fredag 30 december 2016

Ditt kylskåp är inte världens centrum - Hanne Kjöller

Hanne Kjöller gjorde i en krönika ett rasande utlägg om svenska arbetare, på grund av att hon EN gång fått hjälp med ett kylskåp av de utländska. Så självcentrerade är dagens krönikörer. Deras kylskåp är i centrum av samhällsdebatten. Från sitt kylskåp tar hon steget till underkännande av svenska arbetare och en egoistisk opportunistisk idé om att de konkurrerar med utländska arbetares "bättre attityd och större skicklighet". Inte precis den mest sofistikerade journalistik. Här kommer ett svar som åtminstone har femton års erfarenheter av byggjobb på nacken.

Ibland stod min mamma i fönstret och tittade ner på några arbetare som bytte spårvagnsräls.
- Tror minsann de maskar, sa hon.
Förmodligen en attityd hon snappat upp hos sin borgerliga väninna. Jag visste alltså redan som femåring att inte bankmän, inte lärare, inte tanten i parfymaffären, nej, just bara arbetare ”maskade”.
Precis den kälkborgerliga synen på svenska arbetare ligger som grus i dojan i Hanne Kjöllers artikel i Expressen för några dagar sen. Hon har anekdoter att berätta; och ett exempel på svenska flyttjobbares värdelöshet. Mot dem ställer hon andra exempel, arbetare från andra länder, vars hela attityd är så lösningsorienterad och rask.
Javisst, gärna fri och duglig arbetskraft från alla länder. Jag är enig. Men sen kommer vi till Kjöllers käpphäst: Att svenska arbetare är bortskämda av facket. Utländska arbetare är – underförstått – så bra just för att de slipper tjafset om arbetares rättigheter, som LO står för.

När en krönikör tillåter sig en så anekdotisk samhällsbeskrivning, och ser facket som det ondas rot, vill jag kontra med en annan berättelse. I elva år bodde jag i ett renoveringshus. Tre olika entreprenörer och deras utländska rörmokare, snickare, takläggare, m.fl. rotade runt i huset. Grupper och arbetslag jobbade långt fram på kvällen, sov i små utrymmen i huset, vind, källare utan fönster, sex eller fem arbetare ihop.
Under den tid som arbetet pågick var det sju översvämningar. När vi trodde det var klart, visade det sig att golv var fel lagda, rör med fel vinkling hittades, ett tak föll ner, tre stora altaner var felgjorda och läckte in i huset. Ännu tio år efter detta jobbar huset med renoveringar av illa utförda arbeten.

Det finns säkert en del förnuft som gått förlorat i det ”överjästa fackliga medvetandet”, som Hanne Kjöller kallar det. Men alternativet?
De utländska arbetarna fick leva ungefär som på artonhundratalet, saknade tillräcklig sanitär grundnivå och reglerad arbetstid. Pressades ofta att göra saker de inte kunde. Jag ringde till byggfacket. De kände till problematiken, men kunde inget göra. Varför, frågade jag, för att ingen av dessa arbetare är ansluten till Byggnads? Ja. Men också därför att de entreprenörer som anställt dem inte var medlemmar i Sveriges Byggbransch. Det fanns ingen juridiskt fungerande motpart att ta diskussionen med.

Det finns ”oortodoxa lösningar” som funkar, och de finns andra som innebär åratal av kaos. I det här huset gjorde entreprenörerna sig feta på arbetare som fria från ”tjafset från LO” kunde hugga i med lite vadsomhelst, och få lite vadsomhelst i lön. Den erfarenheten tar jag med mig till stöd för fackliga rättigheter, trygghet, regler, arbetarskydd, allt det som Byggnads står för. De har, och vill ha mer, solidaritet även med utländska arbetare, och deras rättigheter, och inte – som Hanne Kjöller tror - konkurrera surt om ”hantverkskunnighet”. Fackets överblick behövs, inte fackets fientlighet. Däremot har alla något att vinna på att den och de som bygger vet vad de gör, vad de har för kontrakt, och vilket århundrade vi lever i. Artonhundratalet – not.



Länk till Hanne Kjöllers krönika  


PS: För övrigt fick jag själv ett nytt kylskåp i höstas. Det baxades in av en svensk och en utländsk arbetare. Det drogs över min heltäckande hallmatta, relativt ny sådan, som sen blev bubblig och bucklig på flera ställen. Ska jag blanda in LO och hela världen i detta, vad tycker ni?

De på bilden har inget med mig att göra, inte heller med Hanne Kjöller.

tisdag 27 december 2016

Farväl till min far

"Stoisk hade han varit. Ogenomtränglig men solvarm, som bärnsten. Spelade upp en av sina många glansroller: den tjusige och berömde patienten. Den som inte klagade utan roade alla. Tillförde plusfaktorn mitt i minuseländet. Well done! Men nu fanns det inga roller mer."

I det nya numret av nättidskriften Evngelium finns en lång text om mitt avsked till min pappa. Den handlar säkert om mer än det personliga. Om kärlek som inte dör. Om en faders betydelse. Om att bli sedd och att bli befriad.

Hela tidskriften är ägnad Pappan, fäder, Fader Vår. De frånvarande fäderna och de närvarande, de bibliska och de mindre heliga. Den handlar om mer ändå, men det får ni läsa om i Tidskriften, som jag länkar till här.

 























 
Ännu ett kort klipp ur texten:

På natten samma dag hon lämnat honom har hon svårt att sova. Med ens vet hon att hon måste gå tillbaka till honom redan nästa dag. Sedan slumrar hon till och drömmer att pappan reser bort, obunden av dem alla. De tar avsked, utan oro eller skuld, utan familjärt sentiment. Hon önskar honom det han önskar sig själv och får detsamma tillbaka. Det är den enda sorts välsignelse de har bruk för.
Vad handlar drömmen om? Om ett slut som passar honom:
Han sitter av nu. Hästarna får gå som de vill. Tömmarna håller han ännu i sitt gamla järngrepp. Men betslet faller till marken. Han märker det inte. Han ser hästarna röra sig som i musik. Väldiga betesmarker: Hebriderna, Gotland, Island. Där betet slutar är havet. Vitt skum mot klipporna. Måsar under hans fötter. Det stänker i ögonen. Han blir salt i ansiktet. Snart är han uttorkad. Helt och hållet salt. Luften är full av små askflagor. Ur en sårig spricka väller lavan fram i pulserande stötar. Det ångar om den nya, svarta ön som reser sig ur havet. Surtsey. Bolmar, glöder, fräser. Han har kommit i tid för att se det.


(Texten publicerades första gången i OTTAR 1994)

söndag 25 december 2016

Malte Persson - Den nya Tomten


Max Ernst

Malte Persson - en begåvad yngling och författare som ni säkert hört talas om, har skrivit om Rydbergs Tomten, för vår tid. Bortsett från några ord här och var som jag nog måste diskutera med honom om, angående rytmen, så är det en både rolig och sann dikt. På rim.
Här den första och sista versen, resten får ni leta själva, här i Jönköpingsposten.

Midvinternatten är inte så kall,                                     
tack vare växthuseffekten.
Staden har somnat i alla fall,
offer för julklappsjäkten.
Månen lyser blek och dan;
liksom en efterlyst följd av Span
flyr den bort över taken.
Tomten finns och är vaken.

Månen däruppe, en fattig sten,
vandrar på brottets bana,     
ty den har stulit av solens sken;
stöldgodsets glans kan man ana.
Jorden är sliten och solen långt bort,
snön duger inte till vintersport,
marken är nästan naken.
Tomten är ännu vaken.

måndag 19 december 2016

Samvetet är en bucklig sak - om tiggeri

I helt vardagliga sammanhang, utanför de etiska kretsar där professorer håller till med sina långrandiga resonemang, brukar man säga att människan ska följa sitt samvete. En schysst människa följer sitt samvete: Lurar inte andra, bedrar och ljuger inte till skada för andra, stjäl inte, och är inte likgiltig för sina medmänniskors lidanden.

