckt att en förälder har betett sig som skit, så kan det hjälpa att läsa om Kafkas barndom, fast ”hjälpa” är fel ord, men i beskrivningen av det oerhörda tryck han levde under bleknar det mesta. Frans överlämnade brevet till sin mor för att hon skulle ge det till fadern. Det gjorde hon aldrig. Det lämnades tillbaka. Sonens arbete för ett steg till förståelse var förgäves. Men Frans Kafka skrev. Och kanske blev hans författarskap ännu intensivare på grund av det tryck han levat under. Man vet inte. Man ska inte idealisera saker.

                                                    *

De flesta barn växer upp i någons skugga, de flesta människor lever med skuggan av en annan. Det kan vara fadern som är alkoholist, som blir ett lallande fån på helgerna och sen sticker för gott. Det kan vara den masochistiska modern som nitar sin familj vid intresset för hennes sjukdomar. Det kan vara fadern som aldrig ens ger sig till känna. Det kan vara modern som ligger med alla som går förbi, det kan vara hon som är fastfrusen i ordentliga ritualer. Varianterna är många och ofta mer smygande än de jag skisserat. En förälder som aldrig riktigt är hemma, som verkar vara någon annanstans. Eller hon som ogillar fysisk beröring (Jazzmusikern Paul Desmonds mor sägs alltid ha hanterat honom med gummihandskar på, hon var tvångsneurotisk och hans far såg till att flytta sonen till sina släktingar. Det var räddningen). 

Vi lever alla i någons skugga. Själva solen kastar en lång skugga; den berömde och framgångsrike fadern, en varm och snäll man, utgör ett tak för sina barn. Barnen till författaren och kritikern, som tidigt ska tävla i snillrikhet. Eller sonen till den berömda pianisten, vars övningar ekar genom huvudet på ett barn som var lite grann i vägen. 

Det märkliga och fina är hur skuggorna inte sällan ger kraft eller incitament till ett konstnärskap. Ingen Ingmar Bergman utan den problematiska prästfamiljen. Ingen Harry Martinsson utan den tidiga ensamheten. Ingen Nelly Sachs utan de djupt oroande kollektiva skuggor som föll över hennes liv. Ändå – det gäller att komma ut ur de där skuggorna, via egen kreativitet eller sanningssökande, av något slag. Inte alla mäktar det.  Men de som kan...
                             
                

måndag 14 augusti 2017

Trump Deconstructed


Det här är den bästa artikel jag läst om hela fenomenet Donald Trump. Nu råder "om-ni-ska-läsa-en-enda-artikel-idag"-regeln. Det blir Sidney Blumenthal i LRB!

"What Gatsby and Trump also have in common are gangsters. Gatsby’s fortune is secretly derived from his bootlegging partnership with Meyer Wolfsheim, a character based on the mobster Arnold Rothstein, who fixed the 1919 World Series. Trump’s business has been dependent almost from the start on real-life racketeers. There was Anthony ‘Fat Tony’ Salerno, boss of the Genovese crime family, and Paul ‘Big Paulie’ Castellano, boss of the Gambino crime family, who owned the company that provided the ready-mix cement for Trump Tower, used in place of the usual steel girders. There was John Cody, the boss of Teamsters Local 282, who controlled the cement trucks and was an associate of the Gambino family. There was Daniel Sullivan, Trump’s labour ‘consultant’, who in partnership with the Philadelphia crime boss Nicodemos ‘Nicky’ Scarfo’s financier, sold Trump a property in Atlantic City that became his casino. There was Salvatore ‘Salvie’ Testa, ‘crown prince’ of the Philadelphia Mob, who sold Trump the site on which two construction firms owned by Scarfo built the Trump Plaza and Casino. There was Felix Sater, convicted money launderer for the Russian Mafia, Trump’s partner in building the Trump SoHo hotel through the Bayrock Group LLC, which by 2007 had more than $2 billion in Trump licensed projects and by 2014 was no more. There was Tevfik Arif, another Trump partner, Bayrock’s chairman, originally from Kazakhstan. Bayrock’s equity financing came from three Kazakh billionaires known as ‘the Trio’, who were reported to be engaged in racketeering, money laundering and other crimes. And so on.​"

Länk här

söndag 13 augusti 2017

Virginias guvernör säger ifrån

Alla vet väl nu vad som händer i Charlottesville, Virginia, USA. Och att Trump som vanligt inte säger ifrån om det värsta utbrottet av huliganism och våld från vit.makt-idioterna, trots att det redan lett till ett mord. Men här är en som säger det som ska sägas. Det ger mig återigen hopp om Amerika. 




