söndag 4 september 2016

Livsfarligt liv

Samtalar med en vän som mist ett barn. Det ska jag inte ens skriva om här. Mitt förråd av rätt ord räcker inte till.
Men vännen är en vän och jag är hans vän och med vänner, samt andra pålitliga personer, kan man tala om det allra svåraste. Med samma personer kan man också bry sig om det allra svåraste. Rummet står öppet för att livet är livsfarligt.
Det är motsatsen till yta, ytlighet. Att ett rum står öppet mellan människor.
Med samma vän kan jag skratta som med få andra. Det är ofta branta rörelser mellan vemodet och skrattet, mellan livets allvar och många tings löjlighet. Detta tycker jag mycket om.

                                                                  ***

På Odenplan, som nu blivit ett renrakat futuristiskt torg väntar jag en halv timme på den buss som de miljonslafsande bolagsgubbarna "gett" oss som ersättning för två mycket bättre, rappare bussar. Medan barnfamiljer, pensionärer och jag får ta en halv timmes längre resa runt Odenplan, sitter de äckliga gubbarna i sina styrelserum, med några lika äckliga kvinns, och sorterar in sina miljonvinster på bekostnad av Stockholms stad kollektiva resenärer. Det är otroligt att så många decennier av socialdemokrati ändat med dessa miserabla privatiseringar och eländiga leasing-firmor. Keolis som driver Stockholms busstrafik är förmodligen värda en lika grundlig undersökning som Karolinska och Macchiarini-affären. Men de är så tråkiga dessa grå eminenser i sina skenbart lagenliga styrelserum. Ingen djävel vill forska i så tråkiga människor. Inte förrän de begått sitt första övertydliga misstag.

På Odenplan, som jag egentligen aldrig gillat, finns nu en enorm platta av sten, som i lyckliga stunder kan spegla ett varmt sommarljus. Där finns också några andra skapelser som inte är så mycket att orda om. Men den stora plana ytan, med en lätt sluttning ner mot Odengatan, har dragit till sig unga skejtare. Det ingår i deras livsinställning att ta sig upp på taket till cykelstallet (också det med en sluttning ner mot Odengatan) - rulla neråt i jämn takt till takets slut, och där göra en piruett (?), släppa skejtbrädan, låta den falla, låta sig själv falla ner på den. I bästa fall. Men jag såg den långa grabben som gjorde detta tre gånger och föll ner i Odenplans sten varje gång. Livsfarligt leverne. Till sist satt han med sina kompisar och masserade den tydligen mycket onda axeln. Medan jag tog min onda buss.




Bilden är hämtad från Gabrielle Roland Waldens blogg och där kan ni läsa mer om Odenplan. I bakgrunden syns cykelstallet.

Citat från Keolis websida: "Att tänka som en resenär är inte bara en slogan. Att ge våra resenärer en säker, tillförlitlig och bekväm resa är kärnan i allt vi gör." Lögn.

2 kommentarer:

  1. Lyckliga stunder på Odenplan...ja du, särskilt många är dom inte.
    Att skejtarna även använder taket till cykelgaraget visste jag inte. Har inte sett dom nu på ett tag. Tänkte ett ögonblick att staden kanske borde göra i ordning några gupp och sånt för skejtarna på Odenplan så dom slutar riva upp järngallren runt träden, fälla papperskorgar m.m. + att det ger liv åt torget. Men det kanske blir för farligt för dom fotgängare som kanske hoppas kunna röra sig på torget.

    Och om Keolis håller jag med dig fullt ut: Lögn!

    SvaraRadera
  2. Tack för medhåålet.
    Jag har egentligen stor tolerans för skejtare, bara de inte gör sig illa.
    Kom på bästa idén igår vid Odenplan: Hängväxter och träd planteras i lådor på alla de minimalistiska byggnationerna. Kan bli hur bra som helst. Ska tipsa Stadens Ovetande Mäktiga.

    SvaraRadera