Man talar om "samvetsfrågor" i förhållande till avtal och regler, men också i förhållande till skatter och avgifter, och till så direkta problem som vad gamla människor får för mat, och vad de tiggande romerna ska få.
Jag är rätt säker på att t.ex. Ann Heberlein - numera benämnd högerkristen, som om det ens finns - anser att hon följer sitt samvete till punkt och pricka. Hennes övertygelser verkar alltid så bastanta, och i diskussionen om tiggeriet körde hon bastant på med sin åsikt om att inte ge till tiggare, varvid hennes motståndare knappt fick en syl i vädret. (Opinion live).

I min allmänna erfarenhet av människor är det nästan alltid de som har något lurt för sig, visavi samvetet, som backar upp sig själva bastant med små och stora ursäkter inför vad som objektivt sett ser ut som snålhet och egoism. Det går nämligen att övertala samvetet. Egennyttan övertrumfar ofta samvetet när det gäller att göra förtjänst på andra; via utlokaliserade låglönejobb, barnarbete, fiffel med arv, fiffel med företag, fiffel med skatt, fiffel med bidrag också, för den delen.

Värst borde kanske samvetet må om man gjort saker som direkt skadar andra människor, individer eller grupper. Men se nix - även där kan den fiffiga människan hitta på vackra förklaringar till sitt handlande. "Vi tyckte det blev bäst så". "De är inte som vi". Det blev bäst att vi skodde oss på andra, och nollade dem som inte är som vi: judar, romer, konstnärer, invandrare, tiggare.

Samhället kan också sägas ha en kollektiv etik, som vi väljer att följa eller ej. Vi kan lämna våldsbrott därhän tills vidare. Men ett samhälle som Sverige skulle aldrig tagit fart och blivit vad det är utan den gemensamma bördan av arbete och skatter. För att det ska fungera i fortsättningen behövs den sortens kollektiva samvete som byggde folkhemmet. Att man inte undandrar sig det allmänna, inte samlar kapital på gömda konton långt utanför landet (Panamapapers), inte skor sig orättmätigt på bostadssituationen, inte skapar orättvisa genom att mygla in sina bekanta överallt (Riksrevisionen), inte skor sig på vården och skattebetalarna, men själv drar sig undan med konstruerade lågskatte-upplägg. (Privatiserad sjukvård).

Ett samhälle fungerar om det finns ett kollektivt samvete som är inbyggt i medborgarna. I psykologin talar man om överjaget som en reglerande funktion. Mer allmänt kan man tala om samhällsandan, och den har naturligtvis sina företrädare bland alla auktoriteter, från lärare, till arbetsgivare, till politiker. Det är när de senare börjar svaja som allt börjar svaja. En lärare i en skola som gör miljonvinster och delar ut överbetyg kan knappast ha "rent samvete". En arbetsgivare som låter folk komma och gå i sina jobb, utifrån sitt eget behov för dagen, kan knappast kallas ansvarsfull. Ett sjukhus som lever högt på skattepengar men inte skattar mer än en taxichaffis i Sverige, är uppenbart inte intresserat av att spela "med gott samvete".

Gangsterismen brer ut sig. Pengarna blir viktigare än samvetet. En etikprofessor står och tjafsar om hur hon "känner sig" när hon ska ge pengar till en tiggare. Hon passar också på att förlöjliga de som ger. Den som ger måste ju vara en underlägsen och löjlig person, eftersom Ann Heberleins bastanta självöverskattning vill ha det så. Precis som när hon gjorde narr av tjocka människor på en Finlandsbåt. Som om hon aldrig skulle kunna bli tjock själv. 
En statsminister börjar prata om att det är svårt för oss att se tiggare på gatorna. Högern vill självklart ha tiggeriförbud. Deras samveten sträcker sig aldrig längre än till den egna täppan och barnen som de klämmer in överallt oavsett om de är begåvade eller ej. Men när en socialdemokratisk statsminister börjar svaja på målet: "Det är bättre att hjälpa dem på plats" (en mening kopierad från SD) - och "jag ger aldrig" - "men jag säger inte att det är fel att göra det" då godkänner han bristen på medkänsla.

Fan vet om inte romerna fick en sämre vecka efter detta. Därför att samvetet är en mjukvara: Samhällsandan, tidsandan, våra "förebilder" och - nota bene - pengarna, har alltid kunnat pressa samvetet lite hit och dit. Därför behövs det människor som står fast. Många gör det. Påven Franciskus till exempel. Men en av de som i Sverige skrev bäst om saken är Hynek Pallas, klart, kunnigt och samvetsömt.  Tänk  - jag visste inte att facebook kunde användas till något så bra.


onsdag 14 december 2016

Konstiga grejer

Idag var staden som en comic strip. Jag hamnade i små klungor av människor som verkade ha centrifugerats ut från något centrum, åt alla håll, och nu var lite förvirrade.
En dam med en gammaldags hatt tittade ganska frågande på mig vid busshållplatsen. Som om jag inte skulle gilla hennes hatt. Jag - som bara gillar knasiga hattar. En ung flicka på femton gick förbi så snabbt och spikrakt som om hon varit tecknad. Hennes kappa var konformad. Med sig drog hon en hund klädd i fodrad rock. Den var korvformad. En tax. En pojke i sextonårsåldern pratade oupphörligt om vad man skulle äta för att träna. Hans två kompisar blev ganska överkörda.

En man steg på bussen före mig och såg ut att ha kommit direkt från Oklahoma. Han hade den sortens vitmjölkiga aningen fräkniga hud och lätt rosa hår som förekommer där. Samt för tunna kläder.
När jag skulle korsa gatan gick jag rätt emot en kvinna vars bestämda steg ackompanjerades av en näsa och en mun som såg ut att vara skurna i plåt. En annan kvinna klackade målmedvetet iväg mot S:t Eriksplan, förmodligen utan att veta var denna målmedvetenhet skulle ta henne. Ty så brukar det vara.

Jag besökte en bank. Den unge mannen på banken var normal. Han var charmerande. Jag var charmerande. Väl ute på Odenplan hasade vi lite äldre från det ena gruskornet till det andra för att få fäste i ishalkan. Alla blev därför mycket bestämda i sina åtaganden på gatorna. Några kloka hade stavar med sig. Andra hade broddar. Jag blev rekommenderad broddar av en dam som alls inte ville klaga. Man vill ju inte klaga på vädret en sån här dag, sa hon. I övermorgon då, tänkte jag. Och igår, när jag med nöd och näppe hasade iväg för att handla och svor hela vägen över moderaterna som styr den här stan, som inte grusar åt oss som går här, men anser att vi ska subventionera de rikas verandor i Danderyd. Det var när jag diskuterade detta vid ett övergångsställe med en annan dam som jag fick rådet om broddar. Javisst, folk ska köpa broddar och de rika ska ha en del av vår skatt till sina renoveringar. Men ploga och sanda min gata, för helvete. Sen kan vi snacka broddar. Eller så här - ni kan ta broddarna, vi slipper betala för era verandor. Okej?

Tillbaka till idag: Det var sol. Alltså inte den där lilla tofsen gult bakom ett blekt dis som vi vant oss vid, utan en klotrund sol, en alldeles perfekt sol. Den gamla höstvassen lyste ljust orange. Snön låg under träden och isen låg i viken. Och vid nästa busshållplats denna dag mötte jag Med Reventberg. Äntligen en mänska. Inga konstigheter där. Hon är från Göteborg.


tisdag 6 december 2016

Stona Fitch - De illasinnade


Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör: Läst en mycket otäck bok. De illasinnade av Stona Fitch handlar om en halvlyxig affärsman som i Bryssel blir tillfångatagen av en grupp terrorister. Varför just han blir kidnappad är oklart, liksom vad slags terrorister det rör sig om. Han blir indragen i en bil och placerad i en lägenhet vars fönster är igenmurade med färg. Där inne tillbringar han 40 dagar inför ögonen på terroristernas webbkameror. Han blir torterad och utsatt för förnedring, medan nästan allt han gör läggs ut på nätet och skapar höga tittartal.
Stona Fitch är noga med att inte alltför lättvindigt förklara vare sig huvudpersonens skuld eller terroristernas identitet och mål. Det han visar är två saker; det amoraliska gluttande som vår tids nättillvaro gett upphov till (vi vet alla hur många klick de värsta bilderna genererar) - och hur en människas sinnen upprätthåller hennes hela jag. När de bryts ner eroderar människan.