De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika. 

söndag 6 augusti 2017

Mississippi

Det ösregnar, en riktig rotblöta, en vederkvickelse för landskapets torra backar och för tidigt gulnade träd. Vattnet forsar fram på gården, ett femtiotal starar flyger upp och vet inte längre var de ska sitta i de svajande slaskande träden. De slåss om platserna på takåsen mittemot, de lugnar ner sig när de funnit exakt lika avstånd till varandra, det är cirka en meter emellan dem. Nu sitter de som på en stadig linje under de flygande molnen.

Den stora kastanjen och lönnen utanför mitt fönster står och svajar i skopor av regn som om en liten tromb rundar deras cirklar och är borta. Stuprännorna sprutar över och stuprören öser ur sig vattnet från ovan.
Det är Mississippi tänker jag. Det är hästen som vägrar vid den överfyllda floden, det är mulorna som hasar i leran, det är männen som försöker ta sig över det våldsamma vattnet. Det är våldsamheten i As I lay dying. Jag har just läst den. William Faulkner är den starkaste konstnärliga upplevelse jag haft sen jag såg Folkoperans Philip Glass-föreställning i höstas.

Men Faulkner. Faulkner. Den oerhörda kraft han lägger i sin närvaro bland människorna och djuren, det varma hjärta som rör sig bakom hans text om människorna som kämpar på sin plats i Mississippi, med sina kor och hästar, mulor och bomullsfält, sina förhållanden, sin arbetsamhet, sin vildhet och sin vrede. Hur arkitektoniskt skickligt han bygger in landskapet, husen, broarna, höjderna, ljuset, färgerna i sin berättelse. "Hans språk är"... brukar man säga, det låter för jävla tamt: Han skriver som om han är helt inne i det där ovädret som drabbar människorna, medan frun i huset, Addie, ligger och dör och sonen Cash redan snickrar envetet och noggrannt på hennes kista, där Darl sitter och drömmer och är den underlige konstnären i denna familj, där Jewel är en vilding och fadern en snusförnuftig latmask, och dottern Dewey Dell bringar tröst och korgar med matsäck.

Det finns väl en massa invändningar man kan göra om kvinnoporträtten, Dewey Dell är ju mjuk som dagg, men Addie som ligger och dör är en stark personlighet, och så den där typiskt sydstatsreligiösa sjungande malande människan, Cora, som alltid säger nåt om Gud och hans vägar. "The Lord giveth and the Lord taketh away". Javars.

På ett sätt har Faulkner gjort det lätt för sig. Romanen är skriven som flätade röster, inifrån varje jagperson. Faulkner är dem alla, går in i dem alla, med vars och ens språk. Och det är mycket sydstatsvändningar som det tar ett tag att förstå (jag undrar hur de gjorde med den svenska översättningen som jag inte läst). Deras inre röster är individuella, men stämda under trycket av det stora ackordet, döden, fattigdomen, familjen, ovädret. Med gudagåvan (från Joyce) stream-of-consciusness flyter romanen på som ett litet drama med femtontalet röster.

Från och med nu ska jag läsa Faulkner resten av alla regnvädersdagar på jorden. Hans djup och hetta och närvaro har inte funnits i någon bok jag läst, på länge. Men jag har en riktigt bra recensionsbok under läslampan. Mer om det senare.



