söndag 30 oktober 2016

Bokskogen

Vi går igenom bokskogen, C och jag. Vänder oss från det ljusgrå vattnet och står under Mose brinnande bok. Den är gul-röd-gyllene och så rik på färg att jag inte vet om jag någonsin sett den på det humöret. Den dignar av skönhet. Och - som alla vet - så beror höstens färger på en mängd olika förutsättningar; graden av sol och fuktighet under sommaren, jordmånen, blåsten. Detta bokträd har fått rätt villkor.

Här har jag gått så många gånger med olika människor, men också efter skilsmässor. Hur såg bokskogen ut efter min mans död? Med sina höga pelare, som elefantsnablar riktade mot himlen till en trumpetstöt av sorgsna löv. Gick jag här och grät en smula? Strosade vi här L och jag, och mina vänner S och E. Gick jag här med min danske käresta, och efter att det var slut? Hur många träd har hållit om mitt liv med sitt överseende: All things must pass.

Med min man hade jag en trädgård. Den återkommer i mina drömmar, där också han är levande. Den får mig alltid att tänka Karen Blixenskt: "I once had a garden in Linköping, close to the cathedral". Inte alls så exotiskt som "I once had a farm in Africa, at the foot of the Ngong hills", men länge sen och långt borta. I den trädgården växte en enorm bok, ett gammalt vårdträd som skjutit i höjden och med sin kraftiga stam behärskade utsikten från vårt köksfönster. Samt behärskade oss om höstarna i det tålamodsprövande krattandet av boklöv, hala och glatta. Men den var livskraftig. Liksom vår kärlek var det då.

Nu hör jag till min förfäran att bokträden i Skåne blir anfrätta av en sjukdom: Någon form av svamp eller infektioner som boken inte har något genetiskt skydd mot, och som stör dess immunförsvar. Sjukdomen kommer från importerade växter: Såna som vi ser i trädgårds-inredningsprogrammen: Exotiska eller icke - men växter från andra delar av världen kan sprida smittor både till almar, bokträd, askar och kastanjer. Så blev kastanjerna i USA nästan utrotade ur biotopen. Så är också mitt gamla älsklingsträd asken alltmer hotad.

Och som vanligt: Konsumismen, även av plantor, allt det där vi gör oss flotta med, allt utanverk, från växter, till bilar, till eviga renoveringar, förstör vår miljö. Det är också därför Sverige, trots miljömedvetenheten, har ett av Europas högsta utsläpp av koldioxid. Det beror till största delen på den konsumistiska livsstilen. So - listen, kiddos: Höstens askar och bokträd är inte enbart vackra, de är vårt samvete.




Här kan ni läsa vad en av Sveriges främsta skogsforskare Johanna Witzell berättar om bok, alm och ask.

onsdag 26 oktober 2016

Höstlig frid

"I haven´t been this happy, since the end of world war two", sjunger Leonard Cohen på sitt lätt överdrivna men självironiska sätt.
Och jag: Har inte på länge varit så tillfreds som idag. Äntligen öppnade sig himlen. Äntligen var jag fri igen, och kunde ströva som jag ville. Äntligen var de självpåtagna plikterna färdiggjorda, för en tid. Äntligen en kväll utan pliktläsning, utan twitter, utan det ena och det andra.

Det finns filosofer, inte minst de med österländsk bakgrund, som menar att den tid i livet där jag befinner mig "normalt" sett är en tid av tillbakadragande. Man har inte längre lust att käppas med andra, icke närbesläktade människor. Man föredrar frid och ett visst avstånd till vad det nu är som det käppas om.

Idag var jag långt borta från allt det. Ett svagt solljus spred sin öppning över lugna vatten. Grått och silkigt, och trädens färger dimmiga av fukt. Vassarna svagt kopparröda, vajande. En senkommen trana flög förbi. Friden infann sig nästan genast - till min förvåning. Så var jag då hemma i mig själv igen.

Betraktat som erfarenhetsmaterial är det alltid intressant att lite grann förstå hur enormt mycket "inne i allting" andra människor är, med jobb, karriärer, barn, släkt, inhandling, banklån, seminarier, med mera. Och de andra, med sina långtradare, sina byggjobb, sitt ansvarsfulla vårdande av sjuk medmänniska. Och att mitt troligen största privilegium i livet har varit en viss nomadisk frihet, som jag sätter mycket högt, och att jag - med mina sannerligen ringa inkomster - ändå nästan alltid kunnat gå dit näsan pekar, dvs skrivit och arbetat bara med det som jag tyckte var mest intressant eller vackert. Frilansarens nomadiska spår och vittringar.

Nu återstår en del att göra, av plikt en del, men mest ändå av lust; till mitt eget skrivande och målande. Till musiken, till vännerna. Och till de fridfulla promenaderna utmed vatten, upp på berg. Träden, jorden, vattnen, fåglarna, och de bästa vännernas ansikten. Voila! Cést la Vie.




PS: Man bör nog - som Hegel "antydde" - se sitt liv som tes-antites-syntes. Om och om igen. Annars finns alltid risken att man kör på med tesen - som på en pinne.

Men Tusen Tack för Bach igen

Lyssnat igenom en hel mängd musik efter en lång dag med möten: Joan Baez sjöng om Gud, Leonard Cohen sjöng om The Miracle to Come, Schuberts Trio Op 100 drog in mig i en lyrisk manlig rytm, och så till sist en snabb utflykt mot glädjens berg och försoningens överseende höjder. Dit är det bara, fullständigt, och hur lätt som helst att nå tillsammans med Johann Sebastian Bach.

Så här finns den - kultur och musik, det absolut vackra - som ingen fånig schism kan applicera på sin lilla idé om tillvaron. Bach slår ut den mentaliteten med en enda harmoni, med matematik som lek.





                                                               GLÄDJENS!

                                     För här kommer höjdpunkten i denna natt!


måndag 24 oktober 2016

Bunkergänget på Svenskt Näringsliv


Mycket bra debattartikel av Karin Olsson idag, om managementfilosofins klibbiga spindeltrådar över Universitet och högskolor. Jag har inget att tillägga, läs artikeln här.
Expressen, idag.





Etsning: Francisco de Goya

torsdag 13 oktober 2016

Bob Dylan - It´s allright Ma

Detta går inte att undvika en dag som denna. Min bästa väninna ringde och var så glad. Mindes en bok av Dylan som jag fått av en amerikan, och som vi läste långt innan allt det andra hände.
Här är en av hans bästa låtar i en rak inspelning.



tisdag 4 oktober 2016

Karen Armstrong tampas med religionerna

Om ni blev intresserade av Karen Armstrong, efter den korta intervjun i Babel under bokmässan, eller om ni redan var det: Här finns min artikel om hennes storverk: Våld och religion.

Eftersom artikeln nyss publicerats i mellansvenska tidningar, ger jag er bara en glimt, och en länk.

"Man kan säga att hon – i motsats till de så kallade humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framför allt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland."


Här är länken till DT.