torsdag 31 mars 2016

Ett syriskt barn som gått igenom helvetet

Idag får vi höra om den här lille pojken, som flydde från Syrien under fruktansvärda omständigheter. Han är här nu, han är i trygghet, och han har lärt sig svenska så bra att han kunde gå i årskurs sju. Denna trettonåring är min hjälte idag. Och artikeln från Hela Hälsinglands tidningar kan ni läsa här: Hans öppna brev om krigets fasor.




















OM vi kan rädda många av dessa barn och deras familjer, hur kan vi vara annat än stolta över Sverige, och samtidigt stolta över en pojke som uttrycker sig så här, som är en hel människa, vuxnare än många andra, vuxnare än rasister: väl värd sin plats i ett Sverige som vill växa med humanismen i behåll.

Ernst Josephson - igen

Jag lade in en av mina gamla texter, från DN, på min konstblogg.
Om denna målning: Ernst Josephsons porträtt av vännen Carl Skånberg, från 1880.

En av de få konstverk - och det har inget med motivet att göra - som gett mig tårar i ögonen.
Den här hänger på Göteborgs konstmuseum.

Den andra av de mest rörande hänger på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn; det är Per Kirkebys
"Vinterbillede". Här finns en länk till artikel där den målningen nämns.
Och här är min intervju med Per Kirkeby.

Här är länken till björnstrand backwater och Skånberg/Josephson.

tisdag 22 mars 2016

Max Ernst - snäckblommor







































Mitt i terrorns dag, med rapporter från Bryssel, sitter jag och ser på den här målningen av Max Ernst. Den gör mig lugn. Det är en väl avvägd, men ändå märkligt vibrerande bild. Livet, grundformerna.
Max Ernst - som för inte så länge sen ställdes ut i Stockholm  - är en konstig målare: Han kan stelna till och bli tråkig, upprepa vissa bild-idéer tills de brinner ut: En måne över stiliserade berg, en samling höga raukar från öknen i Arizona, gestalter mitt emellan människa och förstelning. Surrealism med vackra förhinder, kan man säga.

Den här målningen är gjord 1929. Efter en kulmen som surrealistisk målare, runt 1945, blev han återigen enklare, mindre surrealistisk. Men den här bilden hör till hans tidiga franska period. Den är gjord i en förföriskt snygg kolorit som jag omedelbart drunknar i. Allting stämmer: varmt orange, olivgrönt, svart och engelskt rött. Samt de vita och blåskimrande blommorna. Han kallar dem snäckblommor. Formerna är som skal han hittat på stranden, men de är samtidigt samma former som jag ser på mina halvt utslagna anemoner, eller på den sibiriska vallmon i trädgården i Lappland, eller vallmon på Öland. Samt har jag hållit alla dessa snäckor i min hand, i Grekland, Spanien, Kroatien, och på Irland. Några ligger i mitt köksfönster for ever.

Det är detta "for ever" som är Max Ernst´s domän. Skärningen mellan levande och död, organisk och oorganisk materia. Övergångsformerna som omfattar allt liv; blommande, förstenat, mänskligt eller havslikt. Jag tror att det är den skärningslinjen som gör mig lugn. Där ligger det oändliga i sina igenkännliga former, där upprepas bladverk, blomblad, snäckformationer och trädstammar for ever. Där finns det ro i det utompersonliga.




Här är en annan text om Max Ernst, som jag skrev för Konstperspektiv i samband med utställningen 2008 på Moderna Muséet i Stockholm (Numera gratis inträde, tack vare sossarna).

torsdag 17 mars 2016

Lispector - vems barn var hon?

Jag har just skrivit färdigt en lång artikel om Clarice Lispector (ni får läsa när den publicerats), men det jag tänker mest på nu är barnet Clarice. Det outgrundliga lilla ansiktet med ögon fulla av starkt liv, som ser rätt in i något. Vad?
När jag ser det fotot tänker jag på en gammal rad, jag minns inte varifrån: Barnet som är visare än föräldrarna. I någon bestämd mening mer begåvat.

Clarice Lispector föddes i en by i Ukraina, en by där judar alltid haft det jävligt. Pogromerna fick hennes arma föräldrar att emigrera till Brasilien. Hennes mor var, enligt uppgift, en mycket skadad kvinna, våldtagen under vidriga omständigheter och sjuk i syfilis. Barnet Clarice blev alltså en unge som vaktade vid moderns säng, och försökte muntra upp henne med små charader.