Faulkner med sin häst

söndag 30 juli 2017

En liten barocktrio

En stor konstruktion. En kyrka, en korsformad Linnélada. Stora ljusa fönster mot blekgrått väder utanför. En väldig relief av Tessin, där Jesus flyger upp vit som kalk och sträcker upp sina armar mot Fadern i himmelen. Kyrkan är full. Jag är en smula svettig under blusen.

När jag blundar ser jag bilder flimra förbi som i en lång bred tunnel som smalnar av mot en ljus öppning. I tunnelns mörker vimlar bilderna förbi som på en målning av yttersta domen; Tarantinos blodiga scener ur filmen från igår, folk som skjuter varann någon annanstans, en psykotisk president som uppviglar till polisvåld, flyktingar, döda och uppsvällda i en gummibåt. Barn utan föräldrar, föräldrar utan sina barn. Torra marker som brinner. Vanvettiga strider som tar fäste i kroppar och hjärnor och utspelar sig om och om igen framför våra tafatta försök att rädda och ställa tillrätta. TV-serierna som blir mer och mer våldsamma. Blod som flyter, skallar som slås sönder, barn som skriker från ett sjunkande skepp.

Men längst bort i den våldsamma tunneln, där den lilla ljusa öppningen finns, sitter två kvinnor och en man och spelar på sina instrument, en viola, en viola da gamba och en cembalo.
De spelar Buxtehude, som de gjort i 350 år.  När jag öppnar ögonen ser jag dem. Och när jag kommer ut ur kyrkan börjar det regna över den stora flocken människor, som har hört konserten. Vi är ute ur tunnelns mörker.



måndag 24 juli 2017

On the bonny, bonny banks of Loch Lomond


- Vad är det? Vad är det som händer, sa han.
Vi låg tätt intill varandra vid en strand av Storavatnet i Voss. Det var en så där allmänt halvljummen julidag som nu. Men vädret var stilla, och vi hade bara lagt oss ner för att vila. Legat hade vi gjort förr. Men detta var något annat, som om huden mellan våra händer liksom smälte in i den andra handen, som en liten ström av luft och liv, helt givet, okontrollerbart.

Så hade varken han eller jag upplevt "hålla handen" tidigare. Det var som svaret på den där frågan: Hur passar människor ihop? Vi passade. Det var basic.

I Voss var vi på ett sommarseminarium. Vi låg rätt ljudligt gissar jag, i den uthyrda folkhögskolan. Och hudkontakten på en strand i Voss var alltid densamma. På Gotland, på Öland, i Spanien, många år senare. Vi låg efter åtta som värsta passionerade, i Granada. Det gick aldrig över. I Granada såg vi Flamenco, så bra. I Madrid såg vi konst. I Paris såg vi Sainte Chapelle, och bodde i skilda rum på hotellet för min man hade börjat snarka så ljudligt. Vi for hem med nattåg och drack whisky.

Jag kom att tänka på den där stranden i Voss idag när  Bryn Terfel sjöng Loch Lomond i radio.
"But me and my true love will never meet again, on the bonny, bonny banks of Loch Lomond".
Och sen har jag fattat att den stora skotska sjön är populär som vigselplats. Så vackert, och betydligt mindre vulgärt än Las Vegas.
Min man och jag gifte oss i en liten medeltida kyrka, Kaga, i Östergötland. Sen gick vi snabbt hem och la oss. Och - nej - det var inget uppvisningsbröllop.





tisdag 18 juli 2017

Flickan som älskade namn


Som liten flicka var jag enormt intresserad av konstiga namn. Så fort jag uppsnappade ett främmande namn, Jaconelli, Vojkovic, Lahovary, så gick jag igång. Så hette barnen i den katolska skola där jag gick några år, så det blev snart vanligt för mig. Men större namn väntade. De skulle helst innehålla orimliga mängder sch-tsky-och-orch. Den långa vintern 1953, då jag var sex år och vistades med min mamma på Turisthotellet i Grangärde var en plantskola för min nyfikenhet. Ur min synpunkt var naturen mest vanlig snö, vädret var dimmigt, men hotellet var fascinerande med alla sin höga bruna trappor, sina tunga jugendlampor – som jag aktade mig för att gå under -  verandan mot den insnöade trädgården, och tunga draperier i brunlila sammet runt de höga fönstren. Ellen Keys idéer hade inte passerat här. Det blev mitt slott och jag brydde mig inte om att önska mig något annat. 