Efter två tredjedelar av boken är jag beredd att ge upp min läsning, men jag uthärdar, eftersom jag litar på författarens goda vilja.
Det som rör mig är hur han beskriver sinnenas förstörelse, och därmed indirekt kroppens helighet och människans sinnlighet. Hur smaken, lukten, hörseln, synen utgör vårt jags gränser, och likaså bär vår längtan; minnen, dofter, ljud, syner. När våra sinnen attackeras tas allt ifrån oss. Så sker i den systematiska tortyren av affärsmannen Elliot Gast.
Men i De illasinnade finns också en problematisering av hur vårt sinnesdrivna jag utarmas via internet. Den kidnappade Elliot Gast skadas i sin tunga, sin näsa, sina öron och ögon, då blir allt tydligt. Men hur otydligt och svårdefinierbart skadas inte våra sinnen i den sensationalistiska internet-världen? Den värld som utgör romanens tredje axel; de konsumistiska voyeurerna, de som betittar allt, vare sig det rör sig om våldsporr, krigsscener, tortyr, eller - som här - det utdragna förloppet i ett sadistiskt tillfångatagande, tillfogande av smärta och förstörelse av organ efter organ - allt fotograferat och utlagt på nätet, som IS-videos.

Fitch vill att vi ska se hur vi använder varandra: Som underhållning, som utpressning, som makt, som likgiltig spänning. Han lyckas väva samman de två nivåerna trovärdigt och med en rytmiskt fungerande berättarteknik. Faktum är att han skriver vackert. De fruktansvärda scenerna kontrasteras av bilder från en ungdom vid en flod, där sinnligheten levde i all sin oskuld och upptäckarglädje. Eller minnet av hustruns röst, doften av gräs, ljudet av en gata om kvällen. Det är som om fasan i Elliot Gasts fångenskap till slut mynnar ut i ett kärleksbrev till kroppen och dess liv i världen, kort sagt till det naturliga liv, som finns kvar bortom både terrorismens plågor och människolivets exploatering. Elliot Gast överlever, och kommer ut igen, medan terrorpacket samlat på sig pengar med hjälp av underhållnings-tortyren. Det är en mycket svart bok. Men ljuset i den finns i paradoxen, att den vittnar om kroppens sensibilitet, som grunden i att vara en person, ett jag - den sensibilitet som så många yttre tryck kan ta ifrån en människa.




Stona Fitch är en del av ett författarjag vars siamesiska tvilling heter Rory Flynn. Han är från Cincinnati, numera boende i trakten av Boston. Boken är utgiven på Ordfront förlag, 2011.

fredag 2 december 2016

Sådan glädje också finns

Vivaldi, som jag aldrig hört honom spelas tidigare. Ljuvligt lätt, rytmiskt och frejdigt. Inget sötmeri.



onsdag 30 november 2016

Schubert för Bengt

Den här är för Bengt O, en av mina bloggvänner som dog igår. Jag hade egentligen aldrig tänkt mig att hitta vänner på nätet, och Bengt var ett strålande undantag. Jag beundrade hans bildning, hans humor och hans artiga esprit som tycktes ha viss påverkan från det Wienska klimat där han så länge vistades. Bengt var ju också efter åren i Bryssel och på departement, en av de kunnigaste på det ekonomisk-politiska området. Men aldrig att han gjorde stor sak av det; alltid dialogisk, självironisk och ödmjuk.

Vi hann ses och äta middag ett par gånger, vi gick på en konsert i närmsta kyrkan, vi gjorde en långpromenad i Bergianska trädgården. Det var lättsamt och vänskapligt. Och hans fru Moni var en lika vänlig bekantskap.

Jag tror Schubert passar stundens enkla allvar, och den kultiverade charm som utgick från Bengt.
Sista gången jag talade med honom i telefon, i September, sa han något om att han var trasig. Han lät som ett gammalt barn. Rösten var så snäll. Vi växlade ett par mail. Och nu inte mer.




lördag 26 november 2016

En text som kommit från annat håll

NÅGOT
har av misstag kommit in på min blogg i en text publicerad igår,

så ni som läst något jättekonstigt här idag, glöm det.

Jag vet inte var det kom ifrån, vilket gör det en smula obehagligt.

Men glöm det.

Hälsning,
Gabrielle

fredag 25 november 2016

Tiden, tiden, verket


Jag har inte tid med någonting
Jag har inte tid att inte ha tid
Jag försöker uppfostra en hund
den är jag, den har inte tid

Jag har en tid som kommer
sjungande kommer den, sent
kommer den sättande, rullar in
med kraften hos en våg

Stranden förvandlar den till
korn och bubblor, en linje
likt kärlek, en vattrad rand
skum fastnar i tid och otid

Hos mig finns inga brister
säger stranden, där vi går
utan att veta om vi har tid
eller råd, eller varför inte?

Hos mig finns inga spår kvar
inte länge, så länge som du
ändå inte vill att de ska finnas
men jag säger åt stranden

Jag säger till den, som jag
säger till min hund att nu
är det tid, tid att gå in, vila,
sedan skrida till verket

Och ingen av oss skrider
men verket har upphöjt tid
har lagt av sina fåror och lager
av annan tid, nu är bra, nu

Utan att vi vet det kommer
salig tid och osalig, och ingen
tid kan konsten att, som hunden
vara obunden av annan form


torsdag 24 november 2016

Damaskus - där en människa faller samman av sorg

Jag var ute och gick på gatorna, bland husen som fallit. Jag såg människor som föll omkring mig, mitt på gatan, de föll ihop av sorg. De föll och grät.
Så berättar konstnären Mohamad Ali om sin smärtsamt skadade hemstad Damaskus. Och han berättar om hur hans konst förändrades. Hur han senare inte kunde göra någonting annat än att försöka komma ifrån det outhärdliga livet i Syrien. Han klarade sin färd genom Turkiet, till Grekland och upp genom Europa. Nu bor han i Sverige med sin hustru, galleristen Abir Boukhari, och deras lilla barn.

Hans historia är av det slaget man måste få höra för att inte allt om Syrien bara ska klibba ihop sig till en evighetsrulle av sorg, smärta, terrorism, bomber och förstörelse. Han blir en person, en särskild, en som inte är främmande, inte dold i en massa av odefinierbara vidrigheter.
Karine Mannerfelt har gjort en av de bästa intervjuer jag hört på länge. Allvarsam, och utan rädsla för det mest grundläggande i våra liv; tillit, förståelse, respekt, tolerans, medkänsla.


Programmet sändes i P1 idag, och här finns länken. 
Och så skrev Martina Montelius något bra idag om "the forgotten man and woman".

No - I don´t want it darker

No no no, for Heavens sake, for my best friends, for aunt Augustas, for the little bastard thiefs of Liverpool train station, for the little old ladies with their pigeons in Kensington Gardens, for the gypsies in the fields and the romani outside the stores in Stockholm.

No thanks, I dont want it darker, not in Palestine, not in Aleppo, not in the kindergartens where weirdos do sex with children, no I don´t want it darker in Homs or in Bagdad, I don´t want the brigades of hunger and the falanges of ISIS sadists to meet under the darkest of heavens.

No and no, and I know, thats not what you meant. You meant you want it darker, because you were on your way to the darkness, and you saw, straight like a child into the melancholy heart, the sum of darkness aorund us, and the special forces of brutal politics who wanted it even darker. And that´s what your last heavy song is about. It´s not about nihilism. Anyway - not yours.