Hon var bara ett år när familjen anlände till Latinamerika. De bodde först i en liten håla, men flyttade snart till Recife, en hamnstad vid Brasiliens östra udde. I hennes självbiografiska roman Nära det vilda hjärtat finns scener som berättar om en flicka i stark förbindelse med naturen. Hon softar under stjärnorna, hon dricker av havet, havet är hennes egentliga moder. Upptäckterna i naturen är närmast "det vilda hjärtat"; hon identifierar sig med djur och växter och väder.

Sen finns där en far, som i berättelsen framstår som en riktig pappa, men med dubbla bördor, fru och tre döttrar och till en början var allt fattigt. Jag undrar över hur det begåvade barnet överlever. Hur hon får med sig den stora inre rikedom som karakteriserar hennes böcker. Hur gör barn?
I hennes fall tror jag att hon tidigt lät sig adopteras av något större än familjen. Det Stora Utanför, under himmel och stjärnor, med doftande blommor och stulna rosor, träden och havet. Alltid havet. Utanför Recife är det vidöppet.

Modern dog när hon var nio år, och kanske var det lika bra så. Fadern dog när hon var sjutton, det var säkert synd. Men det hon har med sig är ändå faderns kärlek, och en stor, myllrande miljö av vackra intryck. Precis som Harry Martinsson har hon på något sätt räddat sig i Naturens famn. Så börjar hon skriva. Hon kommer aldrig mera hem igen.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Clarice Lispector på svenska:
Nära det vilda hjärtat
Familjeband
Blåsa Liv
Levande vatten
Passionen enligt G.H.
Hemlig lycka
Stjärnans ögonblick

samtliga på Tranans förlag.

lördag 12 mars 2016

Rusningstid

Jag reser genom stan så sällan, och det är tur, för jag står verkligen inte ut med till exempel rusningstid. Det blev en sån dag. Jag skulle hämta en vacker klänning jag hängt undan på Söder och fick offra mig för det. Tunnelbana eller buss? Jag tar alltid buss. Nu var 4:an smockfull ända ut i svansen. Jag satt tryckt mellan en kvinna och hennes I-pad, ett indiskt par, och en man med cockerspaniel. Ingen av dem var till minsta besvär. Men det är tjockt att resa till Söder klockan fem. Jag blundade och tänkte på England, som man brukar säga.

När jag tittade upp igen var det en ny man som satt mitt emot mig. Lite äldre, mycket välvårdad, med ganska stora, lite bondska händer. Han såg ut som om han vuxit upp på Västgötaslätten, fått en utbildning, och kanske hade haft en färghandel i Stockholm. Nu var han en stilfull borgerlig man, med ett lugn som oftast uppstår på landet. Jag blundade igen.

När vi äntligen krängde in på Hornsgatan och solen sken rätt in genom rutorna öppnade jag ögonen. Mannen från Västgötaslätten tittade på mig. Jag tittade bort. Men innan han steg av såg jag honom en lång stund in i ögonen. Han likaså. Jag tror det var dagens höjdpunkt på en buss.

Klänningen jag köpte i boutiquen hos den glada polska kvinnan var hellång, ovanlig och dyr. Den följer figuren och klockar sig nedtill. Den ser ut som en arketypisk klänning, modern från 1300 till nu.
Jag gick hem åt andra hållet, via Slussen, där vattnet blånade och hela staden sken som en dröm.
Tog 2:ans buss. Vid Stureplan steg ett par på med ett barn. Den unga kvinnan såg blek ut, och hade stora liksom uppuffade läppar. Jag undrade om hon inte hade varit sötare utan puffandet. Men hon verkade snäll mot sitt barn. Det är ändå huvudsaken. Samt gäspade hon stort rätt ut i bussen - helt adekvat.

Här i trakten var allt försjunket i ett blått dis. Trasten sjöng. Jag förundrades över de eviga gamla alkisarna som alltid lyckas ta promenaden till kvarterskrogen och tillbaka. I tjugo år nu. Det är ett segt släkte. Men så jobbar de ju heller inte ihjäl sig. Det är väl jobbigt nog att vara alkis, tänker jag, och tittar bort.