Så – en dag: Jag gick helt enkelt fram till den långe ryske officeren med de stolta mustascherna, och tittade upp mot hela hans uniformsklädda längd och sa:

-         Vad var det nu ni hette nu igen, Herr Stephan.

-         Men, inget problem, du kan kalla mig Stephan.

-         Tack, men jag tänkte på ert andra namn.

-         Ah, min lilla vän, det är Orschky Kalinsky Licht.

-         Orskykalinski sen da?

-         Licht

-         Efter vem?

-         Efter ljuset.

-         Jamen Herr Stephan förstår nog vad jag menar, från vem fick ni det tyska ordet Licht.

-         Familjenamn ägdes inte på den tiden. Någon var hygglig nog att tillföra det där Ljuset. Ett appendix.

Så ska jag också göra, när jag får makten, tänkte jag: Tillfoga ordet Fjäll, Himmel, Rosor och Fåglar till mitt namn. Egentligen synd att man inte kan ta med allt, allt.
 
-     Men vänta – vad var det nu ni hette igen? Orrsschky – ?

-     Orschky Kalinski Licht

-     Tack för att ni ville prata med mig.


Senare samma dag när mamma och jag träffades igen sa jag att jag hade mött en underbar herre som hette Orrschkkykalin, men sen kom jag inte ihåg mer.
Mamma sa, nästa gång du råkar på honom, rabbla hans namn flera gånger när du går därifrån. Rabbla det i gångarna i hotellet. Så gör pappa när han läser manus.


Men som det slumpade sig på ett turisthotell i Grangärde på den tiden, kom jag aldrig mer att stöta samman med herr Stephan, och inte ens idag är jag helt säker på hans efternamn. Det beror nog på att jag inte följde min mammas råd att rabbla det utantill, i korridorerna, men istället fick en ny bekantskap; en dam som hette Jekaterina Dimitrajevna. Vi satt ibland bredvid varandra vid matbordet och hon berättade på ett lite malande sätt om Vitryssland. Det var alltsammans för krångligt för mig. Ofta på grund av att det tonades fram en hel del dystra ting som man bara kunde svara o och ack på --  och vilket barn kan det? Men också på grund av hennes ringa berättartalang, som gärna dröjde sig kvar vid den tidens maträtter, baler, kalescher och små roliga hästar, du förstår? Ni kalla ponnys?


Ja, sa jag. Men jag hade hört på under tilltagande uttråkning. En del människor har hela livet haft den effekten på mig. Men jag minns Licht. Honom skulle jag aldrig tröttnat på. Och inte heller sprang jag till mamma och berättade upphetsat om hon som hette Jekaterina Dimitrajevna. Minns tvärtom att det var Jekaterina som angeläget ville bli bordskamrat med min mamma. Och så sprack det sista nöjet med det projektet.

Jag har kvar en bild av mig själv, där jag sitter långt ute i snön, iklädd en funktionell teddykappa. Jag tittar otillgjort in i kameran, som hur som helst inte ser vad jag har för min. Det är min mammas avståndsporträtt av mig, det enda. Jag har å andra sidan inget av henne heller, från det besöket. Så det jämnar ut sig. Ibland är ett avståndsporträtt helt enkelt bilden av ett avstånd. 


söndag 9 juli 2017

Sommar i P 1 är som twitter

Jag borde egentligen inte bedöma det här alls, eftersom jag mer och mer sällan lyssnar på Sommar-programmen. Inte för att jag saknar nyfikenhet, men för att tiden är begränsad och hellre ägnas musiken i P 2.
Men när jag lyssnat så är det slående hur Sommar-programmen ofta artar sig till twitter i långformat: Man kastas mellan hurtfriska presentationer av familjeliv, grillkvällar, festivaler och kärlekens variabler, mellan skrytiga utrop om bedrifter och självutlämnande berättelser om livets smärtopunkter. Det är mänskligt och det är inget konstigt med det, men jag mår en liten smula illa i svackan mellan ytliga rapporter och hudlösa bekännelser.

