"Han är så peko", sa min ungdomsvän. Och hade kanske rätt att säga det, eftersom han stammar ur delvis samma judiska kultur som Leonard Cohen. Med det menade han inte, vilket jag lätt kunde höra, att han föraktade Cohen, utan bara att påminna mig - gammal Cohenfan - om hans mindre coola sidor; det där att han kan vara en smula svulstig - med sina avalanches, som han "stepped into" och sin image av oåtkomlig poet i sitt torn:
There were lots of invitations
And I know you sent me some
But I was waiting
For the miracle, for the miracle to come,
En av de låtar som jag för övrigt älskar allra mest. Därför att den svär sig fri från plikter och påbud och med stora varma, nästan sakrala, kliv ger oss en stegrad ballad om passion, om längtan efter det en gång upplevda mysteriet, om en kärlek som alltid finns, på trots av ett avstånd. På trots av den torra skapande nödvändigheten.
När jag flyttade från Linköping, där jag bott i tolv år, tillbaka till Stockholm, var det första jag gjorde att gå på en Cohen-konsert. Som att rycka något tillbaka ur min ungdom. Detta var 88, och första gången jag hörde Cohen måste ha varit 68, då jag och min sambo fick hans första LP i present av en vän.
1988 i Stockholms konserthus var Leonard Cohen i utmärkt form. Han hade ju alltid den fördelen, framför t.ex. Dylan, att han egentligen aldrig gjorde några dåliga konserter. Han var så ut i fingerspetsarna yrkesman, elegant, disciplinerad. Det var en vidunderlig konsert; med Take this waltz, If it be your will, Tower of song, Dance me to the end of love, och Stranger song.
I told you when I came I was a stranger
I told you when I came I was a stranger
Och:
It´s you my love, you who are the stranger.
Hans sånger är både storartade och elementära; om man med elementa menar sex och religion, längtan och askes, en vilja till godhet och ett obändigt behov att vara fri. Som i Bird on the wire (en av hans sämre sånger). Att han dessutom kom ut med ett nytt album på högsta nivå, strax innan han dog, är som en del av hans mystiska tumme med ödet.
Och även nu - när jag är för gammal för att ha idoler, har Cohen en utvald plats i mitt hjärta och mitt musiska liv. Många av hans sånger tycks beskriva exakt min egen position i perioder av passionerad kärlek, eller ensamhet, eller frihetsdrift, eller dagar på en grekisk ö, eller ödmjukheten inför något större än man själv.
If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well
Så jag tänker med ömhet på vad en musiker kan betyda, en ensam och kompad artist, som med sin djupa röst har sjungit för oss i åratal om mänskliga ting och drömmar, om hjärta och smärta och tvivel och självironi. En onyttig sate. Som dog ett par dagar innan en nyttig jävla idiot som Trump blev vald till president i USA.
Så - låt oss minnas The miracle to come. Vi lär behöva det.
Lysande text (som jag min opassionerade torris) upptäckte alldeles för sent.
SvaraRaderaMärkligt nog har Cohens patos aldrig stört mig. Och jag är heller inte säker på att metaforerna verkligen är så svulstiga. Ska man jämföra honom - eller rättare: hans bildspråk - med en författare fick det bli Graham Greene. Båda går, åtminstone skenbart, ganska långt i en viss riktning (manlig förtvivlan, mystiskt-religiösa symboler, ensamheten som är ett monumentalt torn och kärleken the only salvation). Men samtidigt balanseras detta av en faktiskt ganska subtil humor som får patosets dimslöjor att sväva upp och bort, likt rökringar eller såpbubblor, istället för att kväva lyssnaren/läsaren. Min favoritrad hos Cohen var alltid: "We met when were almost young".
Jag minns att min pappa hade den där plattan med "Bird on a Wire" och spelade den för mig när jag mycket ung, men att den det spår som berörde mig mest var den där partisanballaden: "Oh, the wind, the wind is blowing, through the graves the wind is blowing, freedom soon will come..."
Många år senare, sommaren 2012, hörde jag det kanadensiska bandet Other Lives spela en cover på den under en festival i Katowice (Oberschlesien). I den omgivningen fick låten en märklig laddning, men alla i publiken var födda på 90-talet och jag tror att jag var den ende som kände igen och förstod.
En annan väldigt fin cover är denna:
https://www.youtube.com/watch?v=NwIZdh6MqIo
Roligt att höra från dig, som alltid. Lysande text är väl att ta i ;) Jag skrev den med mycket lätt hand och rakt ur skallen.
SvaraRaderaMen ändå. Det man sätter pris på får ju en plats av ljus.
Vet inte om jag håller med dig om Cohen och Greene. Jag är en sån som en period läste absolut allt av Graham Greene, och är det någonting den mannen lyckas med är det ju att ha en viss cool distans till sina djupa, känslosamma gestalter; alltså inte hans distans, men språkets. The heart of the matter är en av världens bästa romaner, och bara en fjollig tidsanda gjorde det omöjligt för Greene att få Nobelpriset. En av de bästa noveller jag läst är också hans "Cheap in August". En enorm, lätt humoristisk, melankolisk, tolerant människokärlek.
Med Cohen har jag också en lång rad favoriter, precis som du. Men jag tycker nog att han - i motsats till Greene som alltid integrerar hela paketet - snarare pendlar mellan lite peko patos, och en lätthet, en varm mänsklig ton. Ja, om detta skulle vi kunna orda rätt länge. Nu ska jag slå upp paketet/länken du skickade.
JA! För tusan - Nick Cave kan göra Cohen som om det var helt hans eget.
Radera