lördag 16 juli 2016

Lux, calme et volupté.


 
Vet inte hur det blir med lugnet den här sommaren. Det började ju helt ljuvligt i Lappland, med ett pärlband av vackra dagar, hög blå himmel, lätta moln och en sjö som förvandlades från is till klart, blått vatten. Gräs och träd och liljorna på marken slog ut. Jag gick upp och ner i de vackra backarna, där jag gått så många år.
Och jag känner mer och mer att det är mitt andra hem på jorden. Fjällen, forsarna, det stora ljuset under sommaren. Bäckarna och stigarna genom skog och ut på myr.

Det förekom en del varma dagar, när vi ropade yippie man slipper bylta på sig, och man kunde sitta barärmad i solen. Barfota gick jag nästa alltid. Min fötter ser ut som jag föreställer mig en herdes från Kalahari. Och apropå det - så är det just nomadfolken jag associerar till i mitt leverne där uppe: Det är en lång kulturantropologi, där samerna ingår, men också tuareger, beduiner, massaier och mängder av jordens jägar-och-herdefolk.

Det är i den antropologiska sträckningen jag känner en så anakronistisk identifikation. Det finns - eller fanns - en särskild frihet i de där folkens hårda livsföring: Inga överherrar, inget nigande och bockande, men en stolt stamtradition av att klara sig själv och de sina, och gå vidare.
(Just nu läser jag för övrigt Karen Armstrongs strålande kulturhistoriska överblick över våld och religion*), från de tidiga stamsamhällena till de något senare stadsstaterna, där man omedelbart började ta kontroll över böndernas produktion, och därmed såklart samtidigt förtrycka dem.)

Herdarna i bergen, och de som jagade, hade en annan livsstil. De var de icke underkuvade. Till dem räknar jag mig, symboliskt - förstås. Deras liv var också tufft; enorma vandringar genom kyla eller hetta. Och naturligtvis kan jag inte i uthållighet mäta mig med dessa nomadiserande folkstammar. Men jag kan utveckla min styrka under liknande förhållande i skog och mark och på vatten.

Men, låt oss inte hymla om att vi i de allra flesta fall får byta ut både kamelen och hästen till en cykel, eller möjligen en kajak. Och att vi cyklar eller tar sparken till handelsboden, inte springer i timmar för att skjuta ner gnuer. Men i den sortens avbyråkratiserade livsföring finns mycket av min joi-de-vivre. När den inte enbart är lat, luxe och calme.


Bild: Picasso

Not ') Karen Armstrong, "Med Gud på vår sida", Religion och våld genom historien (Natur& Kultur)

3 kommentarer:

  1. Vackert skrivet. Blir berörd. Jag är glad att du har det där "andra hemmet på jorden". På liknande vis som jag har ön, havet och tallarna i Hälsingland. Och kajaken, och roddbåten som jag just köpt nya åror och årklykor till. Fröjd!
    För mig känns det som om det för varje år blir allt viktigare att leva nära naturen. Och ändå bor jag i Stockholms innerstad... Suck! Fast jag tycker ju om Stockholm också. Hoppas du får en fortsatt skön sommar!

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar. Ja du - om jag kunde skulle jag ta allt mitt pick och pack och flytta upp. Men som det ser ut har jag ännu en del att göra här nere.
    Och du har din ö- Tur ändå att vi också har våra närmaste naturområden. Om inte för dem, skulle jag inte stå ut. Tycker synd om folk som bara har nån liten oarksnutt att gå i.

    Men bergen, bergen och havet, där får man den större friden.

    SvaraRadera