Kanske är det just därför jag tycker att skådespelare ofta gjort särskilt bra sommarprogram. Mikael Nyqvist och Johan Rabeus, till exempel. Det kan bero på att skådespelare har en inbyggd feeling för livet som teater. Ett sommarprogram är ingen dagbok, det är också en liten show. Bodil Malmsten hade för övrigt också en känsla för det där. Och man behöver inte vara William Shakespeare för att vara medveten om sin publik. Ska jag kasta min själ för svinen, eller ska jag få dem att skratta åt det som äter min själ? Ska jag skoja och göra narr av livet i världen eller ska jag bita, ryta, blotta hela mitt hjärta?
Man kan göra allt det där - om man gör det konstnärligt. Men när twitter blir en själasörjare och Sommar i P 1 en psykisk djupdykning så ber jag om en smula distans. Jag orkar helt enkelt inte med den själsliga blottarkulturen.
Om det ska sägas djupa sanningar, så låt det bli ett verkligt drama, en historia vi skådar, inte bara en sorgsenhet som slår larm för allmänhetens snart nog döva öron.

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Macbeth, Akt V, scen 5)

lördag 1 juli 2017

Det fångna djuret och det fria väsendet



Jag har en återkommande känsla av att något vill fånga in mig. Men inte ”återkommande” som en allergi, utan snarare återupptäckt, som ett underliggande existentiellt moment. Man ser det, eller man ser det inte. Man känner av det, eller inte. Man spelar vanlig (Olle Ljungström) eller försöker vara en begriplig person för andra. Man är det inte. Sen är man det igen. Avhängigt hur mycket en annan förstår är man friare, avhängigt hur lite, är man mer bunden. Avhängigt hur mycket man kan komma undan de andras, av samhället och pengarna tillknycklade värderingar, är man fri. Avhängigt hur mycket och intensivt och öppet man ibland älskar en annan människa är man också fri.
Det är paradoxen: Det finns ingen väg ut ur fångenskap, det finns två, har alltid funnits: Att frigöra sig från världen och dess ihåliga idéer om hur här ska levas, och/eller att komma så nära en älskad människa att intimiteten betyder en frihet, en annan sorts frihet. 

Allt det andra är vad några tyska filosofer, fenomenologer, kallat Das Nicht-Sein-Sollende. Det som inte riktigt finns men som låtsas att det finns – som till exempel Donald Trump president, som till exempel köpta fruar, som till exempel klimatförnekelsen, som till exempel brevlådebolag, som till exempel allt monetärt poserande med ting – allt det som låtsas att det finns, att vi till och med ska beundra det – men det finns inte. För det har ingen existentiell halt. Därvidlag är Donald Trump som ett ödesmättat meme *): Han är presidenten som inte är och inte kan vara och inte ens kan posera som president. Han är memet för allt det slutgiltigt falska i den värld där människor köper och säljer varandra tills ingenting finns kvar i det allmänna; inte husen, inte sjukvården, inte klimatarbetet. Han är memet Kung Ingenting, det fullständigt ihåliga konsumerandets makt över människors hjärtan, sinnen och inbillningar. 


Teckning Roj Friberg

Nu vet ni vad jag menar med en del av fångenskapen: De ständigt förskjutna samhällsvärderingarna som äter upp människors själar till förmån för utförsäljningar, casinos, smickrande nätverk, ting och egendom. En värld där till och med nätverkandet – det som ändå kunde ha en chans att innebära att intresserade människor möter intressanta människor, oavsett sälj-och-köp-barheten, den är hopknycklad som en bit folie, i fickan på beräkningen; där man festar för pengarnas och kontakternas skull och tummar på sin folierade beräkning i fickan. Pengarna. Pengarna. Pengarna. Investeringen i andra människor, och deras namn. – Det är nätverket. 