You were just making yourself ready. Without hallelujah. Just a straight stare into the dark.
Hineni. Hineni.
I'm ready, my lord


lördag 19 november 2016

Cohen - en passionerad torris

"Han är så peko", sa min ungdomsvän. Och hade kanske rätt att säga det, eftersom han stammar ur delvis samma judiska kultur som Leonard Cohen. Med det menade han inte, vilket jag lätt kunde höra, att han föraktade Cohen, utan bara att påminna mig - gammal Cohenfan - om hans mindre coola sidor; det där att han kan vara en smula svulstig - med sina avalanches, som han "stepped into" och sin image av oåtkomlig poet i sitt torn:

There were lots of invitations
And I know you sent me some
But I was waiting
For the miracle, for the miracle to come,

En av de låtar som jag för övrigt älskar allra mest. Därför att den svär sig fri från plikter och påbud och med stora varma, nästan sakrala, kliv ger oss en stegrad ballad om passion, om längtan efter det en gång upplevda mysteriet, om en kärlek som alltid finns, på trots av ett avstånd. På trots av den torra skapande nödvändigheten.

När jag flyttade från Linköping, där jag bott i tolv år, tillbaka till Stockholm, var det första jag gjorde att gå på en Cohen-konsert. Som att rycka något tillbaka ur min ungdom. Detta var 88, och första gången jag hörde Cohen måste ha varit 68, då jag och min sambo fick hans första LP i present av en vän.

1988 i Stockholms konserthus var Leonard Cohen i utmärkt form. Han hade ju alltid den fördelen, framför t.ex. Dylan, att han egentligen aldrig gjorde några dåliga konserter. Han var så ut i fingerspetsarna yrkesman, elegant, disciplinerad. Det var en vidunderlig konsert; med Take this waltz, If it be your will, Tower of song, Dance me to the end of love, och Stranger song.

I told you when I came I was a stranger
I told you when I came I was a stranger

Och:
It´s you my love, you who are the stranger.

Hans sånger är både storartade och elementära; om man med elementa menar sex och religion, längtan och askes, en vilja till godhet och ett obändigt behov att vara fri. Som i Bird on the wire (en av hans sämre sånger). Att han dessutom kom ut med ett nytt album på högsta nivå, strax innan han dog, är som en del av hans mystiska tumme med ödet.
Och även nu - när jag är för gammal för att ha idoler, har Cohen en utvald plats i mitt hjärta och mitt musiska liv. Många av hans sånger tycks beskriva exakt min egen position i perioder av passionerad kärlek, eller ensamhet, eller frihetsdrift, eller dagar på en grekisk ö, eller ödmjukheten inför något större än man själv.

If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well

Så jag tänker med ömhet på vad en musiker kan betyda, en ensam och kompad artist, som med sin djupa röst har sjungit för oss i åratal om mänskliga ting och drömmar, om hjärta och smärta och tvivel och självironi. En onyttig sate. Som dog ett par dagar innan en nyttig jävla idiot som Trump blev vald till president i USA.
Så - låt oss minnas The miracle to come. Vi lär behöva det.




onsdag 9 november 2016

En historisk dag

Ja, för det är väl det; när en rasist och skrävlare med sympatisörer i Ku Klux Klan snart ska få flytta in i vita huset, och fortsätta sina grandiost narcissistiska idiot-tolkningar av världen och politiken.

Men jag, som satt uppe hela natten, trodde inte mina ögon, inte mina öron, intet. Jag var rätt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna. Men så är det besynnerligheten med det Amerikanska valsystemet. Hon fick fler röster, men han vann.

Ute snöar det oändligt mycket mer än någon enda gång förra vintern. Jag ser det som en mild nåd från ovan som i flinga efter flinga fyller gården och gatorna, fyller träden med den skönhet som ingen kan köpa för pengar.

Jag ger upp en stund. Jag ger fan i världen. Jag går och björnar i snön.



              Men här är en länk till Naomi Kleins glasklara artikel i The Guardian, idag. 
              Länkar även till Adam Shatz i London Review of Books. "The Nightmare begins".
 

söndag 6 november 2016

En värdig avslutning på Allhelgona

Maurice Duruflés Requiem. Tack svenska kyrkans alla musikaliska själar. Så vackert, så hänförande, så väl utfört av de många entusiasterna i orkester, kör och solon.





Anne Applebaum - om Trump-ism

Nigel Farage, the leader of the UK Independence Party, has openly campaigned for Trump, even appearing in a “spin room” to plug the Republican nominee after one of his debates with Hillary Clinton. Geert Wilders, the xenophobic Dutch politician, showed up at the Republican National Convention, where instead of observing, as a Dutch Christian Democrat would have done, he agitated on behalf of Trump, too. All of the populist parties and newspapers use the narratives put out by Sputnik, the Russian news service that serves as an endless source of conspiracy theories and fake news. This week, a fake account of a refugee in Austria acquitted of raping a child — originally broadcast on Russian state TV — was repeated by Russian President Vladi­mir Putin and then across Europe, including (again) in the Daily Mail.

Läs hela Applebaums text i Washington Post. 
Och idag 9/11 var Applebaums text översatt i DN.



Och här en annan, mer psykologiserande artikel, av Aleksandar Hemon i DN.

torsdag 3 november 2016

Fuck November

Kommer ut på gatan och fryser till. Löven är fallna och redan bruna. Grått ljus rinner mellan husen och sprider en känsla av förstelning. Jag drar på mig kapuschongen och börjar gå. För det är ju så man gör, man kommer igenom det. Det ena och det andra. En vägg av kyla, ett ljus som slocknar, månen i nedan, stora säckar med renoveringsmaterial från banklånekundernas konstanta ombyggnationer.

Gatan är numera inte bara allmän plats utan till stora delar ockuperad av renoverings- och-avfalls-säckar. Sverige är så klimatmedvetet. Sure. Men inte så länge folk utan känsla för realiteter kan låna hur mycket pengar som helst till nollränta, och producera avfall. De lever - som Horace Engdahl sa - över sina tillgångar.
Somliga av dem sysslar med att göra pengar av pengar. En helt improduktiv verksamhet som inte ger någonting ifrån sig till samhället, bara sätter nollor efter nollor, och det är ju signifikativt. Det var den sorten som var skyldig till börskraschen 2008. Men fortfarande tror folk att girighet är fint. Nästan. Lille Johan Nordberg deklarerar om igen att det är en bra drivkraft. Okej - well - om de åtminstone gör någonting. Skidor eller musikalbum, barnvagnar eller sportskor, okej. Men alla de här som sitter vid sina datorer och flyttar pengar åt sig själva och andra. Så fjuttigt.

En väninna berättade om sitt barnbarn: Han säger att de sämsta alltid vinner. Ja, för att det är enklare att dra ner nivån, än att höja den. Enklare att förstöra ett hus man köpt billigt av staten, än att sköta sina uppdrag ansvarsfullt. Enklare att söndra en familj och ta vad man kommer över, än att vara inställd på generositet och sammanhållning. Enklare att vara girig och hagalen än att dela med andra. Enklare att söndra och härska än att vilja det goda.

Så får samhället de ledare det förtjänar: Donald Trump skrider fram som en omedveten korkad ståuppare för hagalenskapen. Jimmie Åkesson och hans enfaldiga kumpaner fortsätter att hata allt osvenskt. Beviset för deras ohyggliga inskränkthet är att de nu också vill få ut "främmande ord" ur svenska språket. Komplexen rider på en våg av dumhet och liknar samma komplex av grav narcissistisk karaktär som Anders Breivik var full av.

Så: Fuck you fixartyper och lögnare. Trump är en gås, men en farlig gås. Och det obehagliga manipulerandet kring valet i USA är bara alltför likt det manipulerande som blivit en vanesak överallt; i företag, bland börsfixare, i bostadsbranschen och nu även i vårdbranschen, skolor och förskolor. Den nya "människan" föredrar att ha saker upp i röven i stället för att bry sig om helheten. Skatter är för andra. Själva bara roffar de. Och nu har de fått sin ynkliga idol: Donald Trump. Fuck november.



