tisdag 6 december 2016

Stona Fitch - De illasinnade


Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör: Läst en mycket otäck bok. De illasinnade av Stona Fitch handlar om en halvlyxig affärsman som i Bryssel blir tillfångatagen av en grupp terrorister. Varför just han blir kidnappad är oklart, liksom vad slags terrorister det rör sig om. Han blir indragen i en bil och placerad i en lägenhet vars fönster är igenmurade med färg. Där inne tillbringar han 40 dagar inför ögonen på terroristernas webbkameror. Han blir torterad och utsatt för förnedring, medan nästan allt han gör läggs ut på nätet och skapar höga tittartal.
Stona Fitch är noga med att inte alltför lättvindigt förklara vare sig huvudpersonens skuld eller terroristernas identitet och mål. Det han visar är två saker; det amoraliska gluttande som vår tids nättillvaro gett upphov till (vi vet alla hur många klick de värsta bilderna genererar) - och hur en människas sinnen upprätthåller hennes hela jag. När de bryts ner eroderar människan.

Efter två tredjedelar av boken är jag beredd att ge upp min läsning, men jag uthärdar, eftersom jag litar på författarens goda vilja.
Det som rör mig är hur han beskriver sinnenas förstörelse, och därmed indirekt kroppens helighet och människans sinnlighet. Hur smaken, lukten, hörseln, synen utgör vårt jags gränser, och likaså bär vår längtan; minnen, dofter, ljud, syner. När våra sinnen attackeras tas allt ifrån oss. Så sker i den systematiska tortyren av affärsmannen Elliot Gast.
Men i De illasinnade finns också en problematisering av hur vårt sinnesdrivna jag utarmas via internet. Den kidnappade Elliot Gast skadas i sin tunga, sin näsa, sina öron och ögon, då blir allt tydligt. Men hur otydligt och svårdefinierbart skadas inte våra sinnen i den sensationalistiska internet-världen? Den värld som utgör romanens tredje axel; de konsumistiska voyeurerna, de som betittar allt, vare sig det rör sig om våldsporr, krigsscener, tortyr, eller - som här - det utdragna förloppet i ett sadistiskt tillfångatagande, tillfogande av smärta och förstörelse av organ efter organ - allt fotograferat och utlagt på nätet, som IS-videos.

Fitch vill att vi ska se hur vi använder varandra: Som underhållning, som utpressning, som makt, som likgiltig spänning. Han lyckas väva samman de två nivåerna trovärdigt och med en rytmiskt fungerande berättarteknik. Faktum är att han skriver vackert. De fruktansvärda scenerna kontrasteras av bilder från en ungdom vid en flod, där sinnligheten levde i all sin oskuld och upptäckarglädje. Eller minnet av hustruns röst, doften av gräs, ljudet av en gata om kvällen. Det är som om fasan i Elliot Gasts fångenskap till slut mynnar ut i ett kärleksbrev till kroppen och dess liv i världen, kort sagt till det naturliga liv, som finns kvar bortom både terrorismens plågor och människolivets exploatering. Elliot Gast överlever, och kommer ut igen, medan terrorpacket samlat på sig pengar med hjälp av underhållnings-tortyren. Det är en mycket svart bok. Men ljuset i den finns i paradoxen, att den vittnar om kroppens sensibilitet, som grunden i att vara en person, ett jag - den sensibilitet som så många yttre tryck kan ta ifrån en människa.




Stona Fitch är en del av ett författarjag vars siamesiska tvilling heter Rory Flynn. Han är från Cincinnati, numera boende i trakten av Boston. Boken är utgiven på Ordfront förlag, 2011.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar