fredag 30 december 2016

Ditt kylskåp är inte världens centrum - Hanne Kjöller

Hanne Kjöller gjorde i en krönika ett rasande utlägg om svenska arbetare, på grund av att hon EN gång fått hjälp med ett kylskåp av de utländska. Så självcentrerade är dagens krönikörer. Deras kylskåp är i centrum av samhällsdebatten. Från sitt kylskåp tar hon steget till underkännande av svenska arbetare och en egoistisk opportunistisk idé om att de konkurrerar med utländska arbetares "bättre attityd och större skicklighet". Inte precis den mest sofistikerade journalistik. Här kommer ett svar som åtminstone har femton års erfarenheter av byggjobb på nacken.

Ibland stod min mamma i fönstret och tittade ner på några arbetare som bytte spårvagnsräls.
- Tror minsann de maskar, sa hon.
Förmodligen en attityd hon snappat upp hos sin borgerliga väninna. Jag visste alltså redan som femåring att inte bankmän, inte lärare, inte tanten i parfymaffären, nej, just bara arbetare ”maskade”.
Precis den kälkborgerliga synen på svenska arbetare ligger som grus i dojan i Hanne Kjöllers artikel i Expressen för några dagar sen. Hon har anekdoter att berätta; och ett exempel på svenska flyttjobbares värdelöshet. Mot dem ställer hon andra exempel, arbetare från andra länder, vars hela attityd är så lösningsorienterad och rask.
Javisst, gärna fri och duglig arbetskraft från alla länder. Jag är enig. Men sen kommer vi till Kjöllers käpphäst: Att svenska arbetare är bortskämda av facket. Utländska arbetare är – underförstått – så bra just för att de slipper tjafset om arbetares rättigheter, som LO står för.

När en krönikör tillåter sig en så anekdotisk samhällsbeskrivning, och ser facket som det ondas rot, vill jag kontra med en annan berättelse. I elva år bodde jag i ett renoveringshus. Tre olika entreprenörer och deras utländska rörmokare, snickare, takläggare, m.fl. rotade runt i huset. Grupper och arbetslag jobbade långt fram på kvällen, sov i små utrymmen i huset, vind, källare utan fönster, sex eller fem arbetare ihop.
Under den tid som arbetet pågick var det sju översvämningar. När vi trodde det var klart, visade det sig att golv var fel lagda, rör med fel vinkling hittades, ett tak föll ner, tre stora altaner var felgjorda och läckte in i huset. Ännu tio år efter detta jobbar huset med renoveringar av illa utförda arbeten.

Det finns säkert en del förnuft som gått förlorat i det ”överjästa fackliga medvetandet”, som Hanne Kjöller kallar det. Men alternativet?
De utländska arbetarna fick leva ungefär som på artonhundratalet, saknade tillräcklig sanitär grundnivå och reglerad arbetstid. Pressades ofta att göra saker de inte kunde. Jag ringde till byggfacket. De kände till problematiken, men kunde inget göra. Varför, frågade jag, för att ingen av dessa arbetare är ansluten till Byggnads? Ja. Men också därför att de entreprenörer som anställt dem inte var medlemmar i Sveriges Byggbransch. Det fanns ingen juridiskt fungerande motpart att ta diskussionen med.

Det finns ”oortodoxa lösningar” som funkar, och de finns andra som innebär åratal av kaos. I det här huset gjorde entreprenörerna sig feta på arbetare som fria från ”tjafset från LO” kunde hugga i med lite vadsomhelst, och få lite vadsomhelst i lön. Den erfarenheten tar jag med mig till stöd för fackliga rättigheter, trygghet, regler, arbetarskydd, allt det som Byggnads står för. De har, och vill ha mer, solidaritet även med utländska arbetare, och deras rättigheter, och inte – som Hanne Kjöller tror - konkurrera surt om ”hantverkskunnighet”. Fackets överblick behövs, inte fackets fientlighet. Däremot har alla något att vinna på att den och de som bygger vet vad de gör, vad de har för kontrakt, och vilket århundrade vi lever i. Artonhundratalet – not.



Länk till Hanne Kjöllers krönika  


PS: För övrigt fick jag själv ett nytt kylskåp i höstas. Det baxades in av en svensk och en utländsk arbetare. Det drogs över min heltäckande hallmatta, relativt ny sådan, som sen blev bubblig och bucklig på flera ställen. Ska jag blanda in LO och hela världen i detta, vad tycker ni?

De på bilden har inget med mig att göra, inte heller med Hanne Kjöller.

tisdag 27 december 2016

Farväl till min far

"Stoisk hade han varit. Ogenomtränglig men solvarm, som bärnsten. Spelade upp en av sina många glansroller: den tjusige och berömde patienten. Den som inte klagade utan roade alla. Tillförde plusfaktorn mitt i minuseländet. Well done! Men nu fanns det inga roller mer."

I det nya numret av nättidskriften Evngelium finns en lång text om mitt avsked till min pappa. Den handlar säkert om mer än det personliga. Om kärlek som inte dör. Om en faders betydelse. Om att bli sedd och att bli befriad.

Hela tidskriften är ägnad Pappan, fäder, Fader Vår. De frånvarande fäderna och de närvarande, de bibliska och de mindre heliga. Den handlar om mer ändå, men det får ni läsa om i Tidskriften, som jag länkar till här.

 























 
Ännu ett kort klipp ur texten:

På natten samma dag hon lämnat honom har hon svårt att sova. Med ens vet hon att hon måste gå tillbaka till honom redan nästa dag. Sedan slumrar hon till och drömmer att pappan reser bort, obunden av dem alla. De tar avsked, utan oro eller skuld, utan familjärt sentiment. Hon önskar honom det han önskar sig själv och får detsamma tillbaka. Det är den enda sorts välsignelse de har bruk för.
Vad handlar drömmen om? Om ett slut som passar honom:
Han sitter av nu. Hästarna får gå som de vill. Tömmarna håller han ännu i sitt gamla järngrepp. Men betslet faller till marken. Han märker det inte. Han ser hästarna röra sig som i musik. Väldiga betesmarker: Hebriderna, Gotland, Island. Där betet slutar är havet. Vitt skum mot klipporna. Måsar under hans fötter. Det stänker i ögonen. Han blir salt i ansiktet. Snart är han uttorkad. Helt och hållet salt. Luften är full av små askflagor. Ur en sårig spricka väller lavan fram i pulserande stötar. Det ångar om den nya, svarta ön som reser sig ur havet. Surtsey. Bolmar, glöder, fräser. Han har kommit i tid för att se det.


(Texten publicerades första gången i OTTAR 1994)

söndag 25 december 2016

Malte Persson - Den nya Tomten


Max Ernst

Malte Persson - en begåvad yngling och författare som ni säkert hört talas om, har skrivit om Rydbergs Tomten, för vår tid. Bortsett från några ord här och var som jag nog måste diskutera med honom om, angående rytmen, så är det en både rolig och sann dikt. På rim.
Här den första och sista versen, resten får ni leta själva, här i Jönköpingsposten.

Midvinternatten är inte så kall,                                     
tack vare växthuseffekten.
Staden har somnat i alla fall,
offer för julklappsjäkten.
Månen lyser blek och dan;
liksom en efterlyst följd av Span
flyr den bort över taken.
Tomten finns och är vaken.

Månen däruppe, en fattig sten,
vandrar på brottets bana,     
ty den har stulit av solens sken;
stöldgodsets glans kan man ana.
Jorden är sliten och solen långt bort,
snön duger inte till vintersport,
marken är nästan naken.
Tomten är ännu vaken.

måndag 19 december 2016

Samvetet är en bucklig sak - om tiggeri

I helt vardagliga sammanhang, utanför de etiska kretsar där professorer håller till med sina långrandiga resonemang, brukar man säga att människan ska följa sitt samvete. En schysst människa följer sitt samvete: Lurar inte andra, bedrar och ljuger inte till skada för andra, stjäl inte, och är inte likgiltig för sina medmänniskors lidanden.

Man talar om "samvetsfrågor" i förhållande till avtal och regler, men också i förhållande till skatter och avgifter, och till så direkta problem som vad gamla människor får för mat, och vad de tiggande romerna ska få.
Jag är rätt säker på att t.ex. Ann Heberlein - numera benämnd högerkristen, som om det ens finns - anser att hon följer sitt samvete till punkt och pricka. Hennes övertygelser verkar alltid så bastanta, och i diskussionen om tiggeriet körde hon bastant på med sin åsikt om att inte ge till tiggare, varvid hennes motståndare knappt fick en syl i vädret. (Opinion live).

I min allmänna erfarenhet av människor är det nästan alltid de som har något lurt för sig, visavi samvetet, som backar upp sig själva bastant med små och stora ursäkter inför vad som objektivt sett ser ut som snålhet och egoism. Det går nämligen att övertala samvetet. Egennyttan övertrumfar ofta samvetet när det gäller att göra förtjänst på andra; via utlokaliserade låglönejobb, barnarbete, fiffel med arv, fiffel med företag, fiffel med skatt, fiffel med bidrag också, för den delen.

Värst borde kanske samvetet må om man gjort saker som direkt skadar andra människor, individer eller grupper. Men se nix - även där kan den fiffiga människan hitta på vackra förklaringar till sitt handlande. "Vi tyckte det blev bäst så". "De är inte som vi". Det blev bäst att vi skodde oss på andra, och nollade dem som inte är som vi: judar, romer, konstnärer, invandrare, tiggare.

Samhället kan också sägas ha en kollektiv etik, som vi väljer att följa eller ej. Vi kan lämna våldsbrott därhän tills vidare. Men ett samhälle som Sverige skulle aldrig tagit fart och blivit vad det är utan den gemensamma bördan av arbete och skatter. För att det ska fungera i fortsättningen behövs den sortens kollektiva samvete som byggde folkhemmet. Att man inte undandrar sig det allmänna, inte samlar kapital på gömda konton långt utanför landet (Panamapapers), inte skor sig orättmätigt på bostadssituationen, inte skapar orättvisa genom att mygla in sina bekanta överallt (Riksrevisionen), inte skor sig på vården och skattebetalarna, men själv drar sig undan med konstruerade lågskatte-upplägg. (Privatiserad sjukvård).

Ett samhälle fungerar om det finns ett kollektivt samvete som är inbyggt i medborgarna. I psykologin talar man om överjaget som en reglerande funktion. Mer allmänt kan man tala om samhällsandan, och den har naturligtvis sina företrädare bland alla auktoriteter, från lärare, till arbetsgivare, till politiker. Det är när de senare börjar svaja som allt börjar svaja. En lärare i en skola som gör miljonvinster och delar ut överbetyg kan knappast ha "rent samvete". En arbetsgivare som låter folk komma och gå i sina jobb, utifrån sitt eget behov för dagen, kan knappast kallas ansvarsfull. Ett sjukhus som lever högt på skattepengar men inte skattar mer än en taxichaffis i Sverige, är uppenbart inte intresserat av att spela "med gott samvete".

Gangsterismen brer ut sig. Pengarna blir viktigare än samvetet. En etikprofessor står och tjafsar om hur hon "känner sig" när hon ska ge pengar till en tiggare. Hon passar också på att förlöjliga de som ger. Den som ger måste ju vara en underlägsen och löjlig person, eftersom Ann Heberleins bastanta självöverskattning vill ha det så. Precis som när hon gjorde narr av tjocka människor på en Finlandsbåt. Som om hon aldrig skulle kunna bli tjock själv. 
En statsminister börjar prata om att det är svårt för oss att se tiggare på gatorna. Högern vill självklart ha tiggeriförbud. Deras samveten sträcker sig aldrig längre än till den egna täppan och barnen som de klämmer in överallt oavsett om de är begåvade eller ej. Men när en socialdemokratisk statsminister börjar svaja på målet: "Det är bättre att hjälpa dem på plats" (en mening kopierad från SD) - och "jag ger aldrig" - "men jag säger inte att det är fel att göra det" då godkänner han bristen på medkänsla.

Fan vet om inte romerna fick en sämre vecka efter detta. Därför att samvetet är en mjukvara: Samhällsandan, tidsandan, våra "förebilder" och - nota bene - pengarna, har alltid kunnat pressa samvetet lite hit och dit. Därför behövs det människor som står fast. Många gör det. Påven Franciskus till exempel. Men en av de som i Sverige skrev bäst om saken är Hynek Pallas, klart, kunnigt och samvetsömt.  Tänk  - jag visste inte att facebook kunde användas till något så bra.


onsdag 14 december 2016

Konstiga grejer

Idag var staden som en comic strip. Jag hamnade i små klungor av människor som verkade ha centrifugerats ut från något centrum, åt alla håll, och nu var lite förvirrade.
En dam med en gammaldags hatt tittade ganska frågande på mig vid busshållplatsen. Som om jag inte skulle gilla hennes hatt. Jag - som bara gillar knasiga hattar. En ung flicka på femton gick förbi så snabbt och spikrakt som om hon varit tecknad. Hennes kappa var konformad. Med sig drog hon en hund klädd i fodrad rock. Den var korvformad. En tax. En pojke i sextonårsåldern pratade oupphörligt om vad man skulle äta för att träna. Hans två kompisar blev ganska överkörda.

En man steg på bussen före mig och såg ut att ha kommit direkt från Oklahoma. Han hade den sortens vitmjölkiga aningen fräkniga hud och lätt rosa hår som förekommer där. Samt för tunna kläder.
När jag skulle korsa gatan gick jag rätt emot en kvinna vars bestämda steg ackompanjerades av en näsa och en mun som såg ut att vara skurna i plåt. En annan kvinna klackade målmedvetet iväg mot S:t Eriksplan, förmodligen utan att veta var denna målmedvetenhet skulle ta henne. Ty så brukar det vara.

Jag besökte en bank. Den unge mannen på banken var normal. Han var charmerande. Jag var charmerande. Väl ute på Odenplan hasade vi lite äldre från det ena gruskornet till det andra för att få fäste i ishalkan. Alla blev därför mycket bestämda i sina åtaganden på gatorna. Några kloka hade stavar med sig. Andra hade broddar. Jag blev rekommenderad broddar av en dam som alls inte ville klaga. Man vill ju inte klaga på vädret en sån här dag, sa hon. I övermorgon då, tänkte jag. Och igår, när jag med nöd och näppe hasade iväg för att handla och svor hela vägen över moderaterna som styr den här stan, som inte grusar åt oss som går här, men anser att vi ska subventionera de rikas verandor i Danderyd. Det var när jag diskuterade detta vid ett övergångsställe med en annan dam som jag fick rådet om broddar. Javisst, folk ska köpa broddar och de rika ska ha en del av vår skatt till sina renoveringar. Men ploga och sanda min gata, för helvete. Sen kan vi snacka broddar. Eller så här - ni kan ta broddarna, vi slipper betala för era verandor. Okej?