En länk till the Guardian. Om varför fattiga vita röstar på Trump.

söndag 30 oktober 2016

Bokskogen

Vi går igenom bokskogen, C och jag. Vänder oss från det ljusgrå vattnet och står under Mose brinnande bok. Den är gul-röd-gyllene och så rik på färg att jag inte vet om jag någonsin sett den på det humöret. Den dignar av skönhet. Och - som alla vet - så beror höstens färger på en mängd olika förutsättningar; graden av sol och fuktighet under sommaren, jordmånen, blåsten. Detta bokträd har fått rätt villkor.

Här har jag gått så många gånger med olika människor, men också efter skilsmässor. Hur såg bokskogen ut efter min mans död? Med sina höga pelare, som elefantsnablar riktade mot himlen till en trumpetstöt av sorgsna löv. Gick jag här och grät en smula? Strosade vi här L och jag, och mina vänner S och E. Gick jag här med min danske käresta, och efter att det var slut? Hur många träd har hållit om mitt liv med sitt överseende: All things must pass.

Med min man hade jag en trädgård. Den återkommer i mina drömmar, där också han är levande. Den får mig alltid att tänka Karen Blixenskt: "I once had a garden in Linköping, close to the cathedral". Inte alls så exotiskt som "I once had a farm in Africa, at the foot of the Ngong hills", men länge sen och långt borta. I den trädgården växte en enorm bok, ett gammalt vårdträd som skjutit i höjden och med sin kraftiga stam behärskade utsikten från vårt köksfönster. Samt behärskade oss om höstarna i det tålamodsprövande krattandet av boklöv, hala och glatta. Men den var livskraftig. Liksom vår kärlek var det då.

Nu hör jag till min förfäran att bokträden i Skåne blir anfrätta av en sjukdom: Någon form av svamp eller infektioner som boken inte har något genetiskt skydd mot, och som stör dess immunförsvar. Sjukdomen kommer från importerade växter: Såna som vi ser i trädgårds-inredningsprogrammen: Exotiska eller icke - men växter från andra delar av världen kan sprida smittor både till almar, bokträd, askar och kastanjer. Så blev kastanjerna i USA nästan utrotade ur biotopen. Så är också mitt gamla älsklingsträd asken alltmer hotad.

Och som vanligt: Konsumismen, även av plantor, allt det där vi gör oss flotta med, allt utanverk, från växter, till bilar, till eviga renoveringar, förstör vår miljö. Det är också därför Sverige, trots miljömedvetenheten, har ett av Europas högsta utsläpp av koldioxid. Det beror till största delen på den konsumistiska livsstilen. So - listen, kiddos: Höstens askar och bokträd är inte enbart vackra, de är vårt samvete.




Här kan ni läsa vad en av Sveriges främsta skogsforskare Johanna Witzell berättar om bok, alm och ask.

onsdag 26 oktober 2016

Höstlig frid

"I haven´t been this happy, since the end of world war two", sjunger Leonard Cohen på sitt lätt överdrivna men självironiska sätt.
Och jag: Har inte på länge varit så tillfreds som idag. Äntligen öppnade sig himlen. Äntligen var jag fri igen, och kunde ströva som jag ville. Äntligen var de självpåtagna plikterna färdiggjorda, för en tid. Äntligen en kväll utan pliktläsning, utan twitter, utan det ena och det andra.

Det finns filosofer, inte minst de med österländsk bakgrund, som menar att den tid i livet där jag befinner mig "normalt" sett är en tid av tillbakadragande. Man har inte längre lust att käppas med andra, icke närbesläktade människor. Man föredrar frid och ett visst avstånd till vad det nu är som det käppas om.

Idag var jag långt borta från allt det. Ett svagt solljus spred sin öppning över lugna vatten. Grått och silkigt, och trädens färger dimmiga av fukt. Vassarna svagt kopparröda, vajande. En senkommen trana flög förbi. Friden infann sig nästan genast - till min förvåning. Så var jag då hemma i mig själv igen.

Betraktat som erfarenhetsmaterial är det alltid intressant att lite grann förstå hur enormt mycket "inne i allting" andra människor är, med jobb, karriärer, barn, släkt, inhandling, banklån, seminarier, med mera. Och de andra, med sina långtradare, sina byggjobb, sitt ansvarsfulla vårdande av sjuk medmänniska. Och att mitt troligen största privilegium i livet har varit en viss nomadisk frihet, som jag sätter mycket högt, och att jag - med mina sannerligen ringa inkomster - ändå nästan alltid kunnat gå dit näsan pekar, dvs skrivit och arbetat bara med det som jag tyckte var mest intressant eller vackert. Frilansarens nomadiska spår och vittringar.

Nu återstår en del att göra, av plikt en del, men mest ändå av lust; till mitt eget skrivande och målande. Till musiken, till vännerna. Och till de fridfulla promenaderna utmed vatten, upp på berg. Träden, jorden, vattnen, fåglarna, och de bästa vännernas ansikten. Voila! Cést la Vie.




PS: Man bör nog - som Hegel "antydde" - se sitt liv som tes-antites-syntes. Om och om igen. Annars finns alltid risken att man kör på med tesen - som på en pinne.

Men Tusen Tack för Bach igen

Lyssnat igenom en hel mängd musik efter en lång dag med möten: Joan Baez sjöng om Gud, Leonard Cohen sjöng om The Miracle to Come, Schuberts Trio Op 100 drog in mig i en lyrisk manlig rytm, och så till sist en snabb utflykt mot glädjens berg och försoningens överseende höjder. Dit är det bara, fullständigt, och hur lätt som helst att nå tillsammans med Johann Sebastian Bach.

Så här finns den - kultur och musik, det absolut vackra - som ingen fånig schism kan applicera på sin lilla idé om tillvaron. Bach slår ut den mentaliteten med en enda harmoni, med matematik som lek.





                                                               GLÄDJENS!

                                     För här kommer höjdpunkten i denna natt!


måndag 24 oktober 2016

Bunkergänget på Svenskt Näringsliv


Mycket bra debattartikel av Karin Olsson idag, om managementfilosofins klibbiga spindeltrådar över Universitet och högskolor. Jag har inget att tillägga, läs artikeln här.
Expressen, idag.





Etsning: Francisco de Goya

torsdag 13 oktober 2016

Bob Dylan - It´s allright Ma

Detta går inte att undvika en dag som denna. Min bästa väninna ringde och var så glad. Mindes en bok av Dylan som jag fått av en amerikan, och som vi läste långt innan allt det andra hände.
Här är en av hans bästa låtar i en rak inspelning.



tisdag 4 oktober 2016

Karen Armstrong tampas med religionerna

Om ni blev intresserade av Karen Armstrong, efter den korta intervjun i Babel under bokmässan, eller om ni redan var det: Här finns min artikel om hennes storverk: Våld och religion.

Eftersom artikeln nyss publicerats i mellansvenska tidningar, ger jag er bara en glimt, och en länk.

"Man kan säga att hon – i motsats till de så kallade humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framför allt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland."


Här är länken till DT.

tisdag 20 september 2016

Clarice Lispector - en kortessä

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.

Eftersom artikeln publicerades                                  
igår kan ni bara läsa den i sin helhet här
och i flera andra tidningar. 

Clarice Lispector har getts ut på svenska främst av Tranans förlag, med hjälp av en briljant översättare; Örjan Sjögren.

söndag 4 september 2016

Livsfarligt liv

Samtalar med en vän som mist ett barn. Det ska jag inte ens skriva om här. Mitt förråd av rätt ord räcker inte till.
Men vännen är en vän och jag är hans vän och med vänner, samt andra pålitliga personer, kan man tala om det allra svåraste. Med samma personer kan man också bry sig om det allra svåraste. Rummet står öppet för att livet är livsfarligt.
Det är motsatsen till yta, ytlighet. Att ett rum står öppet mellan människor.
Med samma vän kan jag skratta som med få andra. Det är ofta branta rörelser mellan vemodet och skrattet, mellan livets allvar och många tings löjlighet. Detta tycker jag mycket om.