 

tisdag 8 mars 2016

Doris Lessing - for ever

Kvinnodagen, internationella. Jag bryr mig mycket lite om sånt, rent formellt, eftersom alla dagar är kvinnodagar. Men jag har all respekt för de som talar på gator och torg, mest för kvinnors löner och likaberättigande i alla sammanhang. Det är en gammal fråga, och den har fortfarande en del att åstadkomma.

För mig är och förblir Doris Lessing den verkliga modellen för kvinnlig frigörelse. Inte bara för att hon är en väldigt bra författare, inte enbart för att hon skrivit några av de bästa kvinnliga utvecklingsromanerna; romaner där kvinnors liv, samtal, bekymmer, erfarenheter, kärlekar är i centrum, men också för att hon alltid var en socialt vaken och vänskaplig människa.

Det går lätt att föreställa sig Doris i sin egen, mer socialt förankrade Bloomsburykrets, där samhällsmedvetenheten förstås var mycket mera vänster, men också mindre självupptaget  avantgardistisk. I Doris kretsar gällde det ju att kämpa mot apartheid, och mot kärnvapen. Att höja kvinnors löner, och öka deras medbestämmande. Men kvinnors kamp ingick i en större kamp, för mänskliga rättigheter, mot etablissemanget av pengar, media och annan kontroll.

Min bild av Doris är kvinnan som kämpar med sitt författarskap och ett par barn. Som sitter i möten med sina litterära och journalistiska vänner, som festar, som har en öppen dörr för middagsgäster vid ett ganska stort bord där högt och lågt, nära och långt borta, diskuteras rätt vilt.
Det är det ena.

Sen är det hennes djuplodande kärleksromaner; romaner som med en kvinna i centrum, undersöker olika kärlekar, verkligen helt olika, ofta med en rätt kritisk blick på mannen, men lika ofta med vänskaplig och/eller passionerad blick. Jag tror inte jag läst någon annan kvinnlig författare som utforskat det erotiska så genialt som Doris Lessing. Med genialt menas här helt enkelt kunnigt: Hon vet vad som händer, hon känner nyanserna, kroppens, könets, psykets, och alla förvandlingarna mellan hängivelse och avsked.

Därtill kommer att hon är med i världen. Hon reser till Afghanistan i 70-årsåldern, för att själv se vad som händer. Hon har sedan länge slutat gå i demonstrationer, men hon gör alltid sin stämma hörd. Det gör hon också när hon tycker feminismen gått för långt i en självgod och orealistiskt uppjagad kritik av mannen. För är det något Doris är så är det realist. Trots det skrev hon också ett par SF-liknande romaner, av vilka Shikasta är den mest läsvärda: Den kom ut 1980, men handlar om det som börjat ske nu, de enorma migrantströmmarna, stora omvälvningar mellan nord och syd. Inget blir sig mera likt.

Jag tänker på Shikasta som den första stora synska romanen, som oförskräckt skådar långt in i framtiden. En framtid vars apokalyps knappast går att esteticera. Det är en bok av fragment, nationernas fragment, kan man säga.
Jag tänker också på Doris när jag läser Clarice Lispector; en absolut enastående författare, men med så stort anlag för introspektion att de sociala sammanhangen aldrig syns i hennes böcker. Men dessa två, i all sin olikhet, den mer surrealistiska Clarice, och den mer realistiska, men skådande Doris, vilka krafter de hade. Vilken djup sensibilitet! Vilken oavhängighet!



söndag 6 mars 2016

Christine Ödlund på Magasin 3

Christine Ödlund, konstnär och komponist av elektronmusik, ställer ut på Magasin 3, i Frihamnen i Stockholm. Jag intervjuade och skrev om henne 2010, för Konstperspektiv. Texten finns här.
Här en länk till Magasin III. Ni har tid!


Acid Rock 2014




Vägg i utställningen. T.v. Nahuku 2016

fredag 4 mars 2016

Danmark i den gamle gode tid - Slingrer ned ad Vestergade

Dansk reggae. Sjovt. Denne lille happening er tillkommet før den tid jeg ophold mig i Danmark; tiden når radikalisme og kultur expanderade, men langsomt fick sin backlash i hovedet, av reaktionen, materialismen og fremlingshadet. Danmark skiftede sin hygge mod det ohyggelige.