Nej, jag föraktar inte affärsmän. Min ex-svåger var affärsman och en utomordentligt snäll och hederlig människa. Jag talar inte om de enskilda individer som lyckas passera ”sälj-allt-köp-allt”-mentaliteten med värdigheten i behåll. Jag talar om hela den amerikaniserade, halvkriminella eller helkriminella mentalitet som äter omkring sig i alla moderna samhällen, som äter sig in i och suger ut så mycket de kan av de samhällsfunktioner vi människor byggt upp i århundraden efter demokratins och den sociala demokratins genombrott. Tanterna och farbröderna i mitt kvarter, med sina tuffa arbetsliv, och sina små lägenheter i allmännyttan. Deras arv är uppköpt nu. Det som generationer av svenskar betalat skatt för; konsten att bygga ett för alla fungerande samhälle, det har sålts ut. De billigt uppköpta sjukhusen, de hafsigt styrda privatiserade skolorna, den ansvarslösat hanterade kollektivtrafiken, tågens degeneration, här och i England, de stora svindlerierna mellan banker och företag, de eviga försöken att undkomma rättmätig skatt, samtidigt som våra, allmännyttans hus, blev uppköpta och invaderade av fixartyper som skrapar runt med slipmaskiner efter bostadskarriär-miljoner. Allt detta är materiella fenomen som genomsyrar ett samhälle, även om vi tittar bort. Marx hade rätt därvidlag. Den materiella grunden och hur den sköts av regeringar och statsinstanser är avgörande för klimatet i ett samhälle. Människor blir som sina förebilder. Här är det en fuskare i limousin. I Italien Berlusconi. I USA är det Donald Trump, en skrävlare och fixare och folkföraktare, som snart kommer att blåsas ur, som en ballong.
Blåsa upp, blåsas ut. Blåsa upp, blåsas ut. Det är den vanliga kurvan för börsen, ägandet, och dess hantlangare. Det är deras fångenskap. Men vi låtsas som att det är fint, det är tjusigt, korkade rika män som presidenter, det kan väl gå an?

Jag har en väninna vars lilla barnbarn, en pojke på elva år sa: De sämsta vinner alltid. 
Ja, för de har inga etiska regler, ingen inre hållning som förbjuder dem att göra precis vad som helst; ljuga, stjäla, fuska, fixa, köpa kvinnor och spela fina i sin armani, sina inbillade rättigheter. Så - ja, de sämsta vinner alltid.
Därav vår fångenskap. Den allmänna. Den att massor av människor idag reser med tunnelbana och buss och bil till sina jobb, och måste låtsas bort att det varje dag tas något ifrån dem. Brexit i England kommer att innebära en enorm förslumning av de sociala stöden, boendet, sjukvården, public schools. Det nuvarande europeiska samhället är ett nätverk, inte sällan ett gott. Men Theresa May och hennes överklass-illusonister klarar sig med en Brexit, så då får alla de andra, fattigare, klara det också. ”There is no such thing as society”.
Om man lever i ett samhälle som alltfler anser inte finns, så finns det inte. Det är en del av vår allmänna fångenskap i språkets memen. Någonting är sagt om oss och våra liv som inte är sant, men det är de som har skaffat sig makt över egendom och politik som säger det. Vi är de fångna. Därför – alltid använda språket, alltid kasta det tillbaka: För det sanna språket har en annan passion än det ljugna.
(Tysk filosofi igen:Das Nicht-Sein-Sollende , det som inte skulle finnas – påtvingar oss en påminnelse om det undertryckta, det mer verkliga, det autentiska, också det vi en gång kallade ideal).