                                                                  ***

På Odenplan, som nu blivit ett renrakat futuristiskt torg väntar jag en halv timme på den buss som de miljonslafsande bolagsgubbarna "gett" oss som ersättning för två mycket bättre, rappare bussar. Medan barnfamiljer, pensionärer och jag får ta en halv timmes längre resa runt Odenplan, sitter de äckliga gubbarna i sina styrelserum, med några lika äckliga kvinns, och sorterar in sina miljonvinster på bekostnad av Stockholms stad kollektiva resenärer. Det är otroligt att så många decennier av socialdemokrati ändat med dessa miserabla privatiseringar och eländiga leasing-firmor. Keolis som driver Stockholms busstrafik är förmodligen värda en lika grundlig undersökning som Karolinska och Macchiarini-affären. Men de är så tråkiga dessa grå eminenser i sina skenbart lagenliga styrelserum. Ingen djävel vill forska i så tråkiga människor. Inte förrän de begått sitt första övertydliga misstag.

På Odenplan, som jag egentligen aldrig gillat, finns nu en enorm platta av sten, som i lyckliga stunder kan spegla ett varmt sommarljus. Där finns också några andra skapelser som inte är så mycket att orda om. Men den stora plana ytan, med en lätt sluttning ner mot Odengatan, har dragit till sig unga skejtare. Det ingår i deras livsinställning att ta sig upp på taket till cykelstallet (också det med en sluttning ner mot Odengatan) - rulla neråt i jämn takt till takets slut, och där göra en piruett (?), släppa skejtbrädan, låta den falla, låta sig själv falla ner på den. I bästa fall. Men jag såg den långa grabben som gjorde detta tre gånger och föll ner i Odenplans sten varje gång. Livsfarligt leverne. Till sist satt han med sina kompisar och masserade den tydligen mycket onda axeln. Medan jag tog min onda buss.




Bilden är hämtad från Gabrielle Roland Waldens blogg och där kan ni läsa mer om Odenplan. I bakgrunden syns cykelstallet.

Citat från Keolis websida: "Att tänka som en resenär är inte bara en slogan. Att ge våra resenärer en säker, tillförlitlig och bekväm resa är kärnan i allt vi gör." Lögn.

torsdag 25 augusti 2016

Just for fun...

...Så hittade jag den här i villervallan på nätet. Tycker den har sina poänger. Kommer från Simpsons. Tillhör väl alla. Men taskigt nog måste man vara en liten smula bildad för att fatta hela poängen.




onsdag 24 augusti 2016

The Sea of Soul

Man drömmer sig tillbaka, mer än gärna står man där igen. Och ändå är det så fint här med, varmt och soligt och äntligen lite sommar igen. Jag ska ta den nödvändiga skärgårdsturen, och så ska jag åka ut till landet hos en vän. Det är vad jag hinner mellan åtaganden av olika slag. Och det räcker.

Livet ÄR en fest.

Foto: Gerd Ulander

tisdag 23 augusti 2016

Om lågheten - och Lilja 4-ever

Eftersom jag inte har tid att hitta på något nytt just nu, så länkar jag till en gammal text 
om den kanske bästa film som gjorts av Lukas Moodyson, nämligen Lilja 4-ever. Dess aktualitet  - om den unga flickan som säljs till porrbranschen - är bara än större idag, med alla ensamkommande flyktingbarn och andra som i sin fattigdom och utsatthet utnyttjas sexuellt av vidriga typer.

Lågheten tar alltid alla chanser att utnyttja andra människor, särskilt de fattiga, särskilt kvinnor och barn. Låghet är detsamma som total avsaknad av etik. En brist som för övrigt brer ut sig både bland låga och höga. Se exemplet med Macchiarini och hans ovetenskapliga utnyttjande av människors utsatthet, i den stamcells-teknologi som beundrar sig själv mer än vården av människor. Där money-mongering och lite sketen ära går in - går både vett och humanism ut.



lördag 20 augusti 2016

Lite sommar kvar....






De sista liljorna slår ut på gården, och den första fjärilen fladdrade på insidan av mitt fönster. En så kallad Påfågelöga. Jag ville hjälpa den ut, fick upp den på fingret, ut genom fönstret, men den ville inte ge sig av. Klamrade sig fast vid mitt finger, så där som en del människor också gör, klamrar sig fast vid än det ena än det andra. För min del tror jag bara fjärilen tog en paus från sin oro innanför glaset. Sen fattade den att vind och fria vidder är grejen, och flög bort från min hand.

onsdag 17 augusti 2016

Min raplåt

Vad vill vi med våra liv? Var finns anslutningen till det hela? Har du en väg som håller för fler eller går du nertrampad i lera?

Varför vet man aldrig vad man gör, förrän man gjort det? Vem är det som stör, vem är det som skyfflar lortet?

Som ligger vid var och ens port, på trots av de finaste bilar. Som länkar vid var mans namn, som knivar, som knivar,

de trodde det gjorde gott, de skilde land från folket, de skilde de enklaste bönder från dem som släppte ned smolket
i varje mans glas och föda, en del av det döda, det döda, det döda,

det som gjordes av beräkning, inte för läkning,
det som gjordes för snöd vinning, inte efter besinning,
besinning,

man kan tala om vad som helst, man kan gå som på räls, man är inte frälst,
vad fan sa du - frälst?
Vad menas med det, är du pingstvän? Jag är ingenting, ingenting

Jag är allt som lever och andas, jag är allt som finns i varandras, i varann om varann i det hela,
sluta fela, sluta fela.


tisdag 9 augusti 2016

Harald Lindberg...

...målade denna. Från mina barndomstrakter. Och nu måste jag hinna till havet innan sommaren är all.


onsdag 27 juli 2016

Terrorister och andra

Frankrike ena dagen, Belgien nästa, Tyskland den tredje. Nice, Bryssel, Paris, München, Utöya, Kabul, Orlando. Listan är mycket längre. Men resultatet är känslan vi alla lever med nu: Att dessa vedervärdiga terrorattacker bara ökar och fortsätter och att knappast några statliga, internationella, polisiära eller andra åtgärder kan hindra dem från att ske.

Mycket har naturligtvis hindrats, saker som vi inte ens vet om, liksom vi inte heller vet huruvida franska, belgiska, engelska eller tyska poliser och underrättelsetjänster kunde fått mer inflytande över situationer där en tänkbar terrorist redan var uppfångad som ett potentiellt hot, men ändå inte kunnat hindras. Detta gäller för samtliga terrorhandlingar i Europa under den senaste tioårsperioden.

Det går tydligen inte att få full kontroll på de kadrer av unga män, som i vissa fall tränats i jihadiska läger, i andra fall enbart agerar utifrån ungdomlig, psykiskt våldsam självhävdelse.
Man kan göra långa listor på vad som är utmärkande för IS och deras likar - hur vedervärdigt, omoraliskt och rasande inhumant de agerar. Hur blodtörstigt och grymt de utdelar sina straff. Hur sjukligt sammansvurna de är kring sina fanatiska idéer. Precis som Breivik lever de ofta i ett isolat, en kollektiv eller ensam bubbla av hysteriskt uppförstorade idéer om världen.

Detta har nu varje samhälle att ta hand om: Var finns de, och hur kan de upptäckas, hjälpas eller förhindras? Finns det - som en del psykiatriker gör gällande - tecken och varningssignaler för någon på väg in i en fanatisk dröm om terror? I en artikel i The Daily Beast analyseras ett antal kännetecken och varningssignaler, för såväl skolskjutare som IS-anhängare. Och en väl bevandrad religionshistoriker som Karen Armstrong skriver i sin bok om Våld & Religion, att många av de s.k. islamistiska terrordåden begås av frustrerade unga män, med knappt någon insikt i eller kunskap om Islam. Det är aggression och frustration som är de utmärkande egenskaperna.

Jag tänker att vi har en dold armé av lösa individer, fulla av testosteron och mindervärdeskänslor, som hittar en utväg för sina aggressioner genom en inbillad anslutning till Islam, eller IS, eller nationalism, eller nazism eller någon annan crazy formation av likasinnade. Det är den psykiskt störda anarkistiska armén. Samtidigt är den i många avseenden lik en organiserad armé: Där man måste utesluta känslor av empati för fienden, där man blir inlärd på att inte känna, där man stuvas om i hjärnan med hjälp av kraftig indoktrinering och hård träning i militär rättshaverism: Inställningen att vi har alltid rätt, de andra alltid fel. I det avseendet är det inget som skiljer de invaderande amerikanerna i Vietnam, Irak och Afghanistan från deras motståndare i samma länder, eller från deras motståndare i den oorganiserade terroristiska kadern.