Tillbaka till idag: Det var sol. Alltså inte den där lilla tofsen gult bakom ett blekt dis som vi vant oss vid, utan en klotrund sol, en alldeles perfekt sol. Den gamla höstvassen lyste ljust orange. Snön låg under träden och isen låg i viken. Och vid nästa busshållplats denna dag mötte jag Med Reventberg. Äntligen en mänska. Inga konstigheter där. Hon är från Göteborg.


tisdag 6 december 2016

Stona Fitch - De illasinnade


Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör: Läst en mycket otäck bok. De illasinnade av Stona Fitch handlar om en halvlyxig affärsman som i Bryssel blir tillfångatagen av en grupp terrorister. Varför just han blir kidnappad är oklart, liksom vad slags terrorister det rör sig om. Han blir indragen i en bil och placerad i en lägenhet vars fönster är igenmurade med färg. Där inne tillbringar han 40 dagar inför ögonen på terroristernas webbkameror. Han blir torterad och utsatt för förnedring, medan nästan allt han gör läggs ut på nätet och skapar höga tittartal.
Stona Fitch är noga med att inte alltför lättvindigt förklara vare sig huvudpersonens skuld eller terroristernas identitet och mål. Det han visar är två saker; det amoraliska gluttande som vår tids nättillvaro gett upphov till (vi vet alla hur många klick de värsta bilderna genererar) - och hur en människas sinnen upprätthåller hennes hela jag. När de bryts ner eroderar människan.

Efter två tredjedelar av boken är jag beredd att ge upp min läsning, men jag uthärdar, eftersom jag litar på författarens goda vilja.
Det som rör mig är hur han beskriver sinnenas förstörelse, och därmed indirekt kroppens helighet och människans sinnlighet. Hur smaken, lukten, hörseln, synen utgör vårt jags gränser, och likaså bär vår längtan; minnen, dofter, ljud, syner. När våra sinnen attackeras tas allt ifrån oss. Så sker i den systematiska tortyren av affärsmannen Elliot Gast.
Men i De illasinnade finns också en problematisering av hur vårt sinnesdrivna jag utarmas via internet. Den kidnappade Elliot Gast skadas i sin tunga, sin näsa, sina öron och ögon, då blir allt tydligt. Men hur otydligt och svårdefinierbart skadas inte våra sinnen i den sensationalistiska internet-världen? Den värld som utgör romanens tredje axel; de konsumistiska voyeurerna, de som betittar allt, vare sig det rör sig om våldsporr, krigsscener, tortyr, eller - som här - det utdragna förloppet i ett sadistiskt tillfångatagande, tillfogande av smärta och förstörelse av organ efter organ - allt fotograferat och utlagt på nätet, som IS-videos.

Fitch vill att vi ska se hur vi använder varandra: Som underhållning, som utpressning, som makt, som likgiltig spänning. Han lyckas väva samman de två nivåerna trovärdigt och med en rytmiskt fungerande berättarteknik. Faktum är att han skriver vackert. De fruktansvärda scenerna kontrasteras av bilder från en ungdom vid en flod, där sinnligheten levde i all sin oskuld och upptäckarglädje. Eller minnet av hustruns röst, doften av gräs, ljudet av en gata om kvällen. Det är som om fasan i Elliot Gasts fångenskap till slut mynnar ut i ett kärleksbrev till kroppen och dess liv i världen, kort sagt till det naturliga liv, som finns kvar bortom både terrorismens plågor och människolivets exploatering. Elliot Gast överlever, och kommer ut igen, medan terrorpacket samlat på sig pengar med hjälp av underhållnings-tortyren. Det är en mycket svart bok. Men ljuset i den finns i paradoxen, att den vittnar om kroppens sensibilitet, som grunden i att vara en person, ett jag - den sensibilitet som så många yttre tryck kan ta ifrån en människa.




Stona Fitch är en del av ett författarjag vars siamesiska tvilling heter Rory Flynn. Han är från Cincinnati, numera boende i trakten av Boston. Boken är utgiven på Ordfront förlag, 2011.

fredag 2 december 2016

Sådan glädje också finns

Vivaldi, som jag aldrig hört honom spelas tidigare. Ljuvligt lätt, rytmiskt och frejdigt. Inget sötmeri.