Så, den ena fångenskapen är social, den är att vara fånge i tidsandan. Att behöva se Donald Trump passera genom nyhetsflödet varje dag. Och bakom det allt det mycket värre. Det som de 50 % kriminella kapitalister och de kanske 50% halvkriminella rövslickare, har skapat. En värld av posörer, flotta middagar, att sko sig på andras boenden och läkarvård och mediciner, när natten kommer köpa en escortgirl.  Åka hem i en limou. Livet, liksom.
Men Livet Är Inte Das Nicht-Sein-Sollende.
Så det är den ena fångenskapen. Samhället som det blev, fixartypernas show.
Den andra är mer evig: Fångenskapen är inte helt fången. Den har en längtan, en riktning. Den vill inte bli bunden av det som känns för litet och trångt, andras projektioner, egna rädslor. Men de egna rädslorna kan också antyda en väg ut. "Darum liegt im Tun des Nicht-sein-Sollende eine besondere Faszination: sie kehrt das Sein hervor, das Sein, das sein soll" (Gerd Brandt) . Det som inte borde vara har en ton av fascination; det vrider fram det som borde vara, det verkliga varandet.




Så ser jag, när jag vandrar eller cyklar genom ett fjällandskap, att här-är-jag-här-vill-jag-vara. Andra upplever det på sitt lantställe, på Kreta eller i Toscana. Vi ser en värld där det goda livet är möjligt. En del av det är projektioner; allt är inte så gott där heller. En del av det är eskapism; mitt liv kommer även där att ha sina svårigheter. Men om jag kan välja, så väljer jag också en plats. Att inte kunna välja en plats är den fattiges förbannelse: Jobbets begränsingar, familj, släkt, barn. De flesta blir kvar där de föddes. De som sticker och börjar om, de beundrar vi.  Andra må drömma.
Till sist är fjällnaturen där jag vill vara, en sinnebild för det fångna djuret som söker sin värld. Att kunna sträcka ut. Att vila i tystnaden. Att mil av skogar beskyddar dina ungar. Att du kan dra iväg en hel dag utan att möta bilar, brackor eller kriminella.
Men världen är ju inte så där ren – hörs invändningen. Ja. Men världen kan bli renare i hjärtat. Och att se det vilda, det fria hjälper mig att bli starkare mot det ofria, fångna.

Jag vaknar i en oval av täcke och filt och kudde. Som om jag sovit i en livmoder. Det är varmt. Jag börjar tänka mig ut. Jag ser att den jag är alltid har varit på väg mot en flykt. Kan även ett barn veta precis vad som är åt helvete även i den närmaste miljön? Troligen. Och barnet vet att ”det är alltid de sämsta som vinner”. 
Jag ser mig själv som ung flicka. Det som märks är en livsglädje parad med melankoli. Men också en människa utan kön som återkommer när jag blir äldre. Det där att friheten och frigörelsen är viktigast. Att det fångna djuret måste ut innan det dör. Ut ur Das Nicht-sein-sollende. Och det fångna djuret är det fångna självet, det fria väsendet. På väg. Aldrig ägd, aldrig ägande. Det ligger en fasansfull ofrihet i att vara ägd, av ett företag, en chef, en familj. Miljader människor lever i den. Det ligger också en äcklig ofrihet i att äga; att vara kedjad vid sitt ägande, som de rika vid sina hus, klubbar och golfbanor. Där den äckliga ofriheten att äga, krockar med förtvivlan hos de ägda, där ligger vår tids pyrande revolter.  En del av dem delar jag med alla, somliga bara med mig själv.
Vad var det nu vi skulle göra här, i denna hemska tid?

(Fortsättning följer). 



Etsning: Per Kirkeby


*) Meme:
Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes in that they self-replicate, mutate, and respond to selective pressures.

onsdag 21 juni 2017

søstrene faller

 

Begynnelsen faller, dagen, natten faller: mødrene faller

fedrene faller, søstrene faller, brødrene faller

slutten faller, natten, dagen faller


Ulf Eriksson introducerar mig till en poet jag inte kände innan: Nils Christian Moe-Repstad. 
Läs hans, ibland lite invecklade, men klart berörande text i Vagant.


en engel kikker tilbake

for å se på fremskrittet

og når historien gjentas

er ruiner bygget opp av ruiner

og vokser mot himmelen

forførende som en varm bris fra paradiset