Bilderna från Abu Graib, de civila bombningarna i Afghanistan, Palestina och Irak, och vittnesmålen från Guantanamo visar - som så mycket annan krigshistorik - att det mordiska, hatiska, förnedrande och urskiljningslöst våldsamma är en följd av krig, och av en mentalitet med manikeisk särskiljning av De Goda från De Onda, där de senare är de man kan göra vad som helst med. Brutaliserade unga amerikaner skiljer sig inte så mycket från brutaliserade unga islamister; det är huvudsakligen tillhörigheten till en ordnad formation, legala vapen, och invanda former av dödande som gör dem mer "humana".

Jag är i högsta grad motståndare till europeisk masochism; ständigt undflyende gentemot aggressiva subgrupper, med hänvisning till kolonialismens historia, de många invasionskrigen, de ekonomiska krigen etc. - särskilt med tanke på att jag personligen, liksom många med mig, inte haft någon som helst del i denna historia, eller några val att göra, annat än att gå i de sammanlagt milslånga europeiska marscherna och demonstrationerna MOT Irak-kriget. Men även om jag själv, och andra, inte har någon skuld i de militär-industriella västerländska invasionsmönstret, så vet vi ändå att den historien finns, och är en viktig - kanske den viktigaste - faktorn i den nuvarande vågen av terror.

Vedervärdig terror, meningslösa handlingar, splittrade subgrupper, maniska individer; det är  - som Zygmunt Baumann sagt - som om vi lever i ett minfält. Men ändå måste vi tänka på de barn, mödrar, män, gamla, oskyldiga människor, som helt konkret haft dessa minfält omkring sin närmaste stad eller by. Och som haft dem där på grund av sovjetisk, israelisk eller amerikansk ockupation.

Oavsett terrorhandlingar, oavsett vår enorma bedrövelse, måste vi klara att se sammanhangen, om vi ska kunna tala oss vidare, diplomatiskt, psykologiskt, socialt, genom den här uppenbara eldhärden i 2000-talets historia. Vi måste se att alla krig är brutala. Och att de mördade muslimerna i Srebrenica är lika verkliga som de mördade i Nice.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


För att lite grann komplettera den vanliga fokuseringen på unga män, så länkar jag till den här artkeln om rehumanisering och psykologisk hjälp till unga kvinnor som dragits in Islamism och rekryterats av Daesh-grupper i Frankrike.  

Länkar även till en samvetsöm artikel av den fransk-marockanske författaren Tahar Ben Jelloun, om alla muslimers ansvar för sina förvildade utstickare."Si nous continuons à regarder passivement ce qui se trame devant nous, nous serons tôt ou tard complices de ces assassins".

lördag 16 juli 2016

Lux, calme et volupté.


 
Vet inte hur det blir med lugnet den här sommaren. Det började ju helt ljuvligt i Lappland, med ett pärlband av vackra dagar, hög blå himmel, lätta moln och en sjö som förvandlades från is till klart, blått vatten. Gräs och träd och liljorna på marken slog ut. Jag gick upp och ner i de vackra backarna, där jag gått så många år.
Och jag känner mer och mer att det är mitt andra hem på jorden. Fjällen, forsarna, det stora ljuset under sommaren. Bäckarna och stigarna genom skog och ut på myr.

Det förekom en del varma dagar, när vi ropade yippie man slipper bylta på sig, och man kunde sitta barärmad i solen. Barfota gick jag nästa alltid. Min fötter ser ut som jag föreställer mig en herdes från Kalahari. Och apropå det - så är det just nomadfolken jag associerar till i mitt leverne där uppe: Det är en lång kulturantropologi, där samerna ingår, men också tuareger, beduiner, massaier och mängder av jordens jägar-och-herdefolk.

Det är i den antropologiska sträckningen jag känner en så anakronistisk identifikation. Det finns - eller fanns - en särskild frihet i de där folkens hårda livsföring: Inga överherrar, inget nigande och bockande, men en stolt stamtradition av att klara sig själv och de sina, och gå vidare.
(Just nu läser jag för övrigt Karen Armstrongs strålande kulturhistoriska överblick över våld och religion*), från de tidiga stamsamhällena till de något senare stadsstaterna, där man omedelbart började ta kontroll över böndernas produktion, och därmed såklart samtidigt förtrycka dem.)

Herdarna i bergen, och de som jagade, hade en annan livsstil. De var de icke underkuvade. Till dem räknar jag mig, symboliskt - förstås. Deras liv var också tufft; enorma vandringar genom kyla eller hetta. Och naturligtvis kan jag inte i uthållighet mäta mig med dessa nomadiserande folkstammar. Men jag kan utveckla min styrka under liknande förhållande i skog och mark och på vatten.

Men, låt oss inte hymla om att vi i de allra flesta fall får byta ut både kamelen och hästen till en cykel, eller möjligen en kajak. Och att vi cyklar eller tar sparken till handelsboden, inte springer i timmar för att skjuta ner gnuer. Men i den sortens avbyråkratiserade livsföring finns mycket av min joi-de-vivre. När den inte enbart är lat, luxe och calme.


Bild: Picasso

Not ') Karen Armstrong, "Med Gud på vår sida", Religion och våld genom historien (Natur& Kultur)

torsdag 14 juli 2016

Ingmar Bergmans födelsedag och några klipp


Den här lilla krönikan skrev jag efter Bergmans död för några olika tidningar.

Citat:
"Själv ser jag efter fyrtio års bekantskap om "Det sjunde inseglet" och känner djup beundran, för dess innehållsrikedom, mod och rytmiska bildsinne. Berättelsen om medeltida människor blir samtida, modern som den upproriske väpnaren Jöns, och riddaren, med sin rädsla för undergången.
Vad jag tror att svenskarna, de som bryr sig om kultur, kommer att sakna, är den store sagoberättaren. En modern sagoberättare, som mot kvällen samlar folk för att ge dem ännu en historia, om hur man tacklar häxorna och trollen, demonerna och rädslan, här, i vår tid."

Sen ett par andra texter: Om Mikael Timms Bergmanbok. Från TCO-tidningen.
Och den här, allra mest lästa Nattvardsgästerna revisited.


lördag 2 juli 2016

På perrongen i Umeå


Mannen som slår sig ner bredvid mig på perrongen är berusad. Han håller hårt i sin berusning, liksom stramar upp sig, när han börjar prata med mig. Min första instinkt är att hitta på en ursäkt och gå därifrån. Men det känns onödigt fegt. Vad är det nu han vill säga den här gamla pojken runt femtio, en söndagskväll efter midsommar på en tom perrong i Umeå?
Jo, han vill ha sällskap ut och dricka öl, innan det försenade tåget kommer in. Det vill jag inte. Det måste jag säga tre, fyra gånger om. Sen pratar vi om hans hemby i Tärna; om hur alla åkte skidor, och ja, det vanliga. Han har en oerhört stark stirrande blick, blå ögon som känns lite som små stenar.
-         Om du int´ säger till när tåget går då kan det bli bråk, säger han.
-          Det blir inget bråk, säger jag och ser honom rätt in i ögonen.
-          Jomän, om du int´ - då blir det bråk.
-          Vadå bråk? Det blir inget bråk.
Jag ser honom ännu bestämdare i ögonen. Då vänder han bort blicken och ser generad ut. Sen pratar vi lite till om livet i fjällen, om hans föräldrar som är 90 och 85, och att han har det stora missödet att han måste resa ner till Stockholm och jobba. ”Det är ju fan”. 

