Rusningstid

Jag reser genom stan så sällan, och det är tur, för jag står verkligen inte ut med till exempel rusningstid. Det blev en sån dag. Jag skulle hämta en vacker klänning jag hängt undan på Söder och fick offra mig för det. Tunnelbana eller buss? Jag tar alltid buss. Nu var 4:an smockfull ända ut i svansen. Jag satt tryckt mellan en kvinna och hennes I-pad, ett indiskt par, och en man med cockerspaniel. Ingen av dem var till minsta besvär. Men det är tjockt att resa till Söder klockan fem. Jag blundade och tänkte på England, som man brukar säga.

När jag tittade upp igen var det en ny man som satt mitt emot mig. Lite äldre, mycket välvårdad, med ganska stora, lite bondska händer. Han såg ut som om han vuxit upp på Västgötaslätten, fått en utbildning, och kanske hade haft en färghandel i Stockholm. Nu var han en stilfull borgerlig man, med ett lugn som oftast uppstår på landet. Jag blundade igen.

När vi äntligen krängde in på Hornsgatan och solen sken rätt in genom rutorna öppnade jag ögonen. Mannen från Västgötaslätten tittade på mig. Jag tittade bort. Men innan han steg av såg jag honom en lång stund in i ögonen. Han likaså. Jag tror det var dagens höjdpunkt på en buss.

Klänningen jag köpte i boutiquen hos den glada polska kvinnan var hellång, ovanlig och dyr. Den följer figuren och klockar sig nedtill. Den ser ut som en arketypisk klänning, modern från 1300 till nu.
Jag gick hem åt andra hållet, via Slussen, där vattnet blånade och hela staden sken som en dröm.
Tog 2:ans buss. Vid Stureplan steg ett par på med ett barn. Den unga kvinnan såg blek ut, och hade stora liksom uppuffade läppar. Jag undrade om hon inte hade varit sötare utan puffandet. Men hon verkade snäll mot sitt barn. Det är ändå huvudsaken. Samt gäspade hon stort rätt ut i bussen - helt adekvat.

Här i trakten var allt försjunket i ett blått dis. Trasten sjöng. Jag förundrades över de eviga gamla alkisarna som alltid lyckas ta promenaden till kvarterskrogen och tillbaka. I tjugo år nu. Det är ett segt släkte. Men så jobbar de ju heller inte ihjäl sig. Det är väl jobbigt nog att vara alkis, tänker jag, och tittar bort.