Efter en stunds tjat om den där ölen som jag inte vill ta lommar han iväg själv till närmsta pizzerian. Friden sänker sig. Men jag tänker att det är så här man ska göra. Så har manliga (och kvinnliga) författare alltid gjort: Var skulle annars Faulkner och Hemingway, Doris Lessing och Sara Lidman fått sina karaktärer och bifigurer ifrån? Den lille mannen med den istadigt berusade blicken var också en del av det myllrande människosläktet. Inte att jag är sentimental, bara lite snäll.
En sak har varit en fördel för skrivande män; att de aldrig behövt skydda sig så mycket som kvinnor: De har kunnat gå in på de tuffa barerna och lukta av stämning och jargong. De har kunnat färdas hur som helst med nästan vem som helst utan att vara rädda om sig. De hade möjligen tackat ja till den där ölen med en främling. 
För mig räckte det att testa det jag tror på: Att om man vet att man har rätt och säger det; då har man makterna på sin sida. ”Det blir inget bråk”. 

Som skrivande människa måste man våga ett och annat. Och efter att ha varit i den stora vilda naturen nära fjäll, åsar och sjöar, kan man ju inte bli så plutteborgerlig genast att man väjer för en ensam berusad man. Människointresset är en bundsförvant, så länge inget hot uppstår. När Tärna-mannen avvikit talade jag med en statistiker som satt och tänkte på sin master-uppsats. En ung kvinna, målmedveten och kul. Hon skulle ner till Göteborg för att höra Springsteen med en vän.
Den sotens korta möten är som alla vet en charm med resandet. Men det att återvända trofast är ännu större. Så har Marsfjällen, Kultsjön, vattenfallen och forsarna, förkastningsblock, sandstränder, myr och skog, fått fäste i mig. Och när jag reser dit, är det målandet/skrivandet jag har med mig. Myren skriver in i mig tusentals vita hjortronblom. På papperet landar färgerna från barmark och stränder, från glödande himlar och gråa moln. 

I ICA-affären i Umeå gick en stor fet man och hans kvinna långsamt och surt mumlande mellan mathyllorna, stannade vid köttdisken. Tvekade och tvekade: ”Jamen för fan vi tar väl det där då”, kom det efter en stund. Utanför ICA satt en rumänsk gammal kvinna, smal som en spik och med röda blemmor i ansiktet. ”Jag har lupus” sa hon. Inte vet jag vad det är, men hon såg lidande ut. Jag gav henne pengar och lättade mitt samvete för jordens fördömda. Som man måste göra.

tisdag 21 juni 2016

Glad Midsommar

Ja, ni vet ju att den redan pågår. Enligt planetära rörelser så började den igår och fortsätter idag och sen dricker vi nubbe när året vänder. Same procedure as last year. Utom att jag firar midsommar i Lappland med vänner och nya bekantingar från Kalifornien. Här är de vackraste dalahästar jag vet. Allmogekonst.


söndag 19 juni 2016

Berg dimma moln

Senaste dagarna: Regn, bergen omflutna av dimmor, bara konturerna tittar fram.
Strax innan hann jag upp till fjället, i strålande sol, björkbackarna fulla av ljusgrönt och blommande kabbeleka. Alla små bäckar visslade och sjöng. Kände lukten av björn. Blev inte rädd.
Nu detta tunga grå. Bra det med. Om man ändå ska packa och åka hem.


                                Kinesisk tuschmålning. Konstnär: Vet ej.

söndag 12 juni 2016

Vita Contemplativa

När man är långt ute i den vackraste, mest fridfulla natur och nås av vad fanatiker i USA och fotbollsvärlden håller på med. Vad är det med detta sorgliga århundrade?

Målning: Geertgen Tot Sint Jans. 1400-tal.




onsdag 8 juni 2016

Blom


Och så kommer allt på en gång, alla dessa jag inte kan nämna vid namn. Men midsommarblomster och ploppen (de gula) växer hej vilt, hundlokan börjar, och ingenstans växer blommorna så kraftfullt som på sluttningen mot sjön, och ingenstans har midsommarblomster och (senare) rallarros en så intensiv violett färg. Jag säger som Marguerite Yorcenar: "Tout bonheur est une innocence". All lycka är en oskuld.













fredag 3 juni 2016

Där jag är














Landskapet, badhuset och fåglarna. De senare är helt nyanlända; vansinnigt ivriga tornseglare, som slåss om en plats under taknocken och swischar förbi mitt huvud med kriminell fräckhet. De är helt underbara.
F.ö. har renar synts på stranden nedanför huset och min granne berättade att de sam från holmen till fastlandets ås, och försvann. De är så med djuren här, lo, räv, järv, björn och renar. Man vet att de finns, men ser dem ytterst sällan. Men bara det att de finns är en del av storheten med Lappland.




onsdag 1 juni 2016

De små upp ur jorden



Det låg renar på stranden nedanför huset, sa Rebecca. Men jag missade dem för jag var på annat håll.
Vi har de varmaste dagarna hittills, full sommar i dalen. Bara på höjderna fläktar det lite.

Igår kväll försvann fjällen bakom ett ljust grått filter, som fick ungbjörkarna att framstå som gula. Hela luften var liksom grön. Så kom regnet och den doft jag älskar mest i världen: Friska bittra björklöv.

Förra veckan var gräsmattan beige. Nu är den grön och redan klipper Rickard gräset. I detta ljus och med lite regn växer allting fortare. Den eldgula sibiriska vallmon har slagit ut. Påskliljorna har kommit. Blåbärsriset grönskar. Hela färgskalan skiftar på fem dar. Vackrast av allt är nog de små bräken som täcker hela marken i backarna. De skjuter upp på smala stänglar och står som ett darrande fält av ljust ljust grönt.

Fint också när de större ormbunkarna börjar rulla ut sin trollstav. Undrar om biskopskräklan har snott formen från ormbunken? Så väldigt goth.


tisdag 17 maj 2016

Det sanna, det sköna och skorna.

Vi människor är så stora, och våra drömmar så vilda
att det är ett under att vi ryms på våra skosulor.
Ja, det är själva skosulorna som fått jobbet att hålla oss på stigen.
I ljuset där allting är ljust är bara skosulor svarta och pessimistiska.
Även skosnören känner till något om begränsningens villkor.






















söndag 15 maj 2016

Lappland - återkomsten



Det tog en oändlig tid att komma fram den här gången: 21 timmar faktiskt, eller 22 om jag räknar med taxi och inhandling.
SJ eller dess entreprenörer med sin egen lön i centrum av affärsutvecklingen har dragit in nattåget till Östersund. Att fara vägen över Umeå är både längre och tråkigare. Men till sist kommer man fram till det som alltihop handlar om; Ångermanälven, små brusande forsar, långa vattendrag som ännu inte börjat flöda över. Renar vid vägen. Halv is som igger kvar på sjön. Tranor - ännu bara enstaka. Fjällen med grafiskt tydliga fläckar av snö och mörkare bergvägg.

Ute i natten är det redan ljust. De första kvällarna går jag lite lätt i trance och kollar in: De berg jag sett i så många år, som alltid skiftar beroende på årstid. Insjön som ännu lyser vit av snö. Efter bara några dagar har den grånat till en skör yta. Om en vecka sjunker isen, tänker jag, och den första måsen flyger förbi. Tystnaden.

På pingstafton bryts den av "Dans i afton" på hotellet. Och det är som det ska vara. En enda superstark basist låter sin slinga studsa genom dalen. Andra ser på Eurovisionsschlagerfestivalen. Så även jag. Men efter tre låtar är jag så uttråkad som jag aldrig varit förr.

Letar på nätet efter gamla foton av det liv som fanns här i trakterna en gång. Foton av typen: Det var vi som byggde landet. Det finns hur många som helst. Förresten var min pappa här uppe en tid som rallare, när han var mycket ung. Men männen på bilden var här förstås jämt.
Jag blir alltid lite rörd av gamsverige. Vad är det vi har förlorat? Totalt och evigt förlorat? Så att schlager blir en gåtfull mässa för all konstlad hunger efter glamour.

Special effects är allt som återstår. Men, nej, jag är inte nostalgisk. Jag undrar bara över verklighetens (o-)verklighet.

 
Vi som byggde landet. Sen tog ni våra nattåg.